Annonsera på Avpixlat

Kulturkrock del II: Motkraft

insandare_150INSÄNDARE Du som ofta läser ”Avpixlat” och som under årens gång kommit att ändra uppfattning om saker och ting har högst troligen stött på den mur av intolerans som döljer sig bakom den putsade fasaden av vänsterns godhetskomplex. Du har, högst antagligen, precis som jag, förlorat vänner, blivit hånad och förlöjligad och blivit kallad för rasist.

Du vet att du inte är rasist, du vet vem du är och i själva verket så censurerar du ofta dig själv i konversationer med vänner och obekanta för att de ska slippa känna det obehag som infinner sig när det visar sig att någon inte delar deras uppfattning om exempelvis mångkulturens förträfflighet. Du är, och detta är jag säker på, rätt så jävla trött på det.

Denna insändare riktar sig inte till dig. Jag riktar mig istället till dig som letar efter bekräftelse i din världsbild att alla som läser ”Avpixlat” är rasister, och nu senast, antisemiter. Jag riktar mig till dig för att jag tidigare var som du är nu, för att jag förstår dig, och för att du är i behov av bättre insikt om vad en, i dina ögon, ”rasist”, faktiskt tycker och tänker.

När jag hade turen att snubbla in här så fick jag ta del av utmärkta krönikörer som Rolf Malm, Joakim Mårtensson och Mats Dagerlind med flera, och ingenting jag läste gav mig anledning till att känna att jag tog del av hatiska människors åsikter. Tvärtom, jag kände mig representerad. Jag kände mig hörd. Jag kände att jag hittat en nyhetsförmedlare som inte räds att beskriva verkligheten så som jag själv kommit att betrakta den. Jag kände hopp. Jag kände glädje.

Det kan vara intressant för dig att veta att jag kommer från vänsterkanten. Jag föddes på den, kan man säga. Min mor och far var vänsterpartister. Min mor i kommunfullmäktige. Mamma var jättestolt över att hon träffat Gudrun Schyman flera ggr och någonstans i en låda i källaren bland gamla skoluppsatser har jag Gudruns autograf. Den kommer inte att dammas av och sättas upp på väggen. Det är nämligen så, att under årens gång så har jag kommit att ändra uppfattning. Den politiska indoktrinering jag vuxit upp i, har tappat sitt grepp om mig. Den bild av världen som föräldrar, skola och media målat upp för mig stämmer inte överens med vad jag själv observerar.

Jag kommer ihåg första gången min bestämda uppfattning om SD-väljare kom att rubbas ordentligt. I samtal med en kollega, en god vän, så berättade han för mig att han röstat på SD. Jag reagerade inte med avsky. Hur skulle jag kunna göra det? I samtalet finner jag mig nämligen öga mot öga med en av de människor som jag respekterar mest i livet, lika mycket för hans knivskarpa intellekt som för hans stora hjärta. Jag känner honom, jag vet vem han är, jag vet att han inte är rasist.

Jag kommer på mig själv med att lyssna utan att döma på förhand, och det han säger, den oro han ger uttryck för går rätt in i mitt hjärta. Jag inser att jag talar med än människa som är otroligt empatisk, och hans perspektiv och hans kunnande överstiger vida mitt. Jag finner att jag accepterar detta och får helt enkelt förhålla mig ödmjuk inför hans observationer, ta dem till mig och processa det han säger. Sen säger han något dräpande, som först gjorde ont, men som sedan hjälpte mig ordentligt i min personliga utveckling. Han säger -”Jag var rädd för att prata med dig om det här, jag ville inte förlora dig som vän, jag var rädd för det för att jag vet vad du tycker om oss som röstar SD”.

Det hemska är att han hade rätt. Det fina är att han kom att bli motbevisad, med tiden. Nu är jag, som tidigare identifierade mig som vänsterpartist, en av de människor som kommer att rösta på Sverige i nästa val. För så känner jag. Jag vill rösta för det Sverige som är tolerant på riktigt. Jag vill rösta på min vän, för att jag ser hans oro, för att han har rätt att vara orolig, för att mina vänner på vänsterkanten övergett mig när jag samlat på mig mod och berättat att jag ändrat uppfattning om vilken väg jag anser att Sverige behöver gå politiskt. Det är inte att vara tolerant att utestänga människor som inte delar ens åsikter, vilket många på vänsterkanten verkar tro. Det är precis tvärtom, det är att vara oförmögen att vidga sitt perspektiv.

Det är att vara intolerant.

Det finns en anledning till att fler och fler väljer att rösta på SD, och det har inte att göra med att fler och fler blir rasister. Det har istället att göra med att folk får upp ögonen för vad den politik som förs faktiskt innebär för Sverige. Alltfler vaknar upp och inser att de val de tidigare gjort har satt dem själva, och landet, i en situation som med tiden kommit att visa sig vara ohållbar. Sverigevänlig politik är i det avseendet ett motmedel mot de val som lett fram till den verklighet vi nu befinner oss i. Och det är människor som tidigare röstat på andra partier, precis som jag, som idag väljer att rösta på SD.

Jag ber dig att ta det till dig, att vi inte är rasister, det är inte så enkelt.

För min egen del så handlar en röst på SD om att ta ansvar. En röst på SD är att ha ägnat tid åt att utvärdera tidigare beslut och att reflektera över vad dessa kommit att innebära i praktiken. Jag upplever att utveckling avstannar utan utvärdering och att de människor som idag går ifrån tidigare partitillhörigheter i själva verket är människor som inte räds att utvärdera sig själva. De är dina vänner, kanske din syster, eller din far. De är människor som bryr sig så mycket om dig, och Sverige, att de är beredda att lida på grund av den intolerans som kommer riktas mot dem när det uppdagas att de inte delar din åsikt. De är människor som vet att de står inför en kulturkrock som gör att de riskerar att förlora sitt jobb om deras identitet blir känd.

Det är därför jag skriver anonymt. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar mitt land. Jag älskar min fru och mina barn och jag röstar på Sverige för att jag önskar dem en bättre framtid. Och det gör mig oändligt ont, att jag i det land jag älskar, inte kan behålla vänner jag håller kärt, bara för att en kultur råder som förbjuder dem att vara mina vänner, på grund av mina åsikter. Mina vänner är rädda för att vara mina vänner för att den kultur du förespråkar ämnar förtrycka mig, och dem, genom isolering.

Våra politiker är inga föredömen, de gör inte rätt som skapar pakter för att isolera folkvalda människor som är av en annan åsikt. De gör fel, och det är på grund av detta som väljarstödet för SD växer och växer. Folket tycker vad det tycker och det går inte förtrycka människors oro. Oron växer på grund av att något är fel, och du är en del av det felet.

Tänk efter! Hur sjukt är det? Varför ska en godhjärtad medmänniska behöva känna fruktan för att förlora sin trygghet i vardagen, bara för att du ska kunna klappa dig på axeln i missriktad självgodhet?

Det gör mig innerligt arg och frustrerad att bli marginaliserad. Det gör mig rasande att jag som bryr mig så mycket om mitt land och dess medborgare ska behöva ta skit ifrån dig, du som är intolerant, hånfull och allmänt nedvärderande, samtidigt som du anklagar mig för just detsamma, på grund av din bristande självinsikt. Du vidmakthåller en kultur som ämnar förtrycka olikhet. Du sponsrar tidningar som hänger ut människor, förföljer människor och försöker få människor sparkade från sina jobb, bara för att den observation de gjort inte överensstämmer med din.

Men jag kanske borde tacka dig. Det är du, som genom din naivitet och ovilja att hörsamma människors oro, ger kraft åt det politiska uppvaknande som du tar avstånd ifrån. Din oförmåga stärker vår förmåga, och när du sedan förlorar i debatt efter debatt så kallar du oss rasister, för att du har slut på argument. Du gräver ditt eget hål, och varje missriktat rop om rasism är ett spadtag till den djupa grop som i allt större utsträckning separerar dig från folkets vilja. Snart står du där på botten, i perfekt ironi, marginaliserad, som ett oundvikligt resultat av den intolerans du tror dig bekämpa, och ingen hör dig längre skrika.

Eirik Nordman

Del ett kan läsas HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson