Annonsera på Avpixlat

Vänstermedias sista strid

KRÖNIKA Kathy Griffins IS-inspirerade halshuggning av Donald Trump var ytterligare en manifestation av vänsterns tilltagande desperation över att inte ha vunnit det amerikanska presidentvalet 2016. Naturligtvis var det inte Trumps riktiga blodindränkta huvud som dignade i hennes kampknutna högerhand utan en attrapp av papier-maché, men som symbol är bilden är ändå intressant för den visar hur långt vänstern verkligen är beredd att gå.

Clintonisterna i USA är så förblindade av hat att de inte skyggar tillbaka för mord – inte bara på Trump utan också på dem som sympatiserar med honom. De sällar sig så till sina europeiska gelikar som sedan länge motiverat hat och våld mot sina politiska motståndare med att de på något vis kämpar mot Hitler. Och för att det inte ska sluta med ett sex års långt världskrig och 50 miljoner döda som förra gången helgar ändamålen alla medel. Alla godhetskoksande hatsamariter är förstås inte beredda att själva hålla i knivskaftet eller pistolen men, likt många mittfilsmuslimer, skulle de inte heller anmäla sina trosfränder utan i tysthet applådera dem som lyckas med att utföra ett politiskt motiverat attentat med dödlig utgång.

Det är möjligt att Griffins provocerande framstöt hade funkat precis efter valet, när känslorna löpte amok och Madonna under ”Women’s March” sade att hon hade funderat på att spränga Vita huset i luften utan att det blev någon större uppståndelse om det. Men nu har post-Obamas tidevarv inletts på allvar. Den övervärderade TV-komikern missbedömde därför läget. Hon hade blivit fartblind och trodde att hennes vulgära aktion var lika odramatisk som att bära en Angus Young-t-shirt på en AC/DC-konsert eller att visa tuttarna på en nudiststrand. Ingen skulle höja på ögonbrynen utan snarare tycka att det var fullständigt normalt.

Antagligen hade hon också förväntat sig kollektivsliskiga komplimanger för sin utstuderade fyndighet, gruppkramningar från meningsfränder och 100 000 likes på Twitter och Facebook. När det gick upp för Griffin att hennes symboliska halshuggning av den amerikanske presidenten bakfyrade och kanske skulle sända henne på en finansiell ”bungy jump” utan lina såg hon ingen annan råd än att krypa till korset och göra offentlig avbön. Det hjälpte inte – CNN sade upp samarbetet med henne ändå.

Efter hård men befogad kritik från Trump-familjen anlitade hon en advokat och bjöd in till årets mest patetiska presskonferens. Med tårarna kullrande nedför kinderna anklagade hon ”Trump och hans arméer” för att vilja ”förstöra henne” (”He broke me”) och påstod att hon hela sitt liv varit utsatt för ”vita mäns förtryck”. Enligt gängse vänsterlogik tyckte hon att mobbingoffret skulle byta skola och inte mobbaren. Men så är det i deras version av yttrandefrihet. Det är alltid republikanerna, kapitalisterna, högern som är de onda. Vänsteråsikter är alltid goda och därför ska vänstermänniskor åtminstone ha tolkningsföreträde och helst åsiktsmonopol i den offentliga debatten.

Av den åsikten var också CNN-värden och deltidskannibalen Reza Aslan som efter att ha kallat Trump ”a piece of shit” på Twitter fick ta sin Mats ur skolan. Också han var i otakt med tiden och trodde att det riskfritt att slänga ur sig vad som helst mot en demokratiskt vald president.

Att ta Trump-hatet till nya syrefattiga höjder har blivit vänsterns version av ”Ice-bucket challenge”. I den smaklösa NYC-versionen av teaterstycket ”Julius Caesar” i Central Park har den romerska kejsaren bytts ut mot Donald Trump, och alla som kan sin Shakespeare vet hur det slutar: Caesar (Trump) blir nerstucken av ett konspiratoriskt tjuvgäng. Medan livet rinner ur honom under den liberala ”Upper West side”-publikens extatiska blodtörstjubel stönar han fram de klassiska orden ”Et tu, Brute?” (”Också du min Brutus?”)*. Men även här uteblev de positiva reaktionerna från allmänheten. Flera storsponsorer av evenemanget hoppade därför av.

Om vänstern någonsin har haft en moralisk kompass förlorade de den fullständigt efter Trumps seger. CNN, New York Times, Washington Post med flera har piskat upp en hatstämning mot en sittande president som aldrig tidigare har skådats. Sedan valet har de förföljt ett ”ryss-spår” som det inte finns några belägg för alls. Nyligen avslöjades att reportrarna på världens största flygplatskanal CNN hela tiden har varit medvetna om det. Under ett undercover-reportage erkänner en CNN-producent att hela Rysslandshistorien är ”fake news”, bara handlar om tittarsiffror och att Trump har rätt när han kallar det för en häxjakt. En annan CNN-producent kallar inför dold kamera amerikanska väljare för ”dumma som fan”.

De pinsamma avslöjandena borde i rimlighetens namn leda till att kanalchefen Jeff Zucker rannsakar sig själv och kanske avgår. Men eftersom Trump-hatarnas politiska tänkande är inrutat som ett Excel-ark fortsätter de att varna för icke-existerande högerextremistiskt våld samtidigt som de själva skruvar upp sin hatretorik mot politiska meningsmotståndare på ljudbangsnivå. Och deras oförblommerade våldsuppmaningar har redan burit frukt, i alla fall i USA där i två fall vänstersympatisörer har försökt mörda folk som inte delar deras faiblesse för global frihandelssocialism.

I Portland, Oregon ska Jeremy Christian verbalt ha trakasserat två muslimska kvinnor på en MAX-spårvagn. När tre män försökte avstyra den uppblossande konflikten stack han ihjäl två av dem och tillfogade den tredje livshotande skador. När incidenten blev känd blev MSM-journalisterna lika upphetsade som vinthundar i startboxen före startskottet, beredda att dra iväg i fullt drev. De utgick från att det handlade om en attack från en muslimhatande Trump-väljare, men när det visade det sig att Christian var en Bernie Sanders-sympatisör gick luften ur hatkampanjen som ur en luftballong som träffats av en kryssningsmissil.

Den 14 juni var det dags igen: Vid en basebollträning besköts republikanska kongressledamöter med 50 – 100 skott. Kongressledamoten Steve Scalise skadades svårt. Gärningsman var den 66-årige James T. Hodgkinson. Han var en Trump-hatare som även han hade stött Bernie Sanders under demokraternas förval för att i presidentvalet rösta på Jill Stein. (Om nu någon kommer ihåg henne. Hon var de Grönas kandidat, fick runt 1 % av rösterna i ”popular vote” och tvingade sedan med hjälp av några Soros-miljoner fram en fullständigt onödig omräkning av rösterna i flera valkretsar i Wisconsin.)

Pressen har rapporterat mycket sparsamt om incidenten, men har i alla fall tagit upp den. Men föreställ er vad reaktionen hade blivit om det hade varit en Trump-supporter som hade angripit demokratiska kongressledamöter på liknande vis. Pressen hade i veckor använt typsnitt i storleksordningen 48, tv-sofforna hade ockuperats av experter på högerextremism och politiker hade uttalat sig om hur Trumps hatretorik inspirerar till våld och överfall. Någonstans hade någon säkert klämt in att Putin låg bakom det hela.

Men debattklimatet håller på att förändras inte bara i USA utan glädjande nog också i Europa. I Tysklands största Trump-hatar-tidskrift ”Der Spiegel” kunde man nyligen ta del av artikeln ”Bara anti-Trump – det räcker inte”. Med anledning av att demokraterna vid fyra specialkongressval satsade på kandidater som egentligen bara hade anti-Trump-paroller att komma med och därför förlorade mot republikanerna kommer artikelförfattaren fram till att demokraterna behöver presentera något eget och inte bara kan förlita sig på Trump-bashing.

Även i Sverige ser vi en trevande nyorientering inom media. Inte vad gäller Trump förstås men åtminstone inom andra tabubelagda ämnesområden. På senaste tiden har man kunnat ta del av artiklar i svensk press som bara för ett år sedan hade ansetts vara så glödheta att redaktörerna inte hade tagit i dem med en tjock ugnsvante. Bland annat publicerade Expressen den 21 juni en lång debattartikel av Nima Derwish som kritiserade svenska myndigheters valhänta hanterande av det islamistiska hotet.

Terrorattacken på Drottninggatan verkar ha ändrat på variablerna för vad man får och inte får diskutera i den svenska offentliga debatten. Svenska journalister – som tidigare likt surikater i Kalahariöknen har stått på bakbenen och hållit utsikt efter framsmygande rasister – börjar så sakteliga söka efter nya farvatten och ompröva sina tidigare ställningstaganden. De försöker nu trevande som handen på en finnig fjortonåring på sin första date att närma sig de förbjudna frukterna: Massinvandring, PUT för syrier, vidöppna gränser har kanske också en baksida, en baksida som man måste få diskutera utan att direkt bli kallad för rasist, fascist, nazist. Men baseras deras sinnesvandel verkligen på att de nu tycker annorlunda eller beror det snarare på att de förbereder sig på en omritad politisk karta 2018 och fortfarande vill vara en relevant maktfaktor efter valet?

I alla fall jag drar öronen åt mig när jag ser hur de som hittills gjort allt för att vara bukis med Mattsson och Helin i allt högre utsträckning börjar svänga åt ”höger”. Inför den nyvunna popularitet som en tidigare övertygad vänsterskribent som Anne Heberlein har vunnit inom alternativ media står jag lika gapande av förvåning som en papuansk inföding som har fått se hur man använder en smartphone för första gången.

Trump-effekten och den sig alltmer påträngande verkligheten har tvingat vänstermedia in ett hörn där den nu med ryggen mot väggen utkämpar sin sista strid. Låt oss nu inte släppa in MSM-desertörer som har spottat på oss i åratal i den alternativa mediestugvärmen genom köksingången. Dessa quislingar har spelat bort sitt förtroendekapital. Och oavsett om deras nymornade Sverigeengagemang skulle vara äkta eller ej så är det en väldig skillnad på att vara dissident när motståndsrörelsen är ung och bräcklig mot att gå med i den när pendeln har svängt och det är mer eller mindre riskfritt.

Med andra ord: Det var en enorm skillnad på att ansluta sig till den franska motståndsrörelsen när Frankrike var fullständigt ockuperat av Nazityskland än att – som Jan Guillous far – ansluta sig i krigets slutskede då stora delar av Frankrike redan var befriade och ingenting längre talade för att tyskarna skulle vinna kriget.

Joakim ”Bronco” Mårtensson

Fler krönikor av Joakim Mårtensson hittar du HÄR.

* (Det är omstritt om Julius Caesar överhuvudtaget sade något när han blödde ihjäl på golvet, men om han gjorde det borde han ha yttrat sina sista ord på den romerska överklassens språk grekiska: “καὶ σὺ, τέκνον” (Kai su, teknon? – också du, mitt barn?)

Print Friendly, PDF & Email
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson