Annonsera på Avpixlat

Allt tydligare att Transportstyrelsengate drivs av blockpolitiska maktsträvanden

KRÖNIKA Som bekant valde statsminister Stefan Löfven att gå oppositionen två tredjedelar till mötes som svar på Alliansens och Sverigedemokraternas misstroendeförklaring efter skandalen på Transportstyrelsen. Ygeman och Johansson fick gå. Hultqvist fick stanna. Sannolikt var detta det smartaste Löfven kunnat göra. I stället för de slitningar och försvagningar som Alliansen genom sina misstroendeförklaringar hoppades orsaka inom Socialdemokraterna, är det nu ett redan hårt prövat Allians-samarbete som belastas med nya inre påfrestningar i avgörandet av hur man ska gå vidare i fallet Hultqvist.

Om det var den gamla förhandlingsräven från tiden som fackordförande som med söndra och härska-taktik gav sig till känna eller Löfven har listiga rådgivare omkring sig är oklart. Innan beskedet var det få, om någon, bland de otaliga spekulanterna som höll detta scenario som det mest sannolika. Nu tycks de flesta – såväl förståsigpåare som svenskar i allmänhet – vara ense om att det var det klokaste beslutet.

Hultqvist är en viktigare minister för den här regeringen än Ygeman och ett oerhört mycket tyngre namn än Johansson. Hultqvist har dessutom ett högre förtroende utanför sitt parti än de andra två. Det insåg Löfven. Han förstod också att han måste offra något mer än bara Johansson för att framstå som att ha tagit tillräckligt ansvar och agerat tillräckligt kraftfullt. Därför fick även Ygeman avgå, en minister som haft ett relativt högt allmänt förtroende.

Borgerligheten splittrad

Besvikelsen hos Alliansens ledargarnityr var stor efter torsdagens besked, eftersom den dolda huvudagendan med misstroendeförklaringarna var att desarmera det rödgröna regeringsalternativet inför valrörelsen nästa år. Men de borgerliga väljarna och opinionsbildarna utanför partikärnorna resonerar inte lika snävt egennyttigt. Där är det fler som har Sveriges bästa för ögonen.

Den tidigare moderate försvarsministern Mikael Odenberg gick tidigt ut och gav Hultqvist sitt stöd. Odenberg har ett betydligt högre förtroende i försvarsfrågor än någon av sina efterträdare – Sten Tolgfors, Catharina Elmsäter-Svärd och Karin Enström – på försvarsministerposten under regeringen Reinfeldt.

Tunga borgerliga tidningar som Expressen följde på sina ledarsidor snart efter. Opinionsundersökningar efter statsministerns besked visar att bara var femte svensk tycker att Löfven gjorde fel som behöll Hultqvist. Lika få tycker att Löfven borde låtit hela regeringen avgå.

Regeringskaos och extraval med bara ett år kvar till nästa ordinarie riksdagsval ser man ingen vits med. De partier som nu insisterar på att ställa till med sådant, riskerar att bli straffade av väljarna. Däremot ger en majoritet av svenskarna regeringen Löfven underbetyg för att den här skandalen överhuvudtaget kunnat uppstå.

De först så till synes eniga och resoluta Allianspartiledarna började snabbt att darra på manschetten. Minst två av dem har antytt att man överväger att inte ställa sig bakom en fullföljd misstroendeförklaring mot Hultqvist. Även detta vacklande handlar mer om våta fingrar i luften än om att man omprövat något i sak. Om det ska kallas för att man inte är sämre än man kan ändra sig eller vindflöjel och kappvändande är en öppen fråga.

Inte samma dilemma för SD

Sverigedemokraternas väljare är enligt samma opinionsundersökningar mer pigga på att trycka till regeringen Löfven ytterligare eller rentav se till att den faller i förtid. Ser partiledningen bara strikt till sina kärnväljare har man därför inte samma dilemma som Alliansen. Men vill SD framstå som ett seriöst och ansvarstagande parti för bredare grupper i motsats till ett som bara vill “röra om i grytan”, då har man ändå anledning att gå försiktigt fram.

Orddelen “konservativ” i det sammansatta begreppet “socialkonservativ” förpliktar också delvis till att inte störta en regering i förtid med revolutionära metoder. En ytterligare aspekt är att SD, om man vill fortsätta uppfattas som ett mittenparti med integritet och få konkret inflytande, måste ha ambitionen att etablera diplomatiska kanaler med Socialdemokraterna. Det räcker inte att dörren till höger mot – ett dessutom krympande – Moderaterna sedan en tid tillbaka har öppnats på glänt. Det går inte att förutsätta att socialdemokratin i Sverige skall implodera så som den på senare tid gjort i vissa andra länder i Europa.

För SD att trycka till Socialdemokraterna ytterligare med ett fortsatt misstroendeagerande mot Hultqvist är inte något som är ägnat att tina upp relationerna mellan de två partierna. Tuff i retoriken kan och bör SD vara mot S. Att skapa förbistring på ett sätt som ger ytterligare ammunition åt dem som vill peka ut Sverigedemokraterna som ett parti som bara vill ställa till med politisk oreda är något annat. Såvida SD inte bedömer att det skulle skapa en enorm svekdebatt bland kärnväljarna, är det svårt att se någon vinst med att efter Löfvens besked nu löpa linan ut.

Ansvarsavgränsningar mellan regeringsdepartement behövs

Även om Hultqvists förklaringar till varför han inte informerat statsministern om vad han känt till om oegentligheterna på Transportstyrelsen varit stelbenta och inte alldeles övertygande, så finns det en poäng i att hävda att den ansvarsfördelning mellan departementen som utgör grunden för Sveriges regerings- och förvaltningsstruktur bör gälla. Transportstyrelsen lyder inte under försvarsdepartementet. Det gör heller inte Säpo.

Att låta alla ministrar ha ansvar för allt är i realiteten detsamma som att ingen minister har ansvar för något. Så kan inte ett land styras. Däremot kan man med fog ifrågasätta den närmast bisarrt formella och skygglappsliknande stuprörsmodellen när det gäller informationsutbyte mellan departementen.

En lärdom av det inträffade bör vara att man slår fast som en skyldighet för en portföljminister att informera statsministern om man får tillgång till särskilt viktig information, även om den informationen strikt resonerat hänför sig till ett annat departement än det egna. Att säga “Det var inte jag som skulle säga åt Löfven, det var han” anstår inte en minister. Det är argumentation på en nivå som man förknippar med barn som skyller ifrån sig när de konfronteras av sina föräldrar för nåt ofog.

Misstroendeförklaring precis vad ordet antyder

Misstroendeförklaringar är inte ett prickningsförfarande eller en disciplinåtgärd som följd av begångna formella fel eller brott. Det är ett allmänt verktyg som kan användas relativt godtyckligt av ett parti i opposition som saknar förtroende för en minister eller regeringen som helhet. Därför håller inte argumentet att Hultqvist bör gå fri från att få ett misstroendevotum riktat mot sig bara därför att han inte gjort något konstitutionellt fel, så som vissa, inklusive Hultqvist själv, hävdat. Ett politiskt förtroende kan vara förbrukat av andra skäl.

Men det kan ändå finnas skäl att se över regelverket kring misstroendeförklaringar eller i varje fall beträffande praxis för när det bör användas. Det är ett missbruk av detta instrument att ta till det för att stuka sittande regering och förbättra sina egna chanser inför ett kommande val.

Att okynnesväcka misstroendeförklaringar för att man inte kan eller vill samarbeta inom oppositionen är lika illa. De hot om detta som Alliansen nyligen riktat mot regeringen för att förmå den att plocka bort vissa skattehöjningar i sin budgetproposition är ett exempel på detta.

Vill man fälla regeringens budget så bör det rimligen ske genom att den röstas ned till förmån för en annan budget som en riksdagsmajoritet kan ställa sig bakom. Det vore inte svårt om Allianspartierna bara klev ur sandlådan och samtalade med SD. Att i stället från sandlådskanten sprätta i väg lite sand med spaden mot regeringen i form av misstroendeförklaringar är att infantilt regrediera ytterligare.

Så länge Sverige hade majoritetsregeringar fanns inga incitament för att frestas använda misstroendeinstrumentet på ett oseriöst sätt. Men eftersom inte bara Alliansen sitter i sandlåda, utan även de rödgröna partierna, och vägrar samarbeta med Sverigedemokraterna, har vi under två mandatperioder fått se först en borgerlig och därefter en rödgrön regering försöka styra Sverige utan majoritetsförankring i riksdagen och utan att ens vilja försöka få till stånd en sådan.

Flera regeringar bär ansvar

Det som hände på Transportstyrelsen borde aldrig ha inträffat. Att det ändå inträffade har nuvarande regering det största ansvaret för. Samtidigt är det lite hyckleri från Alliansens sida när man tar till alltför starkt fördömande brösttoner och är helt renons på självrannsakan.

Upprinnelsen till skandalen är den utlokalisering av myndigheters IT-tjänster som den tidigare borgerliga regeringen fattade beslut om. Den kritik mot att låta företag i andra länder hantera för Sverige och svenska medborgare känsliga uppgifter har Kinberg Batra också tidigare viftat bort med att “det viktiga är inte var servrarna står“.

När den tidigare moderate partiledaren tillika statsministern och utrikesministern Carl Bildt fick frågor av media kring skandalen på Transportstyrelsen, sa han att han “hoppades” att detta hade kunnat undvikas om Sverige haft en borgerlig regering. Hoppas kan man ju alltid göra men det finns inte mycket konkret som talar för att denna skandal inte skulle ha inträffat också under ett borgerligt regeringsstyre. På Allianspartiernas högkvarter har det nog dragits en och annan lättnadens suck över att man befann sig i opposition när denna skit träffade fläkten – inget ont som inte har nåt gott med sig.

Tar man över styret av Sverige, tar man också över ansvaret och har skyldighet att kontrollera om den tidigare regeringen ställt till med något som borde rättas till. Därför kan regeringen Löfven inte avsäga sig ansvar. Alla dåliga beslut relaterade till utlokalisering av myndigheters IT-tjänster som resulterade i denna skandal fattades dessutom inte under den förra regeringens tid vid makten.

Varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet motsatte sig heller riksdagsbeslutet om att utlokalisera myndigheters IT-verksamhet. Det gjorde endast Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet ville också säga nej, men då främst pga att det handlade om privatisering av en verksamhet som dittills utförts i offentlig regi. Men Vänsterpartiet kunde inte tänka sig vara i ensamt sällskap med SD om att rösta nej, därför lade man i stället ned sina röster. Ytterligare ett exempel på politiskt sandlådebeteende.

Vad är säkrast – servar i eller utanför Sverige?

I viss bemärkelse kan man ge Kinberg Batra rätt i att det viktigaste inte är var servrarna står. Det har talats mycket om att känsliga data hanterats av personer som inte varit säkerhetsklassade men väldigt lite om vad en sådan säkerhetsklassning innebär. Det finns dock anledning att befara att det inte fullt ut är vad det borde vara – en helhetsbedömning av att en person bortom varje rimligt tvivel är lojal med nationen Sverige och det svenska folket och inte kan befaras ha andra konkurrerande eller starkare nations- eller grupplojaliteter.

I Sverige har trenden en längre tid varit att ta bort alla begränsningar för invandrare att inneha vissa för riket känsliga befattningar och uppdrag. Ett kravlöst svenskt medborgarskap betraktas som en garant för lojalitet med Sverige. Att varna för att såväl första som andra generationens invandrare kan ha starkare lojaliteter med sitt gamla hemland eller med sin kultur, klan eller religion, anses enligt rådande politiskt korrekt måttstock vara rasistiskt.

När Transportstyrelsens IT-verksamhet bedrevs i Sverige kunde mycket väl relativt nyanlända migranter från exempelvis Irak, Somalia och Afghanistan ges förtroende att hantera för rikets säkerhet känslig information. När verksamheten utlokaliserades till IBM fick ett antal infödda östeuropéer tillgång till Transportstyrelsens register. Det är svårt att se att det sistnämnda skulle vara ett mer riskabelt scenario.

Vad är en persons säkerhetsklassning värd?

Säpo klarar inte ens att ha koll på regelrätta terrorister. Om sådana kan passera under radarn, går det knappast att betryggande hävda att en säkerhetsklassning som mest har karaktären av en byråkratisk formalitet skulle säkerställa att endast personer lojala med Sverige får tillgång till information av nationellt säkerhetskänslig natur.

Även infödda landsmän kan förråda sitt land. I Sverige har vi bl.a. Stig Bergling och Stig Wennerström som bevis för det. De konverterade både till den totalitära ideologin kommunismen och flyttade i och med det över sin lojalitet till Sovjetunionen. Många svenska kommunister som spionerat för bl.a. Sovjet och DDR har dessutom aldrig straffats.

En dokumenterat övertygad kommunist har troligen fortfarande svårt att bli säkerhetsklassad i Sverige. För den som bekänner sig till den snarlika totalitära religionsideologin islam gäller däremot snarast det omvända förhållandet. Man kan starkt misstänka att även Transportstyrelsen har något slags policydokument om ökad mångfald. Det är närmast obligatoriskt idag.

Det är inkonsekvent att ha ett sådant invändningsfritt förhållningssätt till personer av utländsk härkomst på känsliga poster i Sverige och samtidigt med automatik misstänkliggöra personer med utländsk härkomst utanför landets gränser för att utgöra ett hot mot Sverige. En mer konsekvent och avgjort mer säkerhetsmedveten hållning vore att endast låta den som är infödd svensk sedan i varje fall ett par tre generationer hantera känslig information och inneha för riket känsliga befattningar.

Det finns undantag i många andra lagstiftningar för sådant som har med rikets säkerhet att göra. En begränsning av ovanstående slag för vem som kan inneha vissa ämbeten och hantera viss information borde därför inte vara fullt så kontroversiell som den i förstone kanske kan förefalla för somliga. Frågan behöver i varje fall upp på bordet och i den offentliga debatten: Vad är viktigast – rikets säkerhet eller att vara politiskt korrekt?

Mygg och kameler

Om Sverige till äventyrs skulle invaderas av främmande makt och det i efterhand skulle göras en utvärdering om vad som brast i Sveriges försvarsförmåga, är det svårt att föreställa sig att tyngdpunkten i den analysen kommer att ligga på kritik mot utlokalisering av Transportstyrelsens IT-tjänster. Det är mer sannolikt att man kommer att fokusera på att Sverige numera saknar ett militärt försvar värt namnet, som bara förmår skydda vissa delar av Sverige och det dessutom bara i en veckas tid. Skulden för försvaret som försvann delar de rödgröna och Alliansen lika.

Transportstyrelsengate framstår i skenet av Sveriges allmänt undermåliga försvarsförmåga som oproportionerligt uppblåst, vilket i sin tur indikerar att detta mer handlar om blockpolitisk strid om regeringsmakten än om någon genuin omsorg om Sveriges säkerhet. Visst är det som hänt illa men annat vanstyre som inte lett till misstroendeförklaringar och regeringskris är långt värre.

De verkliga hotbilderna

Det stora hotet mot Sveriges säkerhet och svenskarnas trygghet är överhuvudtaget inte en militär invasion. Hoten handlar i stället om nedmonterade gränser som öppnat dörren för muslimska terrorister och internationell organiserad brottslighet. Fienden finns redan ibland oss i form av radikala muslimer och kriminella invandrargäng.

Vid sidan av nedmonteringen av det svenska försvaret är det den ansvarslösa massinvandringspolitiken som utgör det verkligt allvarliga vanstyret och som borde renderat flera regeringar av skiftande kulör respass från taburetterna.

Svagt stöd i det rättsliga efterspelet

En annan omständighet som skvallrar om att den här affären främst handlar om regeringsmakten och är en tidig upptakt på valrörelsen, är de rättsliga påföljder som utdömts. Jämförelser har gjorts med spionen Stig Bergling. Kritiken har varit ödesmättat mullrande. Löfvens presskonferens flankerad av ÖB och Säpochefen gav intryck av att detta var det största landsförräderi som drabbat Sverige sedan Stig Wennerström.

Om det vore sant, borde det återspeglas i ett kraftfullt rättsligt efterspel, inte bara i politisk retorik och skådespel. Det är inte så att det saknas lagar i Sverige för att döma personer som på olika sätt kollaborerar med främmande makt. Men uppenbarligen har dessa lagrum inte varit tillämpliga här.

Den enda påföljd som utdömts är ett bötesföreläggande. Transportstyrelsens tidigare generaldirektör fick en lätt smäll på fingrarna i form av en ordningsbot på motsvarande en halv månadslön. Sin generaldirektörslön har hon för övrigt fått behålla och det hävdas att hon kommer att erbjudas nya välbetalda arbetsuppgifter inom myndighetsförvaltningen.

Bergling och Wennerström dömdes till livstids fängelse respektive livstids straffarbete. Det vore nog i överkant i Maria Ågrens fall, men om man ska döma av den politiska uppståndelse som hennes brott förorsakat borde denna åtminstone legitimeras av ett kännbart frihetsberövande straff, inte av något som mest påminner om en fortkörnings- eller parkeringsbot.

De politiska blocken mobiliserar och söndrar

Man kan naturligtvis tillskriva detta brister i svensk lagstiftning. Det är möjligt att sådana också i någon mån existerar. Men jag hävdar fortsatt det jag hävdade när jag skrev om Transportstyrelsengate i min förra krönika – den närmast totala avsaknaden av ett rättsligt efterspel visar att det vi bevittnar inte i sak är så stort som våra rikspolitiker och lösnummersäljande medier velat göra gällande.

Det vi bevittnar är i allt väsentligt de olika politiska blockens försök att stärka sina egna positioner och försvaga motståndarnas inför ett riksdagsval nästa år. Det är ett val som kan bli ett verkligt ödesval för Sverige där långt viktigare värden står på spel än ett register på Transportstyrelsen.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly, PDF & Email
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson