Annonsera på Avpixlat

Följ en godhetsberusad svensk till verklighetsfärjan i sju steg

KRÖNIKA För inte så länge sedan var det ingen självklarhet att man som ”alkoholpolitisk” flykting i vårt västra grannland (från Skåne sett) blev behandlad med silkesvantar. Det blev visserligen sällan något allvarligt gruff mellan broderfolken. Men uttryck som ”Håll Danmark rent, följ en svensk till färjan” var en verbal dansk skalle som gärna delades ut med ett underfundigt ”smil” på läpparna. Samma slagord stod på baksidan av de avrivningsbara Tuborg-etiketter som vi pillade av och knäppte i sjön under överfarten från Limhamn till Dragør medan vi lät det sammetslena innehållet ömt smeka våra jungfruliga tonårsstrupar.

För de yngre Avpixlat-läsarna är det kanske svårt att föreställa sig. Men det fanns faktiskt en tid då Sverige inte var världens mest extrema PK-land. Vi hade andra problem på den tiden. Det fanns bland annat ett elitistiskt förmynderi där alkoholen pekades ut som roten till allt ont. Öl var dåtidens SD och skulle bekämpas med alla till buds stående medel. På krogen serverades ingen alkohol före kl. 12.00, och när man väl hade pungat ut med en halv veckolön för en skumfri Pripps Blå fick man inte själv transportera den från bardisken till bordet. Hembränningen florerade förstås, och en dagstripp till Danmark var ett välkommet inslag för att tillfälligt undkomma det kvävande betongsosseriet.

Det här var innan DN, Aftonbladet, Sydsvenskan med flera förvandlades till olika utgåvor från samma Pravda-redaktion. Välstånd mättes inte i rödvin, en starkt pigmenterad människa var en neger och man kunde ge servitrisen en uppskattande dask på skinkan utan att bli fälld för fullbordad våldtäkt. Samhällsdebatten var inte indränkt i genus-bolibompa, och hade uttrycket HBTQ dykt upp i något sammanhang hade vi antagligen trott att det handlade om riksorganisationen för ”Hem-Bakande Tanter och Qvinnor”. I monokulturens Sverige fanns det bara två tevekanaler att välja emellan, men det bjöds på intressanta debatter där pålästa politiker företrädde olika visionära ståndpunkter och inte bara var oense om A-kassenivåerna.

Vi hade fortfarande intellektuella giganter inom politik, journalistik och inte minst inom nöjesvärlden. Thorsten Ehrenmark skrev högkvalitativa texter så att folk kiknade av skratt, Tage Erlander drog vitsar i Hylands hörna så att folk kiknade av skratt, och Hasse & Tage kombinerade sång, dans och komik så att folk kiknade av skratt.

 
Vad hände?

Jag vet inte hur det gick till, men de här strålande fyrtornen ersattes någon gång av en ignorant klick av käbblande politiker, bortförklarande agendajournalister och mångkultursvurmande aktivistpapegojor till komiker. Denna humorbefriade trippelentente har druckit sig berusad på sin egen godhet och stängt in sig i en folkuppfostrande, folkföraktande och PK-armerad cementbunker. Från den bedriver de ett oförsonligt utnötningskrig mot sina landsmän. De få åsiktspartisaner som vågar skjuta tillbaka med knallpulverpistolen krossas lika skoningslöst som en ölburk under en pansarvagn.

Trots att landet håller på att brinna upp påstår gräddfilskommunisterna på Södermalm med mästergycklaren Schyffert i spetsen i parti och minut att vi aldrig har haft det tryggare och säkrare. Att de här själviska, arroganta stjärnskotten, vars Hänt-i-veckan-horisont slutar vid tullarna, vågar sig på att tala om för oss att vi aldrig har haft det bättre spränger alla gränser för ära och hederlighet. Men Schyffert har ju precis köpt en ny Porsche så han har i alla fall aldrig haft det bättre – om han nu inte körde en Ferrari innan förstås.

Dessa självbelåtna miljonärer ser tydligen inte det absurda i att på säkert avstånd från förortens fasor sitta och kritisera dem som inte har samma ekonomiska muskler som de själva och därför inte kan undfly mångkulturens negativa biverkningar. Speciellt utsatta är våra fattigpensionärer som med fiskpinnar och filmjölk i stigande antal får sätta sig på avbytarbänken i förtid med vetskapen om att de aldrig kommer att bytas in på plan igen.

 
Berikande mångkultur

Det finns många problem med dagens samhälle. Ett är att det är så otroligt tråkigt. I ett PK-fritt land, som jag växte upp i, kunde man skämta och driva med nästan allt och alla. Det är så det ska vara. Inget ska vara heligt. I dag måste man ständigt se upp så att man inte råkar trampa på någon försåtmina som har lagts ut av kränkhetsmaffian.

”Mångkulturella” inslag kan förvisso ha sin tjusning, till exempel om man som bondläpp bor ute på vischan och som lördagsunderhållning bara har att välja mellan ”Let’s Dance” och Snål-Berras geggiga korvmoj där senap och Bostongurka kostar extra. Flyttar det då in en Ahmed eller Mustafa som erbjuder fräsch sallad, saftig kebab och turkiska bjudoliver är det förstås ett välkommet inslag i tristessen, berikar ortens kulinariska utbud och höjer den allmänna livskvaliteten.

Om nu de nyanlända kebabteknikerna är trevliga, driftiga och håller facila priser så kommer kanske bondlurkarna att föredra kebabtallrik i stället för ”en fettig i bröd”, och genom kapitalismens utbud- och efterfrågan-magik kommer nyetableringen på orten att lyckas. Då är det bara att gratulera. Alla är vinnare. Förutom Snål-Berra förstås. Men han får väl sälla sig till de andra fattigpensionärer på den där avbytarbänken med en pissljummen fulöl i näven.

I vilket fall är exemplet ovan ganska ovanligt. Mångkulturens avigsidor har en tendens att äta sig in i samhället som en barkborre i en gammal timmerstock.

 
Sjustegsmetoden

Det kan stundtals naturligtvis kännas som den politiska korrektheten håller en i ett fjättrande grepp som bara Houdini skulle kunna ta sig ur. Men i och med Trumps intåg i Vita huset har förändringens vindar börjat blåsa på allvar. Det är visserligen ingen orkan än, men det är styv kuling – i alla fall i USA. Och det som händer där brukar med en viss fördröjning ta sig över hit. Och tycker ni det låter utopiskt så tänk på Herbert Steins citat: ”Det som inte kan fortsätta i evighet kommer att upphöra.” Det är en naturlag, och i Sverige börjar vi redan se tecken på det, till exempel i form av Peter Springare-effekten. Även Thomas Mattssons barnsligt arroganta uppträdande efter att ha vunnit ett tryckfrihetsmål mot en pensionerad docent gör att folk får upp ögonen för att något är ruttet i staten Sverige.

Allt fler är helt enkelt jävligt trötta. Vi som redan är övertygade om att en förändring är nödvändig bör kanske så långsamt fråga oss hur vi ska förhålla oss till de hårdnackade PK-iter som fortfarande sätter agendan den dagen då mångkulturens murar rämnar och de måste inse att alla samhällsproblem inte kan lösas med godhetsorgier, sång och dans.

Vi får kanske se det lite som en omorganisation på jobbet. För att den ska fungera måste medarbetarna igenom skalan som gäller för ”change management”. De som redan är övertygade om förändringens nytta och förtjänst (vi) behöver hjälpa de andra att nå fram till målet. Jag vet, de förtjänar det inte, men vi får se oss som skolpoliser som försöker hjälpa barn över gatan.

För att frigöra sig från alkoholen finns det hos AA något som heter tolvstegsmetoden. Så många behövs förhoppningsvis inte för att avgifta snöflingorna. Det räcker nog med att stegvis hjälpa dem vidare under förändringscyklerna som beskrivs nedan.

  1. Lamslagenhet: Den här mentala reaktionen sätter in när man först konfronteras med förändring. Informationen om förändringen sjunker inte in. (Det här var reaktionen i USA när Trump vann valet.) Vi måste fortsätta upprepa nyckelfakta om förändringen och varför den är nödvändig.

 

  1. Förnekelse: Det här är nästa reaktion. Människor som lever i förnekelse tänker saker som: ”Det här kommer inte att hända”, ”de kommer inte att våga” eller ”de försöker bara skrämma oss.” (Det var reaktionen som dominerade under President-elect-fasen.) Vi kan hjälpa förnekarna vidare genom att bryta ner förändringen i olika steg. Om vi hjälper dem att förstå vad som händer ökar sannolikheten att de kommer att acceptera förändringen.

 

  1. Rädsla: Förnekelsen ger förr eller senare vika för rädsla: ”Fan, saker och ting kommer verkligen att ändras.” Människor som känner rädsla inför förändring måste få ventilera sina känslor öppet. Vi måste förklara för dem att det inte innebär att man får randalera på stan.

 

  1. Förhandling: När de förstår att förändringen kommer att fortsätta kommer de att försöka att förhandla. Vi måste påminna dem om att de viktigaste aspekterna av förändringen inte kan omförhandlas om vi vill gå vidare mot en framgångsrik framtid tillsammans.

 

  1. Depression: Depression kan uppträda när de inser att vi kommer att lyssna på alla deras krav men inte kommer att ge efter för alla av dem. Vi måste uppmuntra dem att tala genom saker och ting med sin familj, sina vänner och bekanta.

 

  1. Utforskning: När de väl har kommit ur depressionen kommer de att börja utforska förändringens möjligheter och börja tänka på hur framtiden kan komma se ut. När de kommit så långt måste vi förklara hur värdefullt deras samarbete är och belysa förändringens pluspunkter.

 

  1. Acceptans: När de har fått förtroende för den nya situationen börjar de gradvis acceptera förändringen. Här gäller det att bygga upp deras självförtroende genom att berömma framstegen. När förtroendet stiger kommer de att acceptera förändringen och bestämma sig för att ge den en chans.

 
Nej, alla ska inte med!

På det här viset kan vi förhoppningsvis få med tillräckligt många godhetsberusade svenskar på verklighetsfärjan framåt. Observera: Målet är inte att få med alla utan bara tillräckligt många för att komma upp i en kritisk massa så att vår sida är i majoritet. Antidemokrater som Schyffert eller Mattsson, som ser ner på oss som om vi vore banjospelande rednecks från ”Den sista färden”, vill vi helst inte ha med. Och skulle vi ändå förbarma oss om dem så får de skala potatis på nedre däck – utan tillgång till livbåt och flytväst.

Joakim ”Bronco” Mårtensson

Fler krönikor av Joakim Mårtensson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson