Annonsera på Avpixlat

Jag erbjuder Expressen rådgivning om självkritikprocesser och förtroendeåtervinning

KRÖNIKA Nyligen publicerade Expressen en osignerad ledare som påpekade vikten i självkritik inom media. Dock verkar svensk media som Expressen sakna kompetens och en formell process om hur självkritik effektivt kan genomföras i syfte att förbättra journalistiken och trovärdigheten. Genom denna krönika ställer jag mig till Expressens och svensk medias förfogande som rådgivande konsult, helt gratis dessutom, i hur journalistskrået och medieorganisationer kan utveckla en självkritikprocess för journalister, ledarskribenter och chefredaktörer.

Att Expressen ens skriver om vikten av självkritik inom media sänder en solklar signal att journalistskrået, media generellt och Expressen i synnerhet, för närvarande helt saknar den viktiga beståndsdelen, en beståndsdel många av oss icke-journalister ser som en självklarhet och vardagsrutin inom våra yrkesområden. Jag kan använda mig själv som exempel på just det.

Som lärare i USA har jag åratal av erfarenheter och kunskaper om självkritik och formella processer kring detta. Varje år måste jag nämligen själv genomgå en självkritiksprocess där min chef, alltså rektorn, slutligen avgör mitt öde där min lärarlegitimation och slutligen mitt jobb står på spel.

När legitimationen som krävs för att utöva yrket samt jobbet står på spel ökar trycket på att man besitter kompetens i sitt yrkesområde och kontinuerligt arbetar för att förbättra sig. Om jobbet aldrig står på spel oavsett hur undermåligt och ohederligt man presterar saknas anledning och motivation att vilja förbättras. Svensk media är ett paradexempel på det.

Processen för min del innebär i korthet:

  1. Jag utvärderar mig själv i början av skolåret, mao självkritik, genom en s k ”rubric” som baseras på diverse förväntningar på lärare. Dessa typer av självkritik”rubrics” är norm för lärare i USA.
  2. Jag dokumenterar även i skrift ett par konkreta mål i början av läsåret som jag ämnar åstadkomma.
  3. Sedan delar jag min självkritik och mina mål med rektorn för att i ett möte samtala om dessa där jag även måste förklara hur jag resonerade under betygsättningen av mig själv samt hur jag planerar att åstadkomma målen.
  4. Under läsåret arbetar jag kontinuerligt för att uppnå målen och förbättra mig i de områden där jag gav mig själv lägre betyg. Vidareutbildning är nödvändig som till exempel genom universitetskurser, seminarier, konferenser, formella observationer av en skicklig kollega, osv. Rektorns uppgift är samtidigt att formellt och informellt regelbundet under läsåret observera mig i klassrummet i syfte att få en bild över hur jag sköter mitt arbete.
  5. Under läsåret sammanställer jag diverse material som bevisar att jag uppnår mina mål och förbättringar som lärare.
  6. I slutet av läsåret utvärderar jag mig själv igen genom samma ”rubric”, alltså återigen självkritik, där jag även måste reflektera över huruvida jag uppnådde målen. Jag samtalar även med rektorn där jag redogör bevismaterial och reflektioner huruvida jag uppnådde målen och förbättrades som lärare. Rektorn skriver slutligen en rapport utifrån dennes perspektiv, alltså om min egen självkritik och om bevismaterialet var verklighetsförankrat.

Processen jag årligen genomgår kan enkelt appliceras och omformas till svensk media och journalister. Det finns dessutom redan relevanta och universella ”rubrics” för journalister i USA, både för opinionstexter och nyhetsartiklar som täcker diverse viktiga koncept som även gäller för svensk media. Dessa kan snabbt översättas.

Mycket av arbetet kring att skapa ett formellt och professionellt självkritiksystem, liknande processen jag genomgår, inklusive målsättning och förbättringsplaner för journalister och ledarskribenter men även för chefredaktörer, är redan gjort av andra och enkelt att sammanställa. Jag kan snabbt och enkelt hjälpa Expressen med detta arbete som den osignerade ledartexten belyser att svensk media desperat behöver.

Målsättning och hur dessa mål ska uppnås är av stor vikt under en självkritiksprocess. Exempel på relevanta mål svenska journalister och chefredaktörer kan sätta för sig själva är:

  1. Använda korrekt betydelser av ord och begrepp istället för att hitta på egna i syfte att passa en agenda. Sådana begrepp inkluderar till exempel ”rasism”, ”populism”, ”nazism” och ”fascism”.
  2. Länka till trovärdiga källor som bekräftar påståenden.
  3. Argumentera sakfrågor istället för att göra personangrepp och kasta epitet omkring sig.
  4. Rapportera sakligt om fakta istället för att hetsa, hata och mörklägga.
  5. Delge folket korrekt och ofiltrerad information istället för att driva personliga, ideologiska och politiska agendor.
  6. Respektera läsare, tittare och lyssnare och behandla dom som intelligenta individer istället för att läxa upp desamma om hur de ska tänka och tycka samt sluta behandla dem som småbarn.

Vissa mål kräver beteendeförändring, vilket journalister eventuellt kan åstadkomma genom terapi, psykiatri eller annan form av beteendeförändrande verksamhet. Andra mål såsom lingvistiska tillkortakommanden kan uppnås genom kurser och rådgivning i hur man använder uppslagsverk, ordböcker och Google Translate på internet.

Rent konkret skulle en självkritiksprocess fungera på följande sätt inom svensk media med Expressen som exempel. Jag tar mig an ett par uppenbara ”problembarn” inom Expressen som Thomas Mattsson och Lars Lindström vars tillkortakommanden är otaliga och uppenbara, dessutom väldokumenterade på Avpixlat. De fyller i en ”rubric” och skickar till mig som jag sedan granskar och jämför med deras diverse texter och beslut under det senaste året. De skriver även ett par konkreta mål om hur de ska förbättras.

I Lindströms fall är passande mål att lära sig använda ord och begrepp korrekt, alltså sluta missbruka termer som ”rasism” och ”fascism” samt lära sig hur man tolkar och återger information korrekt, alltså sluta sprida fake news. Mattssons mål kan inkludera att låta faktbaserade artiklar publiceras om till exempel vilka ”grupperingar” som ligger bakom territoriekriget i Trollhättan, källkritik kring officiella rapporter samt lära sig hur man agerar konsekvent när man återger etnicitet i artiklar.

Sedan samtalar jag med Lindström och Mattsson om huruvida deras initiala betygsättning motsvarar mitt perspektiv samt hur vilka planer de har för att överkomma sina tillkortakommanden. Samtidigt ger jag konkreta råd hur de kan arbeta mot målen.

I Lindströms fall kan jag hjälpa till hur man använder Google Translate och uppslagsverk samt rekommendera regelbunden terapi med en psykolog för få bukt med sitt sitt hat mot andra människor och grupper, områden Lindström är i desperat behov av hjälp inom. I Mattssons fall skulle jag rekommendera en högskolekurs i objektiv och faktabaserad journalistik samt källkritik, utöver en kurs i de pressetiska reglerna med fokus på punkt 2, 5, 7, 10, 13 och 15.

När Lindström och Mattsson avslutat respektive vidareutbildningar, med antagandet att de fått godkänt, skickar de nödvändiga bevis till mig som bekräftelse. Om de fått underkänt får de gå om vidareutbildningen. Jag skulle även rekommendera Mattsson att sparka Lindström. Han är en uppenbar belastning för Expressen och starkt delaktig i att svenskars förtroende för paparazzitidningen är extremt lågt.

Under året arbetar de samtidigt mot målen de satte upp och i slutet av året betygsätter de sig själva igen genom samma ”rubric” samtidigt som de skickar in texter som bevisar att de uppnått målen. Lindström ska alltså då ha publicerat texter med korrekta fakta samt avsaknad av smutskastande epitet i samband med SD och Donald Trump. Mattsson ska ha publicerat objektiva artiklar om sånt han hatar samt bevisat en konsekvent förhållning till hur etnicitet delges i diverse artiklar, utöver att bevisa att källkritik applicerats när rapporter, forskning och studier hänvisas till i artiklar. Slutligen samtalar jag med Lindström och Mattsson huruvida deras artiklar i fråga faktiskt bekräftar att de åstadkommit målen.

Man kan fråga sig varför inte mediecheferna själva kan överse en självkritiksprocess som jag rekommenderar. Problemet inom svensk media är att den ytterst ansvariga såsom till exempel chefredaktören och programdirektören själva är direkt delaktiga i problemet. Som Albert Einsten eventuellt nämnde, man kan inte lösa problem genom samma tankesätt som skapade problemen. Att chefredaktörer ska genomföra nödvändiga förändringar inifrån är lika sannolikt som att Kim Jong-Un och mullorna ska göra detsamma i Nordkorea respektive Iran. Därför krävs hjälp utifrån.

Tänk er en situation där Peter Wolodarski, Jan Helin eller Thomas Mattson ska överse en process där journalister och media ska ingå i en självkritisk process i syfte att förbättra organisationen och på ett individuellt plan. De är ju öppet helt insiktslösa beträffande medias massiva problem och verkligheten där enbart en bakomliggande agenda styr deras agerande. Det är som att tillsätta vargen att vakta fåren, alltså dömt att helt misslyckas.

Alltså måste ett helt nytt tankesätt komma in i bilden, vilket endast en utomstående, dessutom orädd meningsmotståndare, kan bidra med, helst någon utlandsboende. Den viktigaste kritiken och feedbacken kommer nämligen just från meningsmotståndare som till exempel Avpixlat som förhåller kritiken till sakfrågor med specifika exempel och länkar till källor som validerar kritiken, vilket jag regelbundet gör i Avpixlat även om Expressen. Att jag dessutom bor utomlands gör det betydligt svårare för hämndaktioner från cheferna i fråga.

Jag har dessutom jobbat under auktoritära chefer som jag gissar Thomas Mattsson, Peter Wolodarski, Jan Helin osv utgör eftersom deras anställda uppenbarligen är livrädda för att framföra nödvändig kritik internt som kan leda till förändring och förbättring. Jag sade upp mig frivilligt efter ett par år under en auktoritär chef och erbjöds omedelbart ett nytt jobb. Svenska skribenter, annat än för ett fåtal, har inte den lyxen. Flera svenska skribenter bekräftar att det är omöjligt att arbeta som journalist om man inte infinner sig under det auktoritära styret som råder inom svensk media. Alternativet är arbetslöshet eller omskolning till ett helt annat yrke.

Poängen med denna krönika är att belysa att det redan finns formella processer för hur organisationer applicerar självkritik som del av förbättringsprocesser på både individ- och organisationsnivå. Självkritik ska dock inte ske i ett vakuum eller på papper i en ledartext som i Expressen. Självkritik måste konkret leda någonstans, och det ”någonstans” är till förändring och förbättring, två saker svensk media som Expressen är i desperat behov av men inkapabel att genomföra utan utomstående hjälp.

Menar Expressen allvar med sin krönika om självkritik borde de omedelbart skrida till verket. Handling, inte tomma ord, måste gälla för att visa trovärdighet. Så länge ledartexten stannar på papper måste vi därmed anta att Expressen helt enkelt bara spelar för galleriet, vilket bekräftar hyckleriet som genomsyrar svensk media och leder till att många svenskar väljer alternativ över traditionell media.

Dock är jag inte speciellt förhoppningsfull. I Expressens ledartext i fråga missbrukas begreppet ”populism”. Mitt råd till de som skrev denna ledartext är att även de genomgår vidareutbildning i lingvistik och hur man använder ett uppslagsverk så de lär sig vad begreppet ”populism” faktiskt betyder. Jag gissar därmed att Lindström varit delaktig i ledartexten.

En ledartext som förklarar hur mediaförtroendet ska återvinnas och att media förmedlar ”officiella sanningar” samtidigt som skribenterna av samma ledartext inte ens begriper betydelsen av ett basalt begrepp som ”populism” samt skriver för en tidning som ljuger om etnicitet i samband med en gruppvåldtäkt, mörklägger information av allmänintresse om vilka som ligger bakom territoriekriget i Trollhättan och förkastar tanken om källkritik kring den ökända Sandviken-rapporten kan omöjligen återvinna förtroendet.

Vi hörs i kommentarsfälten!

Björn Norström

Fler krönikor av Björn Norström hittar du HÄR.

Print Friendly, PDF & Email
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson