Annonsera på Avpixlat

SVT:s och DN:s journalistiska haverier och Maud Egelands förlorade heder

KRÖNIKA Häromkvällen sopade Göteborgs-Postens politiska redaktör, Alice Teodorescu, banan med vänsterradikala boulevardtabloiden Aftonbladets tidigare chefredaktör, numera SVT:s programdirektör, Jan Helin, i en debatt i SVT Aktuellt. Debatten handlade om det svenska folkets underbetyg åt etablissemangsmedia för deras sätt att (inte) rapportera om den asylrelaterade massinvandringens och ansvarslösa invandringspolitikens negativa samhällskonsekvenser.

I syfte att försöka mildra och flytta fokus från Helins pinsamma nederlag, beslöt man cyniskt på en av de värsta mediesyndarna, Dagens Nyheter, att naziststämpla en privatperson som intervjuades i ett förreportage till studiodebatten. Detta i stället för att fokusera på det som var inslagets verkliga journalistiska haveri: SVT:s val av debattörer.

Avsikten med att hänga ut den pensionerade svenska undersköterskan Maud Egeland som nazist var akut att undergräva SVT Aktuellt-inslagets legitimitet, men också mer allmänt och långsiktigt att misstänkliggöra den uppmärksammade rapporten och andra uppgifter om allmänhetens låga förtroende för etablissemangsmedia. Om DN kan brunkleta ned ett antal personer som uttrycker sig kritiskt om etablissemangsmedia och som vänt dessa ryggen till förmån för alternativa medier, då kan man ifrågasätta den för dem själva obekväma rapporten i stället för att ifrågasätta sig själva och sin egen skuld till förtroendekrisen.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och hans handgångne kulturskribent Martin Jönsson, som var den som tog initiativet till smutskastningen av Maud Egeland, bryr sig inte om ifall detta innebär att hans tidning förstör livet för en pensionerad svensk undersköterska som antagligen slitit hårt under ett helt yrkesliv och sett vården förfalla i takt med att sparbeting införts för att kunna flytta över ekonomiska resurser till den enormt kostnadskrävande massinvandringen. Detta paradoxalt samtidigt som vårdapparaten år efter år kraftigt överbelastats av många tiotusentals nya migranter vars hälsostatus dessutom ofta är väsentligt lägre än den genomsnittlige svensken och därför är betydligt mer vårdresurskrävande.

Maud Egeland kan av samma skäl – att svenska politiker prioriterat att putsa på sina humanitära stormaktsglorior inför omvärlden i stället för att ge det svenska folket den välfärd de betalar skatt för – nu sannolikt se fram till en tämligen mager ekonomisk tillvaro på en knapp pension. I likhet med många andra svenskar har hon i sin vardag sett tryggheten försvinna, inte minst för kvinnor, och gängkriminaliteten öka.

Genom att läsa alternativa medier har Maud förstått att situationen är likartad över hela landet, även om den är värst i de områden där den multikulturalistiska massinvandringspolitiken har slagit igenom tydligast. Genom att jämföra med vad etablissemangsmedia skriver – och inte skriver – har hon förlorat mycket av förtroendet för “gammelmedia”.

Droppen för Maud var när etablissemangsmedia spred desinformation och falska nyheter om att Folkets Demonstration, som hon själv deltagit i, skulle vara en nazistisk manifestation. Hon lär inte få tillbaka något av det förlorade medieförtroendet när hon nu dessutom personligen grundlöst pekas ut som nazist.

Ja, Maud har vid ett (1) tillfälle för flera år sedan i positiva ordalag kommenterat ett YouTube-klipp i kommentarsfältet på Nordiska Motståndsrörelsens sajt Nordfront. Klippet dokumenterade ett initiativ där några personer från NMR i högtalarbil åkte runt i det stockholmska överklassområdet Saltsjöbaden för att spela upp ett muslimskt böneutrop och, som de sa, “ge ett smakprov på mångkulturen” som de i huvudsak moderatröstande saltsjöbadsbornas ledare Fredrik Reinfeldt varit instrumentell i att implementera i Sverige.

Man kan tycka att det var omdömeslöst av Maud att skriva i Nordfronts kommentarsfält och att gilla ett filmklipp där initiativtagarna till jippot i slutet faktiskt klargör att de är nationalsocialister. Men en svala gör ingen sommar och ett sådant omdömeslöst ögonblick gör ingen nazist.

DN underlåter dessutom avsiktligt att nämna att Maud efter att ha granskat vad Nordfront är för slags sajt, riktar skarp kritik mot den. Hon skriver:

Nu när jag läst lite kommentarer och ser alla påhopp på judarna, så är jag inte lika glad åt er. Är det ni som organisation som stör er på judarna eller bara de som kommenterar? Muslimerna, alla kriminella invandrare, sk. ensamkommande barn, bidragstagare och tiggare är de som förstör landet, INTE JUDARNA. Så där försvann mitt stöd. […] Judehatet i kommentarerna är så förbaskat orättvist och dumt, behöver veta vart ni står vad gäller dessa usla påhopp.

Uppenbarligen tog Maud initialt Nordfront för att vara en mer allmänt Sverigevänlig sajt, ungefär som Avpixlat. Hon förstod till att börja med inte att hon här hade att göra med mer hårdföra nationalsocialistiska grupper. När hon upptäckte det tog hon direkt avstånd.

Det intryck man får av Maud Egeland är att hon i grunden inte är eller varit en politiskt aktiv person. Hon har arbetat som undersköterska och överlåtit politiken till proffsen. Först på senare år har hon upptäckt att dessa proffs styrt landet på ett allt annat än professionellt sätt och att medierna misskött sin uppgift lika grovt. Då har hon som vanlig enkel medborgare försökt hitta sätt att protestera mot det hon ser. Maud är alltså precis just en sådan “vanlig svensk” som SVT presenterade henne som i det aktuella nyhetsinslaget.

Det är ett pressetiskt lågvattenmärke att DN, vare sig på nyhetsplats eller i Martin Jönssons opinionstext på kultursidan, rapporterar hederligt om Maud Egeland. Det är ett ynkligt agerande som för tankarna till den fiktiva tidningen Die Zeitung i nobelpristagaren Heinrich Bölls mediekritiska roman “Katharina Blums förlorade heder”. Det är också ett exempel på de falska nyheter och den desinformation etablissemangsmedia ägnar sig åt.

DN och Jönsson kritiserar SVT för att inte ha gjort ordentlig research och menar att de med en enkel googling på “ett par sekunder” kunde ha hittat den kommentar på Nordfront som de menar gör henne till nazist. Det är för det första inte sant. Att hitta den kommentaren är betydligt svårare. Googlar man på “Maud Egeland” dyker kommentaren överhuvudtaget inte upp i Googles sökresultat.

Det troliga är i stället att DN fått en påringning från Expo eller Researchgruppen, som identifierar och registrerar alla som deltagit i Folkets Demonstration och sedan rotar reda på allt komprometterande de kan hitta om dessa personer i syfte att kunna smutskasta dem om behovet uppstår, som nu med Maud Egeland.

Kritiken om bristfällig research slår dessutom tillbaka på DN själva som inte hittat den andra kommentaren där Maud tar avstånd från nazism. Om det nu alltså inte är så som det finns anledning att misstänka – att DN och Jönsson faktiskt hittade denna andra kommentar men medvetet valde att mörka den, vilket i så fall är ännu värre.

Det Dagens Nyheter borde riktat in sin kritik mot SVT på är något helt annat, men då det inte stämmer med tidningens vänsterliberala agenda, avstår man. SVT:s verkliga journalistiska haveri handlar inte om att man intervjuade Maud Egeland, utan om valet av debattörer i den efterföljande studiodebatten.

Förtroendekrisen för etablissemangsmedia är, så som Maud Egeland i SVT:s reportage klargör, tydligt kopplad till de nya alternativmedierna. Det är till dessa som Maud och hundratusentals andra mediekonsumenter idag vänder sig för att få den sanna och relevanta information som de förnekas i etablissemangsmedia och för att mötas med läsarrespekt i stället för läsarförakt.

Trots detta väljer SVT att inte bjuda in någon representant för dessa alternativa medier. I stället tar man in Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu att föra alternativmedias talan. Oavsett hur bra hon skötte sig i debatten så är det ett grovt journalistiskt tjänstefel av SVT.

Det är dessutom inte första gången det sker. Tvärtom är det ett mönster hos SVT att hålla dörren stängd för alternativmedia – aldrig prata med oss, bara om oss.

I beaktande av alternativa mediers allt större plats och betydelse i medielandskapet – inte minst i nyhetsbevakning och opinionsbildning kring invandringsrelaterade frågor, som svenska folket numera placerar högst på dagordningen när de ska välja parti att rösta på – borde journalister från alternativmedier synas lika ofta i SVT Aktuellt-studion som externa kommentatorer som exempelvis Aftonbladets Anders Lindberg eller Expressens Anna Dahlberg.

Men det minsta man kan begära är i varje fall att SVT har anständigheten att bjuda in alternativmedia att tala för sig själva i debatter som handlar specifikt om dem. Den opartiska och sakliga Public Service-ryggraden saknas tyvärr hos SVT och det i så hög grad att man borde fråntas sin mediala gräddfil, inklusive särrättigheten till tvångsfinansiering.

Ett ännu större journalistiskt haveri var emellertid valet av SVT:s egen programdirektör Jan Helin som motdebattör till Alice Teodorescu. Även om också SVT sitter på de anklagades bänk för att som en del av “gammelmedia” missköta rapporteringen i invandringsrelaterade frågor, så borde SVT inse det olämpliga i att agera både moderator och part i en debatt.

Skillnad är de gånger SVT Aktuellts ansvarige utgivare Ulf Johansson medverkat i liknande situationer. Då har det specifikt handlat om diskussioner kring SVT:s eget journalistiska agerande. I de fallen är det rimligt att någon från SVT får bemöta kritiken och klargöra SVT:s ståndpunkt.

I det här fallet undergräver det allvarligt förtroendet för SVT som opartisk Public Service-aktör att låta en av sina egna högsta medarbetare agera part i en debatt om medias förtroendekris.

Valet av Jan Helin som debattör var dessutom olämpligt ur ytterligare en aspekt. Helin är anställd som programdirektör. Det är en administrativ funktion. Han är inte rekryterad för att agera inrikespolitisk kommentator eller liknande. Det är oklart om det är Helin, SVT:s ledning eller båda som inte har förstått detta. Helin är dessutom i den politiska hetluften i andra fora och skriver debattartiklar på ett högst olämpligt sätt, givet den befattning han idag har på SVT.

Många ifrågasatte redan från början SVT:s rekrytering av Aftonbladets profilerat vänsteragiterande chefredaktör som programdirektör. Man befarade att det skulle komma att påverka programutbudet på ett sätt som ytterligare bidrog till att ifrågasätta SVT:s opartiskhet som Public Service-aktör.

När det nu dessutom visar sig att Helin och/eller SVT:s ledning inte förstår att en programdirektör på SVT inte ska använda den rollen som en plattform för politisk agitation, då får kritiken mot denna rekrytering ytterligare en dimension.

Rekryteringen av Jan Helin är heller inte vare sig det första eller sista exemplet på hur SVT gått till sängs med Sveriges mest vänsterextrema dagstidning. Den viktiga rollen som programledare för SVT:s största debattprogram, som haft olika namn men idag heter Opinion Live, har i flera omgångar innehafts av Belinda Olsson, tidigare profilerad rödstrumpa och radikalfeminist på Aftonbladet. Nyligen rekryterade SVT dessutom Karin Magnusson från Aftonbladet till en tung funktion i bolagets nya morgon-TV-satsning.

SVT har med fog kritiserats för sin vänstervridning ända sedan kanalklyvningen 1969, då en rad Antonio Gramsci-inspirerade kommunister tog kontrollen över den nya kanalen TV2. Det är uttryck för stor arrogans att man fortfarande snart 50 år senare fortsätter att på samma sätt missbruka sin roll som tvångsfinansierad Public Service-aktör.

I stället för en mångfaldspolicy om åsiktsbredd vid rekryteringar, som det råder ett skriande behov av inom SVT och SR, har de båda bolagen anammat de nya vänsterradikalt identitetspolitiska idéerna och formulerat en mångfaldspolicy som är i grunden rasistisk där rekrytering av medarbetare görs utifrån hudfärg och etniskt ursprung.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att såväl SVT:s som Dagens Nyheters agerande kring frågan om etablissemangsmedias förtroendekris med all önskvärd tydlighet visar att det finns fog för allmänhetens hårda dom och beslut att rösta med fötterna genom att välja andra alternativa informationskällor. Etablissemangsmedias låga förtroende är på ett flertal områden mer än välförtjänt.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson