Annonsera på Avpixlat

Var i helvete är de någonstans?

KRÖNIKA Jag har badat i Islands varma källor, snorklat i Röda havet, legat i timmar på strandspan i Rio och fruset häcken av mig i Moskva. Jag har promenerat på Paris, Bryssels och Roms gator och besökt varenda tysk stad med självaktning. I Spanien har jag sökt med ljus och lykta på Madrids muséer, tjurfäktningsarenor och i Barcelonas trånga gränder. Lika villrådigt har jag letat på Kairos eller Teherans basarer, på valsafari Kalifornien, i Postojna-grottorna i Slovenien och i själva lejonets kula under de två år på 1990-talet som jag hade förmånen att få bo vägg i vägg med en av Sveriges framgångsrikaste kriminalförfattarinnor.

När jag är ute och reser är jag ingen soffuv som sitter och ugglar framför dumburken med fjärrkontrollen i den ena näven och en 8-dollars-öl från minibaren i den andra. Jag älskar andra kulturer och vill gärna lära känna dem närmare – i deras naturliga habitat. Och då tänker jag inte i första hand på eventuella sevärdheter som pyramiderna, Colosseum eller Akropolis utan på själva orten jag befinner mig i och speciellt på lokalbefolkningen, som jag gärna vill träffa ”full contact”. Det gör man bäst genom att slumpmässigt fotvandra genom centrum. Det brukar ge utdelning: Efter en första rekognosering har jag pejl på stadens viktigaste landmärken, vet var man shoppar någonstans och har redan fått flera motstridiga tips om stans bästa restauranter.

Men det är inte dit jag styr stegen när jag vill vila fötterna efter att ha traskat runt i ett par timmar i en stad som förvisso inte är min, men där jag snart kan kasta bort stadskartan från hotellet eftersom jag redan fått hum om gatunätet. Jag söker hellre upp något sunkhak eller sjavigt café. Det är där man kommer i slang med vanligt folk och lär känna deras sorger och bekymmer, glädjeämnen och framtidsförhoppningar. För mig är det kulturberikning.

Ovanstående metod har jag framgångsrikt praktiserat i ett fyrtiotal länder (inte illa för en arg, lågpannad, obildad lantis). Och med facit i hand skulle jag från toppen på Corcovado, Zugspitze, Eiffeltornet, eller åtminstone från Heidelbergs högsta kyrktorn, vilja skrika med full kraft på de halvdussin främmande språk jag behärskar i starkt varierande grad:

  • Hvor er de?
  • Waar zijn ze?
  • Où sont-ils?
  • Wo sind sie?
  • איפההם?
  • Where are they?

Eller som man skulle säga på ärans och hjältarnas språk: ”Var i helvete är de någonstans?” Med ”de” menar jag förstås alla dessa ”nazister” som det varnas för i parti och minut i svensk och i annan europeisk press. Jag har förvisso stött på bantunegrer, she-males, indianer, eskimåer, radikala muslimer, ultraortodoxa judar och en jävla massa kommunister (trotskister, maoister och stalinister). Men tydligen gör jag något fel för jag har aldrig sprungit på en tvättäkta nazist. Nej, nej, det behöver inte tvunget vara en i ”Stechschritt” marscherande vapenfetischist med armbindel och läderstövlar som det ständigt rycker i högerarmen på. Jag skulle nöja mig med en person som ger intryck av att vara en rasideologiskt driven eller antisemitiskt motiverad nationalsocialist och kan citera långa stycken från ”Mein Kampf” lika rappt och övertygande som en muslim rabblar upp verser ur Koranen.

Eftersom parollen ”ropen skalla, nazister åt alla” ekar högst i den kungliga huvudstaden hade jag i alla fall förväntat mig att träffa på en riktig nasse just där. Enligt den alarmjournalistik man kan ta del av i den dagliga nyhetsrapporteringen borde man ju knappt kunna ta sig fram på Stockholms gator utan att behöva knuffas och skuffas med hundratals brunskjortor. Men inte ens där stötte jag på någon. Och, tro mig, jag spenderade en hel del tid på åtskilliga dubiösa ställen under min tid där också.

Den enda jag har träffat på som skulle kunna kvala in som nazist var en taxichaufför i Aten som vid ett rödljusstopp bjöd in mig till någon fest. När jag frågade honom vad som krävdes för att komma in på tillställningen pekade han bara på underarmen. Eftersom jag inte kunde upptäcka någon tatuering rynkade jag på pannan. Då lade han till ”white skin”. Det där lät åtminstone rasistiskt, huruvida han själv definierade sig som övertygad nationalsocialist fick jag efter vårt korta möte aldrig klarhet i.

Jag påstår inte att det inte finns några nazister. Fängelsegänget ”Aryan Brotherhood” i USA är tveklöst en nazistisk gruppering. Jag bara säger att jag aldrig har träffat någon trots att jag varit i ”Amerika, Negerland och hela jävla vaurden” (som det heter i ”Pelle Erövraren”). Jag tror därför att deras antal är starkt överdrivet. I Sverige finns det aktivister som man i alla fall kan tillräkna den yttersta högerkanten av den nationalistiska rörelsen som Nordiska Motståndsrörelsen. De vill införa ”nationell socialism”. Om det är exakt samma sak som nationalsocialism får de själva svara på.

Enligt SÄPO uppgår antalet nazister i Sverige till ”några hundra” så något brunt lämmeltåg är det knappast frågan om. Och eftersom vänsterjournalister är beroende av nazister för att kunna motivera sitt existensberättigande uppstår en tillgång och efterfrågan-problematik. Det löser vänstern genom att förskjuta den yttergränsen för nazism in mot mitten så att den börjar till höger om Sjupartiet. Och, simsalabim, så blir klassiskt konservativa åsikter och egentliga mittenvärderingar, som SD står för, högerextrema och alternativa medier som Avpixlat och Nya tider nazistiska propagandaorgan som ”vill göra lampskärmar av människohud”.

Men frågan kvarstår ändå: Varför är vänsterjournalister och -politiker så besatta av nazister? Kan det kanske bero på att de i själva verket innerst inne hyser nazistiska och rasistiska värderingar? Lider de kanske av någon sorts ”split personality” (så kallad dissociativ identitetsstörning)? Utåt sett utger de sig för att vara goda socialister medan de inom sig bär på en Mini-Adolf som de kraftfullt måste hålla ner som en badboll under vattenytan för att han inte ska tränga sig ur dem ”Alien style”? Tydligen är det en kvarnsten runt halsen som leder till enorma skuldkänslor. För att avleda uppmärksamheten från sitt eget dåliga samvete använder de sig av projektion. Så kan de vältra över sin skuld på politiska meningsmotståndare som de samvetslöst utsätter för hat, demonisering och utfrysning.

Men ibland räcker inte ens det som ventil. Det kokar över i alla fall. I min förra krönika tog jag upp några vänsterhycklare som vid olika tillfällen råkat ut för totala härdsmältor med rasistiska förtecken. Men deras klavertramp framstår nästan som försiktigt mustassande i jämförelse med de dånande stöveltramp som en av Expressens ledarskribenter förorsakade när han tappade greppet om sin Mini-Adolf.

Eric Erfors började på Expressen 1991 och positionerade sig sedermera som uttalad antirasist och SD-kritiker. Han varnade bland annat för att Sverigedemokratiska nämndemän skulle ge uttryck för islamofobi och rasism i migrationsmål. År 2016 sade han upp sig utan motivering för att istället börja som ledarskribent på Gotlands Tidningar. Snart visade det sig att det fanns en anledning till det abrupta avhoppet från uthängningsblaskan.

Här kommer en resumé över händelseförloppet som ledde till hans snöpliga nedgång och fall:

I mars 2016 hade Erfors arrangerat en fest för några vänner i sitt hem i Visby. Tydligen ska det ha gått mer livat till än på en basar i Mellanöstern för de arabiska migranter som bodde granne med honom fick inte en blund i ögonen.

Flera gånger ska de ha bett festsällskapet att lugna ner sig. Erfors gick därpå upprepade gånger över till dem för att diskutera. Vi andra tillfället försökte han att tränga sig in, krävde att få numret till lägenhetsinnehavaren och uppträdde både hotfullt och aggressivt. Enligt migranterna själva betecknade den mångfaldsvurmande skribenten dem som ”idiotinvandrare 1” och ”idiotinvandrare 2”.

När en av flyktingarna förvägrade honom tillträde till i lägenheten kontrade han respektfullt med: ”Jag skiter i det.” Sedan brände han av med: ”Jävla invandrare! Jag vill veta från vilket jävla håll i världen ni har kommit hit ifrån!” När polis anlände hade Erfors vrede skruvats upp ytterligare ett par snäpp, och han uppvisade enligt polisen ”en synnerligen överlägsen attityd mot omgivningen”. Han kallade poliserna för ”idioter” och ”snutjävlar” och hotade sedan med att hänga ut både dem och flyktingarna i Expressen. Därefter brände han av ett mordhot genom att som en jesuitpräst under Inkvisitionen bröla ”You will burn!” till migranterna (är det inte märkligt att vänstermänniskor alltid begagnar sig av engelska när de ska ta till kraftuttryck?).

Poliserna på plats bedömde risken för att Erfors fysiskt skulle attackera invandrarna som överhängande och såg sig tvungna att övermanna honom med våld och avföra honom från platsen. Bortförandet kommenterade invandringsförespråkaren med: ”Det är nog bäst att de låser in mig i minst en vecka annars kommer jag tillbaka hit och ger mig på de där jävlarna.”

Enligt polisen uppvisade Erfors en ”kraftig aggressivitet” och det gick knappt att få på honom handklovarna eftersom han vevade med armarna som en väderkvarn och spjärnade emot med hela sin lekamen. Utanför polisstationen försökte Erfors att slita sig loss och ge sig på poliserna. De slutade med att de tvingades bära in den krumbuktande antirasisten i arresten.

Några månader senare var det dags igen: Erfors hade veckan efter Almedalen kört en ”amerikansk vän” till flygplatsen. På vägen hem lade ett par i en annan bil märke till att han färdades vingligt och upprepade gånger körde över på fel sida av vägen där han vid ett tillfälle skulle ha krockat med en mötande bil om han inte hade lyckats att väja i sista sekund. Efter att ha kört på en trottoarkant blev det tvärstopp. Vittnen tillkallade polis. Under polisförhöret ska han ha luktat kraftigt av alkohol, vinglat, sluddrat och haft svårt att hålla ögonen öppna. Själv påstod Erfors emellertid att han inte hade druckit den dagen utan ”kvällen före och fram på småtimmarna”. Han ansåg dessutom att hans körning hade varit perfekt.

Oavsett vad han själv ansåg blev han av med körkortet i 24 månader. Summa summarum blev han för sina bravader dömd till en månads fängelse för grovt rattfylleri, hemfridsbrott och våldsamt motstånd.

Så där går det till när vänstern inte lyckas hålla sin personlighetsklyvning i schack. Påfallande ofta sker det när de försöker dränka sina inre demoner i alkohol. Gör man det för ofta lär de sig uppenbarligen att simma.

Den förutseende Churchill lär ha sagt att framtidens fascister kommer att kallas för antifascister – och han fick helt rätt. Därför är dagens fascister just de som påstår sig motarbeta fascismen; de som tror att de är på den goda sidan är egentligen på ondskans sida: Nutidens hakkorsfana är regnbågsflaggan, dagens ”Sieg heil” är ”allas lika värde”. Så om ni, som jag, har undrat ”var i helvete de är någonstans” så vet ni det nu.

Som avslutning vill jag tillägna dem som ser nazister i varenda buske en liten dikt skriven ur deras eget perspektiv. Den är baserad på Nils Ferlins ”Inte ens en grå liten fågel”:

Knappt en enda brun liten nasse
som grymtar och är rasist
det finns i Svea rike
och det tycker jag nog är lite trist.

Knappt en enda brun liten nasse
och sällan en fascist med uppfyllt hatbrottsrekvisit
inte den vackraste dagen
som sommaren ger
och inte heller när snön ligger vit.

Joakim ”Bronco” Mårtensson

Fler krönikor av Joakim Mårtensson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson