Annonsera på Avpixlat

Storbritanniens nyval – Del 2

KRÖNIKA Vi har nu bara några dagar kvar till Storbritanniens nyval som hålls den 8 juni. Efter en otroligt inkompetent valkampanj så har Tories – Storbritanniens konservativa parti – lyckats göra match av valet och slarva bort en ledning på 25 %, som nu är nere på cirka 3-5 %. Vad var det som hände, och vad kan vi lära oss av detta?

Denna del skulle egentligen ha skrivits lite tidigare, men jag har varit upptagen på annat håll de senaste veckorna. Och med tanke på hur mycket som händer på så kort tid i brittisk politik nuförtiden, så kanske det var lika bra. Hursomhelst, vad har gått fel?

  • Ett otydligt, vagt manifest. De konservativa publicerade sitt valmanifest, och från detta blev det uppenbart att nästan ingen utanför partiets absoluta topp visste att man snart skulle gå till val. Man var helt oförberedda på att plötsligt behöva formulera vallöften och skriva manifest, och därför höll man sig till vaga, intetsägande löften och planer. ”De enda siffrorna i Tory-manifestet är sidnumren” som en representant för Labour uttryckte det.

    Labour å sin sida chockade hela landet med ett manifest som faktiskt inte skulle öka budgetunderskottet. Ett manifest med exakta siffror där man skriver exakt vad varenda utgiftsökning ska finansieras av. Man hade dessutom utelämnat några av de mest extrema vänsterförslagen som partiledaren Jeremy Corbyn kommit med genom åren. Det är tydligt att Labour på något sätt lyckats vara mer förberedda på en valkampanj än Tories – trots att det var Tories som utlyste nyvalet!

  • Av de få konkreta förslag som fanns i Tories manifest så blev inte många populära. Minst populärt var ett förslag som av media och politiska motståndare döpts till demensskatten: Alla pensionärer som har tillgångar till ett värde på över £100,000 (cirka 1.1 miljoner kronor) skulle tvingas betala all vård förutom sjukhusvård själv. Den som inte kunde eller ville betala idag kunde istället välja att dra av kostnaden från arvsboet efter hans/hennes död.

    £100,000 må låta som ett högt belopp, men tänk på att detta syftar på tillgångar och inte inkomst, och nästan alla pensionärer har tillgångar över £100,000: Det räcker att du har ett hus eller lägenhet som du köpte när du var 20-30 och som du betalade av lånen på innan du gick i pension, för att du ska ha tillgångar över £100,000 (ett genomsnittligt hus i Storbritannien är värt £215,000). Även de som inte är husägare kan också mycket väl ha lyckats spara ihop över £100,000 efter ett långt arbetsliv om de tjänat hyfsat (det motsvarar en nettobesparing på 2300 kronor i månaden över 40 år).

    Att detta förslag fått öknamnet demensskatt beror på att den mest av allt skulle drabba de som lider av demens, en sjukdom som normalt sett behandlas i hemmet eller på demensboende, men sällan i sjukhus (den vård som staten fortfarande skulle stå för).

    Vet ni vad pensionärer, och i synnerhet hyfsat välbeställda pensionärer, är kända för? De röstar på de konservativa med överväldigande majoritet. Tories, av någon outgrundlig anledning, bestämde sig alltså för att hugga sina egna kärnväljare i ryggen med sitt manifest. Sedan gjorde man det ännu värre genom att delvis backa från manifestet, vilket framstod som ryggradslöst, och man har nu sagt att det ska finnas ett ”tak” för hur mycket man ska kunna tvingas betala, men man har inte sagt vad det taket kommer ligga på eller ens medgett att ens ursprungliga förslag inte var särskilt bra.

  • Theresa May är Storbritanniens Anna Kinberg Batra. I den förra krönikan jag skrev om valet så sa jag bland annat att May försöker efterlikna Margaret Thatcher. Dessvärre har hon under valkampanjen mest av allt efterliknat vår egen Anna Kinberg Batra. Till att börja med så talar hon enbart i plattityder – Tories kampanjslogan ”Strong and stable” upprepas minst tre gånger varje intervju. Hon attackerar motståndarna mer än dubbelt så mycket som hon försvarar sin egen politik, och när hon väl ska definiera vad Tories politik går ut på så är hon om möjligt ännu vagare än manifestet.

    Värst av allt så har May vägrat delta i alla TV-debatter. Hennes ursäkter har varierat men oftast har hon hävdat att hon hellre vill vara ute och träffa vanligt folk på gator och torg – något som ignorerar att man når många fler människor genom TV-rutan.  Corbyn däremot ställer upp i debatterna, vilket ger honom forum på bästa sändningstid att argumentera för sin politik oemotsagd. I senaste debatten fanns visserligen inrikesministern Amber Rudd där som representant för de konservativa, men hon fick spendera vad kändes som halva debatten på att förklara varför Theresa May fegat ur.

    Den verkliga anledningen är rätt enkel: Theresa May och hennes parti hade tänkt glida genom hela valkampanjen och bara spela defensivt. Theresa May är ingen stark debattör; att hålla formella tal i parlamentet kan hon visserligen, men debatt och presskonferenser har hon svårare för. Så varför chansa och gå med på en debatt? Debatter gynnar ju främst de mindre partierma som har mest utrymme att växa. Sent om sider har det dock blivit uppenbart att det är ännu värre att fega ur från att debattera.

Nu ska det sägas att Tories sannolikt ändå kommer att vinna, och vi ska inte glömma att opinionsmätningarna oftast underskattar Tories. Dock kommer man knappast att få en större majoritet än man fick i förra valet, vilket gör att detta val kommer kännas ganska poänglöst i backspegeln. Oavsett hur det går så får man istället ett stärkt Labour-parti som återfått självförtroendet och som äntligen enats kring den tidigare så omstridde Jeremy Corbyn.

Skulle man mot alla odds rent ut av förlora valet så är två saker helt säkra: Storbritannien kommer inte att genomföra ”hard Brexit” utan Brexit kommer istället vara av den mjuka varianten, med fortsatt fri rörlighet och sannolikt medlemskap i EEA. Kanske kommer man till och med att folkomrösta på nytt när man väl förhandlat med EU, något Liberaldemokraterna vill, och låta folket välja mellan EU-medlemskap och det nyförhandlade avtalet. Brexit som så är knappast i fara (Jeremy Corbyn är gammal EU-motståndare), men utträdet skulle inte bli lika dramatiskt som under de konservativa.

Vad kan vi lära oss av Tories misstag? Framförallt att aldrig ta en seger för givet, och aldrig ha som valstrategi att förlita sig på att motståndarna ska klanta till det. Denna strategi hade Socialdemokraterna 2006 (som trodde in i det sista att Alliansen skulle spricka) och Alliansen 2014 (som inte trodde att (S) skulle återhämta sig från Juholt) och det gick lika dåligt då. Folk som idag talar om att SD kommer få 30-40 % nästa år skapar en känsla av självbelåtenhet och underskattar det otroligt hårda jobb som kommer krävas för att SD ska komma ens i närheten av dom siffrorna. Vi kan inte förlita oss på att ”Sjuklövern är ju så korkade”, ”Dom har aldrig lyckats stoppa oss hittills” och ”Ingen tror väl på vad dom säger längre?” – väljare är inte alltid rationella! Att luta sig tillbaks och bara räkna med att motståndarna river ner sig själva är aldrig en lyckad strategi.

Fråga bara Tories.

John Gustavsson

Fler krönikor av John Gustavsson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson