Annonsera på Avpixlat

På hembesök i moralens tjänst

KRÖNIKA Föreställ dig att du sitter i hemmets trygga vrå och har soffhäng med familjen när det plötsligt ringer på dörren. När du gläntar på dörren konfronteras du av en högdragen snorgärs med tredagarsstubb som sticker en getinggaddad mikrofon i ansiktet på dig och börjar ställa insinuanta frågor. Nästa dag dyker du upp med namn och bild på förstasidan i Expressen, och ditt liv förändras på ett ögonblick: Du blir kanske av med jobbet, utfryst av vänner och familj eller lämnad av din partner. Hela din existens blir eventuellt slagen i spillror bara för att du som säkerhetsåtgärd i åsiktsdiktaturen Sverige har valt att kommentera eller skriva anonymt på alternativ media.

Du ställs inför ett livsavgörande val: Antingen så fogar du dig i blodhundsjournalisternas diktat, det vill säga gör offentlig avbön och slutar uttrycka din åsikt på sociala eller alternativa medier. När sensationens behag väl har bedarrat blir du kanske lämnad ifred (även om ditt namn förstås redan är nedsvärtat) och får behålla ditt gamla liv. Eller så trotsar du fariséernas moraliska ajabaja-pekfinger och fortsätter att vara aktiv på alternativa medier och får ta alla sociala konsekvenser av det.

Förra veckan skickade Expressen en för vapenbrott dömd reporter hem till Fabian Fjälling för att hålla husförhör. Genom ett förargligt cybermisstag från Fjällings sida hade han råkat röja sin verkliga identitet. Han hade dittills varit känd som Erik Johansson på Granskning Sverige, ett medborgarjournalistiskt uppringarprogram bestående av en handfull ideellt arbetande personer som ställer journalister och politiker mot väggen när de har kläckt ur sig något besynnerligt – vilket, som bekant, händer flera gånger om dagen. Av etablerad media beskrivs Granskning Sverige som en trollhärd eller en trollfabrik, vilket i klartext innebär att det är en kraft som utmanar etablissemangets åsiktsmonopol och därför måste bekämpas med alla medel.

Uthängningen av Fabian Fjälling hade sin upprinnelse i att Expressens ansvarige utgivare Thomas Mattson nyligen vann ett tryckfrihetsmål mot den pensionerade docenten Jim Olsson. Olsson hade ”avslöjats” under liknande former 2015 och därför åtalat Mattsson för förtal men förlorat målet. Stärkt av den friande domen beslutade Expressen att återigen hänga ut Olsson med namn och bild samt att återuppta vulgärjournalistiken och gräva efter ”falska identiteter” (något som i Sveriges klaustrofobiska debattklimat snarare borde kallas för ”skyddad identitet”). När Erik Johansson avslöjades som Fabian Fjälling bad Expressens chefredaktör en av sina snyffeljuveler vid namn Diamant Salihu att byta om från sin normala Clark Kent-kostym till Stålmannen-dräkt och bege sig av för att konfrontera Granskning Sveriges egen Lex Luthor.

Salihu hade förmodligen inte räknat med det västgötaklimax som skulle utspela sig vid den halvöppna villadörren i Torslanda. Antagligen utgick han ifrån att offret skulle reagera lika paralyserat som en vildkanin i bilstrålkastarljuset på en enslig skogsväg mitt i natten. Men precis som Jim Olsson visade Fjälling att han inte var gjord av papper. Olsson bad Expressen-inkräktarna att fara och flyga; Fjälling filmade reportern samtidigt som han ställde kryptonitladdade motfrågor som snabbt dränerade superhjälten från Expressen på hans övernaturliga krafter och fick honom att krympa ihop till en vanlig boulevardjournalist.

Den tilltufsade Salihu var märkbart bragt ur fattningen och hade egentligen inte något att komma med. När han inte lyckades skrämma upp Fjälling blev det tydligt att han ville därifrån så snart som möjligt. Han avslutade därför med ”tack för att vi fick störa”. Fjälling kontrade omedelbart med en redan klassisk motstötsreplik: ”Det fick ni inte!”

Lika mästerligt uppträdde Fjälling i en påföljande telefonintervju med samma Diamant, där den senare konfronterade Fjälling med främlingsfientliga kommentarer som han påstods ha skrivit på en sedan flera år nerlagd webbplats. Här framstod Diamant om möjligt som ännu glanslösare än vid hembesöket. Därefter har Fjälling figurerat i flera intervjuer i alternativ media, bland annat på den yttersta högerkanten. På grund av det framställs han nu som en förintelseförnekare som på den politiska skalan står till höger om Djingis Khan.

Jag vet inte varför han valde just de kanalerna, det får han svara på själv. Men bara för att man låter sig intervjuas av en högerextrem webbsite innebär det ju inte att man delar alla dess värderingar. Eller är man kommunist eller socialist för att man blivit intervjuad av Expo? I så fall blir man väl en polishatande lesbisk feminist bara för att man har lånat ut en våtservett till Kakan Hermansson så att hon kan putsa bort imman på de rosa glojärnen.

Tyskland är ju på många sätt som Sverige både när det gäller den överväldigande massutmaningen inom invandringspolitiken och den krypande politiska korrektheten. Men en sak skiljer länderna åt ganska väsentligt: Här är du inte den du pratar eller umgås med. Du är du och får stå för dina uttalanden – inte för det som någon bekant till dig har kläckt ur sig. Därför umgås jag med folk från precis alla politiska kulörer. Några av mina vänner här är gamla RAF-sympatisörer. En av dem satt på sjuttiotalet till och med i det beryktade Stammheim-fängelset och hungerstrejkade tills han bara vägde 40 kilo. Andra röstar på SPD, CDU eller FDP eller har sagt att de kommer att kryssa för AfD på valsedeln till Förbundsdagsvalet i höst.

Alla är kanske inte bästa kompisar, men de umgås i alla fall. Med ett undantag: De flesta av mina vänstervänner avskyr varandra som pesten. Om fyra av dem befinner sig på mitt stamställe sitter de och tjurar i varsitt hörn: ”Han snackar jag inte med, han är ju maoist” eller ”han snackar jag inte med, han är ju trotskist” är argument som jag hör ganska ofta när de ska förklara varför de inte sitter och håller varandra i händerna och sjunger ”internationalen” tillsammans. De gaddar bara ihop sig ett par veckor före Förbundsdagsvalet.

Däremot påminner den tyska pressen allt mer om den svenska. Det går knappt att läsa ”Der Spiegel” eller andra renommerade tidskrifter eller dagstidningar längre. De innehåller normalt sett mellan 5 – 10 anti-Trump-artiklar och hyllar kritiklöst Merkel som om hennes fjärtar kan bota cancer. Men än så länge har jag aldrig uppmärksammat några referenser till den i Sverige allt överskuggande maximen om ”allas lika värde” eller hört talas om att det görs ”hemma-hos-besök” för att man som privatperson har framfört en politisk åsikt som avviker från den som kolporteras ut i tysk standardpress. Här anges fortfarande signalementet på misstänkta förbrytare. Det står inte bara ”homo sapiens på 1,80 meter”. Till tevedebatter bjuds också företrädare för AfD eller NPD in om just deras partiprogram ska diskuteras. Det öppnare debattklimatet är kanske förklaringen till att de alternativa medierna fortfarande är rätt outvecklade i Tyskland.

Men svensk etablerad media hugger som en rabiessmittad hund mot allt som inte motsvarar deras så kallade värdegrund, det vill säga mot alla som inte delar deras globalistiska vänsteragenda. Det har förstärkts sedan ”Daddy cool” i Vita huset ersattes av en vit man som tror på nationella värden och inte är beredd att acceptera lögnerna i den amerikanska pressen. Trump påstås ha förklarat krig mot vänsterliberal media. Men det var faktiskt de som förklarade krig mot honom först. Därför är hans obligatoriska press-bashing vid varje tal inte bara rimlig utan fullständigt berättigad.

I Sverige har vi förstås ingen Trump, men pressen kämpar ändå i stark uppförsbacke. Antalet läsare som försmår systemmedia blir allt större. Medan en alternativ uppstickare som Nya tider gick upp med 48 % 2014 dalade Expressens upplaga med 12 % 2015 (sedan slutade de redovisa siffrorna). Det är förstås ett kännbart avbräck som gör att de ser sig tvingade att tillämpa allt mer desperata åtgärder för att värja sig mot de alternativa medieplattformer som växer sig starkare för varje dag.

Åsiktsmonopolet är i gungning. För att skrämma folk till tystnad tar systemmedia därför till metoder som verkar vara hämtade från DDR, och det är säkert ingen tillfällighet att husbesöken visar upp stora likheter med vissa scener från filmen ”De andras liv”. Fortsätter Stasi-verksamheterna kan det utvecklas till en historia som påminner om händelseutvecklingen i ”Katharina Blums förlorade heder”. Heinrich Bölls novell från 1974 handlar om en oskyldig hushållerska som trakasseras av en påträngande tabloidreporter som genom ”guilt by association” kopplar henne till en förbrytare. På grund av det får hon sitt liv förstört – precis som många som har en koppling till SD eller alternativ media i dagens Sverige. För att återupprätta sin förlorade heder skjuter Katharina Blum reportern när han kommer hem till hennes hem.

Det är förstås ett fiktivt scenario som gudskelov inte har utspelats på riktigt i Sverige, men vad händer den dagen en journalist gör hembesök hos en anonym alternativskribent som kanske inte har samma sinnesnärvaro och verbala försvarskapacitet som Jim Olsson eller Fabian Fjälling? Utsatta för intensiv stress kan människor göra underliga saker som de inte tror sig själva vara kapabla till.

För övrigt avslöjar Expressen den 7 mars att de har två finalistnomineringar för Guldspaden 2016: Expressen är finalist i klassen för storstadstidningarna med “Bantningsbluffen” av Christian Holmén samt även i klassen för nytänkande med “Utanförskapet inifrån” av Christofer Brask. Det skulle inte förvåna mig en sekund om ädelmetallbiten för 2017 går till Diamant Salihu för hans hembesök i moralens tjänst. Det vore förstås fullständigt groteskt men bara konsekvent i DDR 2.0.

Men en sak är säker: Häxprocesser och uthängningar av folk som försöker göra en demokratisk insats för sitt land kommer inte att få upp upplagan. I stället spär det på sympatierna för och mångdubblar donationerna till alternativmedia. Expressens förtvivlade försök att med hjälp av hemfridsbrottsjournalistik skära guld med täljkniv kommer att sluta med att guldet blir till sand.

Joakim ”Bronco” Mårtensson

Fler krönikor av Joakim Mårtensson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson