Annonsera på Avpixlat

De välvilliga

Jan Tullberg

DEBATT Vi är alla rätt luttrade av de Goda människornas berättelser. De svävar gärna ut om sina starka känslor och förklarar gärna varför dessa känslor, vilka kan tolkas som aggressiva och överlägsna, i själva verket är återhållsamma och ödmjuka. Lisa Irenius lanserade ett nytt sådant begrepp, ”välvillig pessimism”. Detta i en artikel med rubriken ”Varning för välvillig pessimism” (SvD Kultur 30 april 2017). Är den en varning för välvilja?

Irenius beskriver sitt nya begrepp: ”Det handlar om att ensidigt rikta in sig på det man tycker är dåligt i syfte att bekämpa det. Man ogillar till exempelvis Sverigedemokraterna så mycket och är så rädd att partiet kommer växa sig allt större att man ideligen målar upp scenariot – och bidrar till ett cementera en bild av det ofrånkomliga.” Man förstår Irenius tankegång: målar man fan på väggen kan han bli en konkret förväntan. Men det bisarra är att kalla denna potentiellt självdestruktiva kritik av något man ogillar för ”välvillig pessimism”. Det rätt ordet är ”illvillig pessimism”. Irenius lockas av att det goda hatet inte är hat utan något annat, kanske kärlek? Det är problematiskt när ens agerade verkar mot sina syften, men bör man inte då vara extra tydlig med att använda en rättvisande beteckning?

I övrigt handlar artikeln om hur liknande angrepp på Marine Le Pen och Trump inte fått den negativa effekt som många skribenter eftersträvat. Men journalisterna har inte varit välvilliga utan illvilliga. Varje skribent kan välja mellan att skriva välvilligt om sin kandidat eller illvilligt om motkandidaten. Alla med lite insikter noterar att det ofta i politiska valkampanjer blir mycket ”negative advertising” från ömse håll, och ibland som i dessa exempel dominerar helt den negativa publiciteten mot det ena alternativet. Man kan begära lite självkännedom av inblandade journalister, att de förstår vad de ägnar sig åt. Men många inskränkta ser sig som goda och välvilliga. På sin höjd kan de vara pessimister, men eftersom de är godhjärtade så vill de se sig själva som välvilliga. Vilka påhopp de än utför.

Det är klart att det kan förekomma hat på båda sidor i en emotionellt laddad konflikt, men det mesta som ”de välvilliga” stämplar som hat skulle med fördel kunna växlas ner till mer måttfulla ord. Jag anser att ”fobi, fientlighet och hat” ofta kan ersättas med ett nedtonat ”avog till” eller ”är emot”. Det finns en tendens till överdrift, termer som ”fobi och hatbrott” indikerar mycket mer än vad det finns täckning för. Det är märkligt att de som anser sig själva vara kärleksfulla och välvilliga är så fokuserade på hat och ser det strömma fram överallt utom ur den egna pennan. Ofta behöver frågan ställas om vems hat som egentligen diskuteras? Den populära termen ”hatmedia” beskrivs väl av åklagaren Rolf Hillegren: ”Hatmedia är media som journalisterna hatar”.

En generell form av denna insmickrande självbild är att anse att det egna hatet bottnar i kärlek, medan motståndaren alltid är hatisk innerst inne även när han inte uttrycker något hat.

Skribentens åsikter framställs sällan med explicita och relevanta argument, men ordvalet visar på attityden. Läsaren antas ta följsamt intryck av skribentens etikettering. Den åsikt som uppges vara ”kritisk till” något har skribentens stöd. Men med beskrivningen ”fientlig till” tar skribenten avstånd från uppfattningen. ”Kritisk till” är fint medan ”fientlig till” är fult. För många lyssnare som ignorerar skribentens trix är de synonymer i sak.

Agendajournalistiken söker göra en dygd av sin strävan att lägga verkligheten till rätta och hjälpa folk med vad de skall tycka om det som sker. Nyheterna är färdigtuggade; det är bara att gapa och svälja. Konventionell press och dess journalistkår kritiseras hårt och har lågt anseende hos allmänheten. Alternativmedia kritiserar och påtalar gärna hur systemmedia vinklar nyheterna genom att vissa delar mörkläggs, pixlas eller förtigs. Men kritiken påstår sällan att systemmedia fabulerar rakt av.

Mot dessa sansade och relevanta anklagelser riktar systemmedia i sin motattack mer yviga motanklagelser: ”Ni håller på med fake news”. De anklagas inte för hårdvinklingar utan rena påhitt. Ja, alternativmedia har inte ens hittat på dem själva, utan ryssen har blivit farligare och mer kreativ än någonsin under kalla kriget.

Det centrala i begreppet fake news har dock inte blivit nyheternas förmenta avsikter, om de är skapade i ”onda” eller ”goda” avsikter, utan om de är sanna eller felaktiga. Detta gör att systemmedia har sargats mer av anklagelser för fake news än alternativmedia. CNN framstår som den största skurken. De eftersträvansvärda idealen är både klara och krävande: ”att återge sanningen, hela sanningen, och inget annat än sanningen”. Fake news började som en kampanj från etablerade medier mot alternativa medier, men övergår alltmer till ett begrepp för kritik av reguljära medias partiska nyhetsförmedling.

Om man har svaga politiska argument lockar det att moralisera. I många frågor förflyttas diskussionen från ”right versus left” till en mer moralistisk skala ”right versus wrong”. Det blir ofta förvirrat då ju ingen anser sig representera det som är felaktigt. Om andra personers åsikter konventionellt kan stämplas som felaktiga, kan man dock vinna en jämförelse utan att debattera. Politiskt korrekt är en term som ironiserar över den debattmetoden.

Vaclav Klaus, tidigare president i Tjeckien, beklagar att debatten på högsta nivå inom EU är lika banal som den mediala i sin bok ”Folkvandring – en kort vägledning till vår tids migrationskris”. Viktiga vägval analyseras och debatteras inte ordentligt, utan istället talas om ”den enda vägen” och moraliseras över dem som inte hyllar den. Klaus menar att ledande politiker i EU förnekar att man står inför ett centralt val mellan två politiska alternativ och istället framställer det som ett moralistiskt eller retorisk val. Han invänder: ”Det är nämligen inte en fråga om någon konflikt mellan altruism och xenofobi… De ser den som en konflikt mellan de goda (dvs de själva) och de onda (alltså vi andra)”.

Denna vilseledande problemskildring är problematisk. ”Vi måste avfärda ett utbrett moraliserande och istället bemöda oss att saklig och allvarligt diskutera vår tid mest angelägna ämnen. Moraliserandet i sig är i själva verket något som tar plats och tillåts ersätta ett verkligt moraliskt agerande”.

Jag tror Vaclav Klaus sätter fingret på en öm intellektuell punkt. Mycket i vår tid sker inte efter val som utgår från en reflektion, utan de politiska makthavarna kan främja sina intressen utan att prestera några relevanta argument, bara några moralistiska plattityder. En del väljare blir arga och engagerade, men många nöjer sig med lite känsloskvalp som argument. Det kortsiktiga egenintresset lockas av att komma undan besväret med att tänka själv och litar därför passivt på den förda politiken. Men de stora frågorna rör det långsiktiga egenintresset. Det är på inget sätt klart att etablissemanget ens förstår sitt eget egenintresse på lång sikt, utan snarare agerar opportunistiskt och realpolitiskt på kort sikt. Det gäller att framstå som att känna på rätt sätt, att höra till ”de välvilliga”.

Jan Tullberg

Print Friendly, PDF & Email
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson