Annonsera på Avpixlat

Vem hatar mest?

Jan Tullberg

DEBATT Ett svar på frågan vem är det som hatar brukar vara att ”min motståndare hatar medan jag själv är starkt emot hat, möjligen kan man säga att jag hatar hatet.” Den här artikeln skall försöka hitta mindre subjektiva och mer empiriska svar. Det blir svar som belyser hatet ur olika aspekter.

En mätpunkt är när engagemanget övergår från sakfrågan till antipati för de individer som har en annan åsikt. Det anses ofta vara en dygd att särskiljer på sak och person och starka känslor mot alla som tycker annorlunda brukar ses som malignt, ett tecken på hat. I en amerikansk studie (presenterades i Economist 28 mars 2008) jämfördes två motsatta politiska grupperingar för att se i vilken utsträckning de hyste en starkt negativ bedömning av andra till såväl sak som person. Den centrala frågan var om försökspersonen ”dislike not only the other side’s ideas, but also the people that holds them”. Vem hatar, eller åtminstone tycker illa om sina motståndare, kan göras till en empirisk fråga istället för ett antagande. I undersökningen ställdes personer mot varandra som klassat sig själva som ”very conservativa” respektive ”very liberal”, den senare termen betyder i USA radikal vänster.

Ett fördömande av personer från det andra blocket var vanligt. Hälften av högersympatisörerna tyckte illa om personerna i vänstern inte bara vänsteråsikter. Men bland vänstersympatisörerna hyste än fler motvilja till sina motståndare. Så många som två av tre tyckte illa om högerpersoner, inte bara högeråsikter. Ordet ”dislike” är inte lika negativt som hat, men det speglar rimligtvis proportionerna. Enligt denna undersökning skulle personer inom vänstern i högre grad hata sina motståndare än de i högern.

En annan vinkling på frågan är att söka särskilja intellektuellt grundade invändningar från känslomässig antipati. En sakligt grundad kritik är inte hat, men det är däremot en emotionell motvilja som lätt väcks av ytliga stimuli. En ingång är därför att ställa frågan om man har en saklig grund för sin kritik eller om den bygger på fördomar om vad motståndaren står för. Det ligger mycket i en strof från Bob Dylan: ”Don’t criticise what you cannot understand”. Den okunniga kritiken saknar intresse och bygger ofta på hat. Den operationella frågan blir: Förstår vänstern högerns idéer bättre eller sämre än högern förstår vänsterns idéer?

En intressant undersökning av Jonathan Haidt (i boken The Righteous Mind) kastar ljus över den frågan. Försökspersonerna fick svara vad de själv ansåg i olika frågor respektive hur en ”typisk konservativ” och en ”typisk liberal” resonerade (återigen amerikansk terminologi). Undersökningen fick fram ett facit att jämföra med genom att det förutom inlevelsebeskrivningar om hur man tror att Den Andre resonerar också beskrivningar av den egna uppfattningen.

Vänsterpersoner hade mycket svårare både med den andra sidans resonemang och med deras motiv. De tänkte i termer onda mot goda och förkastade de onda utan att själva förstå vad som var innehållet. Deras moralistiska övertygelse blev till inbördes beundran och med skygglappar för andra åsikter. Det engelska uttrycket är träffande:”Morality binds and blinds”. Högerpersoner var inte lika hänförda över sin egen godhet och inte lika övertygade om motståndarens ondska. Högern såg vänstern mer som dum än ond och förstod mycket bättre hur och varför de tänker som de tänker.

En tredje indikation är preventiva angrepp. Många agitatorer kan inte undgå att se sitt eget hat. Då blir det viktigt att påstå att motståndarna hatar först och det egna hatet inte är lika aggressivt utan bör ses som svar på tal. De tänker ungefär som en fotbollshuligan. Det egna lagets sympatisörer blir ofta påhoppade och då slåss de i självförsvar. Om de börjar slåss så är det för att de blivit provocerade. Det egna våldet är alltid på något sätt självförsvar. Vänstern hävdar än mer explicit att ”allt antifascistiskt våld är självförsvar”.

En rad emotionellt uppskruvade författare externaliserar sitt eget hat mot grupper och lanserar därför redan i boktiteln att det är deras motståndare som hatar. Jag tittar på svenska boktitlar och hittar: Hatet, Det svenska hatet, Hatet mot muslimerna och Hatet mot förorten. Det är vänsterprofil på ”hat-litteraturen”. Jag kommer inte på någon kritisk bok mot vänstern med namn som Hatet mot kapitalismen eller Hatet mot nationalismen.

En fjärde metod att mäta hatfaktorn är i vilken grad man redan i benämningen av motståndaren lägger in ett moralistiskt fördömande. Vilken sida i samhällsdebatten använder mest negativa persuasiva termer i presentationer av den Andre? Här sätter jag inte vänster mot höger utan ”systemmedia” mot ”alternativmedia”.

  • Systemmedia om motståndare: nazist, fascist, rasist, invandrarfientliga, främlingsfientlig, klimatförnekare, hatmedia samt Islamofobiker (Det starka stalinistiska ”fobi” – fienden har inte bara fel, utan är sjuka).
  • Alternativmedia om motståndare: Politiskt korrekt, Sju-klövern, Massinvandring, Klimatalarmism, systemmedia/konventionella/gammelmedia, MSM; ytterst sällan ”lögnarpressen”.

Vid en bedömning av aggressiva etiketter blir slutsatsen att systemmedia använder ett grövre språk än vad alternativmedia gör. Även beskrivningen av sympatigrupper är illustrativ. I vilken utsträckning är man deskriptiv eller blygsam och i vilken utsträckning är man propagandistisk och använder redan i definitionen persuasiva beteckningar?

  • Systemmedias ingrupper: de anständiga, normkritiska, solidaritetsrörelser, antirasistiska, genusmedvetna, medmänskliga,
  • Alternativmedias ingrupper: alternativmedia, dissidenter, Sverigevänner, klimathotskritiker, nationalister, socialkonservativa, invandringskritiker.

I systemmedia dominerar anspråken medan det som framhävs i den alternativa terminologin är ingruppens position, inte påståenden om en högre insikt eller moral.

Generellt vore det bra om alla sökte vinna sakdebatten i olika frågor, istället för att vinna en reklamdebatt genom att ha en PR-term för den ena sidan och en skurkterm för den andra. Bara PR-termer blir icke-informativt; i den amerikanska debatten ställs Pro Choice mot Pro Life. De låter ju båda lockande, men termerna förmedlar inte ens att det handlar om abortfrågan. Pro och anti är balanserade och informativa prefix.  Pro kan möjligen låta lite naivt, men anti kan låta lite gnälligt. De skapar inga automatiska icke-reflekterande reaktioner, där det ena appellerar och det andra repellerar; pro-EU mot anti-EU är rakt och informativt.

Granskar man uppförande i form av känslomässiga överspel och persuasiva termer så är det, trots påstående om motsatsen, tydligt att det är de etablerade media som sänker nivån i det offentliga samtalet. Hatet blommar inte ut i så kallade hatmedia. De typiska hatarna är de som inte diskuterar sakfrågor utan påstår sig hata hatet. Empiriskt är det etablissemanget och det kulturradikala avantgardet som främst står för det hatimpregnerade och manipulativa språket.

Jan Tullberg

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson