Annonsera på Avpixlat

SD kritiserar Nordiska Ministerrådet för önskeprognoser om invandrares sysselsättninggrad

INVANDRINGENS KOSTNADER I en debattartikel i Svenska Dagbladet på fredagen, kritiserar SD-riksdagsledamöterna Paula Bieler, Sven-Erik Sällström och Oscar Sjöstedt den prognos som Nordiska ministerrådet nyligen gjort i en annan debattartikel i samma tidning, där man hävdar att kostnaderna för den asylrelaterade massinvandringen kan minskas med 80 procent, vilket då sannolikt ska uppfattas som en signal om att denna politik kan fortgå. Prognosen förutsätter att regeringarna i Sverige, Norge och Danmark lyckas få upp sysselsättningsgraden för denna stora invandrargrupp till samma nivå som för etniska svenskar. Det är inget annat än rent önsketänkande menar SD-trion i sin replik till Nordiska Ministerrådet.

Rådet ger genom sin artikelrubrik, ”Så kan flyktingnotan minskas med 80 procent”, anspråk på att sitta inne med lösningen på hur den asylrelaterade invandringen kan bli, om inte lönsam, så i varje fall väsentligt mindre kostsam. Och det vore ju vackert så. En genomläsning av texten avslöjar emellertid att man inte alls har några realistiska förslag, utan rör sig i en abstrakt siffervärld där verkligheten inte tas med som en faktor.

Nordiska Ministerrådet har räknat ut att 80 procent av den asylrelaterade invandringens kostnader beror på att en förskräckande hög andel av dessa invandrare inte arbetar, utan måste bidragsförsörjas av de svenska, norska respektive danska skattebetalarna, inte bara när de är nyanlända, utan år efter år, inte sällan i decennier. Om vi bara ser till att höja asylinvandrarnas sysselsättningsgrad till samma nivå som de etniska svenskarna, norrmännen och danskarna så är problemet löst.

Detta “om” är inget litet sådant, konstaterar de replikerande SD-riksdagsledamöterna och påpekar att Nordiska Ministerrådet själva i sin artikel erkänner att inget nordiskt land någonsin har lyckats med detta. Men skam den som ger sig. Fram tills helt nyligen ville de flesta inte erkänna att den asylrelaterade massinvandringen kostade någon alls, utan innebar en ekonomisk vinst. Nu erkänner man att kostnader finns och rentav att dessa är höga, men håller ändå benhårt fast vid samma politik som tidigare, nu med mantrat att denna invandring “är lönsam på sikt”.

Hur lång “sikt” som avses är oklart. Eftersom massinvandringspolitiken redan har prövats i flera decennier och kostnaderna för densamma under denna period dessutom ökat exponentiellt, får man förmoda att “sikt” här ska tolkas som i vart fall en bra bit in i nästa århundrade. Att som politiker ställa ut sådana löften är riskfritt eftersom de infrias långt efter att man lämnat sina politiska uppdrag och i många fall även detta jordeliv och inte kan ställas till ansvar för vad man lovat i händelse av att det mer sannolika utfallet – att massinvandringspolitikens kostnader fortsätter att öka på samma sätt som hittills – blir den verklighet och “utmaning” som kommande generationer har att förhålla sig till.

Nordiska Ministerrådet väljer den fromma tillförsiktens hoppfulla linje och presenterar i sin artikel den asylrelaterade massinvandringen som “en möjlighet”. Som stöd för detta ljusa framtidsscenario anför man de vid det här laget tämligen slitna argumenten om att Nordens länder har åldrande befolkningar med ökande antal pensionärer och därmed en ökande försörjningskvot. Asylinvandrarna beskrivs som i huvudsak unga och som det tillskott i arbetskraften som de nordiska länderna behöver. Att detta är ett direkt felaktigt resonemang står egentligen bortom varje seriös diskussion, vilket Nordiska Ministerrådet säkert också är väl medvetna om. Men för de ännu icke insatta i frågan låter det ytligt sett logiskt.

Problemet är, som de tre SD-riksdagsledamöterna återigen tvingas klargöra, att det inte hjälper att många asylinvandrare är unga om de inte är anställningsbara på den svenska arbetsmarknaden. Om dessa unga människor ska bidragsförsörjas, minskar inte de nordiska ländernas försörjningskvot, utan ökar i stället ytterligare. Det mycket kostsamma batteri av åtgärder som satts in för att göra dessa invandrare anställningsbara bidrar ytterligare till att öka försörjningskvoten och eftersom samtliga åtgärder när de i efterhand har utvärderats har befunnits vara rena fiaskon, är det ren statsfinansiell pengaförstöring.

Den genomsnittliga tiden innan en asylinvandrare får sitt första jobb i Sverige har trots alla dessa insatser inte minskat, utan ökat. Tidigare tog det sju år innan hälften i denna grupp fått sitt första jobb, sedan ökade det till åtta och nu är siffran nio år. För den andra halvan av gruppen tar det alltså ännu längre tid innan de kommer i jobb, om de – som SD-trion i sin artikel påpekar – överhuvudtaget gör det. Man kritiserar också Nordiska Ministerrådet för att de i stället för att uppge den konkreta siffran nio, bedrägligt använder formuleringen “mer än fem år”, vilket i och för sig inte är osant men ändå ger en falsk och förskönad bild av verkligheten. Rådet hade även kunnat skriva “mer än ett år” utan att ljuga.

“Jobb” är dessutom en sanning med stor modifikation eftersom sysselsättning så som den mäts även innefattar att vara med i något skattefinansierat arbetsmarknadsprojekt eller arbeta någon enstaka timme per vecka. Även många av de ytligt sett “riktiga jobben” är i själva verket subventionerade av staten, inte sällan upp till 80 procent av lönekostnaden. Man behöver inte vara nationalekonom för att inse att försörjningskvoten och skattebetalarnas börda inte blir mindre med en sådan politik.

SD-riksdagsledamöterna påtalar också att även asylinvandrare går i pension och att inga siffror tyder på att deras tid i förvärvsarbete kontra tid utan jobb och som pensionärer skulle uppvisa något positivt statsfinansiellt saldo. Tvärtom innebär det en ytterligare påfrestning på pensionssystemet. Att kalla asylinvandrarna för “pensionsräddare” är sedan länge ett sarkastiskt epitet bland den förda politikens kritiker, där man lånat just denna retorik från massinvandringens förespråkare och vänt den till en narrspegel mot dem själva. Att Nordiska Ministerrådet mot bättre vetande försöker slå i läsarna denna vederlagda teori gör att “snömos” är en välförtjänt kritik. Eftersom rådet sannolikt medvetet far med osanning är rentav hårdare epitet befogade.

Sverigedemokraterna är emellertid inte helt avvisande till arbetsmarkandsåtgärder, om dessa verkligen är direkt kopplade till arbetsmarknaden och leder till jobb. I artikeln nämner man lärlingsanställningar som ett exempel, men kritiserar samtidigt att många svenska ungdomar lämnats i sticket som genom sådana kunde fått in en fot på arbetsmarknaden. I stället har arbetsmarknadsåtgärdspengarna slösats bort på fullständigt meningslösa och ineffektiva projekt riktade mot asylinvandrare.

I denna prioritering ryms en politisk cynism – politikerna vet att det öppnar upp för befogad kritik mot deras multikulturalistiska massinvandringspolitik om man kan påvisa skyhöga arbetslöshetssiffror bland asylinvandrare och deras anhöriga. Därför satsar man arbetsmarknadspengarna där och sviker svenska ungdomar, vars arbetslöshetssiffror inte kan användas för att kritisera invandringspolitiken.

Bieler, Sällström och Sjöstedt avrundar sin replik till Nordiska Ministerrådet med följande ord:

Från de nordiska erfarenheterna kvarstår en uppsjö av förslag på satsningar men ett konstaterande om att de inte fungerat hittills. Nordiska Ministerrådet själva presenterar inga förslag och inga beräkningar som visar möjliga utgiftsminskningar. Allt kokar egentligen ner till förhoppningar om att det nya nordiska samarbetsprogram som sjösatts för att ”stödja ländernas arbete med integration av flyktingar och invandrare” ska ge resultat som hittills inte uppnåtts. Den som ställer sig frågan hur detta ska ske lämnas utan svar.

Den som vill sätta sin tillit till fina ord om outnyttjad potential, sänkta trösklar och bättre matchning kan förstås göra det. Men det är både oroväckande och allvarligt att Nordiska Ministerrådet på detta sätt försöker presentera siffror som visar konstanta misslyckanden som löften om framtida framgång. Ingen tjänar på att faktaunderlaget när politiska avvägningar ska göras förminskar problem och negativa konsekvenser.

Mats Dagerlind

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson