I Warszawa himmel, i Hamburg helvete

KRÖNIKA Kontrasten mellan Donald Trumps statsbesök i Polens huvudstad Warszawa och i den tyska hansestaden Hamburg skulle knappast kunna vara större. Medan han i Polen mottogs som en frälsare ser de ”autonoma” från ”Svarta blocket” i honom djävulen själv och önskade honom därför välkommen till G20-mötet med den passande frasen ”Welcome to Hell!” Och det blev sannerligen ett infernaliskt uppträdande från de ca 3 500 svartklädda och maskerade G20-motståndarnas sida. De byggde barrikader, kastade Molotow-cocktails och gatsten och stack bilar i brand. Oskyldiga människor har skadats inklusive många av de 15 000 poliser och andra säkerhetskrafter som hade det föga avundsvärda uppdraget att med hjälp av vattenkanoner och tårgas försöka upprätthålla lag och ordning under det kostsamma evenemanget.

Före toppmötet uttryckte sig Hamburgs förste borgmästare Olaf Scholz (SPD, så klart) ungefär så här:

Den 9 juli är det många Hamburgbor som kommer att vakna på morgonen och förundras över att G20-toppmötet är förbi utan att de märkt att det har ägt rum.

Läs mer »

FacebookTwitter

Vänstermedias sista strid

KRÖNIKA Kathy Griffins IS-inspirerade halshuggning av Donald Trump var ytterligare en manifestation av vänsterns tilltagande desperation över att inte ha vunnit det amerikanska presidentvalet 2016. Naturligtvis var det inte Trumps riktiga blodindränkta huvud som dignade i hennes kampknutna högerhand utan en attrapp av papier-maché, men som symbol är bilden är ändå intressant för den visar hur långt vänstern verkligen är beredd att gå.

Clintonisterna i USA är så förblindade av hat att de inte skyggar tillbaka för mord – inte bara på Trump utan också på dem som sympatiserar med honom. De sällar sig så till sina europeiska gelikar som sedan länge motiverat hat och våld mot sina politiska motståndare med att de på något vis kämpar mot Hitler. Och för att det inte ska sluta med ett sex års långt världskrig och 50 miljoner döda som förra gången helgar ändamålen alla medel. Alla godhetskoksande hatsamariter är förstås inte beredda att själva hålla i knivskaftet eller pistolen men, likt många mittfilsmuslimer, skulle de inte heller anmäla sina trosfränder utan i tysthet applådera dem som lyckas med att utföra ett politiskt motiverat attentat med dödlig utgång.

Läs mer »

FacebookTwitter

Hur ska det sluta?

KRÖNIKA Medan det vimlar av alternativa skribenter som tidigare har haft kraftig vänsterslagssida har jag aldrig någonsin hyst några som helst socialistiska sympatier och har följaktligen heller aldrig röstat på VPK, Såssarna eller Ogräspartiet. Det innebär inte att jag inte periodvis har låtit mig påverkas av massmedias unisona sirensång för det mångkulturella samhället. När jag var ung spelade det emellertid ingen roll om man var för eller emot det. Man kom hursomhelst aldrig i kontakt med det. Min hemstad var förskonad från invandringens avigsidor, och på min högstadieskola fanns det av ca 500 elever hela 2 stycken med utländska rötter: En österriska och en jugoslaviska. Båda hade kommit till världen med rött omslagspapper och gul rosett, talade perfekt skånska och uppfattades som lika inhemska som ”spiddekauga” och ”rögad aul”.

När jag nu är hemma på besök i min hemstad igen är det som om att dimpa ner i ett muslimskt land med nordiska inslag. Mångkulturens vålnad hänger som en ondskefull skugga över tinnar och torn. Stora delar av den före detta köpstaden är i stort sett svenskneutraliserade. Minilivsbutikerna har fått ge vika för arabiska tobaksaffärer med färgglad glitterbelysning i fönsterna som i en dubiös damsalong. Vid kassan kan man inte längre skänka en slant till Rädda barnen. Där står nu en bössa med arabiska skrifttecken på. En lapp på svenska upplyser om att donationerna oavkortat går till den lokala moskén. Sist jag var i kyrkan tillägnades kollekten palestinska flyktingbarn.

Läs mer »

FacebookTwitter

Dags för nolltolerans

KRÖNIKA Så small det igen. Den här gången på London Bridge och Borough Market (8 döda, 48 skadade i nuläget). Det var det femtonde islaminspirerade överfallet i Europa i år. Medan länder som Tjeckien, Ungern, Polen med sin konsekventa anti-islam-hållning har varit helt förskonade från terroristattacker har de blivit vardagsmat i det islamvurmande Västeuropa. Speciellt tre länder har drabbats hårt: Belgien, Frankrike och på senaste tiden Storbritannien. Bara för ett par veckor sedan utlöste en självmordsbombare en bomb i Manchester och drog med sig 22 personer i döden och lemlästade 199 efter en konsert med Ariana Grande – många av dem barn. Att terrorattackerna verkar hopa sig just nu är ingen slump: Jihadisterna tror att Allah belönar martyrskap dubbelt under islams heliga månad Ramadan.

Ekvationen med massinvandringen ser ur på följande sätt: Eftersom Europa har förvandlats till en äggstockarnas elefantkyrkogård saknar vi en sund demografisk utveckling där våra folk reproducerar sig av egen kraft. Invandrarna är barnen som vi själva inte orkar få längre och en absolut nödvändighet för att vi ska klara framtidens utmaningar, som jobben och pensionerna. Teorin bygger på att invandrare från vilken kultur som helst kan komma hit. Medan de går på bidrag ska de lära sig språket för att sedan kunna ta steget ut i arbetslivet och bli självförsörjande. Eftersom det svenska mångkulturella samhället bygger på att alla invandrare får behålla sin egen kultur behöver de inte lära sig ”Små grodorna”, citera Fröding eller fira Lucia. Det räcker med att de lyckas få ett jobb så räknas de som integrerade och lika svenska som biff med lök, lussebullar och dalahästar.

Läs mer »

FacebookTwitter

Var i helvete är de någonstans?

KRÖNIKA Jag har badat i Islands varma källor, snorklat i Röda havet, legat i timmar på strandspan i Rio och fruset häcken av mig i Moskva. Jag har promenerat på Paris, Bryssels och Roms gator och besökt varenda tysk stad med självaktning. I Spanien har jag sökt med ljus och lykta på Madrids muséer, tjurfäktningsarenor och i Barcelonas trånga gränder. Lika villrådigt har jag letat på Kairos eller Teherans basarer, på valsafari Kalifornien, i Postojna-grottorna i Slovenien och i själva lejonets kula under de två år på 1990-talet som jag hade förmånen att få bo vägg i vägg med en av Sveriges framgångsrikaste kriminalförfattarinnor.

När jag är ute och reser är jag ingen soffuv som sitter och ugglar framför dumburken med fjärrkontrollen i den ena näven och en 8-dollars-öl från minibaren i den andra. Jag älskar andra kulturer och vill gärna lära känna dem närmare – i deras naturliga habitat. Och då tänker jag inte i första hand på eventuella sevärdheter som pyramiderna, Colosseum eller Akropolis utan på själva orten jag befinner mig i och speciellt på lokalbefolkningen, som jag gärna vill träffa ”full contact”. Det gör man bäst genom att slumpmässigt fotvandra genom centrum. Det brukar ge utdelning: Efter en första rekognosering har jag pejl på stadens viktigaste landmärken, vet var man shoppar någonstans och har redan fått flera motstridiga tips om stans bästa restauranter.

Läs mer »

FacebookTwitter

Olika hatmåttstockar

KRÖNIKA Tisdagen den 16/5 2017 gick en mobb till attack mot Jimmie Åkessons hem i Sölvesborg. Allt pekar på att det handlade om den pålitliga stenkastarvänstern som vi känner till från liknande sammanhang. Den här gången avstod de emellertid ifrån stenkastning och avfyrade i stället raketer och kastade ägg på familjen Åkessons hus och bil. Sedan klampade de in i samma trädgård som en Aftonbladetjournalist uträttade sina naturliga behov i vid ett överfallsliknande reportage 2013. Därefter försökte de även att ta sig in i huset där Åkessons hustru och treåriga son befann sig. Vad det hade tänkt hitta på där fick vi aldrig reda på eftersom polisen lyckades gripa dem innan de hann stiga innanför dörrtröskeln.

Övergreppet fördömdes förvisso i de flesta traditionella medier, men på TV4 satt det en liten hatkolibri vid namn Christoffer Eriksson (som på Twitter kallar sig för copywriter och webbredaktör) som av okänd anledning ansåg att han behövde samla lite ”brownie points” hos sina kollegor inom kulturetablissemanget. Jag misstänker/hoppas starkt att han i likhet med många andra sociala mediekrigare på vänsterkanten fuktade näbben i en icke oansenlig mängd alkoholhaltiga drycker innan han brände av sina cybersalvor. Det skulle inte ursäkta hans utfall men åtminstone vara en delförklaring till den fontänorgasm av hat som formligen forsar ur honom. Nedan återger jag några av hans mest spektakulära inlägg (i förkortad form, vilket traditionella medier med sin säregna vokabulär säkert skulle kalla för fulklippning, ”tagit ur sitt sammanhang” eller något liknande):

Läs mer »

FacebookTwitter

Grå bestraffning i de fascistiska fritösernas rike

KRÖNIKA Ni som har gjort lumpen kan säkert se det framför er: Efter en yppig frukost har hela plutonen ställt upp i korridoren. Med kritisk blick inspekterar en från Karlberg nyexaminerad fänrik med yrkesmilitärdrömmar varje beväring från topp till tå. Har alla rakat sig? Har någon knäppt vapenrocken fel? Har alla putsat kängorna? Plötsligt rivs den sakrala tystnaden i tusen bitar: ”Men, Karlsson, för helvete, var har ni halsduken någonstans?” ”Fänken” ryter så att det ekar i väggarna. ”3:e pluton – ner på golvet och ge mig trettio!” Företeelsen kallas för ”grå bestraffning” och är numera säkert förbjuden bland den tunna rännil frivilliga som fortfarande tycker det känns som en merit att ha tjänat kung och fosterland i några månader.

Grå bestraffning är en sorts kamratuppfostran och syftar till att de andra ”F-skallarna” frustrerat ska utbrista ”men för helvete Karlsson!” I och med att alla i plutonen får lida för en enskild individs försumlighet skapas ett grupptryck mot Slarvern. Och för att slippa bli behandlad med sibirisk iskyla av de andra tar han sig hellre en extra titt i spegeln innan han hasar i väg till morgonappellen. Inom det militära är det en enkel men fantastiskt effektiv metod. Och skulle utfrysning mot förmodan inte fungera kommer gruppen att tänka ut något riktigt elakt för att få bukt med Karlssons olater, kanske ett krokben i matsalen så att brickan flyger all världens väg eller en klubba i skrevet under innebandyn. Nåt sånt.

Läs mer »

FacebookTwitter

Sveriges intifada mot sig själv

KRÖNIKA Under den så kallade kärleksmanifestationen i Stockholm i anslutning till terrorattentatet på Drottninggatan den 7 april 2017 fick vi se i vilket uselt skick vårt land är. Här stod tusentals svenskar och jublade med till två invandrare som höll i taktpinnen och varken omnämnde offren eller pekade ut dödsorsaken. Riktigt groteskt blev det när en orakad rappare med toppluva och ficktennisbyxor svängde upp sig på scenen (ni får googla själva). Revirhävdande stöddigt lade han upp ena foten på staketet framför sig och inledde sedan på Sebbe Staxx-svenska någon sorts hejaramsa som om han stod inför ett gäng fotbollssupportrar som hade samlats till ett peptalk inför ett lokalderby. Den tusenhövdade publiken skränade med som om den befann sig i en masspsykos.

Sedan travade vingummiryggade politiker från den förra och nuvarande regeringen – de som med sin massinvandringspolitik är skyldiga till att det har blivit som det har blivit – in på banan. Efter att de nu blivit tagna med byxorna nere trodde man kanske att de skulle mötas av en ogenomtränglig buropsvägg eller att åskådarna skulle vända dem ryggen till, skallra med nyckelknippor, blåsa i vuvuzelas eller bröla i saxofoner. Men tydligen kan sådana metoder bara tillämpas mot det enda parti som vill ändra den politik som bäddat för terrordådet på ”Silvia street” genom att begränsa den redan alldeles för höga invandringen, avvisa personer som har fått avslag på sin asylansökan och införa gränskontroller som är värda namnet.

Läs mer »

FacebookTwitter

I vänsterns motsägelsefulla filterbubbla

KRÖNIKA För många år sedan jobbade jag som datorhandledare på kommunen i ”Sveriges danskaste stad”, som på grund av klåfingriga lokalpolitikers och stadsplanerares högtflygande storstadsvisioner nu har förvandlats till Sveriges mest DDR-liknande stad. Eftersom jag före murens fall varit i Östtyskland fler gånger än julbocken i Gävle har brunnit ner anser jag mig kunna bedöma det på ett vederhäftigt sätt.

Därför märker jag också hur Sverige inte bara arkitektoniskt utan också tankemässigt håller på att förvandlas till ett ”DDR reloaded”. Vänstern och den kulturella eliten sitter tryggt instängda i sina intellektuellt isolerade filterbubblor och ser bara det de vill se, har sina egna, ideologiskt marinerade förklaringsmodeller och tar ställning för eller emot saker och ting som de inte har någon som helst aning om.

Läs mer »

FacebookTwitter

Nordens Jerusalem

KRÖNIKA Strax före klockan 15.00 den 7 april 2017 fick de halalhippa verklighetsförnekande globalister som kanske ändå hade trott att landet med EU:s högsta invandring per capita skulle undslippa ett terrordåd med islamska förtecken sig en iskall dusch. Efter en sicksacktur på den högfrekventerade Drottninggatan brakade ett bryggerifordon med Kall öl. Klimatsmart. Förstås in i en parfymbutik på Åhléns, och – wham, bam, thank you ma’am!” – så var Stockholms provinsiella mödomshinna spräckt. Nordens Venedig tog slutligen steget upp i samma liga som andra terrordrabbade huvudstäder: London, Paris, Berlin och Jerusalem.

Efter det hade visat sig att attentatsmannen var en ”papperslös” uzbek som hade fått avslag på sin asylansökan – och därefter, simsalabim, hade försvunnit in i svenska myndigheters radioskugga – undrade man förstås hur attentatet mot Stockholms hjärtkammare skulle förklaras av svenska politiker och journalister – ni vet, de två yrkesgrupper som harmonierar med varandra som två enäggstvillingar.

Läs mer »

FacebookTwitter

Yttrandefriheten slaktas på det politiskt korrekta altaret

KRÖNIKA Under ett möte i FN såg man två av världens mäktigaste personer sticka huvudena ihop. Den äldre kvinnan, uppvuxen i en Europas kommunistiska diktaturer, viskade förtroligt något i örat på den yngre mannen, uppvuxen i ett kapitalistiskt land som historiskt sett alltid utgett sig för att vara den fria världens och det fria ordets främste försvarare. Tydligen var de två turturduvorna tryggt förvissade om att ingen hörde vad de tisslade om. Men precis som när Trump för 11 år sedan visade sig vara en av ”pojkarna som busar” fanns det en ”het mikrofon” i närheten som avslöjade vad deras konspiratoriska samtal handlade om.

Den äldre kvinnan heter Angela Merkel och är på hemmaplan hårt ansatt för konsekvenserna av sin flyktingpolitik. Den yngre mannen är känd som Mark Zuckerberg och är grundare och ägare till ett av världens viktigaste sociala medier. Samtalet ägde rum 2015 och handlade om hur Facebook ska städa undan så kallade hatkommentar som har postats av dess miljoner medlemmar. Det kan ju först låta som en bra idé. I alla fall om man tittar upp vad ordet hat betyder.

Läs mer »

FacebookTwitter

Bara bröst är bara bra när feminister får bestämma

KRÖNIKA Egentligen är det ofattbart vilka krigsrubriker man får ta del av i pressen efter Donald J Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Om man går in på politiskt korrekta webbplatser måste man numera inte bara klicka bort den jobbiga reklamen utan också de obligatoriska anti-Trump-artiklar som drar honom i smutsen. Ingenting kan han göra rätt. Och allt som eventuellt skulle kunna räknas till hans fördel rapporteras det inte om i MSM. Men man måste fråga sig vad det är som skränvänstern är missnöjd med egentligen. Valresultatet är ju faktiskt optimalt också för dem och en klassisk ”win-win situation”. Republikanerna kan de kommande fyra åren inrikta sig på det de kan bäst: Regera och få USA på fötter igen. I gengäld har vänstern guldläge att hålla på med det som de är experter på, nämligen att demonstrera och att protestera, vilket på vänsterspråk alltid blir: skrika, gapa, skräpa ner, böla och löpa amok. Don efter person helt enkelt, och alla borde kunna vara nöjda.

Speciellt feministerna har ”the time of their lives” just nu. Här har de i decennier klagat på att vita män är sexistiska och att de reducerar kvinnor till sitt kön. Och vad gör kvinnokämparna när en vit man övertar makten i Vita huset och ska protestera mot just detta? Då visar de att de själva också reducerar sig till sitt kön: De sätter en könsorganshatt på huvudet och påstår att deras vaginor kan bitas. Och i svensk teve sitter en kvinnlig programledare och tycker det känns jätteviktigt att få säga ”fitta” på bästa sändningstid eftersom det inte finns något annat ord som beskriver det kvinnliga reproduktionsorganet på ett mer passande vis.

Läs mer »

FacebookTwitter

På hembesök i moralens tjänst

KRÖNIKA Föreställ dig att du sitter i hemmets trygga vrå och har soffhäng med familjen när det plötsligt ringer på dörren. När du gläntar på dörren konfronteras du av en högdragen snorgärs med tredagarsstubb som sticker en getinggaddad mikrofon i ansiktet på dig och börjar ställa insinuanta frågor. Nästa dag dyker du upp med namn och bild på förstasidan i Expressen, och ditt liv förändras på ett ögonblick: Du blir kanske av med jobbet, utfryst av vänner och familj eller lämnad av din partner. Hela din existens blir eventuellt slagen i spillror bara för att du som säkerhetsåtgärd i åsiktsdiktaturen Sverige har valt att kommentera eller skriva anonymt på alternativ media.

Du ställs inför ett livsavgörande val: Antingen så fogar du dig i blodhundsjournalisternas diktat, det vill säga gör offentlig avbön och slutar uttrycka din åsikt på sociala eller alternativa medier. När sensationens behag väl har bedarrat blir du kanske lämnad ifred (även om ditt namn förstås redan är nedsvärtat) och får behålla ditt gamla liv. Eller så trotsar du fariséernas moraliska ajabaja-pekfinger och fortsätter att vara aktiv på alternativa medier och får ta alla sociala konsekvenser av det.

Läs mer »

FacebookTwitter

Beslöjad feminism

KRÖNIKA Härförleden drack jag ett som ”Schorle” kamouflerat glas äpplevin på ett av mina stamställen. Jag serverades av en god väninna som är född i Tyskland av turkiska föräldrar. Som brukligt är gled samtalet in på olika livsteman, och till slut hamnade vi vid den eviga frågan: förhållandet mellan det täcka och det otäcka könet och hur arbetsfördelningen dem emellan borde se ut i ett något sålunda jämlikt förhållande. Jag slängde då ur mig följande mening: ”Jag tycker inte att kvinnor skulle behöva jobba.” På tyska blir det: ”Ich finde, Frauen sollten nicht arbeiten … müssen”. Men innan jag hann fyra i väg det sista hjälpverbet översköljdes jag av en invektivtsunami: Jag var en mansgris, hade en förlegad kvinnosyn och antagligen en bockfot nedkörd i höger jympadojja också.

Allt det där stämmer säkert. Men jag hade inte för avsikt att outa mig på det viset. Det jag egentligen ville säga var att en familj borde kunna leva på en lön och att kvinnan visst det får jobba, men i ett optimalt samhälle inte skulle behöva det om hon nu inte tvunget vill. Nånting sånt.

Läs mer »

FacebookTwitter

Följ en godhetsberusad svensk till verklighetsfärjan i sju steg

KRÖNIKA För inte så länge sedan var det ingen självklarhet att man som ”alkoholpolitisk” flykting i vårt västra grannland (från Skåne sett) blev behandlad med silkesvantar. Det blev visserligen sällan något allvarligt gruff mellan broderfolken. Men uttryck som ”Håll Danmark rent, följ en svensk till färjan” var en verbal dansk skalle som gärna delades ut med ett underfundigt ”smil” på läpparna. Samma slagord stod på baksidan av de avrivningsbara Tuborg-etiketter som vi pillade av och knäppte i sjön under överfarten från Limhamn till Dragør medan vi lät det sammetslena innehållet ömt smeka våra jungfruliga tonårsstrupar.

För de yngre Avpixlat-läsarna är det kanske svårt att föreställa sig. Men det fanns faktiskt en tid då Sverige inte var världens mest extrema PK-land. Vi hade andra problem på den tiden. Det fanns bland annat ett elitistiskt förmynderi där alkoholen pekades ut som roten till allt ont. Öl var dåtidens SD och skulle bekämpas med alla till buds stående medel. På krogen serverades ingen alkohol före kl. 12.00, och när man väl hade pungat ut med en halv veckolön för en skumfri Pripps Blå fick man inte själv transportera den från bardisken till bordet. Hembränningen florerade förstås, och en dagstripp till Danmark var ett välkommet inslag för att tillfälligt undkomma det kvävande betongsosseriet.

Läs mer »

FacebookTwitter

Terrorolyckor

KRÖNIKA När terrorattackerna drar fram över Europa som en isande vind har det blivit på modet att banalisera dem och likställa dem med olyckor. Den första olyckskorpen som kraxade om det var tevegråterskan Åsa Romson som i en intervju kallade terrorattentaten mot WTC 2001 för ”11 september-olyckorna”. Möjligtvis handlade det bara om en artskyddad groda som hoppade ur munnen på henne, eller så var det en freudiansk felsägning som reflekterade den islamistiska sinnesstämning som råder i hennes lekstugeparti. Hon kan ju på ett semi-omedvetet plan ha tagit intryck av de kvinnohandskakarresistenta islamister som tycker det är rätt att mörda sina döttrar för att de valt att integrera sig i sitt nya hemland och på så vis automatiskt vanhedrar sin familj.

Nyligen fick Romson sällskap av två av Sveriges opinionsbildande krönikörer. Expressens intensivfeminist Lars Lindström och Aftonbladets silverrygg Jan Guillou inledde det nya året med att trivialisera terroranslag och kontrastera dem med olyckor. Först ut var Lindström, som i sin premiärkrönika för 2017 försökte sig på en tämligen bisarr jämförelse mellan antalet terrorattentat och antalet trafikolyckor i Europa. Vi är förvisso vana vid att han bjuder på tomma kalorier utan något som helst näringsvärde. Men den här gången levererade han ett sådant olyckligt, verklighetsfrämmande och balsalätt tankehaveri till krönika att man kunde tro att den var skriven i en igentejpad papplåda på en rastplats vid en livligt trafikerad motorväg.

Läs mer »

FacebookTwitter

Fårskallarnas hatmarsch

Joakim Mårtensson

KRÖNIKA Det är nu drygt en vecka sedan Donald Trump tog över Ovala rummet som officiell arbetsplats. Där granskas den amerikanske presidentens göranden och låtanden återigen av Winston S. Churchills kritiska ögon. Bysten av Storbritanniens största statsman genom tiderna fick George W. Bush som gåva av Tony Blair efter 9/11. Obama skickade tillbaka den till den brittiska ambassaden i Washington 2009 för att ge plats åt en byst av sin förebild: Martin Luther King. Den står för övrigt kvar trots att vänstermedia rapporterade att den hade avlägsnats under Trumps första ämbetsdag – en falsk nyhet!

Medan Trump sitter vid ”resolute desk” och resolut skriver under den ena exekutiva ordern efter den andra så att pennorna glöder marscheras det på gator och torg. Men det är inte USA:s nye despots fascistiska stormtrupper som är ute och tågar runt i District 1 i Panem, D.C. på jakt efter lämpliga kandidater till nästa års ”Hunger games”. Det en förvirrad förlorarallians bestående av betahanar, alfahönor, islamapologeter, antifascister och andra aktivister som verkar ha hur mycket fritid som helst och saknar alla anständighetsspärrar.

Läs mer »

FacebookTwitter

USA:s nya självständighetsförklaring

Joakim Mårtensson

KRÖNIKA Det var ruggigt väder, blåsigt och strilande småregn. Förbudet mot paraplyer hade i sista stund upphävts så att den illustra skaran av tidigare First Ladies inte skulle få de dyrbara frisyrerna förstörda. Deras äkta män, tidigare presidenter, var förstås också där och skämtade friskt med varandra under förberedelsernas gång. Kvinnokarlen Bill Clinton hade svårt att slita ögonen från USA:s nya, egentliga First Lady: Ivanka Trump. Men det var inte hon eller ex-presidenterna som stod i centrum den 20 januari 2017 utan en multimiljardär i vindpinad kalufs som inte har förstått (eller struntar i) att översta knappen på kavajen ska vara knäppt när man står upp.

Nu stod han där mitt i lejonets kula, i Washington, D.C. där runt 4 % av befolkningen hade röstat på honom. Högerhanden var höjd till presidented, medan vänsterhanden vilade stadigt på två biblar, den ena en personlig från barndomen; den andra tillhörde den förste republikanske presidenten Abraham Lincoln som hade en mycket tuffare utgångssituation när han tillträdde presidentämbetet 1860. Då bröt sig flera stater ut ur unionen. Lincoln lyckades först efter ett fem år långt inbördeskrig återställa ordningen i Amerikas förenta stater.

Läs mer »

FacebookTwitter

Raketforskarna på Möllan

Joakim Mårtensson

KRÖNIKA Nyårsafton blev i Sverige en offentlig manifestation i hur polis och rättsväsende har tappat kontrollen över områden i våra städer. På Möllevångstorget i Malmö utvecklades firandet till ett slags inbördeskrig. Situationen påminde om en krigszon i Syrien eller i något annat arabland. Raketer sköts härs och tvärs, rakt emot personer och bilar. Skräckslagna människor fick ta skydd bakom parkerade fordon eller springa från platsen för glatta livet. Med påslagna sirener och snurrande saftblandare på taket kryssade polisbilarna planlöst omkring på torget som radiobilarna på Liseberg.

De kaotiska scenerna från Möllevångstorget i Sveriges multikulturella kronjuvel Malmö kunde allmänheten ta del av i en video som cirkulerar runt på nätet. I filmsnutten framgår det med all önskvärd tydlighet vilka det är som löper amok, nämligen kagiga invandrargäng som ropar ”jihad jihad!” när de tuttar på substituten för scudmissilerna. Men på grund av den i Sverige förhärskande ”alla är lika-maximen” är det ytterst vådligt att peka ut dem som specifik grupp. I år nådde emellertid nyårsfirandet en sådan kvalitet att till och med etablerad massmedia emellanåt faktiskt såg sig föranlåten att kalla en snöskyffel för en snöskyffel.

Läs mer »

FacebookTwitter

Mörk himmel över Europa

Joakim Mårtensson

KRÖNIKA I filmen ”Himmel över Berlin” från 1987 strövar änglarna Damiel and Cassiel omkring i Västberlin. De får inte ge sig tillkänna och inte lösa människors vardagsproblem. De påminner om de bedövade politiker som irrar omkring i det krackelerande mångkulturella samhälle som de själva har skapat och vars bisarra följdverkningar de vägrar att befatta sig med. Likt änglarna i ”Himmel över Berlin” är de oförmögna att lösa våra problem.

Den 19/12 2016 föll återigen oskyldiga människor offer för den islamska terror som Angela Merkel har tagit hit på helt eget bevåg. Bara ett finskt spjutkast från jätteinköpspalatset KDW körde en polskregistrerad lastbil in i folkmängden på julmarknaden vid Breitscheidplatz. Offersiffran landade på 14 döda och minst 50 skadade. På bara ett år har Tyskland upplevt lika många terrorattentat som sammanlagt under de 15 åren dessförinnan. Vad det beror på är knappast någon ”head-scratcher”.

Läs mer »

FacebookTwitter

Hög kam och yviga stjärtfjädrar

Joakim Mårtensson

KRÖNIKA Till skillnad från många Avpixlat-läsare som bojkottar Expressen, Aftonbladet, DN och så vidare har inte jag sådana hämningar. Jag är inne på dessa publikationer i princip dagligen. Inte tvunget för att ta del av nyhetsflödet, det gör jag bäst via andra kanaler. Det är mest i rent nöjessyfte. Krönikorna och ledarna är ofta så dåligt underbyggda och kommer fram till så snurriga slutsatser att det uppstår en ofrivillig komik som gör att jag ibland ligger dubbelvikt över tangentbordet av garv.

Café latte-riddarna på Södermalm försöker med alla medel försvara det mångkulturella samhället trots att de själva är representanter för ett skrå och en klass som inte har ett dugg intresse av att beblanda sig med andra kulturer. De föredrar att beundra dem lite på avstånd, så där som man fascinerat tittar på en gorilla eller en bengalisk tiger på zoo – tacksam över att det är en mur eller ett staket emellan.

Läs mer »

FacebookTwitter

Tio integrationstips när man flyttar till Tyskland

Joakim Mårtensson

KRÖNIKA Att flytta till Tyskland är som att göra en resa på ca 25 – 30 år tillbaka i tiden. Folk röker överallt, det finns öl och korv överallt och posten delas ut på lördagar. Varenda stad eller by med självaktning arrangerar åtminstone en gång om året någon sorts fest. Tyskland är därför på många sätt ett trevligare land att leva i än Sverige. Och eftersom jag i läsarkommentarer och per e-post blivit tillfrågad om hur det är att flytta till Tyskland tänkte jag summera upp de tio viktigaste integrationstipsen i den här texten.

Innan vi börjar måste jag betona att texten och exemplen nedan är strikt limiterade till det historiska området Kurpfalz. De lokala skillnaderna i Tyskland är mycket större än i Sverige, så det finns säkert svenskar i andra delar av Tyskland som har gjort andra erfarenheter.

  1. Lär dig språket perfekt – inklusive den lokala dialekten

Språket är nyckeln till allt. Visserligen kan de flesta unga tyskar mycket bra engelska, men det är förstås inte samma sak som att tala med dem på deras modersmål, och med det menar jag det lokala idiomet. Tyska talar man i Hannover; överallt annars pratar man dialekt. Här snackar man kurpfälziska (vilket är likt men inte identiskt med pfalziska).

Läs mer »

FacebookTwitter

Snöflingor och snöslungor

Joakim Mårtensson

KRÖNIKA Begreppet Generation snöflinga kommer från USA och syftar i sin ursprungliga betydelse på gymnasie- och universitetsstudenter som är lika ömtåliga som en snökristall. Det handlar om unga människor från välbärgade familjer som är så tunnhudade att man kan skymta de inre organen. De kräver att alla ska acceptera deras världsbild som består i att det varken ska finnas några gränser eller kön, än mindre några religiösa och kulturella skillnader. Gör vi inte det kan de bli kränkta, upprörda eller drabbas av psykiska åkommor. Det är alltså de här bortskämda gnällerövarna som vi ser hysteriska gråta och skrika när Milo Yiannopoulos eller Lars Vilks håller universitetsföredrag. De dyker också gärna upp som pålitligt motståndarlag vid Folkets Demonstration.

Journalister inom systemmedia har agerat snöslungor och hjälpt till med att sprida snöflingornas världsbild till den breda massan. Den passar nämligen som hand i handske till deras romantiserade revolutionstänkande. Den yngre generationen håller den knallröda facklan högt och har hos de avdankade socialisterna på tidningsredaktionerna väckt känslor som de inte har upplevt sedan de ockuperade sitt eget kårhus. De båda grupperna kompletterar varandra och ser till att debatten dränks i ett tjockt lager kommunistrött snömos.

Läs mer »

FacebookTwitter

Vi går på solsken

Joakim Mårtensson

KRÖNIKA Det har varit en ansträngande tid sedan den amerikanska valrörelsen satte i gång och Donald Trump deklarerade att han skulle kandidera. Jag har lagt ner hundratals timmar på att hänga med i debatten runt valkampen, som efter primärvalen utvecklades till en riktig bajskastarmatch där enligt MSM Hillary Clinton hela tiden låg före i opinionen. När valdagen äntligen var inne den 8 november var det därför inte utan ett visst magknip som man satte sig framför teven och bad en stilla bön om att undrens tid inte skulle vara förbi. Kanske Trumpen trots allt skulle kunna avgå med segern.

Jag följde valvakan på olika medier som Fox News, InfoWars, CNN, Spiegel Online, Aftonbladet, Expressen och utväxlade under förloppets gång samtidigt tankar och teorier med ett par vänner på Facebook. De kunde inte heller sova efter att evenemanget hade förvandlats till en historisk händelse där Alfred Hitchcock verkade ha skrivit manus.

Läs mer »

FacebookTwitter

En ostbågsfärgad buffel är vårt sista hopp

Joakim Mårtensson

KRÖNIKA Den 2 september 2016 citerade Fox News två ”whistleblowers” med insikt i FBI:s återupptagna brottsutredning mot före detta utrikesministern Hillary Clinton. Källorna hävdade att 4 – 5 utländska underrättelsetjänster med 99 % säkerhet har lyckats hacka hennes privata server och fått tillgång till konfidentiell information. Om det stämmer räknas det som förräderi. Skulle hon vinna valet står USA inför den prekära situationen av att ha en ”president-elect” som kanske kommer att åtalas och dömas till fängelse. Alternativt kan intrånget kosta henne den valseger som alla experter tills alldeles nyligen ansåg redan vara i hamn. Det skulle göra vägen fri för The Donald som president – ett faktum som även borde glädja anhängare av den Sverigevänliga rörelsen.

Sedan den federala polischefen James B. Comey meddelade att FBI hade kommit över 650 000 e-mails på den pedofila cyberblottaren Anthony Weiners laptop har det i princip varit dött lopp mellan de båda presidentkandidaterna i den officiella opinionen. Weiner är före detta make till Clintons närmsta förtrogna Huma Abedin. Eftersom Abedin hade delat dator med sin man var risken överhängande att en del av mailen hade komprometterande karaktär även för Hillary Clinton. FBI rullade därför upp utredningen mot henne igen bara för att ett par dagar senare meddela att de inte hade hittat något belastande innehåll. Hur de lyckats gå igenom 650 000 e-mails på så kort tid förklarade de inte. Det luktar korruption och nepotism lång väg, och e-mailaffären kommer att förfölja Clinton i flera år oavsett om hon blir president eller inte.

Läs mer »

FacebookTwitter
Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson