Annonsera på Avpixlat

Muslimska terrordåd ytterligare ett i raden av hot mot Sverige som statsbildning

KRÖNIKA Efter den 7 april i år vet du som stockholmare att du inte kan ta för givet att komma hem igen om du ger dig ut på stan för att shoppa, gå på restaurang, besöka ett museum, se en biofilm eller teaterföreställning. Du löper risk att i stället ligga död på gatan med dina kroppsdelar utspridda efter att det sista ljud i livet du fick höra var din baneman som skrek ”Allahu Akbar”.

Som om den otryggheten inte skulle vara nog, medför den muslimska terrorn indirekt även en annan otrygghet för dig som medborgare. Terrordåd av det här slaget binder upp så stora polisära resurser att rättssamhället sätts ur spel. Du kan inte längre räkna med att polisen finns där för att skydda dig från brott och inte heller att du får hjälp av polisen efter att du utsatts för ett brott.

Redan innan den 7 april gick polisen på knäna till följd av en arbetsbelastning långt över det normala, i huvudsak relaterad till den organiserade grova våldsbrottslighet med bl.a. regelbundna gängskjutningar som också den vuxit fram som en direkt konsekvens av den ansvarslösa invandringspolitiken. Denna tunga arbetsvardag i kombination med låga löner och dåliga villkor har fått många poliser att lämna yrket och inneburit stora problem att rekrytera sökanden till polisutbildningen.

Nu har denna underbemannade och överbelastade polismyndighet också fått ett muslimskt terrordåd på sitt bord att utreda. Och det är inte små utredningsresurser som ska allokeras.

Mats Löfving, som är chef för polisens nationella operativa avdelning, berättade i ett uttalande måndagen efter dådet att inte mindre än ett hundratal utredare, analytiker och IT-brottsexperter under upp till ett års tid kommer att bindas upp till denna utredning.

Vad händer om det under detta år skulle inträffa ytterligare ett eller flera muslimska terrordåd i Sverige? Ska ett hundratal personer avsättas även för vart och ett av dessa nya terroristbrott? Finns de polisresurserna överhuvudtaget? Och vad får det för konsekvenser för det övriga polisarbetet?

De kriminella invandrargängen, de romdominerade åldringsbrottsligorna, de hitresta inbrotts- och stöldligorna och våra egna svenska tjuvar och banditer kommer knappast att lägga ned sina aktiviteter av hänsyn till att polisen har så mycket att göra. Snarare ser man i kriminella kretsar en försvagad polis som en signal om att trappa upp sin verksamhet, då risken att åka fast minskar.

För den vanlige laglydige svensken innebär detta såväl en ökad risk att utsättas för brott som en minskad utsikt att få upprättelse i form av att gärningspersonen hittas och lagförs. Det innebär ökat lidande för de som utsätts för brott och minskat förtroende för rättssamhället, inte bara för de drabbade, utan också bland svenskar i gemen.

En stats främsta uppgift är att säkerställa medborgarnas säkerhet och trygghet. Det är denna utfästelse som utgör själva grunden för en stats hävdvunna rätt att beskatta folket. Fullgör staten inte åtminstone denna grundläggande förpliktelse, kan dess beskattningsrätt anses förverkad.

Denna förverkan förstärks ytterligare om staten, så som sedan en tid tillbaka sker i Sverige, därutöver också underlåter att leverera fullgod vård, omsorg, skola och andra offentligfinansierade tjänster som legitimerar ett skatteuttag från medborgarna. Även dessa offentliga underlåtenhetsförsyndelser i vårt land kan i huvudsak hänföras till den förda invandringspolitiken – att ansvariga politiker i decennier årligen förskingrat tiotals, numera hundratals, miljarder kronor ur statens, landstingens och kommunernas skattkistor för att bekosta sitt extremt kostsamma multikulturalistiska samhällsexperiment.

Att som stat inte fullgöra sin skyldighet att upprätthålla lag och ordning och skapa säkerhet och trygghet för medborgarna mot våld och brott har emellertid mer långtgående implikationer jämfört med negligerandet av andra offentliga åtaganden. Det undergräver Sveriges själva legitimitet som suverän nationalstat.

Det påståendet skulle vara giltigt även om det bara vore polismyndigheten och statens inre säkerhetsåtaganden som vacklade. Men denna myndighets kollaps kommer nu ovanpå en annan minst lika systemkritisk dito – jag syftar naturligtvis på Sveriges idag närmast obefintliga militära försvar. Enligt officiella uppgifter förmår staten med de militära försvarsmedel den idag har till sitt förfogande freda endast begränsade delar av Sverige från invasion och detta dessutom bara under så kort tid som en vecka. Större delen av det svenska territoriet och de som lever där klarar staten inte att försvara överhuvudtaget. Att ha kontroll över sitt territorium är centralt för att vara internationellt erkänd som statsbildning och kunna göra anspråk på att vara en.

Hur motiverad att betala svensk skatt känner sig den som bor i de ansenliga arealer av Sverige som staten bestämt sig för att lämna i sticket och i händelse av krig direkt prisge åt fienden? Hur påverkas den motivationen av att detta också är områden som staten bestämt får klara sig i stort sett utan polis? Hur påverkas den nationella identiteten och känslan av tillhörighet till Sverige som statsbildning hos människor som behandlas på det sättet av regering och riksdag?

Risken för just terrorbrott må vara lägre i dessa delar av landet men man plågas av mycken annan brottslighet, varav en betydande andel emanerar från hitresta ligor som inte bara kan operera ostört tack vare frånvaron av polis, utan också besvärsfritt kan resa in i och ut ur landet till följd av ett närmast obefintligt gränsskydd.

I dessa ansenliga regioner av landet fallerar också mycket annat som på ett grundläggande plan åvilar det offentliga att sörja för, vare sig det sker i egen regi eller delegeras till marknadens aktörer. Vård- och omsorgsinrättningar läggs ned, offentlig service försvinner, infrastruktur och kommunikationer försämras osv. Regionalpolitiken är, i synnerhet i ekonomiskt hänseende, till och med mer vanskött än invandrings- och integrationspolitiken, eftersom den förstnämnda fått klara sig närmast helt utan de mångmiljardbelopp i skattepengar som kontinuerligt regnat över den sistnämnda.

Till detta skall läggas att Sverige som nation baserad på ett folk med nordiskt ursprung och kulturarv eroderas i snabb takt genom den exempellöst höga invandringen från såväl geografiskt som kulturellt avlägsna delar av världen. Den segregation som detta medfört har resulterat i att allt fler och större delar av det svenska territoriet förvandlats till etniska enklaver som endast formellt utgör en del av Sverige.

I dessa områden bor nästan inga människor med svenskt ursprung. Här råder helt andra normer och värderingar än i det traditionella svenska samhället. Upplysning, sekulär demokrati, individens frihet, jämställdhet, tolerans gentemot sexuella minoriteter som kännetecknar det moderna västerländska samhället har här ersatts med religiös vidskepelse, teokratiska idéer, individens underkastelse under familj, klan och religion, kvinnans underordning och förföljelse av sexuella minoriteter. Och – som vi sett i form av hundratals jihadresenärer och nu senast i terrordådet i centrala Stockholm – lever och frodas i dessa områden även det religionspolitiska bejakandet av det nakna våldet och terrorn.

En alltmer utbredd inställning bland de som bor i dessa enklaver är också att man inte tillhör Sverige och att svenskarna inte har där att göra. Detta tar sig allt oftare uttryck i våldsyttringar mot dem som man uppfattar är representanter för det svenska samhället – poliser, ambulanspersonal, brandmän, brevbärare, journalister osv. Men även blonda och blåögda etniska svenskar i största allmänhet bemöts här ofta med rasistisk fientlighet.

Bidrar till Sveriges sönderfall och tilltagande illegitimet som statsbildning gör också formella omständigheter som att assimileringskravet på invandrare inte bara avskaffats, utan tvärtom ersatts med dess motsats, tydligast manifesterat i grundlagsändringen 1975 om att Sverige framgent skall vara ett mångkulturellt samhälle. Man behöver numera heller inte vara svensk för att inneha för landet centrala ämbeten i Sverige. Inte heller finns några krav på att vara svensk medborgare för att rösta i kommun- och landstingsval. Det innebär att de etniska enklaverna i Sverige kan bli i princip politiskt autonoma och styras av personer som är medborgare i andra länder än Sverige, såsom Irak, Afghanistan och Somalia.

EU-medlemskapet, med dess brist på respekt för grundlagens portalparagraf genom överföring av alltmer offentlig makt till Bryssel, är ytterligare en faktor som kraftigt försvagar Sverige som statsbildning. Det utgör ett formellt avsägande av rätten att stifta lagar, bestämma vilka personer som får vistas på svenskt territorium, vilka företag som får verka i Sverige och på vilka villkor och mycket annat som är direkt relaterat till den suveränitet som ger en statsbildning dess legitimitet.

Det muslimska terrordådet i Stockholm för en dryg vecka sedan har slutgiltigt och bortom varje diskussion visat att trygghet för det svenska folket inte är förenligt med massinvandringspolitik och islamapologetism av det slag som såväl blå som rödgröna regeringar ägnat sig åt i ett antal decennier.

Detta borde ha varit budskapet från ångerköpta politiker och ansvarskännande arrangörer vid den manifestation som hölls på Sergels torg i huvudstaden några dagar efter dådet. I stället fick vi ett i stora stycken osmakligt spektakel syftande till att rättfärdiga den ansvarslösa politik som resulterat i terrordådet och skambelägga alla kritiska röster.

Ett uppfostrande påbud utgick om att bara gränslös kärlek kan vara en legitim reaktion på terrorism, ett budskap som i mycket påminde om sådant flum som att sticka blommor i fiendens gevärspipor som brukar höras från vänsterhåll som alternativ till ett militärt försvar som skydd mot främmande makts invasion.

Berättigad ilska fördömdes som ”mörka krafter” och ”hat”. Legitim kritik stigmatiserades som ”intolerans” och ”främlingsfientlighet”. Inget ansvar skulle utkrävas av de folkvalda politiker som bjudit in terrorn till Sverige. Inga fingrar fick pekas mot våldsbejakande ideologier och dess växande grupp sympatisörer i Sverige, där Rakhmat Akilov bara är en bland många.

Sverige är ett splittrat land fyllt av inre motsättningar, där de flesta och mest allvarliga kan relateras till en ansvarslös invandringspolitik och megalomant globalistisk social ingenjörskonst. Sverige är rejält försvagat som statsbildning. Om 50 år kan vi, om nuvarande politik tillåts fortsätta, rentav ha inbördeskrig i Sverige av samma slag vi på 1990-talet bevittnade när den multikulturalistiska statsbildningen Jugoslavien föll samman.

Man förstår att den förda politikens företrädare och sympatisörer i desperation rycker ut när ett terrordåd inträffar, för att snabbt bygga upp den kuliss som rasat och invagga det svenska folket i en falsk känsla av nationell samhörighet i ett balkaniserat land där verklig samhörighet knappt längre existerar.

Men inrepeterade kärleksfloskler är bara sken och yta och har föga gemensamt med den äkta kärlek som ett folk känner till varandra och sitt land utifrån en gemensam historia, ett gemensamt kulturarv och gemensamma samhällsvärderingar. Tomma fraser om kärlek återskapar ingen trygghet och säkerhet, skyddar inga svenskar mot terroristers kapade lastbilar, bomber och Kalasjnikov-gevär.

Man kan ifrågasätta både värdigheten i och hur stor och varaktig samhörighet svenskar emellan som etableras av att i ett sammanhang som detta åse invandrade hiphop-artister skutta runt och rappa om Afrika i stället för att få höra en begravningspsalm över terroroffren och sjunga med i Sveriges nationalsång inför en vajande blågul fana.

Vilken känsla av samhörighet och trygghet kan spira ur att politiker som bär det yttersta ansvaret för att ha slagit sönder det svenska samhället och för att ha berövat svenskarna deras säkerhet och trygghet, fick – och inte skämdes för att – ikläda sig rollen av samlande nationell kraft och garant för framtida skydd mot terror? Nästa år är det val till kommuner, landsting och riksdag i Sverige. Låt oss hoppas att det stora flertalet svenskar inte låtit sig duperas av överslätande kärleksmanifestationer, utan då har förstånd och kurage att byta ut ansvariga politiker mot andra från ett parti som hela tiden tagit terrorhotet på allvar.

Terrordådet i Stockholm den 7 april ställer en rad avgörande politiska frågor på sin spets – om invandring, religionsfrihet, normer, värderingar, säkerhet, trygghet, unionstillhörighet osv – som sammantaget kokar ned till en fråga om framtiden för den statsbildning vi kallar Sverige. Det är frågor vi inte ska låta oss indoktrineras till skam för att ställa, därför att det etablissemang för vilka dessa frågor är obekväma, vill slippa konfronteras med dem.

Sportmetaforer är något som jag, som tämligen ointresserad av sport, sällan ägnar mig åt. Men jag ska här göra ett undantag pga. att jag anser det pedagogiskt motiverat. Ett fotbollslag i allsvenskan som byter ut hälften eller fler av sina spelare mot motionsspelare från Korpen har små möjligheter att hålla sig kvar i den översta serien, och lagets själva existens kan komma att äventyras vid en nedflyttning när spelare, sponsorer och publik överger laget. Det är ett okontroversiellt faktum.

Inom fotbollen finns heller ingen policy om ”alla spelares lika värde” när spelare för vitt skilda summor beroende på spelskicklighet köps och säljs mellan klubbar. Det råder inte någon villkorslös rätt att byta från ett lag till ett annat och framför allt inte från ett korplag till ett lag i allsvenskan. Däremot finns en grundläggande respekt för alla spelares lika värdighet – samma spelregler gäller för alla på plan och alla spelare åtnjuter samma skydd mot regelöverträdelser.

På motsvarande sätt är det inte svårt att sia om vad som händer med ett högutvecklat land som Sverige när en allt större andel av befolkningen byts ut mot människor från lågutvecklade länder eller vad konsekvenserna för vårt land blir om vi upphör att vara en ledande kunskaps- och industrination och blir nedflyttade till en lägre division. Inte heller borde det i dessa sammanhang vara svårt att skilja på värde och värdighet, såtillvida att byte till ett annat land är något man måste förtjäna men att likhet inför lagen gäller för alla som kvalificerat sig för ett landsbyte.

Starka krafter i Sverige kommer i spåren av det muslimska terrordådet i Stockholm den 7 april att fortsätta mobilisera för att styra bort den politiska debatten från de grundläggande och för dem själva obekväma frågorna. Politiker- och mediaetablissemanget kommer att göra vad de kan för att skambelägga dem som understår sig knysta om något annat än att vi ska krama varandra mot terrorn.

Bakvända och bedrägliga argument kommer att riktas mot oss om att vi genom att kritisera terrorismens ursprung spelar terroristerna i händerna. Vi som tror på att det behövs handling, politisk förändring och inte bara floskler om kärlek kommer att porträtteras som Sverigefiender i stället för de Sverigevänner vi är. Detta är kvalitativt inget vi inte hört förut men kvantitativt kommer valåret 2018 sannolikt att bli något av ett rekordår härvidlag. Det bör vi psykologiskt och retoriskt förbereda oss för redan nu.

Mats Dagerlind

P.S.
Ett försenat men dubbelt tack till sign. “Smålänningen”.

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson