Annonsera på Avpixlat

Undantaget upphöjt till norm

KRÖNIKA Demokrati betyder ju folkstyre. I klartext innebär det att om majoriteten vill ha det på ett visst sätt så måste minoriteten finna sig i det. Det är själva grundbulten i ett västerländskt samhälle. Men Sverige har blivit till ett land där minoriteter tillåts sätta dagordningen och undantaget upphöjs till norm. Inte någon gång under året manifesteras den här bakvända logiken tydligare än under det politiskt korrekta jättejippot Pride-festivalen som i år ägde rum från den 31 juli – 6 augusti. Här svassar företrädare för alla politiska partier utom Sverigedemokraterna med. Till och med den med svenska mått mätt ärkekonservativa katolska kyrkan har öppnat upp för att gå med i tåget där rytmiskt höftsvingande poliskonstaplar dansar ihop med Sveriges bögar och flator och där det inför barn uppförs snaskiga scener som får Anders Borgs Petter-Niklas-pilkande i Stockholms skärgårds klyftor och skrev att framstå som ett harmlöst pojkstreck.

Den som vill samla PK-poäng har inget val. Han, hon eller hen måste taktfast marschera med i Pride-paraden för att visa att han, hon eller hen delar evenemangets värderingar om ”att kärlek och jämlikhet ska existera överallt”. Det gäller speciellt för våra folkvalda. Fast precis som på Nobelfesten är inte Sverigedemokraterna inbjudna. Prides officiella slogan borde därför ändras till ”kärlek och jämlikhet nästan överallt”.

Men för de övriga partierna är det obligatorisk närvaro. Det har bidragit till att HBTQ framstår som en jätterörelse och att antalet homo-, bi-, eller transsexuella verkar vara långt större än det verkligen är. HBTQ-masspsykosen har gjort att Pride-festivalen har gått om Nationaldagen i viktighet. Därför är det bara konsekvent att politiker som världsparlamentsförespråkaren Birgitta Ohlsson (L) kan säga att hon är för avskaffandet av Sverige som land och tycka att nationaldagen är en styggelse utan att gå samma öde till mötes som den norske landsförrädaren Vidkun Quisling. Skulle hon däremot ifrågasätta Pride-firandet så hade hon förstås gett uttryck för stereotypiska fördomar och löst en enkelbiljett till politisk isolering och social stigmatisering.

Det brukar påstås att andelen icke-heterosexuella i befolkningen ligger någonstans på runt 10 %, men det levereras sällan vederhäftiga siffror som styrker det påståendet. Och de undersökningar som det refereras till är ofta partiska då de kommer från organisationer som tjänar på att upprätthålla bilden av att var tionde svensk är homosexuell, queer, transsexuell, det vill säga allt det där som brukar sammanfattas under paraplybeteckningen HBTQ.

Bara genom att överdriva bilden av antalet förtryckta sexuella minoriteter kan genusteorier och vänstergängade agendor forceras i skolor och på arbetsplatser. HBTQ är en viktig kugge i det mångkulturella maskineriet som i förlängningen syftar till att ifrågasätta och avskaffa normer som heterosexualitet och bana väg för ett heterogent Sverige som är lika brokigt som en trasmatta.

Vad gäller antalet HBTQ-personer har jag inte själv några siffror att kontra med, men jag har ett stort personligt nätverk där det tumlar omkring människor av alla hudfärger, politiska kulörer och sexuella läggningar. Om jag ska utgå från min egen bekantskapskrets för att avgöra hur många som är transsexuella så landar den siffran på 0. Det innebär inte att jag inte tror att det inte finns transsexuella människor. Jag har själv sett sådana, men tyvärr kan jag ännu inte räkna någon till min vänkrets. Mig veterligen känner jag inte heller några ”queers”, fast jag måste medge att jag inte riktigt vet vad det står för och vill helst inte googla det eftersom jag delar dator med en svartsjuk argbigga och är mån om husfriden.

Däremot känner jag flera homosexuella. På en del av dem märker man direkt att de ”kastar för andra laget” (tyskarna kallar dem för ”varma bröder” eller påstår att de kommer ”från andra flodbädden”). På andra märker man det inte alls. Gemensamt för dem alla är att de utan undantag är trevliga, roliga, intelligenta och generösa människor med självironi. Med andra ord: Man kan kalla dem för bakladdare, akterseglare eller kottsnaskare utan att de tar illa vid sig. Dessutom har de inte någonting som helst till övers för så kallade fjollbögar, de hänger inte ut Pride-flaggan på balkongen och skulle hellre gå Nijmegenmarschen med krossat glas i skrevet än att marschera sida vid sida med människor som de inte har något gemensamt med förutom den sexuella identiteten.

Men om jag nu ska utgå från att andelen fikusar och tribader i min vänskapskrets motsvarar något sorts riksgenomsnitt kommer jag fram till betydligt blygsammare siffror än 10 %. Antalet landar nog snarare på 2 %.

Men varför förlita sig på mina hembakade kalkyler? Låt oss i stället titta på de här siffrorna från USA. Som man kan se i tabellen på Wikipedia varierar siffrorna mellan de olika delstaterna kraftigt. I topp ligger District of Columbia (Washington, DC) med maffiga 8,6 % HBTQ:are. Huvudstaden följs sedan av de liberala delstaterna Vermont (5,3 %) och Kalifornien (4,9 %) medan North Dakota och South Dakota ligger i botten med 2,7 % respektive 2 %. På stadsnivå är skillnaderna betydligt större. Överlägset i topp ligger föga förvånande det liberala San Francisco med 15,4 % HBTQ-befolkning. I botten hamnar Houston med 4,4 %. Genomsnittet för hela landet uppgår till ganska blygsamma 3,8 %. Om nu inte det svenska dricksvattnet är utspätt med något speciellt HBTQ-hormon så finns det ingen anledning till att den svenska andelen bögar, flator, transor och queers skulle ligga på en högre siffra.

Om vi antar att de amerikanska siffrorna är representativa också för Sverige så har högst 4 av 100 svenskar en så kallad avvikande sexuell läggning (ett uttryck som man antagligen inte får använda sig av längre). Av Sveriges runt 10 miljoner invånare är alltså runt 400 000 HBTQ-varelser. Om det hade funnits ett Bögköping, Homoborg, Flathult eller Fikusholm i Sverige hade det varit rikets tredje största stad (inklämt som i en sandwich mellan Malmö och Göteborg).

400 000 kan förstås låta som en imponerande siffra. Den förbleknar emellertid när man tittar på andelen heterosexuella. Hela 9,600 000 svenskar ingår i den här kategorin. Med en sådan förkrossande majoritet heterosexuella kan man med fog slå fast att HBTQ-aktiviteter fortfarande borde ses som ett undantag och inte en norm. Men det kan förstås ändras under tidens lopp. De amerikanska siffrorna visar att andelen HBTQ-personer ökar i takt med normaliseringen av företeelsen i samhället.

Men det har inte alltid varit så. Homosexualiteten har under årens lopp gjort en häpnadsväckande resa. På 1600-talet var homosexuella handlingar jämställda med tidelag, förbjudna och belagda med dödsstraff genom bränning på bål eller halshuggning. På 1700-talet krävde teaterkungen Gustav III att alla dödsdomar skulle granskas av honom personligen men verkställde inga för homosexualitet.

På 1800-talet var det fortfarande bistert att vara bög: Homosexuella handlingar kunde bestraffas med straffarbete i högst två år. Lesbisk kärlek flög hela tiden under radarn ända fram till 1864 då den också straffbelagdes. Inte förrän på 1900-talet började det ljusna på homohorisonten. 1933 blev det straffritt att ägna sig åt samkönad sex, men det var fortfarande olagligt fram till 1944. Efter det sågs homosexualitet som en mentalsjukdom vilket det klassades som ända fram till 1979 då Socialstyrelsen avskaffade sjukdomsbegreppet.

Efter friskhetsförklaringen av samtliga bögar och flator i vårt land gick utvecklingen snabbt. Mellan 1978 – 1984 pågick ”Homosexutredningen” som fick i uppdrag att identifiera diskriminering mot homosexuella i den svenska lagstiftningen. Bland annat kom den fram till att homosexuella borde omfattas av lagen om hets mot folkgrupp. År 1988 infördes lagen om samkönade samboförhållanden, 1995 infördes registrerat partnerskap, 2003 fick homosexuella rätt att adoptera barn. Sedan 2009 får de också ingå samkönat äktenskap och lämna blod.

Pride-festivalen firades första gången i Sverige 1998. (Den har sin upprinnelse i Homosexuella Frigörelseveckan som arrangerades av RFSL första gången 1979.) Nästa år är det alltså tjugoårsjubileum, och man kan bara föreställa sig vilket spektakel det kommer att bli. Men frågan är vad som är poängen med att fortsätta bedriva homosexuell frigörelse när HBTQ-personerna redan har uppnått jämlikhet på alla livets viktiga områden. Det finns ju liksom ingenting att demonstrera för eller emot längre. Men precis som med invandringen så springer nästan alla i Sverige åt samma håll utan att ifrågasätta varför. HBTQ har blivit till en helig ko, och ingen frågar sig varför det fortfarande dras i spenarna när mjölken har sinat för länge sedan.

Sverige har inte uppnått några stora militäriska segrar i modern tid men har ändå utropat sig till humanitär stormakt. I världens tolerantaste land där normbrytande betraktas som en dygd firar vi under Pride inte homosexuellas jämställdhet med heterosexuella. Vi firar segern över heterosexualiteten med samma pompa och ståt som Ryssland firar Segerdagen över Hitlertyskland den 9 maj varje år.

För de 96 % som fortfarande bekänner sig till den livsavgörande heterosexualiteten finns det ingen festival. Det borde det göra. Utan heterosexuella kan ett folk inte reproducera sig utan hamnar i en demografisk återvändsgränd. Om vi nu inte förlitar oss på invandringen för att lösa den biten. Men även den är exempel på något som borde ha varit ett undantag men som också har upphöjts till en norm som inte får ifrågasättas.

Joakim ”Bronco” Mårtensson

Fler krönikor av Joakim Mårtensson hittar du HÄR.

Print Friendly, PDF & Email
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson