Annonsera på Avpixlat

Ja, Per Svensson – ett av världens bästa länder förtjänar sannerligen bättre

KRÖNIKA Det är med en viss kluvenhet man som Sverigevän ser nationaldagen den 6 juni nalkas i kalendern. Man vill gärna känna blågul glädje och stolthet men vet att moder Svea är sargad och att det finns vänsterliberalt oikofoba och nationalmasochistiska krafter i landet som gör vad de kan för att denna dag strö smolk i glädjebägaren.

I år infann sig den ofrivilliga nationaldagsilskan redan i början på maj. Det var när det svenska generalkonsulatet i Israel beslöt tidigarelägga sitt svenska nationaldagsfirande en hel månad för att det inte skulle krocka med den muslimska fastemånaden Ramadan.

Detta tilltag skedde ingalunda i den påstådda omsorgen om den handfull rättrogna muslimer där borta som till äventyrs kan tänkas vilja hylla landet här i norr. I stället var det ytterligare en fult beräknad politisk provokation riktad mot Israels regering och den judiska majoritetsbefolkningen i den svenska regeringens till antisemitism gränsande ställningstagande för ”Palestina”.

Ju närmare vi sedan kom nationaldagen, desto fler spottloskor har vi i sedvanlig ordning fått riktade emot oss från företrädare för det vänsterliberala etablissemang som vill och redan i stor utsträckning har lyckats med att förvandla Sverige till en de facto MENA-koloni i norr. Ett lågvattenmärke är den vänsterradikala DN-kulturjournalisten Kristina Lindquists hätska och hatiska utspel mot vårt fädernesland och folk i SVT Gomorron Sverige för några dagar sedan.

Ett annat bottennapp är en text av den likaledes väldokumenterat Sverige-föraktande kulturskribenten Per Svensson på Sydsvenskan med udden särskilt riktad mot SD och Avpixlat. Den artikeln tänkte jag skärskåda lite nedan.

En bärande mening i Svenssons text är att Sverige ”förtjänar bättre”. Det är ett påstående jag är den förste att skriva under på, dock inte med samma definition som Svensson om vad som konstituerar ”bättre”.

För Svensson är åtminstone niohundrafemtio av de cirka tusen åren sedan Erik Segersäll inte något att känna historisk samhörighet med och fira nationaldag för. I stället är det för den epok som inleddes med 68-vänsterns långa marsch genom institutionerna som Svensson brinner.

De första decennierna av denna epok var målsättningen att förvandla Sverige till en kommunistisk enpartistat med förebild i de länder i Östeuropa som Roosevelt och Churchill skänkte i krigsbyte till Stalin efter andra världskriget. När muren föll och Sovjet imploderade tvingades den svenska vänsterns sociala ingenjörer skaka fram en ny framtidsvision för Sverige att legitimera sin fortsatta existens med.  De fann snabbt projektet att förvandla Sverige till en etnisk smältdegel där en majoritet av befolkningen skulle ha sitt ursprung i Mellanöstern och Nordafrika.

På sina håll har detta samhällsexperiment redan krönts med framgång, med reservation för att det uttrycket inte ger riktigt rätt associationer relativt de samhällen som den multikulturalistiska politiken har resulterat i. En sådan plats är Malmö, den stad där Per Svensson är verksam.

I Svenssons fantasi är Malmö ett föredöme för det övriga Sverige – ”en typiskt svensk stad där människor trivs bäst” och ett galjonsfigurexempel för Sverige som ”ett av de bästa samhällena i världen”. Men Sverige förtjänar ännu bättre, tycker Svensson. Det är en utsaga och ambition som förskräcker.

Att Sverigedemokraterna vuxit till Sveriges näst största parti och har ett särskilt starkt fäste i Skåne med omnejd är ett exempel på det Svensson inte tycker är bra. Det undergräver hans verklighetsfrånvända beskrivning av malmöiterna som ett folk i lyckorus i sitt multikulturella paradis.

Tvärtom är en stor andel av de Malmöbor som tillhör den skånska ursprungsbefolkningen djupt förtvivlade över stadens multikulturella förvandling och planerar att flytta därifrån. Många andra har redan gjort det.

En annan grupp som också flyr staden är judar. I deras fall är det den utbredda antisemitism som den i huvudsak muslimska invandringen fört med sig som skrämmer. Den är så utbredd i Malmö att den rönt internationell uppmärksamhet och fick självaste USA:s president att skicka ett särskilt sändebud till Malmö för att informera sig om situationen. Att Malmös politiska ledning sett genom fingrarna med den invandrade antisemitismen eller rentav sanktionerat den gör knappast saken bättre.

Så låt oss leka med tanken om Malmö som modell för resten av Sverige. Vi kan börja med ekonomin.

Malmö är Sveriges tredje största stad och strategiskt placerad med ansiktet mot den europeiska kontinenten. Staden borde således vara en stark del av Sveriges ekonomiska motor. Sanningen är den motsatta.

Malmös ekonomiska status i Sverige kan liknas vid Greklands ekonomiska status i EU. Den svarta andelen av marknaden växer lavinartat och varje år pumpar staten i form av kommunala utjämningsbidrag och annat in stödpaket som motsvarar hälften av Malmös ekonomi. Utan denna femtioprocentiga konstgjorda andning skulle Malmö vara i konkurs och alla offentliga system ha kollapsat.

Som av en händelse överensstämmer Malmös statsunderstödda andel av ekonomin med andelen invånare som har – i huvudsak utomvästlig och asylrelaterad – invandrarbakgrund. Skärskådar man detta numeriska sammanträffande inser man att det inte är fråga om någon nonsenskorrelation, utan att här finns en tydlig kausalitet.

Tittar man på enskilda Malmöstadsdelar som Rosengård kan man iaktta samma följsamhet fast på en högre nivå. Här har 90-95 procent av de boende utomvästlig invandrarbakgrund och 90-95 procent av stadsdelens ekonomi finansieras med bidrag utifrån. Siffrorna går igen också på andra håll i landet.

Även Sveriges näst största stad, Göteborg, är på väg i samma bidragsriktning i takt med att andelen invånare med utomvästlig asylrelaterad bakgrund ökar. Även lokalt, i t.ex. Bergsjön, gäller där samma förhöjda överensstämmelse som för ovan nämnda Rosengård i Malmö.

Nu hör jag Per Svensson invända att det finns orter i Sverige på landsbygden som inte alls har så hög andel utomvästliga invandrare men ändå är starkt beroende av kommunala utjämningsbidrag. Och ja, det stämmer i sak. Men där saknas – till följd av en grovt vanskött regionalpolitik – infrastrukturella och andra förutsättningar som landets större städer har.

I Per Svenssons version av ett bättre Sverige baserat på Malmö som modell, befinner sig alltså hela landets ekonomi i fritt fall. I de i Svenssons ögon så förhatliga Sverigedemokraternas ekonomiska politik går däremot debet och kredit ihop.

Det förutsätter förstås att det multikulturalistiska samhällsexperimentet avbryts och att de mellan 100-200 miljarder skattekronor som detta kostar varje år börjar transfereras tillbaka till de kärnverksamheter som en stat av hävd och enligt samhällskontrakt har rätt att beskatta medborgarna för att tillhandahålla. Massinvandring kvalificerar sig inte som en sådan verksamhet och det som nu pågår är således att betrakta som ett skattebrott och storskalig institutionaliserad stöld från svenskarna.

Den ekonomiska prognosen för Sverige är i realiteten ännu sämre än vad dagens situation indikerar. En förskräckande stor andel av eleverna med utomvästlig invandrarbakgrund går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet och gymnasiet utan behörighet till högskolan.

Hälften av Sveriges ekonomi härrör från export av högkvalificerade industriprodukter och av att vara en kunskapsnation i framkant. I takt med överväxlingen av befolkningen från välutbildade svenskar till lågutbildade invandrare undergrävs Sveriges internationella konkurrenskraft och därmed landets ekonomi.

Att Sverige i stället skulle kunna börja konkurrera med enkla jobb i stor skala som de alltmer desperata massinvandringsförespråkarna nu pratar om, det är rent struntprat. Vi kan aldrig hävda oss i den konkurrensen. Så låga löner och dåliga villkor som skulle fordras för det finns det ingen acceptans för i Sverige.

Det allmänna kostnadsläget är dessutom så högt i Sverige att det inte går att överleva på sådana löner. Staten skulle tvingas skjuta till mångdubbelt mer i bidrag än vad som sjungs i den klassiska Blå Tåget/Ebba Grön-låten ”Staten och kapitalet”.  De enkla manuella jobben försvinner också i allt snabbare takt och ersätts med robotar.

Relaterat till de ekonomiska aspekterna av massinvandringsexperimentet är också de allt kraftigare sparbeting som andra budgetområden underställs för att skaka fram de hundratals miljarder om året som den förda politiken kostar. Försvaret är mer eller mindre avskaffat. Polisen är på väg åt samma håll. Vården och omsorgen är i kris. Infrastrukturen är eftersatt.

Många av dessa offentligfinansierade tjänster skulle tvärtom behöva rejäla resursförstärkningar för att möta de kraftigt ökade behov som massinvandringen gett upphov till, men i stället genomför man alltså omfattande nedskärningar. Nu invänder säkert Per Svensson igen och hänvisar till att regeringen lovat mer pengar till både försvaret och polisen och en del andra offentliga åtaganden. Det stämmer det också, men det är nålpengar jämfört med vad som skulle behövas och med de tiotals nya miljarder till migration och integration som beslutas om i varje ny statsbudget och som tas från kommunal- och landstingsskatt för att finansiera massinvandringen ute i landet.

Men ekonomi är inte allt. Det samhällsexperiment som Per Svensson hyllar har också fört med sig en rad andra nya företeelser, däribland en galopperande grov kriminalitet – dödsskjutningar på öppen gata, personrån, överfallsvåldtäkter, åldringsbrott, bedrägerier, knarklangning, hedersmord, könsstympning, tvångsäktenskap och terrordåd.

Nu hör jag hur Per Svensson på nytt invänder och hänvisar till kriminologer som Jerzy Sarnecki som med avancerat siffertrixande hävdar att brottsligheten inte alls ökat i Sverige. Det som i princip aldrig nämns när sådana påståenden förs fram är att det skett en kraftig förändring av brottens gärningsmannaprofil från svensk sådan till asylinvandrad dito.

Om man inte tror att ett samhälle alltid måste ha en konstant mängd brott och kriminella, innebär det att brottsligheten i Sverige skulle ha minskat drastiskt om det inte vore för massinvandringen. Att siffrorna legat still ger alltså ett felaktigt intryck av i vilken omfattning brottsligheten påverkats av invandringen.

Det stannar dock inte heller vid problem med ekonomi och kriminalitet. Per Svenssons politik leder också till en rad grundläggande motsättningar och kulturkrockar, diametralt olika synsätt på samhället som svårligen kan samexistera sida vid sida inom Sveriges gränser.

Svenskar tror på demokrati, yttrandefrihet, jämställdhet mellan könen, tolerans gentemot sexuella minoriteter och betraktar judar som ett folk som bidragit starkt till samhällsutvecklingen. I de länder varifrån en överväldigande majoritet av invandrarna kommer tror man på totalitär islam som styresskick, avvisar demokrati och yttrandefrihet, anser att kvinnor är lägre stående varelser än män, att homosexuella ska hängas i lyftkranar eller kastas från hustak och att alla judar bör utrotas från jordens yta.

Allt ovan uppräknat brukar på politiskt etablissemangsspråk med vad engelsmännen kallar för ett understatement benämnas som ”utmaningar”. Även i Per Svenssons artikel viftas allt detta bort som antingen företeelser vi kommer till rätta med på lite sikt eller sådant som hör samhället till och bara ger lite brokighet, kontrast och färgrikedom åt Sverige.

Per Svensson ägnar sig i sin nationaldagsfientliga kultursideartikel också åt ett fenomen som är kännetecknande för vänsterliberaler, nämligen att retoriskt vända uppochned på begrepp och verklighetsbeskrivningar.

Bland annat utses alla Sverigevänner av Svensson till Sverigehatare därför att vi kritiserar så mycket av det som sker i vårt land idag. Svensson förstår inte att kritiken bottnar i att vi älskar Sverige och är djupt bekymrade över det vanstyre som ödelägger landet. Om vi inte hade några känslor för Sverige skulle vi inte engagera oss på det sätt vi gör, i synnerhet inte i skenet av de konsekvenser ett sådant engagemang får när Svensson och hans etablissemangsvänner utmäter sina straff mot oliktänkande utanför åsiktskorridoren.

Som redan nämnts är det nu pågående multikulturalistiska massinvandringsexperimentet en arvtagare till vänsterns tidigare vision om Sverige som en kommunistisk utopi. I Svenssons förvrängda verklighetsbild är det emellertid inte han själv och hans vänsterliberala sociala ingenjörer, utan i stället Sverigedemokraterna, som jämställs med kommunister i att hålla sig med en utopistisk framtidsvision för Sverige, baserad på vanföreställningar och att inte ha vuxit ur puberteten.

Den teorin är en smula ironisk mot bakgrund av det bevingade ord som säger att den som inte är vänster i sin ungdom inte har något hjärta men den som fortfarande är vänster som vuxen inte har någon hjärna. Att växa ur puberteten innebär alltså att växa ifrån ungdomens naiva vänsteridealism och oförstånd och att mogna till insikt om vilka fruktansvärda samhällen kommunism i själva verket frambringar.

Den svenska vänstern insåg aldrig detta, utan övergav bara kommunismen därför att den inte längre var politiskt gångbar. Avsaknaden av sådan självrannsakan och konsekvensanalys är sannolikt huvudförklaringen till att vänstern idag inte heller inser vilket fruktansvärt samhälle deras nya samhällsexperiment resulterar i.

Det otäcka med vänsterns nya samhällsprojekt i motsats till det tidigare är att de nått en helt annan framgång jämfört med när de försökte göra Sverige kommunistiskt. Då hade man i varje fall hela borgerligheten emot sig. Idag har stora delar av den anslutit sig till de samhällsomstörtande vänsteridéerna.

Den svenska vänstern har aldrig haft folket med sig. Den har däremot gärna utgett sig för det. Förr var det en klick vänsterintellektuella som menade sig ha arbetarklassens stöd för väpnad revolution och övertagande av produktionsmedlen. På senare tid är det en något större etablissemangsklick som tvingat på folket massinvandring och multikulturalism.

Så ja, Per Svensson – Sverige förtjänar sannerligen bättre. Sverige förtjänar en Sverigedemokratisk regering som återspeglar den sanna folkviljan i dessa frågor, som sätter det svenska folket främst och som kan sätta stopp för en politik som redan sargat vårt land svårt och som innan detta sekel är till ända kommer att ha förvandlat Sverige till ett europeiskt u-land, en nordisk muslimsk MENA-enklav och ett land där den etniska ursprungsbefolkningen är reducerad till en liten förtryckt minoritetsspillra.

Ha en fortsatt trevlig svensk nationaldag, önskar

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson