Annonsera på Avpixlat

Kanske kan det komma något gott ur vänsterns motdemonstrationshyckleri

KRÖNIKA Vänsterliberala etablissemangsmedier har de senaste dagarna fyllts av nyhets- och opinionstexter om hur företrädare för den ultranationalistiska organisationen Nordisk Ungdom i söndags störde en asylhaveristisk demonstration på Mynttorget i Stockholm. Dessa texter har det gemensamt att de är väsentligt fler, väsentligt längre och väsentligt mer fördömande jämfört med när det som är betydligt vanligare inträffar, nämligen att motsvarigheten till Nordisk Ungdom i den vänstra änden av det politiska spektrat går till attack mot tillståndsgivna demonstrationer. Detta vänsterhyckleri kan dock eventuellt föra det goda med sig att vi äntligen får stopp på de så kallade ”motdemonstrationerna” som utgör ett tilltagande hot mot den grundlagsfästa mötesfriheten.

Den asylhaveristiska manifestationen på Mynttorget i söndags är av flera skäl relevant att ifrågasätta. Sverige har per capita tagit emot extremt många fler asylsökande än något annat västland och även i absoluta tal ligger vi högre än länder med mångdubbelt större befolkning och ekonomi. Det har skapat enorma problem i det svenska samhället i form av kostnader, överbelastning av välfärdstjänster och bostadsmarknad, arbetslöshet, kriminalitet, religiös extremism med terrordåd som yttersta konsekvens och mycket annat.

Att i den situationen demonstrera för att Sverige ska ta emot ännu fler asylsökare är snudd på makabert. Att många av de som demonstrerade enligt uppgift var offentliganställda socialsekreterare är också oroväckande eftersom det indikerar en politisering av Socialtjänsten som riskerar äventyra den neutrala och lagstyrda myndighetsutövning som är en grundbult i ett rättssamhälle. Asylhaverister i allmänhet är välkända för sin anarkistiska brist på respekt för lagar och regler och ser lagbrott som en form av rättfärdigad civil olydnad. Om Sveriges socialsekreterare sköter (läs: missköter) sitt jobb på motsvarande sätt har vi en rejäl rättsröta att ta tag i.

Mötes- och demonstrationsrätten är emellertid också en grundbult i demokratin, och hur idiotiska och samhällsfarliga åsikter de här asylhaveristerna än förfäktar så har de en villkorslös rätt att, efter att ha sökt och fått tillstånd i vederbörlig ordning, ställa sig på Mynttorget och skandera ”allt åt alla” och att notan för kalaset skickas till de svenska skattebetalarna. Man ifrågasätter i ett demokratiskt samhälle inte dessa asylhaveristers politiska vansinne genom att sabotera deras tillståndsgivna demonstration.

Men – och det är inte ett litet men i sammanhanget – detta är en princip som gäller i båda riktningar. För varje tillfälle som ultranationalister stört och saboterat en vänsterdemonstration går det minst tio där vänsterextremister stört och saboterat en ultranationalistisk demonstration. Det var bara en dryg vecka sedan detta hände senast, på första maj i Falun. Medierapporteringen kring detta hade ett helt annat fokus – i stället för att fördöma de vänsterextremister som saboterade ultranationalisternas tillståndsgivna första maj-tåg var det den grundlagsfästa demonstrationsrätten som ifrågasattes.

Om vi vidgar diskussionen till att omfatta så kallade ”motdemonstrationer” i allmänhet, så blir slagsidan ännu brantare. På varje aktion iscensatt av ultranationalister med syfte att störa ut och sabotera en tillståndsgiven demonstration, går det då inte tio utan snarare hundra där vänsterextremister är de störande sabotörerna.

Allra mest sticker det förstås i ögonen att de nu som mest högröstat ondgör sig över Nordisk Ungdoms aktion mot asylhaveristerna på Mynttorget är höga företrädare för Vänsterpartiet. Riksdagsledamoten Karin Rågsjö (V) och Stockholmsborgarrådet Clara Lindblom (V) är två exempel. Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen är en tredje.

Företrädare och fotsoldater till detta parti är notoriskt kända för att anordna så kallade ”motdemonstrationer” som inte sällan urartar till fullskaliga våldskravaller och upplopp. Flera ledande vänsterpartister har ställts inför rätta och även dömts för brott de begått i samband med den här sortens aktioner. Exempel på det är Vänsterpartiets tidigare EU-parlamentskandidat Dror Feiler och V-riksdagsledamoten Daniel Sestrajcic.

Ingen av dessa högt uppsatta våldsverkare inom Vänsterpartiet har blivit föremål för några disciplinära åtgärder för sina antidemokratiska och brottsliga aktiviteter. Inom Vänsterpartiet finns också många exempel på personer med framskjutna uppdrag som hyllat våldsbejakande vänsterextrema grupper som Revolutionära fronten och AFA. Endast i undantagsfall har sådana hyllningar lett till några åtgärder från partiets sida.

Som redan nämnts nöjer sig de våldsbejakande vänsteraktivisterna inte heller med att attackera sina motsvarigheter på den ultranationalistiska och/eller nazistiska sidan, utan saboterar regelbundet, ofta på ett våldsamt sätt, torgmöten och andra evenemang som anordnas av exempelvis Sverigedemokraterna.

Kort sagt, den politiska vänstern i Sverige är inte bara en del, utan den största delen, av det problem de nu upprör sig över i kölvattnet av det som skedde på Mynttorget i Stockholm i söndags.

Utan att på något sätt vilja försvara Nordisk Ungdoms aktion eller ägna mig åt relativisering, så är den bild ovan nämnda vänsterpartister vill måla upp av söndagens händelser som på något sätt exceptionella för en så kallad ”motdemonstration” inte med sanningen och polisens rapportering överensstämmande. De flesta ”motdemonstrationer” iscensatta av vänstern har varit betydligt våldsammare och krävt väsentligt större polisinsatser.

Det vänstern nu gör är att exploatera en skevhet i synen på olika ismer som finns i Sverige. Man använder sig slarvigt av begreppet ”nazister“ som epitet för “motdemonstranterna”, därför att man vet att det har stark värdeladdning och är klatschigare när man ska måla svartvita bilder för allmänheten. Inte ens Expo hänför Nordisk Ungdom till nazismen. Däremot anser de att det är en högerextrem rörelse. Mer konkret rör det sig om en organisation sprungen ur numera nedlagda partiet Nationaldemokraterna som för drygt 15 år sedan bildades som en utbrytning ur Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiet har däremot en inte alls särskilt avlägsen historia av att vara tvättäkta kommunister med nära vänskapskontakter och ekonomiskt stöd från brutala kommunistdiktaturer. Man hade det t o m i partinamnet fram till 1990. Det är inte ovanligt att en person inom Vänsterpartiets sfär fortfarande kallar sig för kommunist. Förre partiledaren Lars Ohly har gjort det – långt efter att man tog bort ordet ur partinamnet. Ett av de senaste exemplen är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg som gjorde det i programmet ’Min sanning’ i SVT så sent som för bara några månader sedan.

Kommunismen har mördat, fängslat och förtryckt mångdubbelt fler människor än nazismen och fortsätter att göra så än idag. Men i Sverige kan man alltså bli kulturchef på en av landets största tidningar trots att man bekänner sig till denna ideologi. Inom det svenska kulturetablissemanget är det rentav fint att vara kommunist och mången svensk kulturpersonlighet har ett gediget förflutet som våldsbejakande revolutionärer och hyllare av snart sagt varje blodbesudlad kommunistisk diktator – Lenin, Mao, Stalin, Castro, Pol Pot, Ceausescu, Honecker osv. Vän av ordning frågar sig hur det kommer sig att dessa personer tillåts sitta i de fina kultursalongerna och på de stora tidningsredaktionerna när motsvarande är otänkbart för personer som på exakt samma sätt bekänner sig till nazismen och hyllar Hitler.

Polismyndigheten och företrädare för övriga politiska partier måste nu höja blicken ovanför den perverterade snedvridning i synen på nazism kontra kommunism som Vänsterpartiet utnyttjar och diskutera problemet med ”motdemonstrationer” ur ett neutralt perspektiv.

Christina Höj Larsen skriver i en debattartikel i Expressen att ”även grupper med vidriga åsikter har mötesfrihet”. Det har hon alldeles rätt i – även hennes parti och de asylhaverister som demonstrerade på Mynttorget i söndags har denna grundlagsfästa rätt, alldeles oavsett hur motbjudande vi andra tycker att deras åsikter är. Samtidigt är det förstås lite pikant att Höj Larsen gör sig till talesperson för den friheten eftersom den inte existerar i länder där sådana partier som hon företräder tillskansat sig den politiska makten.

Höj Larsen skriver vidare att ”men det innebär inte att […] polisen måste tillåta att motdemonstrationer utan tillstånd fortsätter eller att de måste anvisa motdemonstranter plats alldeles intill så att de kan fortsätta störa och hota”. Återigen har Höj Larsen helt rätt. Den som vill anordna en motdemonstration i ordets rätta bemärkelse ska precis som den demonstration man vill demonstrera mot, ha sökt och fått tillstånd.

För- och motdemonstrationerna bör dessutom hållas på så långt avstånd från varandra att det inte kan bli fråga om några störningar, inte ens om motdemonstranterna skriker sig hesa i megafoner, blåser i platstrumpeter eller kastar pyroteknik. Ej tillståndsgivna motdemonstrationer bör polisen omedelbart skingra och även tillståndsgivna sådana bör skingras om de urartar.

Höj Larsen avrundar sina förslag med att ”polisen måste inte ge tillstånd om det finns goda skäl att tro att brott kommer att begås”. Även detta är det lätt att hålla med om. Vad Höj Larsen dock inte inser är att en sådan regel skulle göra det avsevärt svårare för hennes egna partikamrater och fotsoldater att få demonstrationstillstånd.

Höj Larsen, som bara betraktar saken med sitt vänstra öga, exemplifierar brott med ”hets mot folkgrupp genom tal, nazisthälsningar eller nazistiska symboler”. De våldsbrott och sådant uppviglande tal som vänsterdemonstranter regelmässigt gör sig skyldiga till bör naturligtvis också utgöra ”goda skäl” för polisen att neka tillstånd för en demonstration eller motdemonstration. Och om nazistiska symboler ska vara otillåtna bör rimligtvis även kommunistiska dito vara det.

Det finns i det nya mångkulturaliserade Sverige också andra grupper vars demonstrationer kan innehålla inslag som bryter mot lagen, exempelvis IS-flaggor eller som när Turkiska förbundets ordförande i ett tal på Sergels torg i Stockholm skanderade ”Död åt de armeniska hundarna! Död! Död!”.

Det bör i sammanhanget också nämnas att det på den asylhaveristiska demonstrationen på Mynttorget syntes ett flertal aggressiva yrkesdemonstranter som vi känner igen från mången våldsam “motdemonstration” som vänstern iscensatt. Bilden av barnfamiljer som attackerades av heilande nazister som Höj Larsen målar upp i sin debattartikel i Expressen är inte hederlig, ett påpekande som inte ska tolkas som någon ursäkt för Nordisk ungdoms agerande.

Det som kallas ”motdemonstrationer” är i de flesta fall raka motsatsen till vad de utger sig för att vara. De motiveras ytterst sällan av en ambition att i demokratisk ordning uttrycka en åsikt. I stället är motivet nästan alltid att försöka hindra andra att uttrycka sina åsikter och skrämma åhörare från att komma och lyssna.

Kanske är detta vad som krävs för att något ska hända – att ultranationalister börjar imitera de ”motdemonstrationer” som vänstern länge ägnat sig åt. Det svenska medie- och politikeretablissemanget har länge sett genom fingrarna med ofoget så länge det primärt varit vänstern som ägnat sig åt det. Janne Josefsson på SVT Uppdrag Granskning utsattes för hård kritik från journalistkollegor när han för en tid sedan valde att skildra inte bara det högerextrema utan också det vänsterextrema gatuvåldet.

Det används inom det svenska etablissemanget en pervers dubbel måttstock där nazistiskt och ultranationalistiskt hat och våld betraktas som det onda hatet och våldet medan det vänsterextrema och kommunistiska hatet och våldet ses som det goda. Den här perversionen får vi sannolikt dras med ett tag till i Sverige. Därför är det, ehuru djupt hycklande, ur ett pragmatiskt perspektiv bra att den svenska vänstern nu höjer rösten mot ”motdemonstrationer” som ett hot mot demokratin så att frågan kommer upp på agendan.

Problemet förtjänar att tas på allvar och förhoppningsvis kan såväl Polismyndigheten som den lagstiftande församlingen göra detta på ett mer objektivt sätt än vad Christina Höj Larsen och hennes partikamrater förmår. Redan innan valrörelsen 2018 bör nya riktlinjer och eventuellt även lagändringar vara på plats så att alla partier kan bedriva valrörelse i det offentliga rummet utan att utsättas för störningar, sabotage, hot och våld kamouflerat som ”motdemonstrationer”.

Den tryggheten bör självfallet Höj Larsens och alla hennes vänsterextrema kamrater åtnjuta, liksom asylhaveristerna i gruppen #Vistårinteut. Men med facit i hand är det ändå framför allt Sverigedemokraterna som har berövats denna trygghet. Om inget görs för att stävja det missbruk av demonstrationsrätten som ”motdemonstrationer” utgör, är risken överhängande att det vi sett i de två senaste valrörelserna och även mellan dessa i form av störningar, sabotage, hot och våld mot SD:s torgmöten och evenemang inte bara upprepas nästa år, utan eskalerar ytterligare. På vänsterkanten ser man med tilltagande desperation hur SD växer till ett av landets största partier, och från vänsteraktivister som bekänner sig till en ideologi där väpnad revolution, proletariatets diktatur, enpartisystem och avskaffad yttrande-, åsikts- och yttrandefrihet är centrala inslag bör man inte förvänta sig annat än det värsta och förbereda sig på det.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson