Annonsera på Avpixlat

Rasismfobin

Jan Tullberg

DEBATT Den kanske starkaste rädslan i dagens Sverige är att drabbas av rasismstämpeln. Om någon hävdar att den åsikt man just framfört är rasistisk så backar många direkt från sin egen åsikt. För många är deras starkaste åsikt att de absolut inte får ha en åsikt som någon annan kallar rasistisk. Den som kallas rasist blir paria. Många är rädda för att ha en förbjuden åsikt, men också för samröre med personer som stämplats som rasister. Det är med dem som med spetälska, man kan bli smittad och därmed själv undviken av andra. Den säkraste policyn är att inte känna några rasister, ja helst inte känna några personer som känner några som är rasister.

En invändning mot termen rasismfobi är att den tycks bagatellisera rasismanklagelsen. Det är en allvarlig anklagelse som kan leda till mobbning, men också till än hårdare repressalier som yrkesförbud och avsked. Att en uppfattning eller en stämpel reellt står för en illusion eller felaktighet betyder dock på intet sätt att effekterna av en social illusion är illusoriska.

Det starkt negativa epitetet rasism lockar också andra grupper som vill demonisera sina motståndare. Vi får en expansion till kulturrasism och åldersrasism. Islam försöker nu i FN efter den framgångsrika lanseringen av termen islamofobi att demonisera den ytterligare genom att få islamkritik klassad som rasism. Det kan behövas, för att vara kritisk mot islam i tider av islamistisk terror verkar vara en högst rimlig reaktion. Islamofobi riskerar även att röras ihop med islamolog och islamofili. Termen sexism kan också misstolkas som ett intresse för erotik vilket de flesta inte ser som förkastligt. I kontrast till dessa svagare ord har rasismtermen den starka negativa vibrationen som reflexmässigt leder till ursäkter och avståndstaganden.

Vad är det då som är förkastligt med rasism? Det finns tre kritikpunkter som är väsensskilda.

Den första är den icke-rasistiska kritiken som förespråkar en kritik av gruppkategoriseringar. Om man ser människor som individer, utan några egentliga gruppegenskaper så blir en gruppkategorisering fel vare sig den är biologisk eller inte. Alla gruppbeskrivningar är så fulla av undantag att de inte ens duger för en preliminär bild. Det finns en massa träd, men man vinner inget på att tala om en granskog då det ju faktiskt också finns andra träd där. Detta är både en deskriptiv och normativ kritik av gruppkategoriseringar.

Den andra är den postmodernistiska kritiken som skjuter in sig på kulturrasism. Den försvarar inte individer utan grupper som i ett västerländskt perspektiv framstår som primitiva. Postmodernisterna driver tesen att varje kultur är bra ur sitt perspektiv och att det inte finns en neutral punkt utifrån vilken de kan jämföras. De är inkommensurabla. Detta leder till en nihilism som innebär att man inte kan säga att vetenskap, marknadsekonomi och demokrati har förtjänster jämfört med andra alternativ. Medlemmarna i en stam på Nya Guinea kan vara helt nöjda med sina återkommande krig med grannarna. Vad säger att det är bättre att tyna bort på ett svenskt ålderdomshem än att offras till gudarna som oskuld? Postmodernismen strävar efter en etappseger. Det svenska folket skall inte tro att Sverige på något sätt är överlägset Somalia fast det kan förfalla så enligt våra fördomar.

Den tredje punkten är den antirasistiska kritiken. Medan den föregående var värderelativistisk så återuppstår här absolutismen. Inte i form av vetenskap, kunskap eller problemlösningsförmåga, utan i det gamla systemets ondska. Vårt samhälle präglas av en ond rasmaktsordning (parallell till feministernas könsmaktsordning). Den skapas av vita män som bör motarbetas med en motrasism. Antirasismen är en antivit rasism med många inbyggda motsägelser. Det är inte så enkelt att det bara är black is beautiful, utan ofta intas den paradoxala ståndpunkten att raser inte ens finns, men rasism utgör den stora onda kraften i samhället. Den svarte är inte svart i sig själv utan blir svart, rasifieras, genom den vite rasistens ögon. Den rasisfierade är egentligen bara en person som är lite oklar över sin identitet. Han anser sig nog inte vara rasmedveten, då det låter rasistiskt, utan har blivit medvetandegjord genom att bli utsatt. Han är ett offer.

Den ”icke-rasifierade antirasisten”, dvs en vit person, har en ännu knepigare identitet. Eftersom han är engagerad i ett projekt mot sitt eget etniska intresse kan han göra anspråk på att inta en altruistisk moralisk position. Ja, det är en självdestruktiv strävan då han som vit person hamnar på det lägsta pinnhålet i den nya hierarkin, offerhierarkin. Därför uppstår misstanken att den framförda åsikten bara är hyckleri: är han verkligen intresserad av att rasera den ordning som förment gynnar honom?

Denna misstanke gör att den icke-rasifierade antirasisten hela tiden måste manifestera sin tro på offermaktsordningen och sitt fördömande av rasmaktsordningen. Ställningstagandet kräver en ständig frenesi i att man är skamfull för det privilegium man påstår sig ha samt att man är aggressiv mot andra vita personer som inte ser någon orättvisa som bör fördömas. Att angripa de skamlösa utgör den moralistiska självgodhetens kärna. Man är överlägsen genom sin självkritik för fiktiva synder, så man slipper fundera över de reella. Den moraliska överlägsenheten ligger i att man inte är skamlös, utan en skuldtyngd syndare.

Ve den som inte manifesterar sitt anti-rasistiska engagemang. Det blir som under häxprocesserna. Man måste ihärdigt varna för häxorna och kräva att de bränns på bålet, annars uppstår misstankar om att personen är starkt häxpåverkad, kanske i maskopi med hin håle själv.

Det slående i dagens Sverige är att det inte är de utpekade rasisterna som rasifierar den andre. Det är istället antirasisterna som rasifierar den svenska befolkningen som vita. Det märkliga är att inte ens nazisterna har en lika rasistisk världsbild som antirasisterna. Deras slogan tycks vara: ”rasifiera mera”. På allt kan man lägga ett fördomsraster och se ondskan – bara att tala svenska utan brytning är ett påhopp på den som talar Rinkebysvenska. Till detta kommer övergrepp som att inte vara trans- eller homosexuell och därigenom få människor med sådan läggning att känna sig ovanliga eller onormala. Majoriteten förtrycker redan genom att uppfattas som normal.

I politikens låtsasvärld med symboler hamnar politiken i paralys. Det finns en uppsättning normer för det politiska arbetet i riksdag och regering, men rasismen vållar moralisk panik. Efter snart två perioder med SD i riksdagen i en vågmästarroll kan man tycka att politikerna borde ha anpassat sina föreställningar till realiteterna. Men tabun är starka och irrationella. Alliansen slits mellan att vara en skenopposition och förlora röster eller att motta SD:s stöd och då bli pariabesmittade.

Moderaternas vacklande steg mot att ta regeringsansvar skrämmer en del sympatisörer till centern. Samtidigt som de som är reellt oppositionella mot den nuvarande regeringen och dess politik kommer till uppfattningen att bara SD är ett riktigt oppositionsparti. Det slående är dock hur ett missnöjt folk ända tycks benägna att rösta på partier och politiker de bedömer som inkompetenta. Många är så styrda av inpräntade fördomar att rasismanklagade partier anses diskvalificerade.

Det stora problemet i Sverige är inte någon rasism som existerar i metafysiska strukturer eller i inskränkt mentalitet, utan en rasismfobi som underhålls genom en massiv propaganda och pressar medborgarna till skambekännelser. Som en tidigare statsminister så riktigt påpekade ”Den som står i skuld är inte fri”. Fria medborgare kan ställa krav på sina förtroendevalda medan ofria medborgare ursäktar sig för att de inte är lika uppoffringsvilliga, globalistiska och etnomasochistiska som de förtroendevalda.

Ett samhälle som styrs av en uppsättning heliga moraliska regler som varken regering eller folk får ändra är ingen demokrati utan en teokrati. De flesta teokratier brukar dock ha gudar och regler som är stränga men kärleksfulla till gudens utvalda folk, men Sveriges nuvarande regim hyllar en moral som är majoritetsfientlig. Majoriteten bör ta hand om alla minoriteter och känna skuld för att de utgör en majoritet. De skall känna tyngden av en ny arvsynd, sin vita hud. Denna märkliga ideologi kallar man antirasism.

Jan Tullberg

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson