Annonsera på Avpixlat

Lägga ut smyginspelade intervjuer på nätet OK enligt Journalistförbundets Yrkesetiska Nämnd

KRÖNIKA Efter att Mathias Ståhle på Eskilstuna-Kuriren nyligen skrev sin smutskastningsartikel om konkurrenterna på medborgarjournalistiska initiativet Granskning Sverige, har en diskussion om pressetik dragit igång inom vänsterliberal etablissemangsmedia som i sin oseriositet tangerar det rent absurda och som till och med statsministern oprofessionellt valt att lägga sig i.

Allmänt vedertagna journalistiska metoder och rutiner som man själv dagligen använder har framställts som pressetiska övertramp när de används av journalister med “fel” åsikter, och det hat, den hets och den slarvighet med sanning och fakta som man hävdar finns i den nya alternativa journalistiken, bemöter man paradoxalt nog med ännu hetsigare hets, hatiskare hat och slarvigare slarv med sanning och fakta.

En av käpphästarna i Ståhles och hans papegojors kritik mot Granskning Sveriges telefonintervjuare är att dessa inte talar om att de spelar in samtalen och inte heller att inspelningarna sedan kommer att publiceras på Internet. När jag hörde den kritiken formuleras blev jag en smula förvånad eftersom jag av egen erfarenhet med påföljande prövning i Journalistförbundets Yrkesetiska Nämnd, YEN, vet att etablerade medier agerar på just det sättet och att YEN har slagit fast att ett sådant agerande inte utgör något brott mot journalistisk yrkesetik.

I slutet av 2012 blev jag uppringd av en Tove Palén som då (kanske fortfarande) arbetade som journalist på medieföretaget Tredje Statsmakten, som då (kanske fortfarande) producerar programinslag åt Sveriges Radio P1 Medierna. Tove presenterade sig visserligen och uppgav att hon ringde från Sveriges Radio. Däremot berättade hon inte att hon spelade in samtalet och inte heller att denna inspelning sedan skulle läggas ut på Internet (Sveriges Radios webbplats) och dessutom sändas ut i etern till alla i Sverige med en radiomottagare.

Jag hade vid ett tillfälle något år tidigare blivit uppringd på samma sätt av SR P1 Medierna och då haft ett samtal med vederbörande journalist inför en intervju på plats i SR:s studio i direktsändning. Det här nya samtalet hade samma sonderande karaktär och jag hade ingen anledning att tro att det var något annat, i synnerhet som samtalet varken inleddes eller avslutades med någon information om att det var något annat och, som sagt, inte heller med någon upplysning om att samtalet spelats in och skulle läggas ut på Internet.

Det var av en ren händelse som jag kort därefter upptäckte det aktuella programinslaget på Sveriges Radios webbplats och fick höra min röst inklippt i detta strömma ut ur datorhögtalaren. Jag blev både förvånad och förargad. Jag trodde inte att Sveriges Radio arbetade på det sättet, med att smyginspela samtal och sedan lägga ut inspelningarna på Internet utan att informera den smyginspelade personen om detta.

Jag ringde därför upp ansvariga på såväl Sverige Radio P1 som på medieföretaget Tredje Statsmakten och förklarade att jag var djupt missbelåten med att vad jag uppfattat som ett sonderande samtal inför en intervju användes som en skarp intervju och än mer missbelåten med att samtalet spelats in utan min vetskap och sedan, likaledes utan min vetskap, lagts ut på Internet. Jag fick inget gehör för mina invändningar, vare sig hos Sverige Radio eller Tredje Statsmakten.

Ansvarig på Tredje Statsmakten var då (kanske fortfarande) Lars Truedsson. Hans och mina vägar korsades återigen för en tid sedan och han bevisade då återigen att han är en av de journalister i Sverige som är i absolut störst avsaknad av yrkesetik. Den gången lät Truedsson i egenskap av chef för Institutet för Mediestudier medieforskaren Kristoffer Holt vid Linnéuniversitetet ringa upp mig under förespegling att jag skulle medverka i en akademisk studie.

Studien visade sig sedan i själva verket vara en agendajournalistisk partsinlaga med syfte att svartmåla de nya alternativa medierna. Huruvida Holt var invigd i bedrägeriet eller även han lurades att delta under falska förespeglingar från Lars Truedsson har jag trots försök inte lyckats bringa klarhet i. Detta övertramp har jag utförligt behandlat i en tidigare krönika som kan läsas HÄR.

Tillbaka till 2012 och ämnet för den här krönikan. Man ansåg på Sveriges Radio och Tredje Statsmakten att jag borde ha förstått att jag blev inspelad. Någon skyldighet att informera mig om att inspelningen skulle offentliggöras på Internet ansåg man inte heller att man hade. Jag krävde att programavsnittet skulle redigeras om och de smyginspelade avsnitten med mig tas bort. Jag krävde också att Sveriges Radio skulle publicera en ursäkt för vad jag uppfattade var ett pressetiskt övertramp. Båda kraven avvisades.

Jag gjorde då en anmälan till Journalistförbundets Yrkesetiska Nämnd, YEN, som kan sägas vara en parallell organisation till Pressombudsmannen, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON, men som arbetar lite bredare med att granska hur journalister sköter sig ur ett etiskt perspektiv än bara i förhållande till de pressetiska reglerna. Men jag fick inget gehör där heller. Inte på någon punkt ansåg YEN att Tove Palén eller någon annan inblandad begått något fel.

YEN:s resonemang för att komma fram till att inget klander kan riktas mot Palén eller någon annan uppvisar dock en rad märkligheter. Den första är att min anmälan inte endast gällde Palén, utan också Lars Truedsson som ansvarig producent för programmet och ansvarig på Sveriges Radio som upphandlar Tredje Statsmaktens program. Detta lämnade YEN helt utan avseende.

Vidare tog YEN överhuvudtaget inte upp frågan om att inspelning av samtalet gjorts utan att upplysa om det. Beträffande att inspelningen sedan också publicerades utan att jag blev informerad kommenterar YEN bara den omständigheten med att man “inte kan se” att jag uttryckligen skulle ha begärt att få reda på detta.

YEN ägnade nästan hela sitt resonemang åt att definiera huruvida samtalet mellan mig och Palén var att anse som det informationssamtal jag uppfattade det som eller som den regelrätta intervju som Palén i efterhand hävdade att det skulle varit fråga om. Trots det kom man inte fram till något annat än att ord ansågs stå mot ord.

2012 hade jag bara varit ett år i hetluften som krönikör och talesperson för Avpixlat. (Ansvarig utgivare och chefredaktör blev jag först ett och ett halvt år senare.) Trots denna ringa erfarenhet av att vara en offentlig person i utsatt mediesammanhang, menade YEN att regeln om hänsyn gentemot ovana intervjuobjekt inte var tillämplig.

Sedan dess har jag levt i vad jag trodde var fullständig förvissning om att en uppringande journalist inte behöver informera den som blir uppringd om att samtalet är en skarp intervju vars innehåll kommer att publiceras, och inte heller behöver berätta att samtalet spelas in och att även ljudinspelningen kommer att publiceras (i motsats till att bara användas som stöd för minnet för journalisten som alternativ till att göra skriftliga anteckningar under samtalet).

Om tre tunga journalistiska aktörer – Sveriges Radio, dess underleverantör Tredje Statsmakten och Journalistförbundets Yrkesetiska Nämnd – samtliga slår fast att smyginspelningar och Internet-publicering av sådana inspelningar utan att informera den smyginspelade är helt i sin ordning, då måste det väl vara så. Även om jag personligen ansåg att ett sådant agerande lämnade en del i övrigt att önska beträffande journalistisk yrkesetik, tvingades jag konstatera att min uppfattning som nybakad amatör inom journalistiken inte delades av det professionella journalistskrået.

Sedan dess har jag även fått lära mig att journalister också har rätt att göra oanmälda hembesök hos personer med påslagen kamera och sedan lägga ut dessa påträngande filmsekvenser på Internet. Hittar man inte personen på vederbörandes hemadress eller arbetsplats kan man göra samma typ av oanmälda hembesök hos den eftersökta personens släktingar. Det har jag och nära och kära till mig personlig erfarenhet av. I det fallet kom journalisterna från Aftonbladet.

Fallet Jim Olsson visar dock att beteendet inte är exklusivt för Aftonbladet. Olsson fick oönskad påhälsning gränsande till hemfridsbrott av Expressens journalister med påslagen kamera varefter filminspelningen lades ut på Internet (Expressens webbplats) och ramades in med grova anklagelser som dessutom var osanna. Hembesöket hade dessutom föregåtts av att Expressen tagit hjälp av de våldsbejakande och brottsdömda vänsterextremisterna i Researchgruppen för att genom dataintrång röja Olssons identitet.

Olsson har sedan försökt få upprättelse i alla upptänkliga instanser, däribland Pressens Opinionsnämnd och domstol, men utan framgång. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson (som själv är dömd för vapenbrott) har under denna process agerat arrogant och utan minsta antydan till självrannsakan.

Att i kumpanskap med kriminella extremister röja privatpersoners identiteter, våldgästa och filma dem i deras hem, lägga ut filmerna på Internet tillsammans med lögner om personerna ifråga har alltså prövats i en rad pressetiska och juridiska instanser och befunnits vara helt i sin ordning. Att det förhåller sig så bekräftas ytterligare av journalisterna Niklas Orrenius och Annika Hamruds trakasserier mot pseudonymen Julia Caesar i hennes hem och sommarhus med påföljande röjande av hennes identitet som hämnd för att hon inte ville prata med media.

Hamrud har inte fått någon kritik inifrån mediaetablissemanget för sitt vendettastyrda missbruk av sin yrkesroll. Tvärtom, hon är t.o.m. profilerad krönikör i Journalistförbundets tidning Journalisten, samma organisation alltså som logerar den yrkesetiska nämnden YEN.

I fallet Niklas Orrenius har sanktionerandet av den här sortens arbetsmetoder varit än mer påtagligt. Orrenius erhöll nyligen ett specialpris, inom ramen för Stora Journalistpriset som instiftats särskilt för att markera att man helt avvisar den breda folkliga kritiken mot den sorts kombination av vulgär-, pekoral- och självömkansjournalistik som är hans varumärke.

Orrenius har inte nått upp till den hantverksskicklighet som krävs för att få det ordinarie Stora Journalistpriset. Han har nominerats flera gånger av journalistkollegor som anser att hans långa trägna gärning att demonisera den Sverigevänliga folkrörelsen och liknande rörelser i andra länder är kvalifikation nog för att få priset. Men juryn har inte velat sänka kraven till den låga nivå som skulle tarvas och därmed ta risken att prisets kvalitetsrenommé skadas.

Till sist blev påtryckningarna dock för starka och på Bonniers, som är det prestigefyllda prisets instiftare, löste man saken genom att skapa ett specialpris skräddarsytt för Orrenius med lägre kvalifikationskrav vad gäller yrkesskicklighet, där i stället tonvikten på vad som belönas är politisk korrekthet, vänsterliberal lojalitet och försvar av åsiktskorridoren som de facto ersättare av grundlagen som regelverk för yttrande-, åsikts- och pressfriheten.

Gladast av alla för att Orrenius fick pris var Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski. Det är förståeligt då de två arbetat nära tillsammans med så kallad “agendasättande” journalistik, en eufemism för att låta ändamålet helga medlen. Konsekvensneutralitet, fakta och sanning får här stå tillbaka till förmån för folkuppfostran, förmynderi och censur.

Dagens Nyheter har sedan Wolodarski tillträdde som chefredaktör gått i bräschen för att legitimera spridandet av falska nyheter. Bland annat har tidningen fabulerat ihop historier om rasistiska brandmän i Boden och att den asylrelaterade invandringen till Sverige är en ekonomisk mångmiljardvinst för samhället. Källkritik och faktakoll är också något som DN satt på undantag för sina “högre” syften. Under den amerikanska presidentvalrörelsen återgav man exempelvis uppgifter ur påhittade satirtexter om Donald Trump som vore det fakta.

I likhet med sin kollega Thomas Mattsson på Expressen är Wolodarski av uppfattningen att inte heller lagbrott kan tillåtas utgöra något hinder för en journalist så länge ändamålet är “gott”. Ett exempel på det är Dagens Nyheters “avslöjande” av att polisen i Skåne gjort sitt jobb vad gäller att kartlägga den organiserade kriminaliteten, även när brottssyndikaten är grundade på romsk etnicitet.

Det har i decennier varit en oskriven vänsterliberal lag i Sverige att romer endast får porträtteras som offer för rasism alternativt som kulturellt berikande för Sverige. Att åtta av tio romer i yrkesverksam ålder har sin försörjning från bidrag eller brott beror enligt nämnda doktrin endast på strukturell diskriminering och vardagsrasism. Skulden för den romska kriminaliteten ska således lyftas från romerna själva och läggas på svenskarnas skuldror.

Det här förstod inte polisens brottsutredare i Skåne. Man tillämpade i stället på sitt gammeldags fyrkantiga sätt principen om likhet inför lagen och alla människors lika värde, även när det gäller att ta ansvar för sina brottsliga gärningar. Någon på Skånepolisen med ett modernare postmarxistiskt, maktdynamiskt och identitetsbaserat relativiserat synsätt på brott, straff, skuld och ansvar slog dock rättrådigt larm om vad som försiggick, dvs att brottsutredarna på Skånepolisen utredde brott begångna av romer på samma sätt som brott begångna av personer med annan bakgrund.

Och vem kunde väl vara bättre att rapportera om detta “missförhållande” till än Niklas Orrenius och Peter Wolodarski på Dagens Nyheter? De två lyckades med konststycket att få i stort sett hela den svenska tyckarnomenklaturan att förfasa sig över Skånepolisens “rasistiska” agerande, alltmedan vanligt folk kliade sig i huvudet och – tyst för sig själva för att inte riskera hamna på film på Expressens uthängningswebbplats – undrade vad problemet egentligen var med att polisen utredde brott enligt likabehandlingsprincipen, utan hänsyn till gärningspersonernas etniska härkomst.

I efterspelet till debaclet kring “romregistret” framkom att Orrenius och Wolodarski gjort sig skyldiga till vad som på juridiskt språk kallas för något i stil med obehörigt befattande med kvalificerat sekretessbelagd handling. Det är ett brott och innefattas inte av den så kallade meddelarfriheten som ger en vidsträckt rätt att läcka information till media utan risk för rättsligt efterspel. Att läcka själva dokumenten omfattas inte av denna immunitet och uppgifter och handlingar med kvalificerad sekretess är explicit undantagna.

Wolodarski erkände, bland annat i en intervju i SVT Aktuellt, att han och Orrenius inte bara fått information om “romregistret” av en visselblåsare på Skånepolisen. Man hade också fått fysiska kopior på hela utredningsmaterialet. Det räcker i sig för att sätta meddelarfriheten ur spel. Att många av uppgifterna i registret var sekretessbelagda innebar att Dagens Nyheter distanserade sig ytterligare från meddelarfrihetens område. Saken anmäldes till Justitiekanslern, JK, som dock valde att inte agera. Detta trots att man konstaterade att brott begåtts. Det skulle vara för besvärligt att lagföra de skyldiga ansåg man dock.

Ovanstående är bara ett axplock av exempel på hur “riktiga” journalister arbetar och hur dessa arbetsmetoder prövats och befunnits förenliga med god pressetik och journalistisk yrkesetik. Mot bakgrund av detta borde den förvåning jag inledningsvis i denna krönika redovisade att jag kände över den enorma uppståndelsen kring det medborgarjournalistiska initiativet Granskning Sverige vara en rimlig reaktion.

Än rimligare kan man tycka att förvåning som reaktion borde vara när mediaetablissemanget i sina påhopp på Granskning Sverige framställt helt okontroversiella omständigheter som djupt suspekta. Exempelvis har man gjort ett stort nummer av att personer som för Granskning Sveriges räkning gör telefonintervjuer har fått betalt för sitt arbete. På vilket sätt detta skulle vara kontroversiellt förklarar man inte, men vän av ordning frågar sig förstås vilken journalist som inte får betalt för sitt arbete?

Jag är tämligen övertygad om att Tove Palén på Tredje Statsmakten/SR P1 Medierna fick betalt för att ringa upp mig. Lika förvissad är jag om att Love Benigh på SVT Aktuellt och Martin Wicklin på SR P1 Medierna fick betalt när de (föranmälda) kom på besök för att intervjua mig hemma i min lägenhet.

Granskning Sverige har även ifrågasatts för att de redigerar sina intervjuer och lägger in så kallade “prator” mellan intervjuinslagen. Även detta är helt normalt redigeringsarbete när man sammanställer ljudreportage eller skriver intervjubaserade artiklar. Så skedde till exempel i samtliga de tre fall med mig själv som intervjuobjekt som jag hänvisar till ovan. Faktum är att SVT och SR klippt betydligt hårdare och haft väsentligt fler och längre “prator” i sina inslag jämfört med en genomsnittlig Granskning Sverige-intervju.

Men vad som borde vara och vad som är, det är två skilda ting. I Sveriges perverterat hegemoniskt vänsterliberala medielandskap används två helt olika måttstockar för journalistiskt arbete – en för journalister med “rätt” åsikter och en annan för journalister med “fel” åsikter. Har man “rätt” åsikt kan man gå över lik i sitt journalistiska värv utan att det beivras. Har man “fel” åsikt förstoras bagateller upp till krigsrubriksanklagelser.

Om vi på Avpixlat slagit oss samman med kriminella extremister och utsatt journalister för vad Expressen utsatte Jim Olsson för, då hade vi utan tvekan fällts i varje instans där Expressen nu friats. Jag hade troligen, i egenskap av ansvarig utgivare, fått skaka galler. Om någon på Skånepolisen läckt “romregistret” till oss på Avpixlat och vi använt det för att belysa den omfattande organiserade romska brottsligheten, då hade jag knappast fått Stora Journalistpriset och JK hade med största sannolikhet inte avskrivit ärendet utan lagfört både mig och läckan inom Skånepolisen.

Man behöver inte ens göra något fel överhuvudtaget för att bli föremål för etablissemangsmedias svartmålning, hets och hat. Det räcker med att man inkräktar på den vänsterliberala mediekartellens självutnämnda ensamrätt att arbeta med journalistik för att drevet ska gå. Vi på Avpixlat har levt med den sortens vuxenmobbning i drygt fem års tid nu och kommer så att få göra länge till.

Uppsidan av detta är att etablissemangsjournalisternas desperation nu är så monumental att de ofta agerar i ren affekt och då regredierar ned till ren sandlådenivå. Det här ser förstås mediekonsumenterna och det skyndar på strömhoppen av läsare från etablissemangsmedia till alternativmedia. Den genomsnittlige mediekonsumenten vill läsa och se journalister som uppför sig som vuxna människor, inte som skrikande och fäktande småbarn.

Han eller hon vill också ha en nyhetsrapportering som bottnar i respekt för medborgaren som vuxen att själv avgöra vilka fakta som är relevanta, i motsats till en rapportering där journalisten utser sig till förmyndare och avgör vilken information läsaren eller tittaren klarar av att hantera. Och man vill förstås också att det som presenteras som fakta verkligen är fakta och inte påhitt och lögner som ofta är fallet i Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter.

Sedan några månader tillbaka har vi i alternativmedia fått en mäktig bundsförvant, ingen mindre än USA:s president. Det är en välkommen draghjälp i kampen för ett sundare medielandskap. Detta har gett den vänsterliberala medienomenklaturan total mental kortslutning och man passerar nu varje dag nya journalistiska lågvattenmärken utan att inse att man därmed gör det alltmer uppenbart för alltfler att Donald Trump och Avpixlat har fog för vår mediekritik. Mitt i allt eländet ger detta ändå viss anledning att vara hoppfull.

Mats Dagerlind

Den som vi ta del av Journalistförbundets Yrkesetiska Nämnds beslut i det ärende som redovisas i texten ovan kan göra det HÄR.

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson