Annonsera på Avpixlat

När SVT Opinion Live gjorde sig till Nordiska motståndsrörelsens nyttiga idioter

KRÖNIKA Groteskt oproportionerligt mycket av mediebevakningen av årets Almedalsvecka har handlat om nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsens närvaro i Almedalen. Inga är gladare för detta än NMR själva, som förstår det media inte förstår – att all reklam är bra reklam för en aktör som inte har annat tillträde till rikstäckande medier.

När svensk demokrati i sina reaktioner på NMR:s närvaro i det offentliga rummet dessutom visar upp sig från sin mest anskrämliga sida, då gör man NMR:s spinndoktorer än mer belåtna och förvissade om att de tänkt helt rätt. Fredagens SVT Opinion Live var ett praktexempel på hur man inte ska göra och på hur NMR tryggt kan lita på att det demokratiska etablissemanget agerar organisationens nyttiga idioter.

SD, NMR och journalisternas folkförakt

Det började med att SVT Opinion Live-redaktionen kläckte den i eget tycke briljanta idén att lägga in debatten om NMR:s närvaro i Almedalen på Sverigedemokraternas dag och dessutom i direkt anslutning till partiledarintervjun med Jimmie Åkesson. Den lika genomskinliga som lågsinnade förhoppningen var att i tittarnas sinnen försöka associera SD med nazism.

Vid sidan av att vara ett tröttsamt utslitet och dokumenterat icke-fungerande grepp, signalerar det också ett journalistiskt tittarförakt. Det man säger är ”vi tror att svenskarna är så politiskt okunniga och dumma i huvudet att de vare sig genomskådar våra fula knep eller kan skilja på nazister och socialkonservativa”.

När SVT redan i sitt upplägg demonstrerar att man inte respekterar Public Service-direktivet om att förhålla sig opartiska och att man betraktar demokratins fundament – folket – som idioter, ger man Nordiska motståndsrörelsen den första poängen. Jag ska initialt förklara varför, eftersom jag längre fram kommer att dela ut ytterligare ett antal gratispoäng till NMR utifrån samma resonemang.

Den nationalsocialistiska och fascistiska ideologin

En av nationalsocialismens och fascismens grundidéer är att demokrati i traditionell mening är ett dåligt sätt att styra ett land. Det ansåg även Winston Churchill men i motsats till den brittiska premiärministerlegenden, som tillade att alla andra sätt som prövats var ännu sämre, anser nationalsocialister och fascister att det finns ett sätt som är bättre – det strikt meritokratiska.

Man vill i realiteten avskaffa politikerna och överlåta merparten av styret till tjänstemän i förvaltning. Ingen ska på godtyckliga grunder kunna väljas till ett offentligt uppdrag som denne objektivt sett inte är kvalificerad för. Den som aspirerar på ett sådant uppdrag måste i stället söka det utifrån formella meriter som vilket jobb som helst.

Nordiska motståndsrörelsen säger sig stå för en nationalsocialism där folkdemokrati i någon form ska bestå eller möjligen först avskaffas och på sikt återupprättas efter att man tagit makten och tiden bedöms vara mogen. Politiska partier av det slag vi har idag förefaller man inte vilja tillåta, däremot någon form av parlament dit man utses på grundval av formella meriter och därutöver en omfattande förekomst av folkomröstningar.

Yttrandefriheten vill man både öka och minska. Dagens begränsning med kriminalisering av hets mot folkgrupp avskaffas men i stället införs ett förbud mot “folkfientlig propaganda”, främst gällande medier och institutioner med stor genomslagskraft. Den vanlige enkle medborgaren förefaller dock även i NMR:s Sverige vara tillåten att uttrycka sig “folkfientligt”.

Med ett kraftigt ökat inslag av meritokrati menar nationalsocialister och fascister att man får det mest kompetenta och välfungerande styret av samhället. Tanken är egentligen inte så kontroversiell som den i förstone kan förefalla. I de flesta strukturer i vårt samhälle gäller meritokratiska urvalsprinciper – utbildning, arbetsmarknad, sport och idrott osv. Du får inte en utbildningsplats, ett betyg, ett jobb eller ett OS-guld genom att gå till folket och få fler röster än dina medtävlare, utan genom att vara bättre än dem. Det politiska styrelseskicket utgör således ett undantag.

Inget av ovanstående tyckte SVT att man borde upplysa tittarna om. Allt som gavs var en oneliner om att “avskaffa demokratin” och ytterligare en om “ras”. Här skulle det vara enkla plakatbudskap, som vore Opinion Live ett program riktat till elever på grundskolans lågstadium eller rentav ännu yngre barn som skulle skrämmas med källargubben eller the bogeyman. Det är på den nivån journalister anser att målgruppen för deras verksamhet befinner sig.

Demokrati och meritokrati

Vi som kallar oss själva demokrater och förfasar oss över organisationer som NMR, glömmer ofta både att demokrati är mer undantag än regel i hur vårt samhälle är strukturerat och att det bor en liten fascist inom oss alla. Det finns nog knappast någon som är politiskt intresserad som inte vid något tillfälle tänkt tankar som ”hur har den där idioten kunnat bli riksdagsledamot?” och ”folk måste vara idioter när ett parti som XX får YY procent i ett riksdagsval”.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) tyckte att man kanske borde dra in rösträtten för män i USA efter att Donald Trump valts till president. Hade bara kvinnor fått rösta skulle Hillary blivit president. Andra har filosoferat kring att vi skulle sluppit såväl Miljöpartiet i riksdagen och regeringen som Feministiskt Initiativ i Stockholms stadshus om kvinnor fråntogs rösträtten.

För att åter dra in Winston Churchill, lär han även ha sagt något i still med att ”de bästa argumenten mot demokrati får man genom att prata i fem minuter med en genomsnittlig väljare”. Demokratitanken är heller inte så starkt förankrad i genomsnittsväljaren som vi kanske inbillar oss.

Vi dras ofta instinktivt i våra politiska val till partier som kan uppvisa starka ledare som kan peka med hela handen och utstrålar kompetens och regeringsduglighet. Vi känner spontant inte alls samma förtroende för partier som saknar tydligt ledarskap, även om dessa senare kan vara formellt mer demokratiska och ha antagit alla sina politiska förslag på stormöten med handuppräckning.

Det mest demokratiska partiet vore det som inte hade någon partiledare, partistyrelse, verkställande utskott osv. Men knappast någon skulle rösta på ett sådant parti. Väljarna kräver ett stort mått av meritokratisk struktur hos ett parti för att attraheras.

Demokrati inte viktigast för många svenskar

En undersökning för några år sedan visade att fler än var fjärde ung svensk föredrar ett meritokratiskt styre framför ett demokratiskt. Man tror att samhället skulle fungera bättre om de politiska besluten togs av starka duktiga ledare i stället för genom demokratiskt ”käbbel” i riksdagen. Man tycker att demokrati hör det förflutna till, något som kanske behövdes i ett samhälleligt uppbyggnadsskede men som är till mer skada än nytta nu när vi har alla samhällsstrukturer på plats och alla våra fri- och rättigheter. Det som främst behövs idag är kompetent samhällsförvaltning, anser man.

Att gå från diktatur till demokrati har dessutom även i realiteten inte alltid visat sig innebära någon förbättring för folket, vare sig beträffande materiell levnadsstandard eller ökad trygghet och frihet. Ofta har det mer blivit att hamna ur askan och i elden. Vi har sett det när kolonialmakterna drog sig tillbaka från Afrika, vi har sett det när väst lämnat länder i arabvärlden eller varit där och störtat diktatorer. Vi såg det när Sovjet kollapsade och när Jugoslavien föll samman.

Redan de gamla romarna förstod att ”bröd och skådespel” är viktigare för folket än demokrati, och våra moderna västerländska samhällen är i minst lika hög grad grundade i de romerska idéerna om lagstiftning och statsförvaltning som i de grekiska idéerna om demokrati. Vi har inget emot att var fjärde år få gå till valurnan och tala om vilka politiker vi föredrar, men de närmare femtonhundra dagarna mellan valdagarna är brödet och skådespelet viktigare – att samhället fungerar så att vi garanteras vår materiella standard som frukten av vårt arbete och har ett rikt utbud av sådant som berikar våra liv när vi är lediga från arbetet.

Ställd inför det ultimata valet att få behålla vår demokratiska röst men bli av med det goda livet, eller behålla det goda livet men bli av med vår demokratiska röst, skulle sannolikt fler än var fjärde välja det sistnämnda. Nu är risken om man avsäger sig sin demokratiska röst att man sedan också förlorar det goda livet, men det är inte alltid så vi resonerar och det är viktigt att vara medveten om eftersom det är i denna luft som rörelser som Nordiska motståndsrörelsen opererar. Det gäller även andra odemokratiska krafter, exempelvis Vänsterpartiet kommunisterna, vilket jag återkommer till strax.

NMR i Almedalen – bra eller dåligt för SD?

Jag är, för att komma tillbaka till fredagens SVT Opinion Live, inte beredd att gå så långt som vissa andra bedömare och kalla NMR:s närvaro i Almedalen en skänk från ovan för Sverigedemokraterna. Dessa analytiker menar, enligt maximen om att allt är relativt, att SD framstår som vita lamm om man släpper in ett svart får i hagen.

Men det resonemanget är också att underskatta väljarnas intellekt och tillskriva Sverigevänner en extremt primitiv metod att välja parti. Jag har inte hört motsvarande analys om socialdemokrater kontra vänsterpartister eller folkpartister kontra moderater. Det här förhållningssättet till SD:s nuvarande och presumtiva väljare hör hemma i samma skräplåda som teorin om att man proteströstar på SD bara för att straffa de andra partierna, trots att man egentligen inte alls gillar SD.

Sånt förekommer naturligtvis men är ett fenomen på marginalen. Det som definitivt gynnar Sverigedemokraterna mer än NMR:s närvaro i Almedalen är om de övriga partierna utgår ifrån en felaktig och folkföraktande analys om varför man tappar väljare till SD och försöker vända trenden utifrån sådana föreställningar.

Inget klockrent svar från Åkesson om NMR

För att riktigt knyta SD till NMR inleddes debatten i SVT Opinion Live med att programledaren klev in i partiledarintervjun och avkrävde Jimmie Åkesson en kommentar om NMR:s närvaro i Almedalen. Tyvärr levererade inte Åkesson det allra bästa beskedet i sin iver att markera avstånd till nationalsocialisterna.

Åkesson ansåg att NMR inte borde få vara i Almedalen därför att det är en politiskt våldsbejakande organisation. Som belägg för detta anförde han den på fredagen dagsaktuella domen i Göteborgs tingsrätt mot tre personer som sprängt bomber vid bland annat ett asylboende. SVT skulle senare i programmet upprepa detta argument och låta det stå oemotsagt när det anfördes av debattdeltagare. Här gav man NMR sin andra poäng.

NMR vill framställa sig som det sanna nationalistiska alternativet och Sverigedemokraterna som bara ännu en del av det falska vänsterliberala politiska etablissemanget. Genom sitt svar till SVT Opinion Lives programledare gav Åkesson NMR belägg för sådana anklagelser.

Det är möjligt att Åkesson inte kände till det men fakta i saken är att de tre männen som dömdes för bombdåd i Göteborg hade lämnat eller uteslutits ur NMR därför att de velat ägna sig åt våldshandlingar som NMR inte accepterar. Företrädare för NMR har t o m tillfrågats och deklarerat sitt avståndstagande till bombdåden. Det gör förvisso inte NMR till någon söndagsskola men rätt skall ändå vara rätt.

NMR kan nu enkelt peka ut Åkesson som ohederlig och lögnaktig och därigenom locka över en och annan person som står och väger och tycker att SD blivit för urvattnade och bekväma i riksdagens stugvärme. Dessutom öppnar Åkesson med sitt svar för motsvarande argumentation om sitt eget parti – om uteslutna SD-medlemmar begår grova våldsbrott, ska då även SD hindras från att komma till Almedalen?

Inte allmänheten som behöver övertygas

Om Åkesson haft mycket att göra och inte var helt uppdaterad kring NMR-statusen för de tre dömda personerna i Göteborg, så är det knappast en rimlig förklaring eller ursäkt för SVT. Inte heller känns slarv och glömska trovärdigt. Den aktuella domen som argument mot NMR var helt enkelt för bra för att tunnas ut med några nyanser, tyckte man. Här skulle det vara svartvitt och inget annat. Men sådan journalistisk slirighet straffar sig.

Det är inte den breda allmänheten SVT behöver övertyga om att inte gå med i NMR, utan en grupp på någon enstaka procent bland SD:s mest hårdföra kärnväljare som tycker att deras parti dagtingat för mycket med nationalismen, och den grupp väljare i samma storleksordning som blivit partilös efter att Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti tog ned skylten. Det är en grupp som har extremt låg tillit till media, som direkt genomskådar en sån här sak, får sin mediebild ytterligare bekräftad, tycker NMR blir orättvist behandlade och därmed blir mer benägna att ta klivet dit. Ännu en poäng till NMR alltså.

NMR –  i Almedalen men inte i SVT Opinion Live

Men den bortskänkta poängen överskuggas ändå av den SVT gav bort genom att inte bjuda in någon företrädare för NMR till debatten. Här visade etablissemanget så uppenbart hur man inte respekterar vare sig demokratiska eller journalistiska grundprinciper. När demokratin visar upp sig som så ynklig är det en jättepresent till grupper som NMR som ifrågasätter demokratin och vill ersätta den med något annat.

Här finns flera delmoment att framhålla. Först och mest uppenbart naturligtvis det martyrskap man hjälper NMR att odla genom att stänga ute dem från debatten om dem själva. Men också etablissemangets brist på tillit till den demokratiska processen för åsiktsbildning.

Demokrater(?) som inte litar på demokratin

Man litar inte på väljarnas förnuft och förmåga att bedöma vem som redovisat de bästa argumenten i en offentlig debatt där alla åsikter tillåts brytas mot varandra. Man tror att om man låter en nationalsocialist vara med och diskutera i SVT Opinion Live, då legitimerar man nationalsocialismen och massor av svenskar kommer att ansluta sig till NMR.

För att resonera så krävs att man antingen tycker att tittarna är dumma i huvudet eller att man vet med sig att NMR skulle kunna framföra befogad kritik mot hur svensk demokrati fungerar. Det behöver i sig inte innebära att NMR:s förslag på lösningar är bra. Men att överhuvudtaget tappa ansiktet inför en nationalsocialist för att man står på porös mark och därför riskerar trassla in sig i ologiska kullerbyttor eller börjar stamma, det tänker man inte utsätta sig för.

I stället iklädde man sig som så ofta annars förmyndar- och uppfostrarrollen och iscensatte en föreställning som mer påminde om ett pekpinnigt barnprogram från UR än ett debattprogram för vuxna. Den här infantiliseringen spelar också NMR i händerna. Återigen, det är inte de breda tittargrupperna som behöver skyddas för att inte bli nazister, utan en liten specifik grupp som det är direkt kontraproduktivt att spela upp såna här föreställningar för, eftersom den direkt ser att demokrater inte bara är ohederliga, utan dessutom inte ens vågar bedriva politik utifrån de demokratiska principer och spelregler som de hävdar att de bekänner sig till.

Men även många vanliga tittare inser detta och tappar förtroende för såväl media som demokratins förvaltare. De flesta av dessa lär inte dra slutsatsen att de därför måste bli nationalsocialister, men det vänsterliberala etablissemanget sågar ändå av den gren de sitter på genom att fuska och samtidigt tro att folk är för korkade för att se att de fuskar. Det leder inte till att en ny Hitler kommer till makten men väl att en Trump kan göra det, och i Sverige en Åkesson.

Framställde kommunismen som nationalsocialismens goda motkraft

Nästa jättegratispoäng som SVT gav NMR var att låta extremvänstern representera det goda motståndet mot de onda nationalsocialisterna, här personifierad av V-riksdagsledamoten Rossana Dinamarca som medverkade via länk.

Strax innan hade programledaren för tittarna läst upp en kort konsumentupplysning om den nationalsocialistiska ideologi som NMR:s medlemmar bekänner sig till, där ett av de två centrala utmärkande drag man identifierat var en vilja att avskaffa demokratin. Direkt efter det bjuder man som VIP-debattör mot NMR alltså in en representant för en annan ideologi – kommunismen – som också har som ett av sina huvudmål just att avskaffa demokratin – med revolutionärt våld om så krävs – och införa enpartistat och proletariatets diktatur. Ridå!

Vänsterpartiets blodiga historia

Vänsterpartiet i Sverige har inte bara en handfull dömda bombmän på sitt samvete, även om sådana inte saknas, exempelvis Anton Nilsson med smeknamnet ”Amaltheamannen”, som han fick efter att ha sprängt ett fartyg i luften, dödat en person och skadat ytterligare 23. Han betraktas för detta terrordåd ännu idag som en hjälte och legend inom stora delar av såväl den svenska som internationella vänstern.

Hundraårsminnet av Amaltheadådet högtidlighölls stort av vänstern, varvid man bl.a. smyckade Anton Nilssons grav med en röd drapering. Den av de svenska skattebetalarna på livstid försörjda filmaren Maj Wechselmann, som ställde upp i val för Vänsterpartiet så sent som 2009, har gjort en hyllningsfilm om Anton Nilsson. Hon har också fått Lenin-priset av Himmelska fridens torg-massakerns försvarare Jan Myrdal. Den SD-fientlige vänsterartisten Emil Jensen, som SVT nyligen höjde till skyarna i ett långt filmporträtt, har skrivit en hyllningssång till Anton Nilsson. Ett vänsterorienterat skivbolag och ett dito bokcafé i Malmö har tagit namnet Amalthea för att hylla Anton Nilsson. Han är dessutom långt ifrån den enda terrorist som är upptagen i vänsterns hjältesaga.

Men sådana osmakliga hjälteförklaringar av småskaliga terrorister förbleknar ändå i relation till alla massmördare som den svenska vänstern hyllat genom decennierna – Lenin, Stalin, Mao, Pol Pot osv. Vänsterpartiet Kommunisterna, VpK, som man stolt kallade sig tills kommunismen i Sovjet och Östeuropa föll för drygt ett par decennier sedan, har en historia som dryper av hundra miljoner människors blod och brutalt förtryck av mångfalt fler. Det finns inte en kommunistisk diktatur som detta parti inte aktivt har stött och samarbetat med och i många fall även tagit emot stora summor partistöd från.

Där ligger grabbarna i NMR rejält i lä. Även om de skulle spränga vartenda asylboende i Sverige i luften, vilket förstås vore ett fruktansvärt brott, skulle de inte komma ens i närheten av den historiska skuldbörda för död och lidande som Vänsterpartiet bär på och som många aktiva veteraner i partiet idag har del i, inklusive partiledaren Jonas Sjöstedt.

”Demokraten” Rossana Dinamarca

Rossana Dinamarca, som SVT Opinion Live bjöd in till debatten, tillhör dessutom den mer radikala och extrema falangen inom Vänsterpartiet och har genom personlig aktivism i riksdagen visat att hon saknar respekt för det demokratiska parlament hon är invald i. Hon har vägrat ta motdebattörer från Sverigedemokraterna i hand, vägrat adressera riksdagens andre vice talmannen Björn Söder därför att denne tillhör SD och gått runt med t-shirt försedd med hatbudskap mot SD i plenisalen.

En sådan person från ett sådant parti ansåg alltså redaktionen för SVT Opinion Live var lämplig att representera de demokratiska värderingarna mot NMR:s odemokratiska. Jag finner i skrivande stund inga ord som nöjaktigt beskriver magnituden av detta monumentala haveri från SVT. Däremot hör jag för mitt inre hur man på NMR:s högkvarter tackar SVT för att de gjorde detta omdömeslösa val.

Olika måttstock för olika massmördarideologier

Många vanliga svenskar häpnade säkert, medan vi lite mer luttrade vet att det gått alldeles utmärkt ända sedan 1968 att kokettera i såväl de kulturella som politiska finsalongerna med att kalla sig kommunist och gå runt med bijouterier med hammaren och skäran och röda stjärnor. Man kan rentav bli kulturchef på Aftonbladet eller ordförande för LO-förbundet HRF:s största avdelning.

Däremot kommer man inte över tröskeln om man kallar sig nationalsocialist och man döms för brott om man pryder sig med ett hakkors. Det är i Sverige stor skillnad på vilken totalitär massmördarideologi man bekänner sig till.

Dinamarcas kravallkompisar i Hamburg

Ett exempel på den diskrepans med vilken nationalsocialism och kommunism bemöts i Sverige, var att man i SVT Opinion Live beslog NMR, som alltså inte fick medverka eller försvara sig, med ansvar för tre före detta medlemmars våldsbrott i Malmö.

Vänsterpartiet, som genom Rossana Dinamarca bjudits in att medverka i en huvudroll, fick däremot inte ens en fråga om att deras partivänner och fotsoldater precis iscensatt omfattande kravaller kring G20-mötet i Hamburg med våld mot poliser, våld mot journalister, butiksplundring och grov vandalisering.

Nationalsocialister, kommunister och islamister samma skrot och korn

Kommunister och nationalsocialister är svurna arvfiender men också gamla kompisar. Det senare beror på att det i grunden är mer som förenar dessa ideologier än som skiljer dem åt. De är båda socialistiska, antikapitalistiska, antidemokratiska och våldsbejakande politiska åskådningar. Båda har totalitära och våldsamma lösningar på hur man skapar ett klasslöst samhälle.

Båda ideologierna har en grupp som man utsett till syndabock och roten till allt ont och som man därför anser att man bör massavrätta för att kunna förverkliga sin samhällsutopi. För kommunister är det kapitalister i största allmänhet, för nationalsocialister främst judar.

Kommunister har dock av och till genom historien varit väl så goda antisemiter som nationalsocialisterna. Ett såväl geografiskt som i tiden närliggande exempel är hur den svenska vänstern gjort gemensam sak med den exponentiellt växande skaran judehatande islamister i Sverige med ursprung i Mellanöstern, som man stödjer i ambitionen att få Israel utplånat från världskartan tillsammans med alla judar som bor där. Den svenska vänstern stödjer även mer direkt terrororganisationen Hamas som är den organisation som man tänker sig ska verkställa detta folkmord.

Många kommunister i Sverige stödde då det begav sig Hitler och nazisterna i Tyskland. Stalin och Hitler hyste en ömsesidig beundran för varandra och fram till dess Hitler 1941 kom på den vansinniga idén att anfalla Sovjet, hade man också ett samarbetsavtal i den s.k. Molotov-Ribbentrop-pakten.

Och apropå kommunisternas samröre med islamister kan det vara värt att nämna att nazisterna också hade ett långtgående sådant. Man förenades bland annat i sitt judehat. Resultatet av denna förbrödring lever ännu kvar i Mellanöstern, där Adolf Hitlers Mein Kampf på sina håll säljer nästan lika bra som Koranen.

Nationalsocialism, kommunism och islamism är, trots sina på ytan inbördes skillnader, på många sätt att betrakta som en gemensam totalitär och våldsbejakande politisk stinkande dypöl och ett samfällt hot mot västerländsk demokrati och upplysning, snarare än tre olika ideologier.

Oproportionerlig mediebevakning

En skillnad är att medan kommunismen fortfarande frodas på sina håll i världen och islamismen gjort starka framryckningar de senaste decennierna, lever nationalsocialismen en mycket undanskymd och marginell tillvaro.

Mot bakgrund av detta framstår det som än märkvärdigare att svenska medier ägnat så oproportionerligt mycket journalistisk kraft åt att mobilisera mot en handfull NMR-aktivister i Almedalen i stället för att ta itu med de betydligt fler kommunister och islamistapologeter som frekventerat Almedalsveckan.

Media inte de enda klåparna

SVT Opinion Live i fredags vara endast kulmen på en dryg vecka av allmänt urusel hantering av och reaktion på NMR:s närvaro i Almedalen. Och journalistkåren är bara en av flera grupper som blamerat sig. Flertalet manifestationer mot NMR har haft ett löjets skimmer över sig, som precis som mediabevakningen snarast spelat NMR i händerna.

Vad sägs exempelvis om snilleblixten att hälla ut en stor hög med skor för att protestera mot nationalsocialisterna? Eller ett gäng utspökade hbtq-aktivister som hoppar upp och ned och skanderar ”Jalla jalla, kärlek åt alla” framför de tysta och stillastående NMR-ungdomarna i sina prydliga svarta byxor och vita skjortor? Vill man få nationalsocialister att framstå som normala och deras politiska motståndare som stollar, då ska man göra precis så.

Att media med anledning av NMR:s närvaro i Almedalen specialbeställer debattartiklar av 93-åriga Auschwitz-överlevaren Hédi Fried kan man också tycka är en smula spekulativt och i överkant, men ändå avgjort bättre än nyss nämnda spektakel. Den stora invändningen här är i stället inkonsekvensrelaterad – att vi tämligen ofta ser texter och reportage av, om och med förintelseöverlevare men aldrig motsvarande från överlevare från Sovjets Gulag-koncentrationsläger. Uppskattningsvis en miljon människor avrättades eller dog av omänskliga förhållanden i dessa kommunistiska läger under andra världskriget, vars verksamhet i motsats till de nazistiska sedan fortsatte i olika former ända fram till 1980-talet.

Demokrater(?) gör grovjobbet åt NMR

Man kan tycka det är skrämmande att det 2017 finns en handfull personer i Sverige som kallar sig Nordiska motståndsrörelsen och hyllar den av oss andra på historiens skräphög kastade totalitära och blodbesudlade ideologin nationalsocialism. Detta är emellertid något man får acceptera i ett demokratiskt samhälle. Man kan se existensen av denna lilla grupp som ett misslyckande för demokratin, men man kan också se just dess litenhet som en seger för demokratin.

Vad man inte bör göra är att bemöta nationalsocialister med att avskaffa demokratisk fundamenta. Om demokratin visar sig så svag att den inte kan hantera en klick nationalsocialister i sin marginal, då bekräftar man nationalsocialisternas kritik mot demokratin som icke-fungerande. Dessutom legitimerar man med förbud av det slag som föreslås nationalsocialisternas egen politik som är fylld av just krav på förbud mot organisationer, partier, medier osv.

Nationalsocialister vill inget hellre än att demokratin på det här sättet ska avskaffa sig själv, vänja medborgarna vid inskränkningar i de demokratiska och medborgerliga fri- och rättigheterna som något naturligt. Då har demokratin krattat manegen och gjort halva jobbet åt nationalsocialisterna den dagen de anser det är dags att gripa makten i Sverige. Då finns de repressiva lagarna och förbuden redan på plats och allt nationalsocialisterna behöver göra är att justera dem lite så att de träffar andra grupper och andra åsikter.

Kommunisternas närvaro mer skrämmande

Något som är betydligt mer skrämmande och ett betydligt större misslyckande för demokratin än existensen av en handfull nationalsocialister i den yttersta politiska marginalen, är att vi 2017 fortfarande har ett kommunistparti i Sveriges riksdag med ett väljarunderlag i storleksordningen 5-10 procent. Det är i runda slängar en halv miljon svenskar – avsevärt fler än en handfull alltså.

Detta trots att också kommunismen, precis som dess systerideologi nationalsocialismen, av de breda majoriteterna kastats på den politiska historiens skräphög, trots vetskapen om de tio- eller hundratals miljoner människor som dött och mördats och de miljarder som förtryckts under kommunistisk diktatur. Lika skrämmande är hur besvärsfritt kommunister 2017 rör sig i det svenska etablissemangets finsalonger, inte bara i riksdagen, utan också på tidningsredaktionerna, på de akademiska institutionerna, i kulturlivet, inom fackföreningsrörelsen.

Men också detta är något som vi andra som är demokrater måste leva med. Inte heller här bör vi gå fram med förbud och andra antidemokratiska metoder. I stället måste vi ta debatten med kommunisterna, blottlägga vilket samhälle deras avskyvärda politik leder till och oförtrutet påtala kommunismens outsägliga historiska folkrättsbrott i allmänhet och det svenska Vänsterpartiets konkreta inblandning i dessa i synnerhet. Vi får inte ge oss förrän det i Sverige är den självklarhet det sedan länge borde varit att det är precis lika vederstyggligt att vara kommunist som att vara nazist.

Gamla medier sviker demokratiuppdraget

Man borde kunna förvänta sig att ett Public Service-företag som SVT med ett program som Opinion Live deltog i denna demokratiska strävan. I stället lånade man i fredags ut sin plattform till att ytterligare normalisera kommunismen i Sverige, framställa kommunism som den goda motpolen till nationalsocialism när den i själva verket är precis samma skrot och korn.

Man borde kunna förvänta sig att privatägda allmänmedia också deltog i kampen för demokrati och mot kommunism. En medieägare försökte sig nyligen på detta men tvingades snabbt bort av journalistkåren när han aviserade att han inte ville ha stalinister på sin tidnings redaktion.

Hoppet står i stället till de nya alternativmedierna. Det är här som den konsekventa hållningen för demokrati och mot totalitära ismer finns. Det är här vi inte fördömer den ena mördarideologin och kramar den andra – eller tredje för den delen. På senare tid har vi vid sidan av nationalsocialism och kommunism ett snabbt växande invandringsrelaterat problem med den närbesläktade islamismen, dels i sig men också med att den stryks medhårs av stora delar av det svenska etablissemanget.

Det är bra att alternativmedia finns” sa nestorn i svensk grävande journalistik, Janne Josefsson, häromdagen under ett samtal i SVT i Almedalen. Jag är den förste att hålla med. Det var också betydligt vettigare än något som sades i samma mediebolags Opinion Live dagen innan.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson