Annonsera på Avpixlat

Ingen antisemitism på Avpixlat

KRÖNIKA I en osignerad text på Svenska Kommittén mot Antisemitisms (SKMA) webbplats riktas kritik mot en krönika på Avpixlat skriven av Rolf Malm. Substanslöst hävdas att krönikan skulle vara antisemitisk och SKMA extrapolerar sedan detta redan i sig felaktiga påstående till ett ”bevis” för att Avpixlat skulle vara en del av den antisemitiska extremhögern. SKMA undergräver med denna oseriösa retorik sin egen ställning som förment seriös aktör i kampen mot antisemitism. Det är dessvärre långt ifrån första gången detta sker.

Tråkigt nog drabbas många av panik så fort någon drar antisemitkortet. Rasistkortet har vi lärt oss att hantera och ta för det är – en desperat meningsmotståndares slag under bältet när sakargumenten tryter. Antisemitkortet kan däremot fortfarande bringa somliga av oss ur fattningen, trots att det används på precis samma sätt.

Somliga har slarvläst Rolf Malms krönika och okritiskt svalt kritiken från SKMA, alternativt förstått att den är grundlös men i rädsla för att själva dras in i antisemitanklagelserna valt att hellre sanktionera än gå i polemik mot den. En av dessa är Jan Sjunnesson som skriver krönikor och andra texter hos oss. Det är fullt begripligt att Sjunnesson vill markera att han tar avstånd från antisemitism, men när han gör det genom att recensera Malms text på ett sätt som är påtagligt under hans annars så skarpa intellektuella nivå känns det trist, onödigt och illojalt. Den debattnivån kan vi låta SKMA och liknande aktörer behålla för sig själva. Eller kan även Expo förvänta sig medhåll från Sjunnesson nästa gång de anklagar Avpixlat för att vara islamofober? Jag tror och hoppas inte det, men ett klargörande samtal Jan och mig emellan känns ändå påkallat.

En annan som på liknande sätt kommenterat Malms krönika är Ronie Berggren som driver podcasten ’Amerikanska nyhetsanalyser’ och som vi haft en positiv dialog och ett begränsat samarbete med. I slutet av ett i övrigt mycket belysande inlägg om judisk och antisemitisk 1900-talshistoria förfaller Berggren till samma typ av falsk bevisföring som SKMA ägnar sig åt. Detta framstår som än märkligare i beaktande av att stora delar av Berggrens text i övrigt snarast kan ses som en fördjupande överkurs till Malms krönika, där han utförligt redogör för hur och varför många judar anslöt sig till marxistiska och multikulturalistiska rörelser.

Tyvärr är vi på Avpixlats redaktion inte heller själva helt immuna mot att drabbas av räddhågsenhet inför grundlösa antisemitiska påhopp. Det tog sig denna gång uttryck i att vi efterredigerade Malms text och tog bort några som vi i detta oroliga stämningsläge ansåg övertaliga referenser till judisk härkomst. Det hade troligen varit bättre att lämna texten orörd och i stället infoga en redaktionell kommentar nedanför som svar på SKMA:s kritik. Nu tvingas vi till denna betydligt långrandigare utläggning för att klargöra var Avpixlat står.

Rolf Malms krönika är en historisk betraktelse kring hur de multikulturalistiska idéströmningarna växte fram i Sverige. Det går i en hederlig historiebeskrivning som gör anspråk på att vara begriplig inte att komma förbi att nämna det tidiga judiska inflytandet på detta tankegods. Det betyder förstås inte att det inte fanns aktörer utan judisk bakgrund som också tidigt var drivande. Malm framhåller också detta och nämner bl.a. Olof Palme som exempel.

Många judar ansåg säkert vid den här tiden också att det inte alls gynnade en avspänd samexistens mellan invandrade judar och svenskar att som David Schwarz och andra driva en konfrontatorisk linje mot centrala delar i det då förhärskande socialdemokratiska folkhemsidealet.

Judar i Europa har traditionellt varit påtagligt benägna att assimilera sig in i det samhälle där de lever. Det har delvis sin förklaring i att man velat undvika att utsättas för antisemitism men också att man i gemen insett värdet i att uppgå i den europeiska högkulturen och haft ambitionen att excellera inom de många discipliner som européerna utvecklat. Det egna kulturarvet och den judiska identiteten värnade man i huvudsak i det privata.

Detta är ett förhållningssätt som står i bjärt kontrast till den ofta direkt fientliga inställning till västvärlden och de värderingar som våra samhällen bygger på som tyvärr kännetecknar alltför många av dagens muslimska invandrare, vars motiv till att bosätta sig i ett land som Sverige i huvudsak ofta handlar om lättheten att få asyl på falska grunder när man kastat sina ID-handlingar och den generösa tillgång på offentligfinansierade välfärdstjänster och ekonomiska bidrag man utan motprestation erbjuds här.

Tala eller tiga?

För oss i den socialkonservativa Sverigevänliga folkrörelsen är det extremt vanskligt att på minsta sätt beröra något som har med judisk historia, kultur och religion att göra. Det finns oseriösa aktörer som SKMA därute som står ständigt beredda att så fort de ser en chans svärta ned oss genom att skrika ”antisemitism” på samma sätt som andra skriker ”rasism” och ”islamofobi”.

Vi har sett åtskilliga exempel på detta tidigare. Ett av de i närtid mer flagranta var när SD-riksdagsledamoten Björn Söder oförtjänt fick löpa gatlopp och avsiktligt misstolkades efter att i en intervju högst oskyldigt ha berört begreppen nation och nationstillhörighet och exemplifierat med bl.a. samer och judar. En förbluffad Söder insåg för sent att han gett sig ut på ett minfält dessutom omgivet av prickskyttar.

Bekvämast vore med denna vetskap tveklöst att helt avstå att tala om dessa ting, även i de fall det är relevant. Men det vore också fegt och till förfång för en öppen och nyanserad debatt. Borde vi av strategiska skäl ha avstått från att publicera Malms krönika för att slippa riskera bli misstänkliggjorda för antisemitism, hur orättfärdiga dessa anklagelser än är? Kanske. Vi ansåg dock att krönikan innehöll ett angeläget budskap, och jag syftar då inte på uppgifterna om tidiga multikulturalisters judiska börd, utan på Malms resonemang kring hur ett tusenårigt arv av svensk historia och kultur som nationssamhörighetsskapande kitt över en natt kastades på soptippen när den svenska grundlagen i mitten av 1970-talet ändrades.

Tack vare att vi inte räddhågset backat inför vulgärretorik om ”rasism”, ”främlingsfientlighet” och ”islamofobi” har alltfler genomskådat detta fula debattknep. I de flestas ögon degraderar idag den sig själv som hemfaller till att kleta dessa pejorativa epitet på sin Sverigevänliga meningsmotståndare. På samma sätt går det med lite kurage att få bukt med det grova missbruket av ordet ”antisemitism”.

SKMA:s agenda

SKMA degraderar sig redan i den aktuella anklagelsetextens första mening när man på sandlådenivå kallar Avpixlat för en ”hatsajt”. Därefter blamerar man sig med ett medvetet felaktigt påstående om att Rolf Malm kollektivt och exklusivt skulle lägga hela skulden för multikulturalismens implementering i Sverige på judiska invandrare. Det gör han inte. Malm räknar längre fram i sin krönika tvärtom upp en lång rad aktörer som under årens lopp varit instrumentella i att driva igenom denna agenda – ingen enda av dem judisk.

Organisationer som SKMA har profilerat sig som starkt kritiska till historierevisionister och förintelseförnekare men ryggar inte alltid själva för historierevisionism och förnekelse när den bedöms kunna gagna egna syften. Frågan vars svar undflyr mig är dock exakt vilket syfte det gagnar när SKMA förnekar historiska fakta och anstränger sig för att förminska det judiska inflytandet inom det fält där man själv är verksamma. Varför skryter man inte i stället om det?

Om jag var opinionsbildare på SKMA, hade judisk bakgrund och var övertygad vänsterliberal multikulturalist, då skulle jag identifiera mig med och känna stolthet över pionjärer som David Schwarz, inte försöka smussla undan eller förneka dessa personers banbrytande insatser för de idéer jag trodde på. Även om det var mina kritiker som framhöll detta skulle jag se det som och försöka vända det till något i grunden positivt.

Beröm blir till antisemitism

Av någon outgrundlig anledning har vi i Sverige hamnat i en lika bakvänd som bisarr situation där även beröm av judar misstänkliggörs som antisemitism, och märkligt nog är det ofta just judiska företrädare som stigmatiserar sådant beröm. Att framhålla det faktum att askenaser i den judiska diasporan är och har varit starkt överrepresenterade som framstående på en lång rad områden är snudd på tabu.

För den som accepterar detta ovedersägliga faktum i stället för att av oklara skäl historierevisionistiskt förneka det, framstår det som helt naturligt att personer med judisk bakgrund också varit framstående multikulturalister. Varför skulle de ha varit mindre framgångsrika på det området än på något annat?

Att framhålla den judiska kulturens förträfflighet vad gäller att dana framgångsrika personer är naturligtvis inte detsamma som att förfäkta att det skulle existera någon allomfattande judisk multikulturalistisk världskonspiration på det sätt som ofta hävdas i antisemitiska kretsar. Tyvärr bidrar vänsterliberalt sinnade judiska organisationer inte sällan själva till att ge näring åt sådana konspirationsteorier.

Falska anspråk spelar antisemiter i händerna

SKMA utger sig exempelvis för att vara en politiskt obunden organisation som talar om antisemitism med en för alla judar gemensam röst. I själva verket har SKMA starka kopplingar till bl.a. Expo och delar i mångt och mycket den vänsterextrema propagandaorganisations agenda som idag mer än något annat handlar om att svartmåla Sverigedemokraterna och den Sverigevänliga folkrörelsen.

De många judar i Sverige som vet att Sverigedemokraterna är landets mest Israel- och judevänliga parti och som förstår att den muslimska massinvandringen utgör det i särklass största konkreta hotet mot den judiska gruppen i Sverige idag, de har inget att hämta hos SKMA.

Framträdande multikulturalister som Barbara Lerner Spectre, som grundat stiftelsen Paideia för judiska studier i Sverige, har på liknande sätt gjort förmätna anspråk på att representera alla judar i sin ambition att ”förnya den judiska kulturen i Europa”. I ett uttalande i samband med denna organisations bildande sade Barbara Lerner Spectre följande:

”Europa har ännu inte lärt sig att vara mångkulturellt. Vi judar måste vara en del av denna omvandling som måste ske. Europa kan inte fortsätta bestå av sådana monolitiska samhällen som det gjorde under 1900-talet. Judar kommer att stå i centrum för denna enorma omvandling. Europa går nu in i mångkulturellt läge och vi judar kommer att kritiseras för vår ledande roll i detta. Men om vi inte tar på oss den ledande rollen och om denna omvandling inte sker, kommer Europa inte att överleva.”

Ingen borde förvånas över att den här sortens vårdslösa uttalanden i alla judars namn plockas upp i antisemitiska kretsar och flitigt används som belägg för existensen av panjudiska konspirationer. Om företrädare för enskilda judiska organisationer på det här sättet uttrycker sina åsikter i kollektiv vi-form, är det inte konstigt om somliga faktiskt tror att alla judar tycker likadant och brinner lika starkt som Barbara Lerner Spectre för att omvandla Europa till en mångkulturell utopi (eller dystopi, beroende på synsätt).

Socialkonservativa judar vågar inte komma ut ur garderoben

I själva verket skriver långt ifrån alla judar i den europeiska diasporan under på SKMA:s och Barbara Lerner Spectres multikulturalistiska idéer. Men precis som svenskar i gemen, vågar många judar i Sverige inte öppet kritisera multikulturalismen eftersom det kan få förödande personliga konsekvenser i det rådande intoleranta och repressiva åsiktsklimatet. Inom den vänsterliberala judiska falangen utnyttjar man denna tystnad för att framställa det som att det skulle råda en politisk enighet inom det judiska kollektivet. Det ger ju en ökad tyngd i opinionsbildningen om man kan förespegla att man talar för alla judar i Sverige och inte bara för sin egen begränsade krets.

Men vänsterliberala judiska organisationer i Sverige kan inte både ha kakan och äta den. Antingen fortsätter man att låta påskina att alla judar i Sverige tycker som Barbara Lerner Spectre och opinionsbildarna på SKMA och ger antisemiterna vatten på sin kvarn, eller också häver man åsiktsstigmat och släpper fram de judiska röster som är starkt kritiska till det multikulturalistiska samhällsexperimentet och tar samtidigt död på antisemiternas konspirationsteorier som bygger just på uppfattningen om en judisk konformism.

Vem har skrivit SKMA:s anklagelsetext?

Den aktuella texten på SKMA är osignerad. Den företer dock påtagliga likheter med tidigare texter på webbplatsen som skrivits av Jonathan Leman, som också har framträdande uppdrag inom Expo. Texten är fylld av samma oseriösa retorik som är kännetecknande för Lemans texter, där mot bättre vetande det faktum ignoreras eller rentav aktivt förnekas att socialkonservativa nationalister som står för öppen svenskhet och de mer rasbiologiskt, nationalsocialistiskt och ultranationalistiskt sinnade som skyller allt på judarna för längesedan gått skilda vägar i svensk politik.

SKMA använder i texten även ett annat fult retoriskt knep som är vanligt inom den politiska vänstern när man ska angripa högern men inte har några bra sakargument. Om en allmänborgerlig opinionsbildare skriver något som vi Sverigevänner gillar så använder man inom vänstern det för att stämpla den borgerliga skribenten som högerextremist och rasist. När Janne Josefsson granskade den våldsbejakande vänsterextremismen beskyllde de inom vänstern som kände sig obekväma med detta Josefsson för att vara nazist.

I SKMA:s text refereras till att man på den nationalsocialistiska sajten Nordfront uttryckt sig gillande om Rolf Malms krönika. Detta hävdar SKMA utgör bevis för att vi på Avpixlat är antisemiter. Den här sortens resonemang är förstås både tramsiga och djupt ohederliga. Om man på SKMA numera betraktar Nordfront som en auktoritet att hämta vägledande politiska expertutlåtanden ifrån, då vore det bra om man tydligt gick ut och deklarerade det. Det vore onekligen rätt intressant att veta.

Det skulle också kunna vara Mathan Ravid som skrivit denna text. Han har sedan tidigare ett särskilt horn i sidan till Avpixlat och mig personligen. Ravid har en påtaglig fallenhet för att dra antisemitkortet i varje diskussion där han hamnar i underläge. I den aktuella texten hänvisas till en annan text på SKMA:s webbplats signerad Mathan Ravid där man enligt uppgift kan läsa ”mer om antisemitismen på Avpixlat”. Vad man i själva verket får mer av i den texten är beskyllningar om antisemitism tagna ur luften.

SKMA:s tidigare påhopp på Avpixlat

Bakgrunden till den texten är en krönika jag skrev på Avpixlat efter att ha läst en debattartikel i DN där Mathan Ravid återger hur han och hans kompisar skulle ha gått på kippavandring i ett bostadsområde i Uppsala och på en kvarterskrog där utsatts för grova antisemitiska påhopp av en grupp ungdomar som av Ravid benämndes som ”vanliga Uppsalastudenter”.

Jag fattade misstankar om att Ravid tagit sig vissa friheter med sanningen i sin DN-text, friheter som man kan tillåta sig i skönlitterära sammanhang men inte i debattartiklar. Senare fick vi erfara att DN inte är så noga med den distinktionen när det avslöjades att en av tidningens ledarskribenter, Golnaz Hashemzadeh, fabulerat ihop en historia om rasistiska brandmän i Boden.

Ravids dramatisering av händelseförloppet och återgivande av dialogen med de uppsaliensiska antisemiterna framstod mer som en påhittad grov karikatyr än som en rekapitulering av någon verklig händelse. Och om det ändå fanns någon verklighetsbakgrund så var det betydligt mer sannolikt att det varit muslimska antisemiter som trakasserat Ravid och hans kompisar. Sådana finns det nämligen, i motsats till svenska nynazistiska Uppsalastudenter, tämligen gott om i områden i Uppsala, exempelvis Gottsunda.

Jag ringde efter att ha läst debattartikeln upp Ravid för att få lite kompletterande uppgifter som jag ansåg borde ha funnits med i artikeln om man ska rikta anklagelser om antisemitism mot någon. Kunde någon av de kamrater Ravid hade med sig den aktuella kvällen kontakta mig och bekräfta händelseförloppet, undrade jag. Nej, blev svaret. Kunde Ravid kanske då i stället ge mig namnet på den restaurang där det hela skulle ha utspelat sig? Någon i personalen borde ju kunna styrka uppgifterna. Men nej, inte heller det ville Ravid hjälpa mig med.

Någon vettig förklaring till varför Ravid inte ville vara behjälplig med att få sin berättelse verifierad fick jag inte. Däremot uppvisade Ravid den trotsiga attityd som är vanlig hos ett barn som blir påkommen med en lögn men ändå inte vill erkänna. Sammantaget tyckte jag detta räckte för att skriva en text där jag ifrågasatte sanningshalten i Ravids historia och påtalade det oseriösa i att kasta anklagelser om antisemitism omkring sig som man sedan inte kan/vill styrka.

Ravids reaktion på min krönika var att peka ut mig, Avpixlats redaktion, Avpixlats läsare och för säkerhets skull också SD och dess företrädare och anhängare som antisemiter. Kent Ekeroth, som själv har judiskt påbrå, fick en särskild känga av Ravid. Exemplet visar hur snara vissa inom den vänsterliberala judiska falangen är att dra antisemitkortet. Kunde Ravid göra det i ett sånt sammanhang är det förstås inte förvånande om han gör det mot en text som Rolf Malms.

Oavsett det är Leman, Ravid eller någon annan på SKMA som skrivit den aktuella texten så utgör den ett skolexempel på det oseriösa brunkletande som vänsterliberaler systematiskt ägnar sig åt när sakargumenten tryter. Man hoppas med den sortens vulgärretorik bygga upp en mental mur som ska göra dig oemottaglig för argument. I stället ska du – som DN:s kulturskribent Kristina Lindqvist uttryckte det i en debatt – se framför dig någon som ”vill göra lampskärmar av människohud”. Du ska inte ens våga besöka en alternativmediesajt för att ta reda på vad som faktiskt skrivs där.

Del av ett bredare drev mot alternativmedier

Det pågår just nu en intensiv smutskastningskampanj mot alternativmedier med allehanda grundlösa beskyllningar – vi påstås producera falska nyheter, vi sägs vara avlönade av den ryska regimen för att destabilisera Sverige politiskt, vi anklagas för att uppmana till mordbränder mot asylboenden, vi beskylls för att sprida hat, fördomar, främlingsfientlighet och rasism, vi hävdas vilja hota och skrämma journalister till tystnad. På SKMA vill man förstås dra sitt strå till stacken och framställa oss även som antisemiter.

Bakgrunden till denna hetskampanj är att alternativmedier i Sverige i allt högre grad påverkar samhällsdebatten och tillsammans med parlamentariska krafter som Sverigedemokraterna nu på allvar utmanar den vänsterliberala hegemoni som under flera decennier härskat i såväl medielandskap som parlament. Det vi bevittnar är ett uttryck för en vänsterliberal desperation där man inte anser något lågvattenmärke för lågt att passera om man tror sig se minsta strimma hopp om att återerövra sitt svunna åsiktsmonopol. Vi bör inte förvånas om nästa steg i denna process blir att försöka tysta oppositionen med lagar som begränsar yttrande-, åsikts- och pressfriheten.

Judisk invandring positiv för Sverige

Naturligtvis är anklagelserna om antisemitism lika grundlösa som alla de andra som haglar över Avpixlat och Sverigedemokraterna. Inom den Sverigevänliga folkrörelsen är enigheten tvärtom bred om att den judiska invandringen och kulturen varit positiv för Sverige och Europa och att den kunde ha varit ännu mer positiv om inte antisemitismen lagt hinder i vägen.

Avpixlat och Sverigedemokraterna är också uttalat pro-israeliska. Faktum är att vi försvarar Israel och det judiska folkets rätt till en egen stat betydligt mer kraftfullt än exempelvis SKMA. Exempelvis är vi starkt kritiska till Sveriges erkännande av och ekonomiska stöd till den terrorstyrda skurkstaten Palestina vars målsättning är att utplåna Israel och där judehatet är extremt starkt och utbrett.

Det här innebär dock inte att vi inte i enskilda frågor kan rikta kritik mot såväl judendom som Israel. Avpixlat slår vakt om sekulär demokrati, upplysning och frihetliga värderingar och är därför lika kritiska till med dessa principer inkompatibla uttryck för ortodox judisk religiös fundamentalism som till motsvarande fenomen inom andra religioner. Omskärelse av pojkar, kosher-slakt, tvång för kvinnor att dölja sitt hår med peruker, bortretuschering av kvinnor från fotografier osv anser vi exempelvis inte hör hemma i ett modernt västerländskt samhälle.

Man kan också sätta ett frågetecken för sådant som varför ett språk som jiddisch som överhuvudtaget knappast talas i Sverige ska åtnjuta en särställning i svensk lag, när andra språk som är avsevärt mer använda, exempelvis engelskan som fackspråk och på senare tid arabiskan, inte åtnjuter motsvarande skydd och när inte ens svenskan har getts status som officiellt nationalspråk.

Beträffande Israel har jag själv tidigare kritiserat landets hemliga kärnvapen och den relaterade kidnappningen och fängslandet av visselblåsaren Mordechai Vanunu. Jag har hävdat att Israel borde erkänna sitt kärnvapeninnehav och som alla andra kärnvapenmakter underteckna de internationella avtal som reglerar innehavet av sådana vapen. Krav på Israel att ”lämna tillbaka” några så kallade ”ockuperade områden” och upphöra med sina bosättningar där, är jag däremot betydligt mer tveksam till.

Bedömning från fall till fall

Man kan naturligtvis diskutera när det är och inte är relevant att nämna judiskt ursprung. Jag såg nyligen en dokumentär på SVT om en av mina musikaliska hjältar, Leonard Bernstein. I början av den informerades jag om att han föddes i USA som barn till judiska ryska immigranter.

Är SVT och denna dokumentärs upphovsmän antisemiter för att de nämner att Bernsteins föräldrar var judar? Självfallet inte. Är det en relevant uppgift att framhålla? Det beror på vilka aspekter av Bernsteins liv man väljer att belysa. I en dokumentär med fokus på Bernsteins gärning som dirigent, kompositör och pianist är hans judiska ursprung egentligen inte särskilt intressant, annat än möjligen för den som själv identifierar sig som jude och känner stolthet över Bernstein som en framstående företrädare för hans folk och kultur, så där som även vi svenskar kan göra över internationella storheter med svenskt ursprung.

Var det relevant av Rolf Malm att nämna ett antal svenska multikulturalistiska pionjärers judiska ursprung? Jag tycker nog det ur ett historiskt perspektiv.

Även om det inom den multikulturalistiska politiska rörelsen idag finns många profilerade aktörer som har judisk bakgrund så är det – tvärtemot vad både Barbara Lerner Spectre och antisemiter hävdar – inte en rörelse som idag domineras av vare sig enskilda judar eller judiska organisationer. Multikulturalismen är en bred idéströmning som skär igenom alla folklager.

När dessa idéer lanserade i ett Sverige som vid den tiden dominerades av ideal om etnisk homogenitet – något som Rolf Malm exemplifierar med ett uttalande av dåvarande S-ledaren och statsministern Tage Erlander – var situationen dock tämligen annorlunda. Den judiska kulturen var – med undantag möjligen för den romska – vid den tiden den som mest påtagligt avvek från den svenska och det fanns också en lång historia av antisemitism som judar i Sverige måste förhålla sig till som var betydligt mer formaliserad än de eventuella allmänna uppfattningar av negativt slag som svenskar kunde ha om exempelvis finnar, norrmän och danskar eller de sydeuropéer som relativt nyligen börjat arbetskraftsinvandra till Sverige i större skaror.

Rolf Malm förklarar i sin krönika varför judar vid den här tiden var särskilt benägna att anamma och själva driva multikulturalistiska idéer. Att de ”drev frågan om minoriteters rättigheter anses bottna i att de som förföljd folkgrupp kände sig mindre utsatta i samhällen där kulturell mångfald är accepterad”. Detta framgick tydligare i den ursprungliga versionen av Malms text, innan vi på redaktionen i rädsla för påhopp om antisemitism redigerade bort några av referenserna till judisk härkomst.

Svårt förutse dagens situation

David Schwarz och andra vid den här tiden framträdande judiska multikulturalister kunde nog inte i sin vildaste fantasi föreställa sig de ”utmaningar” vi i Sverige har att tampas med idag efter ett antal decennier av muslimsk massinvandring. När Schwarz kritiserade dåtidens strikta assimmilationskrav och förespråkade minoriteters rätt att behålla sin särart, såg de sannolikt framför sig grupper av individer som i mycket liknade dem själva – välutbildade, välintegrerade och omfamnande grundläggande västerländska demokratiska, upplysta och frihetliga idéer. Den kulturella särart de ville värna låg vid sidan av de grundläggande värderingar man måste acceptera för att kunna leva och verka i Sverige, värderingar som en absolut majoritet av alla judar som invandrat till Sverige redan hade med sig.

Dagens muslimska massinvandring är, som redan redogjorts för tidigare i denna text, av ett väsensskilt slag. Vare sig förutsättningarna eller ambitionerna hos denna grupp är allmänt sådana att det kan ställas i utsikt att denna invandring kan bli positiv för Sverige. Tvärtom har den varit, är och riskerar att i ännu högre grad bli skadlig för landet.

Många judar i Sverige har insett detta. Men det finns också en grupp som inte har gjort det, som naivt inbillar sig att fredlig samexistens är möjlig i ett Sverige med cirka 20 000 judar och en miljon muslimer eller fler om nuvarande invandringspolitik tillåts fortsätta, trots att en sådan harmonisk samexistens visat sig helt omöjlig att etablera i Mellanöstern.

SKMA raljerar över att Malm i sin krönika beskriver det som en ”smärtsam paradox” att dessa tidiga judiska multikulturalisters ansträngningar bidragit till att det idag inte går att leva öppet som jude på många platser i Sverige på grund av det utbredda muslimska judehatet. De judar i Malmö som varje dag lever med trakasserier och otrygghet på grund av stadens mångkulturalisering finner nog inte SKMA:s nonchalanta sätt att kommentera detta särskilt lustig.

I andra europeiska länder mördas judar i muslimska terrordåd. Det har skett så nära Malmö som i Köpenhamn. De som av outgrundliga skäl föreställde sig att vi skulle slippa muslimska lastbilsterrorattacker i Sverige borde nu inse att det också bara är en tidsfråga innan judar mördas i vårt land i ett muslimskt antisemitiskt terrordåd. På SKMA tycks dock ett uppvaknande till insikt och verklighet dröja.

Sverigevänlig tydlighet

Det är inte antisemitism att kritisera den delmängd inom den judiska gruppen i Sverige som lever i naiva villfarelser och som dessutom på ett direkt livsfarligt sätt försöker dyvla på andra en politik grundad på dessa villfarelser. Det är befogad och viktig politisk kritik. Det är förvisso inte alltid relevant att prata om dessa aktörers judiska ursprung, men det är heller inget man konsekvent behöver förtiga, särskilt inte om de själva, som SKMA, driver sin agenda från en uttalat judisk organisationsplattform och/eller exploaterar sin egen historia i den politiska debatten, exempelvis genom att trivialisera och relativisera Förintelsen genom att jämföra Sverigedemokraternas politik med detta folkmord.

Däremot bör vi socialkonservativa Sverigevänner som tar avstånd från antisemitismen vara tydliga med att inte generalisera, inte slarvigt tillskriva alla judar i Sverige vänsterliberalt multikulturalistiska politiska åsikter, bara därför att organisationer som SKMA själva medvetet slarvar med denna differentiering i syfte att framstå som en större grupp än vad man i själva verket är.

Vi inom den socialkonservativa Sverigevänliga folkrörelsen ska främja ett öppet debattklimat där ingen ska behöva vara rädd för att komma ut ur garderoben som Sverigevän. Vi har varit relativt tydliga med att det ligger i skötsamma invandrares eget intresse att rösta på SD för att få till stånd en invandringspolitik som inte skapar sådana problem att det vanryktar alla invandrare. På samma sätt bör vi förklara att det ligger i svenska judars intresse att rösta på SD om man vill kunna leva tryggt och säkert i Sverige i framtiden.

Med en sådan tydlighet har vi en stabil plattform att verka från där vi på ett trovärdigt sätt kan vederlägga SKMA:s anklagelser om antisemitism och att SD och Avpixlat försöker posera som proisraeliska, judevänliga och anti-antisemitiska, men att detta endast skulle vara ett spel för gallerierna. Med en sådan tydlighet behöver vi heller inte vara ängsliga för att aktörer som SKMA ska lyckas tuta i någon bredare allmänhet sina lögner om att vi är antisemiter. Med en sådan tydlighet kan vi till och med kosta på oss att polemisera mot SKMA och publicera en krönika som den av Rolf Malm, utan att detta leder till några tvivel kring huruvida vi tar avstånd från antisemitism eller inte.

Mats Dagerlind

P.S.
I en uppföljande text på fredagen visar SKMA ytterligare hur oseriös man är som aktör i den offentliga debatten. Jag kontaktade efter den första publiceringen SKMA:s kansli och påtalade att de saknade tillstånd att återpublicera hela Rolf Malms krönika på sin webbplats, vilket de hade gjort. Jag förklarade att de som alla andra får använda sig av den sedvanliga citaträtten som medger att man återger kortare citat ur andras texter.

Att jag som ansvarig utgivare och chefredaktör för Avpixlat bevakar vår upphovsrätt och beivrar när överträdelser av den begås, bemöter SKMA på det mest befängda sätt jag hittills varit med om i en liknande situation. Man skriver att “…det följer ett större mönster av hur journalister och andra som avslöjar rasism inom SD eller på partiet närstående sajter ofta utsätts för hot och trakasserier“.

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly, PDF & Email
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson