Annonsera på Avpixlat

Begravningstal, medierapportering och svensk invandringspolitik i ett nötskal

KRÖNIKA Det finns ett talesätt som säger att världen ser så jävlig ut pga att det bara är goda människor som dör. Man hänvisar då till de tal som hålls vid begravningar där den dödes levnadsteckning oftast ger intryck av att det är ett helgon som gått hädan. Sällan eller aldrig sägs vid dessa förrättningar att den avlidne var en skitstövel och att världen är en bättre plats nu när vederbörande har ryckts bort från det jordiska. Lite på samma sätt förhåller det sig med media och deras sätt att porträttera invandrare. Ett färskt exempel illustrerar detta.

Avpixlat skrev häromdagen om den från Somalia till Södertälje asylinvandrade muslimske föreningsledaren Ahmed Ali Diriye som dömts till ett längre fängelsestraff för att under flera års tid ha utsatt sina barn för brutal misshandel och våldtäkter och för omfattande bidragsfusk. Även hustrun, också hon asylinvandrare från Somalia, dömdes som delaktig i misshandelsbrotten. Det är inte första gången som Ahmed Ali Diriye figurerar i media, men tidigare har uppmärksamheten gällt annat än hans nu uppdagade klandervärda leverne. Det råder en påtaglig diskrepans mellan hur media förhöll sig till namn- och bildpublicering när agendan var att porträttera Ahmed Ali Diriye som ett berikande inslag i Södertäljes kulturliv och ett offer för svensk vardagsrasism, jämfört med nu när man ska skriva om honom i egenskap av grov brottsling.

När lokala Länstidningen i Södertälje skulle porträttera den kulturellt berikande och för rasistiska hatbrott utsatte Ahmed Ali Diriye då skedde det med både namn och bild och uppgift om hans somaliska ursprung. När samma tidning nu skriver om våldsbrottslingen och bidragsfuskaren Ahmed Ali Diriye har hans namn plötsligt utelämnats och det somaliska ursprunget är ersatt med “i Södertälje hemmahörande“. Bilden som pryder artikeln är nu omsorgsfullt pixlad.

För ett ökande antal mediekonsumenter i allmänhet och Avpixlats läsare i synnerhet är det inte någon nyhet att etablissemangsmedia ägnar sig åt det som med en nyspråklig eufemism kallas “agendasättande nyhetsjournalistik” – på vanlig folksvenska politisk censur och omyndigförklaring av läsaren – men när detta publicistiska ofog kan exemplifieras med artiklar i samma tidning, om samma person och med samma bild, då blir det så in flagranti att de bortförklaringar och det förnekande som media regelmässigt bemöter kritiken med framstår som lika patetiska som när den äkta maken blir påkommen av hustrun i sängkammaren med älskarinnan desperat säger “Älskling, det här är inte vad det ser ut som“.

Ahmed Ali Diriye i media före respektive efter han avslöjats som grovt kriminell. Faksimil Länstidningen.

I båda fallen kan man välja att stanna vid att se det komiska i situationen. Men precis som med de absurda försöken att ljuga och skylla ifrån sig vid en otrohetsaffär, finns bakom medias ansträngningar att förneka vad allt fler kan se att de håller på med, en allvarligare dimension.

Det får djupgående demokratiska konsekvenser när media sätter i system att framhäva invandrarbakgrund i sammanhang där individer från dessa grupper omskrivs för sina förment berikande tillskott för Sverige eller som påstått utsatta för rasism och diskriminering, men dölja invandrarbakgrund i sammanhang där individer från dessa grupper gjort sig skyldiga till brott eller på annat sätt kan anses vara en belastning för Sverige. Det ger en grovt skev bild av på vilket sätt Sverige påverkas av den förda migrationspolitiken.

En fungerande demokrati förutsätter informerade väljare. I det moderna samhället har media en framskjuten roll som informationsbärare och ett stort ansvar för att inte missköta och missbruka den uppgiften. Om folket väljer partier och politiker utifrån ett från media levererat bristfälligt eller felaktigt informationsunderlag, får vi ett samhälle med inkompetenta beslutsfattare och politiskt vanstyre. Om media sedan lierar sig med den politiska makten och är den behjälplig med att dölja sin inkompetens, då kan det ta lång tid innan tillräckligt många medborgare förstår vad som pågår och kan välja bort de inkompetenta politikerna. Samhällsskadan kan vid det laget ha hunnit bli omfattande.

De senaste tre fyra decenniernas svenska invandringspolitik är ett skolexempel på detta. Det är en politik som politikerna ljugit i väljarna är till gagn för Sverige eller rentav beskrivit som helt nödvändig för vårt samhälles överlevnad. I stället för att granska dessa påståenden och avslöja dem för de lögner de är, har media agerat propagandaapparat åt politikeretablissemanget och valt att inte rapportera om de allvarliga problem som denna politik relativt snabbt förde med sig och som med tiden eskalerat till något som tangerar ett samhälleligt sönderfall.

Media har också aktivt bidragit till att skapa ett intolerant och inkvisitoriskt samhällsklimat. Visselblåsare som berättar sanningen stigmatiseras socialt, fråntas jobb och medlemskap i organisationer, får sina akademiska karriärmöjligheter spolierade och tvingas, efter att ha utsatts för hemfridsbrottsliknande journalistmetoder och fråntagits heder, ära och rätten till personlig integritet, schavottera uthängda vid mediala skampålar.

Vi har matats med lögner om att den asylrelaterade invandringen är ekonomiskt lönsam för Sverige, när den i själva verket kostat ett stadigt ökande antal tiotals miljarder kronor varje år – idag handlar det om hundratals miljarder. Vi fick höra att invandrarna behövdes på den svenska arbetsmarknaden (vilket var en sanning för 50 år sedan) när verkligheten är att vi varje år importerat tiotusentals långtidsarbetslösa. Idag tar det nästan 10 år innan ens hälften kommit i någon form av sysselsättning och då oftast i någon skattesubventionerad anställning eller skattebetald arbetsmarknadsåtgärd. Malmö – den svenska invandringspolitikens mångkulturella flaggskepp – går varje år med ett 50-procentigt budgetunderskott, när staden egentligen borde vara en nationalekonomisk motor.

Invandrarna skulle rädda pensionerna, sades det, och ta hand om den åldrande etniskt svenska befolkningen. Nu är det svenskarna som tar hand om och försörjer invandrarna, och många svenskar som arbetat och slitit ett helt liv får ut en pension under den fastställda fattigdomsgränsen och väsentligt mindre än vad en genomsnittlig invandrarfamilj sammantaget får i försörjningsstöd och övriga bidrag.

Vården och omsorgen är i djup kris. Polisen likaså. Det militära försvaret är ett minne blott. Underhållet av vägar och järnvägar är eftersatt. Sprickorna i samhällsstrukturerna är åtskilliga. Detta trots att svenskarna är det folk som betalar högst skatt i hela världen.

Detta är ett direkt resultat av att våra politiker under lång tid transfererat tiotals och nu hundratals miljarder från offentligfinansierade välfärdstjänster och åtaganden till att bekosta världens högsta invandring. Situationen förvärras ytterligare av att dessa tjänster dessutom tas i anspråk av tiotusentals nya invandrade personer varje år och därför kraftigt och kontinuerligt skulle behöva byggas ut och förstärkas i stället för att utsättas för sparbeting och nedskärningar.

Bostadsmarknaden är ett annat invandringsrelaterat sorgebarn. Vänstern och högern har år ut och år in grälat på varandra om vems fel det är att det inte finns några bostäder – för mycket marknad och avreglering skriker vänstern. Nej, för lite marknad och avreglering kontrar högern. Elefanten i rummet talar ingen av dem om – att det varje år kommer tiotusentals nya människor till Sverige som ska ha tak över huvudet när det knappt har byggts så att det tillgodoser svenskarnas bostadsbehov.

Det borde ha varit medias uppgift att uppmärksamma elefanten, men de har duckat och i stället, beroende på ledarredaktionens politiska färg, valt att heja på antingen det röda eller det blå laget i den pågående skendebatten. Nationalekonomerna har också tigit, rädda om sin karriär, trots att de måste veta att ett grundläggande incitament för bostadsbyggande är att de målgrupper man bygger för har råd att efterfråga en bostad. Det incitamentet saknas helt när den dominerande nya bostadslösa gruppen är bidragsförsörjda arbetslösa migranter.

Varje ny lägenhet som byggs innebär en ökad kostnad för skattebetalarna. Den invandringsrelaterade bostadsbristen trissar enligt principen om prissättning utifrån tillgång och efterfrågan också upp priset på bostadsrätter. I Stockholm är dessa nu absurt höga och saknar helt koppling till några som helst reella värden. Ett fåtal svenskar och bankerna har blivit vinnare på detta prisrally men de flesta har förlorat.

Tröskeln för att ta sig in på bostadsrättsmarknaden är skyhög, och skulle Sverige återgå till en marknadsmässig ränta i stället för nuvarande konstlat låga, då skulle denna bubbla spricka med katastrofala konsekvenser för många bostadsrättsägare. Det är heller inte bara räntan som måste hållas nere för att skydda bostadsrättsmarknaden. Även byggandet måste hållas på en låg nivå för att undvika prisras eftersom det är bristen på bostäder som håller priserna uppe. Inte bara saknas alltså incitament för byggande, det finns dessutom starka incitament mot byggande.

Hyresgästföreningen, vars uppgift det borde vara att tillvarata sin medlemmars intressen och skydda hyresbeståndet mot invandrad överbelastning, är i stället en drivande kraft för fortsatt massinvandring och har som officiell policy att alla människor i världen har rätt till en hyresrätt i Sverige. Om man frågar dem hur de tänkt sig att det ska kunna realiseras rent praktiskt får man inga riktiga svar, men blir uppläxad med att sådana frågor vittnar om att man inte står upp för alla människors lika värde.

Kriminaliteten och den därav följande otryggheten i samhället är ytterligare ett stort och i huvudsak invandringsrelaterat problem. Det politiska etablissemangets avlönade kriminologer bedyrar med kreativ sifferexercis och skakiga teorier om ökad anmälningsbenägenhet att kriminaliteten inte har ökat i Sverige i spåren av den exceptionellt höga invandringen. Det finns många små men också en större lögn i detta som det inte talas så mycket om, som media borde men underlåtit att konfrontera makthavarna med.

Nyss publicerade Avpixlat en mediekritisk text i svensk översättning författad av den norske forskaren och samhällsdebattören Asle Toje. Artikeln är skriven mot en fond av det brutala mordet på svenska Elin Krantz 2010. Elin mördades av en 23-årig anhöriginvandrare från Etiopien. Mordet gav ny fart åt den delvis insomnade svenska debatten om invandringsrelaterad brottslighet. I kommentarsfältet till Tojes artikel hävdar någon att mordet inte har något med ansvarslös invandringspolitik att göra, ett resonemang som implicerar att om inte Ephrem Tadele Yohannes mördat Elin så skulle någon annan ha gjort det. Som om längden på Elins livstråd bestämts av de tre nornorna.

Det är en bisarr och defaitistiskt deterministisk tanke att inga brott kan undvikas. Om så vore fallet kunde vi skrota alla lagar, hela rättsväsendet, kriminalvården och alla brottsförebyggande samhällsinsatser. Allt detta vore då helt meningslöst. Konfronterar du kriminologerna med dessa tankefigurer mer allmänt så protesterar de utan tvekan. Ändå är det så de resonerar när de hävdar att brottsligheten i Sverige inte har ökat till följd av invandringen.

Vid en ytlig betraktelse kan brottsutvecklingen inom en viss kategori brott förefalla ligga still. Detta om den sammanlagda siffran för den aktuella brottstypen är ungefär densamma över tid. Men skärskådar man statistiken – vilket idag i och för sig kan vara svårt eftersom Brå har belagts med förbud att differentiera sina nyare siffror – så upptäcker man tydliga demografiska förändringar i gärningsmannaprofilerna för en rad brott, i synnerhet grova sådana. Antalet svenska gärningspersoner har minskat kraftigt medan antalet invandrade gärningspersoner ökat lika kraftigt.

Den rimliga slutsatsen att dra utifrån detta faktum är att grova brott skulle ha minskat kraftigt i Sverige om vi fört en betydligt mer ansvarsfull och restriktiv invandringspolitik. Den som hävdar något annat gör sig skyldig till samma tankefel som kommentarsfältaren i exemplet med Elin Krantz ovan, att summan av alla brott på något förutbestämt sätt skulle vara konstant – om inte invandrarna hade rånat, skjutit och våldtagit så skulle svenskar ha gjort det i stället.

Det spelar heller ingen roll om man drar det bland kriminologer så populära socioekonomiska kortet. Det finns vissa brottstyper som direkt kan härledas till invandrares kultur och religion, såsom hedersmord, antisemitiska brott, jihadresor och terrorism och vissa andra, t ex våldtäkt, vars motiv inte kan härledas till socioekonomiskt kompensationsagerande. Men för det stora flertalet brott begångna av invandrare är juryn ändå ute i frågan om i vilken utsträckning brottsbenägenheten kan tillskrivas något i gärningspersonernas invandrarbakgrund respektive mer allmänna socioekonomiska faktorer.

Tanken att storleken på det sociala utanförskapet skulle vara oföränderligt ristad i sten är emellertid lika defaitistiskt deterministisk som den att brottsligheten i samhället är förutbestämd. Om det vore sant skulle hundrafemtio år av socialliberalism, socialdemokrati och socialkonservatism varit bortkastade och dessa politiska riktningar att betrakta som irrläror. Det hävdar inte ens vi som kritiserar det ständiga pratet om socioekonomiska orsaker i invandringsdebatten. För vänsterliberala kriminologer att göra det vore att såga av den gren man sitter på.

Ändå är det de facto det som dessa kriminologer och de av dem sufflerade politikerna gör när de bemöter kritiken mot den fördra invandringspolitiken med att “det är inte invandringen som är problemet, utan det sociala utanförskapet“. Det påståendet implicerar att Sverige skulle ha haft lika många i socialt utanförskap, även utan invandring och i förlängningen att det inte spelar någon roll vilken politik vi för eftersom utanförskapet är en opåverkbar samhällskonstant.

Precis som den grova brottsligheten har gått ned bland svenskar har också antalet och andelen svenskar i socioekonomiskt utsatta levnadsomständigheter minskat. Utan de senaste decenniernas exempellöst höga asylrelaterade invandring skulle Sverige varit ett samhälle med mycket låg kriminalitet och lika lågt socioekonomiskt utanförskap.

Detta var målet för det folkhemsbygge som Per Albin Hansson gav startskottet till i sitt berömda tal 1928. När den politiken var genomförd skulle Sverige inte längre ha några “tillbakasatta” och “styvbarn“. Och så hade det också blivit om “det goda hemmet” hade tillåtits fortsätta vara det nationella projekt Per Albin avsåg, i stället för att utvidgas till hela världen som en senare generation socialdemokratiska ledare sedan skulle göra, tillsammans med kommunister och en alltmer vänsterliberal borgerlighet.

Med den humanistiska stormaktspolitiken har klassamhället återvänt, med den skillnaden att den nya underklassen i huvudsak är etnifierad. Men invandringspolitiken har på senare tid också lett till ett ökat utanförskap bland svenskar vartefter de sociala skyddsnäten försämrats och arbetslösheten ökat.

Hur man än vrider och vänder på saken så har de många nya “utmaningar” som det svenska samhället ställts inför sin upprinnelse i den ansvarslösa invandringspolitiken. Att en del av denna problematik kan rubriceras som socioekonomisk falsifierar inte det påståendet. Om hög invandring leder till ökat socioekonomiskt utanförskap så är det fortfarande ett i grunden invandringsrelaterat problem.

Allt detta är sådant som media i Sverige i folkets tjänst under de gångna decennierna borde ha tydliggjort och konfronterat de politiska makthavarna med. I stället har man kollaborerat med makten och fört det svenska folket bakom ljuset. Nu när klockan är fem i tolv kan man skönja ett litet uppvaknande i delar av svensk media. Sådant som bara “rasistiska hatsajter” skrev för några år sedan hittar man nu understundom på ledar- och debattsidor i gammelmedia.

Åtskilligt av den skada som ett mångårigt vanstyre har åsamkat Sverige är irreparabel. Elin Krantz får inte livet tillbaka av att journalisterna nu börjat glänta på åsiktskorridorens fönsterluckor mot verkligheten. Annat är svårlagat. Även om vi drastiskt skulle lägga om politiken idag – säg exempelvis att Sverigedemokraterna skulle få 51 procent i valet 2018 – så har vi ett återuppbyggnadsarbete på många decennier framför oss innan vi ens är tillbaka på den punkt där folkhemspolitiken började spåra ur för tre, fyra eller fem decennier sedan.

En och annan sjuklöverpolitiker har också börjat vakna upp ur sin törnrosasömn och låter emellanåt förvillande lik en Sverigedemokrat. Men ska vi anförtro de som ställt till med dagens samhällskaos att städa upp efter sig, då är det inte decennier vi talar om, utan snarare sekler innan någon substantiell förbättring kommer att kunna iakttas. Många sjuklöverpolitiker är dessutom obildbara och har inte ens nu förstått vidden av den samhällskollaps som invandringspolitiken driver Sverige allt närmare.

Detsamma gäller många journalister. Medierapporteringen om Ahmed Ali Diriye som redogörs för i början av denna text är bara ett trivialt exempel och symtom på detta. De bakomliggande problemen med våra medier och politiker är dock allt annat än triviala, liksom de samhällsproblem som detta maktetablissemang har skapat för oss andra.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

 

Print Friendly, PDF & Email
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson