Annonsera på Avpixlat

En falskanklagad publicists försvarstal

KRÖNIKA Desperationen har tilltagit inom det vänsterliberala mediaetablissemanget i takt med att det förlorat sitt monopol på att filtrera vilken information och vilka åsikter medborgarna ska få ta del av. Journalistkåren, som rimligen borde vara pressfrihetens starkaste försvarare, har i stället förvandlats till dess flitigaste dödgrävare. Efter att alternativmedia nu fått en mäktig bundsförvant i USA:s president i att utmana etablissemangsmedia har nämnda desperation övergått i vad som närmast kan rubriceras som fullständig panik.

Ett av de tydligaste exemplen på de svenska mediernas förfall och vår journalistkårs regression är Dagens Nyheter. För några dagar sedan drog tidningen igång en gemen smutskastningskampanj mot sina nya och växande konkurrenter i medielandskapet, däribland Avpixlat. Övrig etablissemangsmedia, inklusive Public Service och Journalistförbundets eget organ, hejar ivrigt på och frossar som barn i kiss och bajs-åldern i vem som kan klämma in flest pejorativa epitet om alternativmedia i sina texter.

En lågoddsare att vinna denna infantila tävling är, föga förvånande, Aftonbladet. Nedan tar jag ett ledarstick i sagda tidning författat av Ingvar Persson som utgångspunkt för att kommentera de falska nyheter och tarvligheter som utmärker den pågående smutskastningskampanjen mot bland annat Avpixlat.

Mediedrevets geggamoja

Aftonbladet har inte ens den rudimentära anständighet som DN ändå uppvisade, att differentiera mellan socialkonservativa Sverigevänliga medier som Avpixlat och sajter som uttalade nazister driver. Inte heller klarar Persson motsvarande uppgift vad gäller vilka av de till en kökkenmödding sammanblandade ”granskade” medieaktörerna och deras företrädare som inte redovisar sina inkomster, drivs av bulvaner, har skulder och/eller är dömda för brott.

Att Persson blandar geggamoja med spade i en stor hink stället för att precisera sig är naturligtvis inget uttryck för slarv. Tvärtom är det ett medvetet och därmed klandervärt journalistiskt övertramp som syftar till att smeta ned en välbesökt och seriös mittenpolitisk mediesajt som Avpixlat med sådant som mer marginella och extrema sajter i den politiska marginalen har gjort sig skyldiga till.

Verkliga nazister och påhittade

Det är ju inte små nazistsajter som det vänsterliberala mediaetablissemanget känner sig utmanade av, utan medier som Avpixlat som läses av hundratusentals svenskar och vars publicistiska profil värderingsmässigt sammanfaller med det politiska parti som för halvannan mandatperiod sedan inte fanns i riksdagen men som enligt mätningar ser ut att kunna bli ett av landets största i valet 2018. Kan man med åsidosättande av pressetik och journalistisk hederlighet klottra hakkors på oss och därigenom hejda våra publicistiska framgångar, så anser man att ändamålet helgar medlen.

Naziststämpling är för övrigt den taktik som man flitigt använt mot Sverigedemokraterna, helt nyligen i en partiledardebatt av självaste statsministern. Att för femtioelfte gången i ordningen dra det bruna kortet är självfallet patetiskt, men man har ju inte så mycket annat att komma med.

Strategin att ropa nazist och rasist bottnar i att man är renons på argument. Sakpolitiska diskussioner måste därför till varje pris undvikas till förmån för metadebatter och smutskastning av de personer och aktörer man inte rår på i hederlig konkurrens om läsare, tittare och väljare.

Grundlösa anklagelser

Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson anklagar svepande Avpixlat för att bedriva ”en ljusskygg storindustri” i en ”undervegetation på nätet”. Eftersom det inte finns minsta fog för dessa anklagelser undviker Persson att precisera sig. Låt oss ta en titt på fakta i stället för den av falska nyheter konstruerade halmgubbe Aftonbladet attackerar.

Avpixlat har utgivningsbevis och ansvarig utgivare och bedriver således sin verksamhet i enlighet med Tryckfrihetsförordningens rättigheter och skyldigheter precis som alla andra medieaktörer, exempelvis Aftonbladet. Avpixlat har aldrig fällts för något tryckfrihetsbrott, såsom hets mot folkgrupp eller förtal. Avpixlat är inte mer verksam i någon undervegetation än Aftonbladet, tvärtom i flera avseenden mindre.

Det press(o)etiska systemet

Avpixlat har kritiserats för att inte vara anslutna till det frivilliga pressetiska systemet, bestående av de pressetiska reglerna, pressombudsmannen och pressens opinionsnämnd och vars uppgift officiellt är att tillse att medierna utövar sin verksamhet på ett föredömligt sätt. I själva verket har systemet alltmer antagit skepnaden av ett politiserat verktyg för att upprätthålla den vänsterliberala åsiktskorridoren och legitimera det förmynderi, den folkuppforstran och den censur som vänsterliberala medier ser som ett uppdrag överordnat det att förse medborgarna med allsidig nyhetsinformation och en pluralistisk palett av åsikter.

Hur illa det är ställt med detta system inses när det till pressombudsman väljer en dokumenterat revolutionär kommunist som inte gjort avbön och som förfäktar åsikten att yttrande-, åsikts- och pressfrihet är en ynnest som politikerna förlänar medborgarna och som politikerna kan dra tillbaka om medborgarna använder den på ”fel” sätt. Detta borde vara skäl nog för varje seriös medieaktör att vilja stå utanför systemet. Att det anmärkningsvärda uttalandet inte utlöste en storm av kritik på landets redaktioner och massavhopp från det pressetiska systemet vittnar om hur långt mediernas degeneration är gången.

Men det finns fler skäl till varför Avpixlat valt att stå utanför än bara att det faktiskt är helt frivilligt att vara med och viljan att vara fria att iaktta en god pressetik i ordets rätta betydelse, i motsats till den nyspråkliga innebörd begreppet fått i händerna på vänsterliberal etablissemangsmedia och deras system.

Det pressetiska systemet är framtaget av Publicistklubben och administreras ekonomiskt av Tidningsutgivarna. Det är två organisationer som vägrar släppa in Avpixlats publicister respektive Avpixlat som medieaktör som medlemmar. Och inte nog med det. Båda dessa organisationer är synnerligen aktiva med att smutskasta Avpixlat. Publicistklubben har anordnat ett flertal debatter med just det syftet och Tidningsutgivarna drog nyligen igång en annonskampanj där man t.o.m. stal vårt skyddade varumärke för att svartmåla oss.

Att både äta kakan och ha den kvar är som bekant inte möjligt. Att inte släppa in Avpixlat och dess redaktionsmedlemmar i dessa organisationer men kräva att vi ansluter oss till deras pressetiska system är lika orimligt. Den dagen den polletten trillar ned hos Björn Häger och Jeanette Gustafsdotter ska vi seriöst överväga att ansluta oss till det pressetiska systemet, dess allvarliga fel och brister till trots.

Fler grundlösa anklagelser

Om vi går vidare i bemötandet av de falska anklagelser som Dagens Nyheter sprider och bl.a. Aftonbladets Ingvar Persson papegojaktigt upprepar och skruvar upp ytterligare, så finns inget ”ljusskyggt” heller i Avpixlats ekonomi. Ja, Avpixlats intäkter från läsardonationer och annonser administreras av en ideell förening. Det är den organisationsform som så gott som alla icke vinstdrivande verksamheter väljer, så varför skulle inte Avpixlat göra det? Det har, som medvetet felaktigt påstås, inget som helst att göra med någon vilja att hindra skälig insyn eller dölja någon ekonomisk brottslighet.

Föreningen för Sverigevänliga intressen som hanterar Avpixlats intäkter drivs till punkt och pricka i enlighet med alla lagar och regler. Faktum är att orsaken till föreningens tillkomst är den rakt motsatta till den som våra desperata och aggressiva mediekonkurrenter förespeglar.

Därför sköts ekonomin av en ideell förening

För några år sedan åkte SD-riksdagsledamoten Kent Ekeroth, som då personligen administrerade Avpixlats intäkter, på en skattesmäll. Detta efter att Skatteverket lämnat ett oriktigt förhandsbesked om att gåvor till Avpixlat inte skulle vara skattepliktiga. Det beslutades som en följd av den erfarenheten att en förening skulle bildas för att framgent undvika trassel med Skatteverket. Det ekonomiska skulle skötas under mer ordnade former. Otack är världens lön, lyder ett ordspråk och det stämmer bra in på hur lågsinnade anklagelser om ljusskygghet och skattebrott nu riktas mot Avpixlat för ett initiativ som motiverades av det precis motsatta.

Ännu fler grundlösa anklagelser

Avpixlat drivs inte, så som Ingvar Persson lögnaktigt gör gällande, av några ”bulvaner”. För mediesajten Avpixlats verksamhet ansvarar undertecknad, vilket tydligt framgår av utgivningsbeviset. Föreningen som sköter Avpixlats ekonomi drivs av Kent Ekeroth, vilket inte heller är någon hemlighet.

Hos Avpixlat finns inga ”oredovisade inkomster” och än mindre några ”bidrag från utländska politiska intressen” eller något ”beroende av auktoritära politiska krafter i Ryssland”, ytterligare några grundlösa anklagelser från Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson. De sistnämnda två påståendena har sitt ursprung i en konspirationsteori på foliehattsnivå i kombination med exploatering av rasistisk propaganda som påkallar ett mer utförligt klargörande från Avpixlats sida.

Rasistisk konspirationsteori

Bakgrunden är att ett bildelföretag med säte i Tyskland och verksamhet i ett flertal länder återkommande annonserat på Avpixlat. Dagens Nyheter har luskat reda på att företaget inte drivs av etniska tyskar, utan av invandrade ryssar. Vän av ordning frågar sig förstås vart den pressetiska regeln nr 10 plötsligt tog vägen – den så ofta annars av vänsterliberal media åberopade om att inte, om det är irrelevant eller missaktande, framhäva en persons etniska ursprung.

Relevansen i sammanhanget för DN och andra medier att legitimera att man basunerar ut det etniska ursprunget för dessa företagare i bildelsbranschen, som man medvetet vårdslöst betecknar som ”ryska affärsmän”, tangerar det rent främlingsfientliga och rasistiska. I Europa sprids sedan ett antal år tillbaka en intensiv antirysk propaganda och det är den som vänsterliberal media nu tar hjälp av för att misstänkliggöra de här företagarna.

Man vill få läsarna att tro att Avpixlat får betalt av Putin för att sprida desinformation och destabilisera Sverige politiskt. Det finns de som på liknande sätt försöker slå i folk att Nasas månlandningar är ett bedrägeri, att VM i fotboll 1958 aldrig spelades och att en grupp judar styr hela världen genom ett hemligt sällskap. I vissa tappningar sägs detta ske med hjälp från utomjordingar. Alla dessa konspirationsteorier är spännande stoff för TV-underhållning men tar man med sig dessa fantasier ut i verkligheten blir det i bästa fall tragikomiskt och i värsta fall betydligt värre.

Den dagen Rysslands president mot förmodan hör av sig med ett flott erbjudande om att stödja Avpixlat med några miljoner rubel om året, då lovar jag att berätta det och huruvida vi beslutat ta emot pengarna eller inte. Inga ”oredovisade inkomster” på Avpixlat som sagt.

Med risk för att bryta mot Godwins lag, kan jag inte låta bli att dra en parallell till hur en annan etnisk grupp affärsmän i Tyskland, de judiska, en gång i tiden misstänkliggjordes på liknande sätt med hjälp av den vid den tiden utbredda antisemitiska propagandan. Att Dagens Nyheter, som har såväl en chefredaktör som ägare med judiskt ursprung, ägnar sig åt den sortens journalistik är särskilt svårt att överse med. De borde veta bättre. Att den rasistiska tankefiguren upprepas av omvittnat konspiratoriskt antisemitiska Aftonbladet är möjligen inte fullt lika förvånande.

Kärlek, inte hat

Ingvar Persson hävdar vidare att Avpixlat skriver ”falska nyheter” och att vi drivs av ett ”blint hat”. På Avpixlat finns källhänvisningar bifogade till så gott som samtliga artiklar. Beträffande vårt publicistiska uppdrag så har det sin motivation i en Sverigevänlig socialkonservativ ideologi som till stora delar sammanfaller med ett av, enligt flertalet opinionsundersökningar, numera Sveriges största politiska partier, kanske snart rentav det allra största. Det är kärlek till vårt land, inte hat som driver oss som arbetar med Avpixlat. Däremot utsätts vi för mycket hat, inte minst från Ingvar Persson och hans kollegor på Aftonbladets ledarredaktion.

Avpixlats medarbetare är inte, som Persson skriver, ”högerextremister” eller ”högerradikaler”. På Avpixlats redaktion finns ingen som kommer från den sortens miljöer. Undertecknad är gammal numera desillusionerad socialdemokrat. Andra medarbetare har tidigare röstat på bl.a. Folkpartiet (Liberalerna).

Avpixlats nyhetsrapporterande och opinionsbildande verksamhet är fast förankrad i en västerländsk tradition av frihet, demokrati och upplysning och lika kompromisslöst avståndstagande till totalitära och/eller teokratiska idéer, våldbejakande politiska metoder och antidemokratisk aktivism. Avpixlat tar, som ovan antytts, också detta med pressetik på stort allvar.

Pressetik, Avpixlats och andra mediers

Vänsterliberal etablissemangsmedia röjer hederliga medborgares anonymitet men skyddar grova brottslingars anonymitet. Avpixlat gör tvärtom – respekterar den hederlige medborgarens rätt att inom lagens råmärken uttrycka sina åsikter anonymt som en lika självklar del av demokratin som valhemligheten, men anser att den som genom grov brottslighet har förbrutit sig mot enskilda och det svenska samhället har förverkat delar av sin rätt till personlig integritet, exempelvis hänsynen att slippa få sitt namn och/eller sin bild publicerad i tidningen.

Vänsterliberala medier samarbetar med brottsdömda och våldsbejakande politiska extremister, exempelvis Researchgruppen som med en bisarr form av stolthet utnämnt sig själva till ”svenska Stasi”. Vänsterliberala media låter sådana aktörer utföra ”smutsjobb” av slag som journalisterna själva inte törs utföra, som att begå dataintrång i syfte att röja anonyma personers identiteter.

Vänsterliberala medier har dock inte mer skrupler än att de sedan på ett till hemfridsbrott tangerande sätt objudna kan våldgästa de av smutsjobbarna röjda personerna i deras hem, filma in genom deras ytterdörrar och därefter lägga ut filmerna på Internet tillsammans med förtalsliknande skriverier.

Här finns anledning att erinra om en annan pressetisk regel, nr 7, som påbjuder att en journalist inte ska kränka privatlivets helgd. Fråga docent Jim Olsson eller GS-medborgarjournalisten Fabian Fjälling vad de anser om den regelns efterlevnad. Fråga dig själv, du som läser detta, hur du tycker att det pressetiska systemet, eller för den delen det juridiska, fungerar när vänsterliberala medier kan agera på detta sätt utan att det leder till några som helst sanktioner.

Storindustriella medier

Någon ”storindustri”, som Ingvar Persson påstår, är Avpixlat inte heller. Vår redaktion är liten, vår årsomsättning ytterst blygsam och rörelseresultatet än mer så. Vi talar om bråkdelar av en promille av exempelvis Aftonbladets ägare Schibsteds mångmiljardomsättning och miljardvinst. Där kan man tala om verklig storindustri

Däremot är Avpixlat med svenska alternativmediemått och i relation till våra begränsade resurser tämligen stora vad gäller att attrahera läsare. Enligt Google Analytics har vi i snitt ett par hundra tusen unika läsare och ett par miljoner sidvisningar i veckan. Och det är förstås detta som bekymrar de mot oss så hätska vänsterliberala mediedrakarna.

Mediemonopolet utmanat

Avpixlat utmanar, med den nya tidens demokratibefrämjande verktyg som Internet, sociala medier och WordPress, de gamla dinosauriemediernas hegemoniska monopol och bidrar till att skapa en smula mångfald i det påtagligt enfaldiga medielandskapet. Medborgarjournalistik och bloggosfär applåderades initialt av de etablerade medierna. De såg det som ett alibi att fortsätta med sin ensidigt vinklade nyhetsrapportering och opinionsbildning eftersom de när de kritiserades kunde säga åt kritikerna att det stod dem fritt att starta egna bloggar och där säga det de inte bereddes utrymme att säga i de etablerade medierna.

De stora medierna tog för givet att de som lystrade till den uppmaningen skulle vara hänvisade till en publicistisk marginaltillvaro där de inte nådde ut till särskilt många läsare. När några av oss lyckades få våra WordPressbloggar (Avpixlat drivs fortfarande med WordPress) att attrahera fler läsare än en genomsnittlig svensk landsortstidning och rentav dra fler läsare till sina opinionsartiklar än vad t.ex. Ingvar Persson på Aftonbladet lyckas med till sina ledarstick, då blev det plötsligt annat ljud i skällan. När vi med gemensamma ansträngningar lyckades bära fram ett nytt parti ända till riksdagen, då byttes lovorden mot smutskastning och begreppet ”medborgarjournalistisk blogg” ändrades till ”hatsajt”.

Avpixlat utmanar inte bara politiskt den trånga vänsterliberala åsiktskorridoren. Vi utmanar också på ett mer fundamentalt sätt det folk- och demokratiförakt som i allt större utsträckning kommit att prägla svenska mediers publicistiska verksamhet. Där dessa medier agerar förmyndare, uppfostrare och censorer möter Avpixlat läsaren med respekt, som en vuxen människa kapabel att hantera fullständig nyhetsinformation och förmögen att själv sovra i denna, avgöra vad som är och inte är relevant och utifrån detta bilda sig åsikter.

Där andra medier bara tillåter opinionsbildning som förespråkar mer invandring, mer islam, mer EU, mer kulturmasochism, mer radikalfeminism, mer normupplösning osv, låter Avpixlat också den andra sidan komma till tals – de opinionsbildare som vill se mindre av allt detta. Ett samhälle där endast en åsikt är tillåten i en rad frågor är lika lite en demokrati som ett samhälle där endast ett parti är tillåtet.

Friska fläktar i parlament och medielandskap

Avpixlat och Sverigedemokraterna har vitaliserat den svenska demokratin, räddat den från att förrädiskt förvandlas till sin motsats på det sätt som författaren Vilhelm Moberg beskrev när han myntade begreppet ”demokratur”. Formellt hade Sverige innan Sverigedemokraternas inträde sju riksdagspartier. I realiteten har dessa i flera för Sverige avgörande frågor agerat som ett enda parti – oavsett vad man röstat på har man fått samma politik. Samma sak på medieområdet – det svenska medielandskapet har uppvisat en till synes bred flora av aktörer. I realiteten har dessa i centrala delar av sin nyhetsrapportering och opinionsbildning agerat som om de bara fanns en enda.

Tack vare Sverigedemokraterna och medier som Avpixlat är det nu slut på detta. Inte bara har vår närvaro i politiken och medielandskapet inneburit att nya röster hörs. Den har också lett till att andra aktörer vågat följa efter – sajter som Ledarsidorna och Det goda samhället hade inte varit möjliga utan oss. De gamla partierna har tvingats ompröva delar av sin politik och vissa av de gamla medierna, exempelvis Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet, har på motsvarande sätt i spåren av alternativmedias framgångar och pionjärarbete vågat ompröva sin tystnad och ensidighet i nyhetsrapportering och opinionsbildning på de områden där denna tidigare varit påtaglig.

Maktkartellen lägger korten på bordet

När blåslampan nyligen riktades mot det medborgarjournalistiska initiativet Granskning Sverige, kände sig självaste statsminister Stefan Löfven (S) föranlåten att ge vänsterliberal media sitt stöd, en omständighet som så flagrant skvallrar om den osunda allians som idag råder mellan medierna och staten att man i sin arrogans inte ens längre försöker dölja det.

I en fungerande demokrati granskar medierna kritiskt makten åt medborgarna och slår vakt om pressfriheten. I en demokratur som Sverige går medierna tvärtom maktens ärenden – jagar, smutskastar och hänger ut medborgare som kritiserar makten och försöker tysta de medieaktörer som inte är lojala med makten.

I Dagens Nyheters nya smutskastningskampanj mot alternativmedia är det i stället finansminister Magdalena Andersson (S) som känt sig manad att låna ut maktens sigill till medierna. Andersson talar om ”tveksam skattemoral” i en text där undertecknad explicit omnämns.

Min skatteskuld

Det stämmer i sak att jag har en stor skatteskuld. Det operativa ordet i sammanhanget är ”jag”. Det är en skuld som inte har det ringaste med Avpixlat att göra. Den grundlades redan under 90-talskrisen för 25 år sedan, då ett företag jag vid den tiden drev gick omkull.

Skulden späddes sedan på ytterligare när radikala muslimer på hösten 2001 med trafikflygplan rammade World Trade Center-skyskraporna på Manhattan i USA och mördade flera tusen amerikaner. Jag drev då ett IT-företag i översättarbranschen och marknaden för dessa tjänster dog efter terrordådet över en natt för att inte återhämta sig förrän flera år senare.

Jag gick in i väggen och förlorade kontrollen över min ekonomi. Skuldfällan syntes så omöjlig att sig ur att jag bara apatiskt resignerade. För några år sedan bestämde jag mig dock för att så långt möjligt ordna upp min ekonomiska situation. Jag kontaktade Skatteverket och lämnade in självrättelser för de år jag blivit skönstaxerad. Jag sköter också numera mina skyldigheter gentemot Skatteverket klanderfritt, dvs arbetar och betalar skatt som alla andra.

Jag har också försökt få till stånd en avbetalningsplan med Kronofogden. Det har emellertid inte låtit sig göras. En sådan plan kunde den statliga indrivningsmyndigheten bara godkänna om den innebar att skulden i sin helhet var slutbetald inom 12 månader. Även för en person med höga inkomster torde det vara ogörligt att betala en skuld i storleksordningen en miljon kronor på ett år. Med de måttliga inkomster jag har, är det ett fullständigt omöjligt åtagande. Skatteverket och Kronofogdemyndigheten anser alltså att det är bättre att jag inte betalar av alls, än att jag betalar av efter förmåga.

Skattemoral, min och andras

Beträffande min skattemoral står det förstås var och en fritt att ha en åsikt om den. Vore det så att jag aspirerade på att överta Magdalena Anderssons jobb som ansvarig för Sveriges ekonomi, skulle jag också hålla med om att min ekonomiska vandel var en relevant omständighet att nagelfara. Någon sådan relevans finns emellertid inte i en bedömning av mig som publicist och opinionsbildande skribent. Och, som redogjorts för ovan, har min tidigare trassliga privatekonomi inga kopplingar till Avpixlat vars ekonomi dessutom sköts minutiöst prickfritt såväl gentemot Skatteverket som i övrigt.

Och när vi ändå är inne på detta med skattemoral så kanske Magdalena Andersson borde rannsaka sin egen. Jag tänker då på hur hon som finansminister åderlåter det svenska folket på högre skatter än sheriffen av Nottingham men inte ger medborgarna anständig vård, omsorg, skola, polis eller försvar för pengarna, utan i stället transfererar hundratals miljarder kronor varje år för att finansiera världens mest extrema, kostsamma och ansvarslösa invandringspolitik.

Att klandra medborgarna för haltande skattemoral när man själv inte fullgör sin del av detta samhällskontrakt framstår som tämligen osmakligt. Jag vill dock samtidigt poängtera att mina egna mellanhavanden med Skatteverket inte bottnar i någon politiskt motiverad anarkistisk skattevägran. Som demokrat och tillskyndare av principen att land ska med lag byggas, är det inte ett agerande jag kan ställa mig bakom. Däremot har jag förståelse för den som under rådande förhållanden inte i själ och hjärta fullt ut förmår dela den tidigare S-ledaren med mera Mona Sahlins jublande känsla av hur ”häftigt” det är att betala skatt.

Andersson passade i samma uttalande till DN på att beskylla Sverigedemokraterna för att vara ett parti som legitimerar skattefusk, en anklagelse som partiets skattepolitiska talesperson David Lång naturligtvis bestämt tillbakavisar och korrekt karakteriserar som djupt ohederlig. Anderssons utspel är samma andas barn i partipolitiken som DN:s utspel mot Avpixlat i medielandskapet. Man har inget annat än slag under bältet att komma med. Samordningen mellan de vänsterliberala medieaktörerna och regeringen i dessa utspel mot SD och SD-vänlig media skvallrar återigen om den kartell mellan stat och media som är kännetecknande för totalitära diktaturer men numera etablerats också i Sverige.

Sin egen värsta fiende

Ehuru obehagligt att utsättas för, är vänsterliberal medias ohederliga massagerande ändå ett kvitto på att vi gör någonting rätt, något som bringat dem ur fattningen. Den regression de uppvisar spelar också oss i händerna. Ju mer sandlåda de ägnar sig åt och ju grövre övertramp de begår desto mer framstår vi som de seriösa medieaktörerna.

Genom att behålla fattningen och låta de andra partierna göra bort sig har Sverigedemokraterna vuxit till ett av Sveriges största, samtidigt som en av SD:s huvudmotståndare, Miljöpartiet, närmast har utraderat sitt väljarstöd. Motsvarande kan mycket väl ske också i det svenska medielandskapet.

Men troligare är kanske att de gamla medierna genomgår en metamorfos framtvingad av oss i alternativmedia, där ägarna – som ju när allt kommer omkring först av allt är affärsdrivande företag – när tiden är mogen kastar ut de folk- och demokratiföraktande vänsterliberalerna från redaktionerna och anställer andra. Av framtidens journalister kommer det att krävas respekt gentemot mediekonsumenterna och en insikt om att man är folkets tjänare, inte dess förmyndare och inkvisitorer.

Att på ett framskjutet sätt ha bidragit till den utvecklingen är något man kan vara stolt över den dagen man ska summera sitt liv, lämna över ansvaret till barnbarnen och förbereda sig för den sista vilan. Vad Ingvar Persson på Aftonbladet i samma framtidsscenario kan ha att känna sig stolt över är betydligt svårare att se.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly, PDF & Email
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson