Annonsera på Avpixlat

Länge leve splittringen

KRÖNIKA ”Splittring” har blivit ett modeord inom den Sverigevänliga rörelsen på senare tid känns det som. Frågan om hur mycket man ska hålla ihop, och vilken plikt – om någon – vi har att försvara andra Sverigevänner. Att hålla ihop låter spontant som en bra idé, men när man studerar folkrörelsernas historia så inser man snabbt att så inte alltid är fallet: Tvärtom, splittring är bra.

(Innan jag går vidare: Jag ska hålla föredrag om framtidens ekonomiska utmaningar klockan 18:30 på Bio Forellen i Tyresö, alla som är medlemmar i SD är välkomna).

Sverigevänner är generellt sett bra på att hålla samman och ställa upp för varandra, som när en SD-sympatiserande artist inte fick spela på ett hotell, och SD-väljare bojkottade hela kedjan tills hotellet gav med sig. Detta är beundransvärt och något som utmärker SD från andra partier som inte alls är lika ”sammansvetsade”.

Dock finns det en baksida med detta, vilket är när man inte kan acceptera någon utomstående kritik av någon i partiet. Och att kritisera en annan Sverigedemokrat anses illojalt och ”splittrande”, och detta egentligen oavsett vad den Sverigedemokraten gjort. Det senaste exemplet som fått den här debatten att blossa upp på nytt är Ingrid Carlqvist. Jag har stött på ett antal Sverigedemokrater som trots att de fullkomligt tar avstånd från förintelseförnekelse på allvar menar att vi ändå måste stå bakom Carlqvist för att hon är ”en av oss” och ”vi får inte splittra rörelsen”.

Många menar också att vi inte kan kalla en annan Sverigedemokrat för antisemit eller rasist, för då är vi ju inte bättre än gammelmedia som alltid anklagar oss för det.

Båda de här argumenten är svaga: Först och främst, både rasism och antisemitism existerar. Att media överdriver och missbrukar orden förändrar inte det. Att media ens kunnat stämpla SD som rasister, beror på att SD från början tillät rasister att bli medlemmar. Det är inte fel att kalla rasister för rasister, bara för att media kallar en massa människor för rasister som inte är det.

Och vidare angående att ”splittra rörelsen” – visst låter det hemskt, men faktum är att historiskt sett så är splittring det bästa som kan hända:

När SD grundades fanns det som sagt en massa skinnskallar med. Det är inget som man bör skuldbelägga partiet för idag, men så var det hursomhelst. Att SD idag är ett riksdagsparti beror på att de här människorna kastades ut – splittrades – från rörelsen. Först ut var nazisterna, som kastades ut ur SD 1995 och bildade Hembygspartiet.

Kulturella nationalister (som förespråkar öppen svenskhet) och etno-nationalister samsades i partiet under 1990-talet. Resultatet blev föga imponerande 0,37 % i valet 1998. Några år senare, år 2001, skedde en mycket större splittring än den 1995 när etno-nationalisterna lämnade (eller kastades ut, beroende på vem du frågar) och bildade Nationaldemokraterna.

SD hade nu gått från en bred koalition där alla som var emot invandring var välkomna, till en på pappret smalare koalition för kulturella nationalister. Man skulle ju kunna tro att SD borde tappa väljare på det här; först försvinner en del väljare till Hembygdspartiet, sedan försvinner flera tusen till till Nationaldemokraterna.

Men som vi alla vet så var det inte så historien gick. SD gick kraftigt framåt i valet 2002, det första valet sedan man kastat ut både nazister och etno-nationalister, och för första gången fick man över en procent (1,44 %) vilket är spärren för att få gratis valsedlar. År 2005 väljs Jimmie Åkesson till partiledare efter en kupp där man manövrerat ut partiets så kallade ”bunkergäng” som hade en mer hårdför nationalistisk linje. Tonen från partiledningen gentemot extremister hårdnar därefter allt mer, och uteslutningarna står som spön i backen.

Och som ett resultat av denna splittring som Åkesson orsakade så kollapsade Sverigedemokraterna i nästa v… nej vänta lite, jag minns fel – istället fick man dubbelt så många röster. Alltså, när man ser på Sverigedemokraternas valresultat skulle man nästan kunna få för sig att svenskar inte gillar nazism! Och att ju färre nazister och rasister som finns i SD, desto mer villiga blir vanliga svenskar att ta steget över och rösta SD!

Det här mönstret känns förövrigt igen från en annan folkrörelse vi alla är bekant med: Socialdemokraterna. Ursprungligen var Vänsterpartiet en del av Socialdemokraterna, men Socialdemokraterna insåg att de revolutionära, antidemokratiska extremisterna var ett sänke för partiet och kastade ut dem. Precis som de extremister SD kastat ut så bildade dessa sitt eget parti, som idag heter Vänsterpartiet. Och precis som med Hembygdspartiet och Nationaldemokraterna, så blev det nya extrema partiet inte i närheten så framgångsrikt som partiet de bröt sig ur. Faktum är att Socialdemokraternas sämsta valresultat sedan allmän rösträtt infördes var 1928, då man ingick i allians med Vänsterpartiet. Detta val kallas för ”Kosackvalet” eftersom högern skrämde väljarna med att ”Envar som röstar på Arbetarepartiet röstar för Moskva”. Socialdemokraternas allians med dåtida Vänsterpartiet baserades på idén att man till varje pris skulle ”ena arbetarrörelsen” och ”undvika splittring”. Känns den retoriken bekant?

Jag måste också säga att jag finner det besynnerligt att etno-nationalister, konspirationsteoretiker och förintelseförnekare (ofta samma personer) är så besatta av att få vara med i SD. Om jag och mina likasinnade nu är ”sionisthoror” som är anställda av George Soros, varför vill ni vara med i samma parti som oss? Ni menar ju att SD skulle få dubbelt så många röster om man bara tog bladet från munnen och började prata om judefrågan, centralbankskonspirationen, Bilderberggruppen och Gud vet vad mer… så varför inte lämna oss ”smygglobalister” i vårt eget parti och starta ett eget? Efteråt när det partiet tar nästan alla SD:s väljare (utom vi som står på Soros lönelista) och fler därtill, så kan ni gapskratta åt oss. Varför envisas med att vi ska vara ”eniga” – ni hatar oss ju?

Svaret är rätt enkelt: Det finns många exempel på partier mer extrema än SD som pratat om alla dom frågor som vissa här önskar att SD pratade om. Dessa partier har aldrig fått fler än 5 000 röster. Extremisterna flockar sig till SD för att de vet att även om de är högljudda, så är de i slutändan väldigt få, och de vet att deras enda chans är att ”kuppa” till sig inflytande via SD där man sedan kan få upp sina frågor på dagordningen. De vägrar acceptera att vad som gjort SD stort är just att dom inte är med (eller inte tillåts representera partiet); om SD styrdes av konspirationsteoretiker skulle partiet snabbt gå tillbaks till de 0,37 % man fick i valet 1998.

På så vis påminner faktiskt rasister etc om kommunister. Än idag finns det i alla fall några tusen kommunister i Sverige som helt genuint tror att arbetarrevolutionen ligger runt hörnet, att folket har fått nog och att kapitalisterna snart kommer tvingas sälja den snara med vilka de ska hängas. De har trott detta sedan Marx levde, och de kommer att fortsätta tro det hela sina liv eftersom deras världsbild inte tillåter att man accepterar det faktum att de flesta arbetare tycker det är helt OK att bli ”utsugna” av arbetsgivare som de i de flesta fall tycker hyfsat bra om.

På samma sätt så kan inte rasisterna acceptera att de flesta svenskar inte (likt NMR) längtar efter ett raskrig som skulle bli den slutgiltiga uppgörelsen med de ondskefulla kebabteknikerna. De är visserligen missnöjda med invandringspolitiken, men SD:s ”mjuka” linje är mer i svenskarnas stil. Därför bör SD fortsätta på inslagen linje och rensa bort de extremistiska ogräsen så att resten av trädgården kan få växa.

Tack för att ni läste, vi ses i kommentarsfältet och förhoppningsvis på Forellen i Tyresö 18:30 ikväll onsdag.

John Gustavsson

Fler krönikor av John Gustavsson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson