Annonsera på Avpixlat

Sveriges intifada mot sig själv

KRÖNIKA Under den så kallade kärleksmanifestationen i Stockholm i anslutning till terrorattentatet på Drottninggatan den 7 april 2017 fick vi se i vilket uselt skick vårt land är. Här stod tusentals svenskar och jublade med till två invandrare som höll i taktpinnen och varken omnämnde offren eller pekade ut dödsorsaken. Riktigt groteskt blev det när en orakad rappare med toppluva och ficktennisbyxor svängde upp sig på scenen (ni får googla själva). Revirhävdande stöddigt lade han upp ena foten på staketet framför sig och inledde sedan på Sebbe Staxx-svenska någon sorts hejaramsa som om han stod inför ett gäng fotbollssupportrar som hade samlats till ett peptalk inför ett lokalderby. Den tusenhövdade publiken skränade med som om den befann sig i en masspsykos.

Sedan travade vingummiryggade politiker från den förra och nuvarande regeringen – de som med sin massinvandringspolitik är skyldiga till att det har blivit som det har blivit – in på banan. Efter att de nu blivit tagna med byxorna nere trodde man kanske att de skulle mötas av en ogenomtränglig buropsvägg eller att åskådarna skulle vända dem ryggen till, skallra med nyckelknippor, blåsa i vuvuzelas eller bröla i saxofoner. Men tydligen kan sådana metoder bara tillämpas mot det enda parti som vill ändra den politik som bäddat för terrordådet på ”Silvia street” genom att begränsa den redan alldeles för höga invandringen, avvisa personer som har fått avslag på sin asylansökan och införa gränskontroller som är värda namnet.

Sverige är ändå Sverige. Politikerna erfor därför i stället rungande applåder och uppmuntrande tillrop. Och om det nu var någon som trodde att politikerna kanske skulle ha tänkt om: att de kanske hade insett att återvändande IS-terrorister inte ska belönas med jobb och lägenhet som små barn med en slickepinne efter sitt första tandläkarbesök – glöm det.

Budskapet från politikerna var kristallklart: ”Vi bemöter terror och våld med mer kärlek”, det vill säga med en teddybjörnskanonad med mer av det som hittills inte har fungerat. När tillställningen var som sjukast trodde jag för ett ögonblick att det skulle rullas ut en banderoll med ett porträtt på den uzbekiske gärningsmannen Rakhmat Akilov från Kulturhusets tak och att artisterna och åskådarna unisont skulle stämma upp i en improviserad version av Carly Rae Jepsens ”I Really Like You”. Gud ske lov hade jag fel, men det kändes i alla fall mycket mer troligt än att man skulle se en svensk fana någonstans.

Uppträdandet på Sergels torg påminde om en nordkoreansk statsbegravning – fast med rappande invandrare i stället för hysteriska gråterskor. Kore(a)grafin gick ut på att till varje pris upprätthålla det svenska narrativet om allas lika värde.

Såhär beter sig en hustru som har blivit slagen av sin man och tror att hon kan omvända honom bara hon visar mer förståelse, gör fler eftergifter och skänker honom mer kärlek. Innerst inne vet hon att skilsmässa vore det bästa alternativet, men hon är fortfarande attraherad av hans maskulinitet och ”framåtanda” och kommer därför förlåta honom, inte bara den här gången utan nästa och nästa och nästa gång igen. Det är ett slags Stockholmssyndrom. Hon tror att hon kan ändra på honom genom att blidka och fjäska för honom ännu mer. En dag ska han nog inse allt som har gjort för honom, tänker hon. Den Mandela- och Gandhi-inspirerade doktrinen om att icke-våld alltid hjälper mot en överlägsen motståndare hänger kvar i vänsterns åtgärdskatalog lika ihärdigt som bakterierna på en toalettsits.

Hur kunde vi vikingaättlingar blå sådana ”pussies”?

Det påstås att det alltid har funnits typiska svenska drag som att vi är konflikträdda och inte gärna hälsar på våra grannar eller inte vill prata med främlingar. Men jag har väldigt svårt för att se vikingarna eller karolinerna springa och gömma sig för sina grannar för att de ska slippa växla några ord om väder och mjöd med dem. Jag tror snarare att förklaringen är som i det följande.

Vi är ett fredstraumatiserat folk. Är krig bra? Nej, men man slåss för något som är större än en själv. Det tar inte bara fram det sämsta utan också det bästa ur män.

Senaste gången beväpnade svenska trupper stod på ett blodigt slagfält och lät bly flyga om öronen var vid Slaget vid Leipzig under det Sjätte koalitionskriget mot Napoleon 1813 (till petimetrarna: Jag bortser här nu från senare smärre kampanjer som Fälttåget mot Norge 1814 eller insatsen i Afghanistan 2010). Det är 204 år sedan kanonerna och inte kärleksbomberna spelade första melodin. Då satt en bror till teaterkungen Gustav III fortfarande på den svenska tronen, bakladdare var ännu inte standard varken på kanoner eller gevär, och Finland hade förlorats till Ryssland några år tidigare. Den tyska ön Rügen var fortfarande i svensk hand.

Under 1900-talet förklarade sig Sverige neutralt både under Första och Andra världskriget och började efter det med en sorts inre, moralisk upprustning där allt satsades på att bygga upp en ekonomisk framgångsrik välfärdsstat på socialdemokratisk grund. När socialismen med mänskligt ansikte hade trängt in i varenda por och det sista yttre hotet, det kalla kriget, var över 1989 var det dags för nästa steg: Arbetsinvandringen, som hade börjat i slutet av 1950-talet, förvandlades till asylinvandring för att sedan övergå till den massinvandring som vi ser sviterna av i dag. Från andra hållet kom feminismen som sedan 1968 började växa fram och bli allt högljuddare.

Feministerna utger sig för att eftersträva jämlikhet, och det gjorde de kanske en gång i tiden. Men idag är de ute efter ett matriarkat. De ser gubbröra överallt och anser att det finns lika många män på viktiga samhälls- eller företagspositioner som på en saudiarabisk motorväg. De inser förstås inte att de skjuter sig själva i foten. Ett matriarkat kommer förstås att leda till ett patriarkat eftersom den stadigt växande muslimska befolkningen aldrig kommer att acceptera att bli styrda av det täcka könet oavsett hur mycket ”girl power” de kan uppbringa.

Komponenterna ovan har förenats i en vulkanisk tankeförsmältning och resulterat i en feminiserad, velouriserad välfärdsbortskämd svensk man som inte kan slåss. Lägg därtill den hybris som efterkrigets ekonomiska framgång har beskärt oss med. Den har skapat en arrogans som lett till kulturrelativism och nationell upplösning.

Eftersom Sverige har varit förskonat från allsköns elände i så många år och åtnjutit frukterna av de förfäder som har blött på Europas slagfält eller byggt upp dagens samhälle har de utvecklat en svår form av ”normalitetsbias” (”normalcy bias”). Svensken utgår helt enkelt från att inget ont kan hända, och skulle det ändå ske kommer allting snart att återgå till det normala. Svensken ser terrordådet i Stockholm som ett lätt kluckande mot strandkanten. Havet kommer snart att ligga spegelblankt igen. Han har inte förstått att krusningarna på vattenytan i själva verket är en tsunami som är på väg med full kraft mot kusten.

87:an tror att det är 1975 och att Sverige fortfarande är världens bästa, tryggaste och världens fjärde rikaste land. Ingenting kommer någonsin, vad som än händer, att rucka på det. De historielösa svenskarna har gått på illusionen om att det nuvarande tillståndet kommer att vara för evigt. Det är förvisso mänskligt men har aldrig stämt tidigare i historien. Romarna utgick från att deras imperium aldrig skulle gå under. Och någon gång vid förra sekelskiftet ska Cecile Rhodes ha yttrat orden ”Att vara född som engelsman är som att vinna på livets lotteri”. Ett halvt sekel senare var det brittiska imperiet något som man kunde läsa om i historieböckerna.

I Sverige kommer det snart att hända saker som verkar helt omöjliga eller rent av löjliga i dag. Och det kan gå snabbt. 1988 trodde ingen att Berlinmuren skulle vara öppen inom ett år. Jag vet, jag var med. Du hade blivit utskrattad och idiotförklarad om du hade föreslagit det. Men muren föll, och plötsligt gick vi in i en ny era som vi tycker är helt självklar i dag.

Från 1950 – 1980 var att födas som svensk som att vinna på livets lotteri. Men precis som det brittiska imperiet kommer den humanitära stormakten Sverige att gå under. Att födas som svensk i dag och i framtiden är snarare att dra en nitlott. Vad som kommer efter dagens kanelbullekramiga samhälle kan man bara sia om. Men jag tror inte det blir något särskilt vackert.

Det här är effekterna av Sveriges intifada mot sig själv: ”Be careful what you wish for, you might get it”: Vänstern har kämpat för det här samhället i decennier, och nu har de fått det som de äntligen ville ha. Att klaga nu är som att efter en lång valkamp äntligen ha blivit statsminister och sedan gnälla över att man måste bära slips varje dag.

Polisen har gått ut med att de räknar med fler terrordåd. Inte ens det verkar skrämma upp större delar av befolkningen. Terrorattacker verkar redan ha accepterats som en del av svenskens vardag. Den misslyckade invandringspolitiken har ändå gjort att vi inte kan påverka när den slår till igen. Vi måste lära oss att leva med terrorn, precis som den är en naturlag som en lavin i fjällen eller ett plötsligt jordskred. Det är bara som att rycka på axlarna och gå vidare. Och, viktigast av allt, vi får inte vara rädda. Nu gäller det att gå vidare och ägna sig åt de riktigt viktiga sakerna i livet: Let’s Dance, Schlagerfestivalen och bokningen av nästa resa till Malle.

Jag tippar på att vi fram till nästa val kommer att ha upplevt minst ett terrorattentat till och troligen fler – både i Stockholm och i andra svenska städer. Vad kommer att bli reaktionen vid nästa terrordåd på svensk mark? Svenska politiker, artister, konstnärer, författare och journalister kommer att reagera exakt likadant då som på Drottninggatan. Ropen på hårdare tag från dem som förstått vad som håller på att hända kommer att dränkas i berg av rosor och nallebjörnar. Uppropen till ännu mer kärlek kommer eka mellan husväggarna på Södermalm. Den misshandlade hustrun kommer inte att gå till skilsmässoadvokaten nästa gång heller.

Den så kallade Sverigevänliga rörelsen, den enda kraft som skulle kunna ändra på det här, är i nuläget tyvärr också i uselt skick. Alla skilsmässor är förvisso inte av ondo men splittring är inte heller alltid bra. Normalt sett är det bättre att ta sig uppför en mäktig brusande fors i ett stort stabilt fartyg än i flera olika bräckliga kajaker.

Joakim ”Bronco” Mårtensson

Fler krönikor av Joakim Mårtensson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson