Annonsera på Avpixlat

Asle Toje: Män som hatar kvinnor

DEBATT ”Mordet på Elin Krantz förändrade Sverige” skriver Asle Toje i en stort uppslagen artikel i den danska statustidningen Weekendavisen. Asle Toje är norsk utrikespolitisk forskare och samhällsdebattör. För första gången sedan Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev sina kriminalromaner sattes ett mord i ett politiskt perspektiv när Julia Caesar, skribent på den danska bloggen Snaphanen, betecknade mordet på Elin Krantz som ett politiskt mord, en följd av Sveriges ansvarslösa invandringspolitik. Kritiken från Julia Caesar och andra alternativmedia ledde dock inte till någon kritisk självreflexion på svenska redaktioner, konstaterar Asle Toje. Istället grävde media ner sig i skyttegravar.

Mediemord. Maj Sjöwall och Per Wahlöö byggde sin romanserie på teorin att brott är politiska. Gäller det också mordet på Elin Krantz? Simone de Beauvoir skriver på ett ställe: ”Det finns ingen naturlig död; ingenting av det som drabbar en människa är naturligt, eftersom själva människans existens sätter frågetecken för världen. Alla människor är dödliga, men för varje enskild människa är döden en olycka och – även om man vet det och finner sig i det – ett ofattbart övergrepp.”

En septemberkväll 2010 satte sig en ung kvinna på en spårvagn i Göteborgs centrum. Medan den nästan tomma spårvagnen skramlade ut ur staden föll hon i sömn. Kvinnan, som var 27, åkte med ända ut till slutstationen vid Länsmansgården. De flesta svenskar förknippar Länsmansgården med två saker: invandrare och kriminalitet. När kvinnan nästa morgon anmäldes saknad inleddes efterforskning i stor skala men avbröts då man omkring ett dygn senare fann en misshandlad död kropp i en stenhög vid spårvagnens ändhållplats.

Brott förändrar oss. Ett mord sprider sig som chockvågor bland de närmast anhöriga. En familj som har berövats en anhörig är olycklig på sitt eget sätt, likaså den som delar DNA med en mördare. Sorg är ytterst privat i Skandinavien. Mord och dråp är en offentlig angelägenhet. Kanske för att döden är så igenkännbar och oåterkallelig kan vissa mord bli symboliska, ett fokus för en uppdämd oro i samhället.

Mordet på Elin Krantz har förändrat Sverige. Hennes försvinnande och sökandet efter henne efteråt fick bred täckning i alla landets medier. Tidningarna gav ut extraupplagor, och saken fick en egen hashtag: #Elin-mordet. Medieintresset höll i sig under rättegången mot den man som dömdes för mordet, Ephrem Tadele Yohannes. Elin Krantz’ porträtt visades i rikstäckande medier, ledsagat av fotografier av blommor, levande ljus och sista hälsningar. Kontakt med en människa som inte längre var där.

Faderns klippbok

Det är de mest upprörande morden, de mest meningslösa handlingarna begångna mot dem som är lättast att identifiera sig med, som får störst medietäckning. Yale-professoren Paul Bloom skriver i boken ”Against Empathy” att vi har störst medkänsla med dem som liknar oss själva. Elin Krantz tilldelades rollen som grannens sympatiska dotter. Det framgår i den klippbok som hennes far, Ove, samlade klipp till, från det ögonblick hans dotter anmäldes saknad tills mordutredningen var avslutad.

Artiklarna använder sig av målande beskrivningar och förstärkande adjektiv, en dramaturgi som fann sin form i de halvpornografiska veckotidningarna Veckans Brott (1973-87) och Kriminaljournalen (1953-90). I början av 2000-talet fick kriminaljournalistiken nya utlöpare med populära tv-program som Efterlyst, Misstänkt och Veckans Brott. Svensk kriminaljournalistik är aktivt undersökande och dramatiserar för att hålla kvar läsarens uppmärksamhet: spåren längs skräckresan. Här blev hon sist sedd. Den funna kroppen kan vara den försvunna Elin. Mördaren grävde Elins grav. Här grips tvåbarnspappan för Elin-mordet. Polisens nya spår: Den misstänkte kan ha fått hjälp. Den misstänkte småbarnsfadern: Jag har aldrig mött henne – här sätter han sig bredvid Elin.

I en undersökning från Göteborgs universitet om våldsbrott och medier uttalar chefredaktör Hans Hammer att medierna har en plikt att ”utforma materialet på ett sådant sätt att läsarna kan ta det till sig och engagera sig”. Det kan finnas orsak att fråga om svenska media har gått över gränsen när man ger ett grovt brott stor uppmärksamhet och utnyttjar ett sexualmord på en ung, vacker och oskyldig kvinna till att spekulera i sensationslystnad och sälja tidningar.

Den debatten kom aldrig. Inga klagomål finns registrerade hos Pressens Opinionsnämnd som ska tillvarata allmänhetens intressen gentemot media. Svenska media är självkritiska och diskuterar livligt sina fel och brister – innanför det område som svenskarna kallar ”åsiktskorridoren” – det vill säga allt som är sunt, sant och viktigt. Det ger självkritiken ett inslag av ”storknad moralism”, som Hans Magnus Enzensberger påpekar i sin diagnos av Sverige i boken ”Ack Europa!” (1987).

Mörklagda problem

Sett utifrån är skandinaviska medier föredömliga. Lauren Kirchner skriver i Columbia Journalism Review (2012) att våra medier ”kontinuerligt rankas högst i världen vad gäller pressfrihet och delaktighet i demokratin”. Detta beror på att folk ”litar på mediernas neutralitet och instämmer i deras bevakning”. Det var precis här skon klämde. Elin-mordet blev det första stora slaget om verkligheten mellan svenska medier och deras kritiker.

Tidigt under 2000-talet dök det upp en rad mediekritiska medier i Skandinavien. Deras styrka var att omtolka nyheter från dagspressen, i synnerhet på ett område: negativa aspekter på invandringen. Hållningen till invandring ändrade sig i Skandinavien under de här åren. Fler blev negativt inställda, och motsättningarna blev tydligare. Hur dramatisk den här förändringen är framgår av otaliga opinionsundersökningar gjorda av bland andra PEW och Eurobarometer.

Förändringen avspeglade sig dock bara i ringa grad i svensk nyhetsbevakning, som journalisten Gunnar Sandelin påpekar i debattinlägget ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” i Dagens Nyheter (7 april 2008). Enligt Sandelin var orsaken till att hans artikel över huvud taget trycktes att det var den ansvarige redaktörens sista dag på jobbet. När man i SVT-programmet Debatt senare frågade tittarna om de trodde att svenska journalister mörklägger problemen med invandringen svarade 91 procent ja.

Utifrån lagen om tillgång och efterfrågan började många svenskar i all tysthet besöka nätsajter som Fria Tider och Avpixlat för att läsa nyheter med en annan vinkel och andra fakta än dem som presenterades i traditionella media. Svenska media är nämligen ytterst återhållsamma med att upplysa om etnicitet i kriminaljournalistik. I antirasismens namn drevs detta så långt att tidningarna avpixlade etniciteten hos invandrade gärningsmän på anonymiserade bilder, så kallad vitpixling.

Ephrem Tadele Yohannes vitpixlades när Expressen och Göteborgs-Posten publicerade bilder från övervakningskamerorna i den spårvagn där Elin Krantz gjorde sin sista resa. Anonymiseringen höll bara tills han åtalades. Under tiden gick han under beteckningen ”tvåbarnspappan”, sannolikt för att det förstärkte chockeffekten av den handling han stod anklagad för. När tidningarna senare publicerade bilder av etiopiern i olika gangsterpositioner blev han ”den misstänkte”.

Täckningen av mordet på Elin Krantz var inte helt utan referenser till en bredare samhällskontext. Tidningarna skrev om ett fackeltåg i Länsmansgården med 1 500 deltagare ”mot det blinda våldet”. Nio månader efter mordet dömdes Yohannes till 16 års fängelse. Kriminalkommissarie Anders Sandholm som ledde förundersökningen tog den som exempel på gediget polisarbete som kunde avslutas med en fällande dom.

Case closed.

Medietäckningen av mordet var omfattande men blev ändå föremål för kritik. I läsarinlägg i Expressen ställdes frågor varför tidningen inte offentliggjorde bilder på den misstänkte gärningsmannen. På nätforumet Flashback uppehöll sig många vid att offret hade varit medlem i Aftonbladets Facebook-kampanj ”Vi gillar olika”, som tidningen hade lanserat för att uppmuntra goda människor till att ta öppet avstånd från det invandringskritiska partiet Sverigedemokraterna (SD).

Det finns ingen motsvarighet till Flashback i Norge och Danmark. Det är en blandning av loppmarknad och tidningarnas kommentarsfält. Här diskuterar svenskarna under anonymitetens täckmantel allt från begagnade bilar till pågående mordutredningar. I trådarna diskuterar vittnen, nyfikna och nättroll om gärningsmän, motiv och sammanhang. Mordet på Elin Krantz diskuterades på mer än 1 651 sidor – en ofiltrerad ström av fakta, åsikter, lögner och ilska.

Det var på Flashback en alternativ berättelse om mordet först tog form – berättelsen om en flicka från landet som dog för att hon inte visste hur farligt det nya Sverige är – för svenskar. Enskilda röster varnade för att dra förhastade slutsatser, men de tystnade när bilderna från brottsplatsen lades ut på nätet. Fotografierna kom från polisens förundersökning och hade kamouflerats med defekt programvara. De var fruktansvärda.

Kriminalkommissarie Sundholm menar att detta var den största missen i förundersökningen. Mot allt förnuft följdes bilderna av en tilltagande objektifiering av offret, delvis på grund av falsk information från en nazistisk hemsida om att Elin Krantz skulle ha framträtt i en musikvideo som propagerade för sex mellan svarta och vita. ”Acmilan718” skriver:

”Hon förtjänade det. Synd att hon är död, för annars skulle hon kanske ha vaknat ur ”Vi gillar olika-drömmen.”

Internetdrottning

Mediemordet kunde ha slutat här, förlorat i en skog av utropstecken. Men en anonym journalist som kallar sig Julia Caesar utvidgade kamparenan. Under rättegången mot Yohannes skrev hon två långa krönikor om mordet. De publicerades på den danska nätsajten Snaphanen och har sedan delats mer än 10 000 gånger. Nu fick mordet en ny gestaltning, sammanfattad i rubriken ”Ett politiskt mord, 1 & 2”. Caesar uppmärksammade en omständighet som tidningarna hade förbigått, nämligen att Yohannes var dömd för en rad lagbrott i USA innan han fick uppehållstillstånd i Sverige 2009.

Hon drar en linje från Sveriges liberala invandringspolitik till ökande kriminalitet:

”Våldsdåd riktade mot svenskar begångna av invandrare är politiska brott. De är en konsekvens av den vettlösa invandringspolitik som Sveriges politiker i största enighet driver sedan fyra årtionden. Det är politikerna som har beslutat att dessa kriminella element ska ha rätt att bo i Sverige utan några som helst krav eller kontroll.”

Hon lägger ansvaret på sina kolleger:

”Journalisterna är massinvandringens och den mångkulturella galenskapens möjliggörare. De är maktens megafoner och lakejer som för länge sedan har glömt sitt professionella uppdrag att bevaka makten och förmedla sanningen till allmänheten.”

Cæsar anklagar ”journalister i press, radio och tv, som mörklägger fakta om invandringens konsekvenser, skyddar invandrade brottslingar och spelar med i politikernas spel.

”Ett politiskt mord” gjorde Julia Cæsar till internetdrottning. Hon kombinerade journalistens säkra språk med brutala retoriska medel som att kalla namngivna journalister för landsförrädare. I telefon berättar hon att det var bilderna från brottsplatsen som var anledningen till att hon inte längre kunde tiga. Reaktionen var överväldigande.

Internet visade sig vara en extremt bra arena för opinionsjournalistik. Det stod klart att gammelmedia hade förlorat sitt monopol.” Caesars artiklar medverkade till att göra Krantz-mordet till ett referensobjekt och sanningsvittne. Det beror delvis på att Document och HRS i Norge, Fria Tider och Avpixlat i Sverige och Den korte avis och Snaphanen i Danmark utgör en integrerad medieverklighet, vilket traditionella skandinaviska medier inte är. Nyheter från grannländerna översätts och delas snabbt, ofta kombinerat med ett redaktionellt fördömande av de gamla mediernas bevakning av händelserna.

En central medietrend sedan 2010 är att alternativa media har blivit allmängods. Medieforskaren Martin Borgs har i kölvattnet på de så kallade Ikéa-morden visat att nätmedia som Fria Tider och Avpixlat har lika stor genomslagskraft som de statliga kanalerna i sin egenskap av fora där svenskar delar information med varandra. Klassekampens mätning från juni 2017 visar samma tendens i Norge.

Kodat språk

Julia Caesars arga kritik ledde inte till kritisk självreflexion på svenska redaktioner. Man grävde tvärtom ner sig i skyttegravarna. Ett exempel kan illustrera många. 2015 skakades Sverige av en rad övergrepp utförda av förmodade invandrare mot unga flickor på festivalen ”We are STHLM”.

Dagens Nyheter avslöjade efter lång tystnad att polisen hade mörklagt händelserna, men underlät att rapportera sin egen medverkan till att övergreppen först kom till allmänhetens kännedom via alternativa media.

En av nestorerna i norsk press, Helge Øgrim, ville gå till botten med saken. Han avslöjade att Dagens Nyheter hade fått ett tips från pålitliga källor men inte brytt sig om att följa upp det. Efter att ha intervjuat vittnen och polis tog han kontakt med redaktionschefen på Dagens Nyheter, Caspar Opitz, som vägrade kommentera men svarade:

”Hej igen Helge,

du får själv välja om du vill citera anklagelser från en högerpopulistisk hatsajt eller inte.”

Trots arrogansen i mötet med kritikerna är svenska medier inte så ensidiga som en del västskandinaver gärna vill tro. På senare år har det skrivits mycket om invandringens negativa sidor. Ephrem Yohannes, som fortfarande hävdar att han är oskyldig, får ingen sympati när medierna skriver om hans problem i fängelset. Vitpixling har blivit omodernt, och medierna använder mer kodat språk där identitetsmarkörer döljs i texten – som i Danmark.

Men Julia Caesars berättelse om invandrarkriminalitet som politiska brott har inte vunnit mark. Det är lite anmärkningsvärt om man betänker att Caesars infallsvinkel är identisk med Maj Sjöwall och Per Wahlöös i deras romanserie med Martin Beck som huvudperson. När jag diskuterade det med Sjöwall underströk hon att krim-duons projekt ”byggde på verklighet” – faktiska mord. Tanken var att kriminalitet är politisk såtillvida att den visar på spänningarna under den socialdemokratiska ytan.

”Män som hatar kvinnor” är ett centralt verk i den genren. Stieg Larssons kriminaltrilogi är den största kioskvältaren i svensk historia. Landets mest berömde fiktive journalist heter Mikael Blomkvist och arbetar – i likhet med mannen som skapade honom – för den vänsterorienterade tidningen Expo. Han skriver om män som våldtar och mördar kvinnor för att de har lust. Precis som Krantz-mordet. Blomkvist visar att det är fråga om politiska mord.

Man skulle kunna tro att Julia Caesar skulle kunna få stöd av Expo. Men så blev det inte. Under rubriken ”Mord används som högerextrem propaganda” skriver Johannes Jakobsson från Expo:

”Åklagare Stina Lundqvist driver målet mot den misstänkte. Hon säger att hon inte förstår hur mordet kan vara politiskt.” Svaret understruket med två streck.

Det är intressant nog raka motsatsen till Stieg Larssons huvudtanke, bortsett från att männen som våldtar och mördar i hans universum alltid är vita.

Kampen om offerrollen

Caesar berättar att det uteblivna stödet inte förvånar henne. Hon säger att hon före Krantz-mordet länge hade övervägt en artikel om den världsomspännande solidaritetens baksida. Hon pekar på den gamla etiska principen från Journalisthögskolan där uppgiften är att avslöja det som göms undan, försvara dem som inte har någon röst och ställa makthavare till ansvar.

”Någon gång längs resans gång tappade svenska media bort den här uppgiften. Vi blev en del av makteliten” säger hon.

Som hon ser det är svenska journalister marinerade i vänsterflygelns tankegods där kvinnor och färgade alltid är offer och vita män alltid är de som begår övergrepp.

”På det sättet blir antirasismen en ny sorts rasism – och när antagandena visar sig inte stämma mörklägger medierna verkligheten.”

Hon påpekar att det salongsfähiga slagordet ”Vita män våldtar” inte stämmer med statistiska fakta.

”Det är 4,5 gånger vanligare att en invandrare våldtar än att en etnisk svensk gör det.”

Efter 2010 har Caesar fortsatt att skriva på Snaphanen, utgiven i tre länder. Hon hatar journalister, och de hatar henne.

Niklas Orrenius från Dagens Nyheter: ”Julia Caesar är en makthavare – och en näthatare. Från sin anonyma plattform har hon i flera år spritt rasism.”

Antagandena att personen bakom pseudonymen är en journalist med decenniers erfarenhet har en viss tyngd. I ett kommentarsfält skriver ”Viking247”:

”Det känns bra att veta att vi har en insider på vår sida.”

Enligt en journalist på Expressen som vill vara anonym ledde detta till en misstro bland andra journalister:

”Vi misstänkte varandra för att vara Julia Caesar.”

Flera svenska tidningar investerade betydande resurser för att röja Caesars identitet, och i september 2015 kunde Expressen avslöja:

”Julia Caesar är en av hatmedias högst profilerade och mest lästa författare – men hon vägrar framträda med sitt riktiga namn. Den tidigare DN-journalisten Barbro Jöberger står bakom pseudonymen, vars texter går ut på att hetsa mot invandrare, politiker och journalister.”

Artikeln är ett karaktärsmord i samma stil som den Caesar själv använder. Hon fråntas all heder.

Annika Hamrud skriver:

”Sverige har problem. Ett stort problem är att lögnerna och de rasistiska konspirationsteorierna har kunnat få en så bred spridning, inte minst eftersom skribenter som vägrar framträda med sina riktiga namn aldrig kan ställas till svars för sina påståenden och angrepp, trots att yttrandefriheten inte omfattar hot och hetsande mot folkgrupp.”

Publiceringen följdes av en utpräglat svensk kamp om offerrollen – alla kände sig förföljda, både de journalister som hade avslöjat Caesar, och Caesar själv. Och alla informerade medierna om det.

Samma dag som avslöjandet ägde rum avpublicerade Expressen en artikel från sina nätsidor där journalisten Ulf Nilson 2010 skrev:

”Julia Caesars skriver under pseudonym av säkerhetsskäl. Ja: säkerhetsskäl, risken att bli attackerad, kanske mördad.”

Det respekterade Society of Professional Journalists upplyser sina medlemmar om att ”journalisten aldrig bör vara en del av sin historia”. Men det tåget har redan gått. Journalisterna bemannar frontlinjerna i den svenska kulturkampen. Orsaken till att högersidans kulturkämpar så ivrigt fokuserar på invandrarkriminalitet är uppenbar: Svenskarna har fått massinvandringen insåld som en uteslutande positiv affär, en bro till en färgrik framtid. Otryggheten äter de vackra idealen. Inte ens den mest välmenande idealist är villig att betala för internationell solidaritet med sin familjs fysiska säkerhet.

Det är sannolikt också en av orsakerna till att medierna har varit ovilliga att koppla ihop de båda företeelserna – bortsett från en lovvärd ovilja mot att skapa misstro mellan olika befolkningsgrupper. Det handlar naturligtvis också om makt. Att definiera vad som är sant, viktigt och riktigt är berusande, och svenska journalister har druckit girigt ur den kalken. Resultatet är den allt överskuggande moralism som delar världen i goda på ena sidan och SD-sympatisörer på den andra.

”Hjälp oss, hjälp oss!”

Problemet med att bygga politik på moral är att det blir svårt att ändra åsikt. Det är en del av orsaken till att en oöverstiglig klyfta har vuxit fram mellan den etablerade maktapparaten och växande grupper av outsiders. När Sakine Madon i januari 2016 anklagade svenska mediehus för att vinkla nyheterna så att de inte gynnade Sverigedemokraterna blev en redaktör på Aftonbladet, tidningen bakom anti-SD-kampanjen ”Vi gillar olika”, chockerad över att någon kunde tvivla på deras integritet.

Sverige är inne i en utveckling där man har dyrkat företeelser som i grunden är goda tills de förlorat sin sötma, och varje försök att instifta en postnationell rättfärdighet resulterar i något som av många upplevs som ett nytt slaveri.

Det kan inte fortsätta. Svensk polis och rättsväsen håller på att krackelera i mötet med en våg av våldskriminalitet som har sitt epicentrum i invandrartäta områden. De som inte brydde sig om Sverige som det var förr i tiden vill heller inte ha någon åsikt om det som följer efter.

När Sveriges bedrövlige rikspolischef Dan Eliasson lade fram en dramatisk lägesrapport den 21 juni hade han till synes tappat kontrollen, och hans utrop ”Hjälp oss, hjälp oss!” bidrog inte till att dementera det intrycket.

Det kan knappast överraska någon som har läst årets mest osannolika bestseller, nationalekonomen Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”, som bland annat visar hur den svenska statsapparaten under lång tid har dolt invandrarkriminaliteten.

Lilla land, vad händer nu? Dissidenterna i de nya medierna drömmer nog om att de ska stå segerrika på slagfältet och att heder och värdighet kommer sedan. Erfarenheterna från Danmark och Norge tyder på att de inte ska hålla andan medan de väntar. Det etablerade systemet har en förbluffande förmåga att erkänna att alla som hävdar motsatsen till vad systemet själv påstår mycket väl kan ha rätt – men utan att rehabilitera dem som intog dessa ståndpunkter när de faktiskt kostade något.

I Danmark och Norge har utvidgningen av åsiktskorridoren följts av att Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet har blivit nödvändiga för regeringen. Om den svenska maktstrukturen har använt alla medel i kampen mot det stora onda som den anser att Sverigedemokraterna representerar måste projektet sägas ha misslyckats. SD är landets största parti enligt en YouGov-mätning som offentliggjordes i april. Nästa år är det val.

Mordet på Elin Krantz var en av de första stora sammandrabbningarna i den svenska kulturkampen. Den nådde snabbt en punkt där offret sköts undan i bakgrunden och hennes öde blev ett slagträ att slå motparten i huvudet med. Som utomstående är det svårt att ha sympati för någon av parterna. Hänförda av moral kämpade de över den döda kroppen på en kvinna som inte var särskilt intresserad av politik och som nu ligger begravd under träden vid S:t Olofs kyrka i Falköping.

Asle Toje

Asle Toje är norsk utrikespolitisk forskare och samhällsdebattör.

Artikeln har tidigare återpublicerats på danska i Danmark av tidningen Weekendavisen och sajten Snaphanen samt på Facebook av debattören Jan Sjunnesson. Svensk översättning: Avpixlat.

Fotnot:

Mordet på Elin Krantz i Göteborg blev en vattendelare i medias brottsbevakning och mellan gammelmedia och den kritik som formulerades av nya alternativa media. Hon våldtogs och mördades av den etiopiske anhöriginvandraren Ephrem Tadele Yohannes när hon var på väg hem till Hisingen med spårvagnen efter en kväll på krogen i september 2010. Läckta bilder på hennes skändade kropp, begravd under ett 83,6 kilo tungt stenblock, blev ett brutalt uppvaknande för den svenska allmänheten när det gäller den våldsamma brottslighet som följer i den utomeuropeiska invandringens spår.

Elin Krantz

Print Friendly, PDF & Email
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson