Annonsera på Avpixlat

Det politiskt-juridiska rävspelet bakom Trumps temporära migrationsorder (Del 2/2)

KRÖNIKA Som jag förklarade i del ett av denna krönika handlar rättsfallen mot presidentens order om motståndarsidans strategi och rävspel. Detta gällde inte bara Republikanerna under Barack Obama utan även Demokraterna i nutid under Donald Trump, vilket vi nu ser kring migrationsordern.

Donald Trump, likt Barack Obama, stiftade en federal migrationslag genom en s k Executive Order. Eftersom migrationsordern är federal, alltså gäller nationellt, måste federala, inte delstatliga, domstolar ta upp ärendet, liksom de gjorde med Obamas immigrationslagar.

Det är i sammanhanget viktigt att poängtera väsentliga skillnader mellan Obamas och Trumps migrationslagar. Obamas lag som jag hänvisade till i förra krönikan, den s k Dream Act, som slutligen underkändes av rättsväsendet, var permanent och saknade stöd av kongressen, existerande federala lagar samt tidigare HD-prejudikat. Trumps order är temporär och har stöd av kongressen genom redan stiftade federala lagar samt tidigare HD-prejudikat.

Lagar finns alltså redan som omfattar migrationsområdet och presidentens specifika befogenheter kring inreseförbud. Trump hänvisar till just dessa lagar i ett nyligt tal beträffande den nuvarande rättsprocessen. Lagen borde vara glasklar om att Trump redan besitter makten att införa den migrationsorder han beordrade. Presidenten har haft den makten i den bakomliggande lagen i fråga som stiftades av kongressen 1952 och framgångsrikt åberopats av flera presidenter innan Trump, inklusive Jimmie Carter, George W. Bush och Barack Obama.

Citat från den specifika lagen, som är del av den federala lagtexten,Trump åberopar:

Whenever the President finds that the entry of any aliens or of any class of aliens into the United States would be detrimental to the interests of the United States, he may by proclamation, and for such period as he shall deem necessary, suspend the entry of all aliens or any class of aliens as immigrants or nonimmigrants, or impose on the entry of aliens any restrictions he may deem to be appropriate.

Med hjälp av Minnesota beslutade den vänsterliberala delstaten Washington att leda arbetet med att stämma Trumpregeringen eftersom dessa delstater ogillade presidentens migrationsorder, högst sannolikt av politiska och ideologiska skäl, inte juridiska. Washingtons delstatsjustitieminister lämnade därför in en stämning mot presidenten till den västra District Court i Seattle, Washington, ett vänsterliberalt juridiskt näste med ett i princip garanterat vänsterliberalt utfall.

Stämningen handlade minimalt om lagar, konstitutionen och presidentens befogenheter och i princip endast om de omedelbara konkreta konsekvenserna av migrationsordern, något domaren därmed måste förhålla sig till, vilket var ett kryphål som utnyttjades av den målsägande parten.

I den vänsterliberala Washingtons västra District Court tilldelades fallet till domaren James Robart, sannolikt slumpmässigt, rena vinstlotten för vänsterliberaler. Robart är nämligen en ökänd aktivist och dessutom asylaktivist. Robart har i domstol uttryckt stöd för Black Lives Matter och på sin fritid regelbundet hjälpt asylsökande med gratis juridisk rådgivning.

Robart tillsattes dock av Republikanen George W. Bush, men det är oklart om Robart innan Bush nominering av honom var öppen aktivist eller blev sådan efter tillsättningen. Domare i federala domstolar är tillsatta på livstid och kan därför inte med tvång avsättas, vilket gör att aktivism, politik och ideologi som eventuellt påverkar ett domslut inte äventyrar domarens anställning.

Det vänsterliberala juridiskt-politiska rävspelet kring valet av domstol ansågs därför att vara ett spiksäkert kort för att omedelbart stoppa Trumps order, oavsett om Robart eller någon annan domare tilldelades fallet. Detta visade sig bli verklighet. Robart stoppade Trumps order, men hans motivering varför är inte speciellt vattentätt ur ett rationellt verklighetsperspektiv.

Ett av Robarts huvudargument mot Trumps order var nämligen att delstater “kommer att lida av skador som är omöjliga att reparera” i områden som till exempel utbildning, arbetsmarknad och företagsverksamhet om flyktingar och vissa migranter från sju terroristländer i tredje världen under några veckor inte släpps in i USA. Kort och gott, Robart ansåg att om syrier, somalier, sudaneser osv. utan koppling till USA inte släpps in under några veckor kommer amerikanska utbildningssystem och företag runtom i landet att kollapsa och aldrig kunna återhämta sig – ett bisarrt argument som baseras mer på vänsterliberala känslor än verklighet.

Robart gick alltså på de målsägandes känslomässiga linje om att fallet handlade om påstådda och teoretiska irreversibla negativa konsekvenser av migrationsordern, inte den juridiska tolkningen av kongresslagen från 1952 eller ens av konstitutionen. Hela domslutet på knappt sju sidor kan läsas här.

Trump hävdar att Robarts beslut innebär att den nationella säkerheten komprometteras på grund av risken att terrorister kommer in i USA ökar. Trump anser även att Robarts beslut är politiskt och ideologiskt samt präglas av aktivism och inte av juridik grundat på presidentens befogenheter som konstitutionen och migrationslagarna från 1952 klargör.

Robart ignorerade även helt att under de senaste 15 åren har minst 73 invandrare till USA från de sju länderna migrationsordern gäller anhållits, åtalats och fällts för terrorism i USA – alltså sambandet mellan migration och nationell säkerhet där rättssystemet han själv arbetar inom direkt varit inblandat.

I syfte att framföra bevis som stöd för migrationsordern släppte Vita huset nyss en lista på ett par dussin individer som migrerat till USA från något av de sju länderna i fråga och som i USA sedermera anhållits för terrorism, varav majoriteten även åtalats och fällts i domstol.

Många juridiska experter håller med Trump och påpekar att nationell säkerhet, ett område som migrationspolitik befinner sig inom, ligger inom presidentens ansvarsområden och har stöd i lagen och konstitutionen, framförallt då det handlar om icke-medborgare utan några kopplingar till landet, vilket migrationsordern i praktiken innebär efter de justeringar som Trump gjorde dagarna efter att ordern verkställdes.

När HD tar upp fallet, vilket bara är en tidsfråga, kommer tolkningen av konstitutionen, lagtexten från 1952 samt diverse tidigare HD-domslut vara det centrala, varav ett från 1972 som är av extremt stort intresse för Trumpärendet. HD bekräftade då med hänvisning till kongresslagen från 1952 att presidenten besitter makten att utefter eget omdöme neka vissa utvalda människor inträde till USA.

Det bakomliggande rävspelet kring allt detta slutar dock inte här. Alla visste att Trump skulle överklaga domslutet som han förväntades förlora i den vänsterliberala District Court. Den målsägandes ursprungsstrategi innebar därför även att Trumps överklagan skulle hamna i en vänsterliberal appellationsdomstol. Appellationsdomstolen som överser den västra District Court i delstaten Washington heter Ninth Circuit Court och ligger i San Francisco i Kalifornien. Även den domstolen är notorisk för att utfärda ideologiskt vänsterliberala domslut, alltför vänsterliberala allt förofta dessutom enligt HD.

Supreme Court i Washington D. C. håller nämligen ögonen på just den appellationsdomstolen eftersom HD reverserar kring 80 procent av dess beslut, ofta dessutom enhälligt, vilket är en extremt hög siffra, näst högst av landets 13 Circuit Courts. Av de 13 Circuit Courts som finns i USA är Ninth Circuit Court den med näst lägst betyg, alltså den näst sämsta enligt HD.

Anledningen till alla reverseringar beror på att HD ofta är konservativ som därmed anser att Ninth Circuit Court dömer alltför liberalt och därmed regelbundet kommit till helt fel domslut.

Av de tre domarna i Ninth Circuit Court som översåg Trumps överklagan är en tillsatt av den före detta Demokratiske presidenten Jimmie Carter, en av Republikanen George W. Bush och en av Demokraten Barack Obama. 2-1 till vänsterliberalernas fördel, vilket i sig ger kraftig indikation hur Trumps överklagan slutar. Dessa domare valdes dock ut slumpmässigt. Den 60 minuter långa överklagan där båda sidor presenterade sina argument och domarna ställde frågor kan i efterhand lyssnas på här.

Tyvärr lyckades Trumps advokat inte presentera någon statistik som svar på en oförberedd fråga om invandrad terrorism från de sju länderna i fråga, där statistiken i ovan stycke kring arrester, åtal och fällande domar hade varit utmärkta bevis som stöd för behovet av migrationsordern. Dock kommer sådan statistik naturligtvis delges HD när den dagen kommer.

Domslutet i appellationsdomstolen slutade som förväntat med att District Courts domslut står fast, alltså att Trumps migrationsorder tillfälligt stoppas. Motiveringen var inte kring lagar eller konstitutionen. Appellationsdomstolen konstaterade att resefrihet, familjeåterförening och förebyggande av diskriminering är viktigare än nationell säkerhet – ett typiskt vänsterliberalt argument, men även att migrerad terrorism inte är en akut angelägenhet för en president.

Enligt den vänsterliberala appellationsdomstolen får alltså amerikaner acceptera migrerad terrorism som del av globaliseringen samt att presidenten inte ska kunna förebygga fenomenet trots att konstitutionen, lagar och tidigare HD-beslut ger presidenten just den makten. Appellationsdomstolen verkade även inbilla sig att migrationsordern är, helt i linje med vänsterliberalers oförmåga att ta till sig fakta genom att läsa relevanta dokument, ett muslimförbud, vilket är helt felaktigt eftersom 90 procent av muslimer globalt inte påverkas.

Kort och gott, det politiskt motiverade domslutet betyder att stoppet för Trumps migrationsorder står fast samtidigt som den tidigare domstolen ges mer tid att fastställa om migrationsordern är förenligt med lagen och konstitutionen. Domslutet hänvisar inte till eller ens omnämner kongresslagen från 1952 där presidenten bokstavligen och oavkortat tilldelas den absoluta makten att helt själv avgöra vilka individer och grupper som inte får komma in i landet. Att den lagen utelämnades från domslutet anses av juridiska experter i USA vara helt obegripligt och ett bevis för att aktivism, inte juridik, utövades av domarna. Domslutet på knappt 30 sidor kan läsas här.

Både District Court och HD kommer nu vara inblandade där HD slutligen har sista ordet. Detta är ett konkret exempel på det amerikanska “checks and balances“, alltså maktbalansen.

Oavsett om Trump eller vänsterliberaler vann i Ninth Circuit Court var det allmänt känt att fallet slutligen hamnar i HD. Den förlorande sidan överklagar garanterat, och HD är den slutliga instansen för sådant.

Även om Trumps tillfälliga migrationsorder kan vara historia när väl HD tar upp fallet, eftersom det kan ta flera veckor eller månader att nå HD, är detta ett ärende som HD oavsett måste ta itu med för att bekräfta det tidigare HD-prejudikatet eller sätta ett helt nytt sådant kring vilka befogenheter presidenten har beträffande migrationspolitik samt hur konstitutionen ska tolkas i fall som specifikt berör inresor för utlänningar utan kopplingar till USA i samband med nationell säkerhet.

Jag har nyligen skrivit en krönika med fokus på just amerikanska HD som kan vara av intresse att läsa i sammanhanget. Amerikanska HD har, som sagt var, för närvarande fyra konservativa och fyra vänsterliberala domare. En stol står fortfarande tom efter bortgångne konservativa domaren Antonin Scalia.

Obamas Dream Act som HD tog upp efter Scalias bortgång ger oss starka indikationer på hur det kan sluta för Donald Trump kring den temporära migrationsordern samt viss annan migrationspolitik, förutsatt att domarna i vanlig ordning dömer baserat på deras ideologiska tolkning av konstitutionen.

Går vi efter efter samma ideologiska fördelning i HD som under ärendet beträffande Barack Obamas immigrationslagar, vilket är ett rimligt antagande, slutar sannolikt ett HD-domslut fyra mot fyra, vilket bollar ärendet tillbaka till tidigare domslut, alltså att stoppet av Trumps migrationsorder står fast.

De fyra konservativa domarna stödjer troligen Donald Trumps nuvarande migrationsorder eller en framtida sådan, beroende på när fallet avgörs, som är förenligt med konstitutionen och den federala lagtexten samtidigt som de fyra vänsterliberala domarna sannolikt motsätter sig Trumps migrationsorder med hänvisning till samma konstitution och lagtext. De hittar säkert ett vänsterliberalt kryphål. Dock måste vi ha i åtanke att HD reverserar, ofta enhälligt, 80 procent av Ninth Circuit Courts domslut, vilket borde ge Trump rejält hopp.

Det är här som rävspelet i senaten kommer in på allvar och med råge. Allt står och hänger nämligen på HD-domare nummer nio som i skrivande stund inte är tillsatt men är nominerad. Parallellerna till Obamas immigrationslagar är slående även beträffande HD-tillsättningen av stol nummer nio.

Trump nominerade konservativa Neil Gorsuch till den tomma HD-stolen efter Scalia. Gorsuch tolkar konstitutionen konservativt, vilket betyder att han högst sannolikt stödjer Donald Trumps migrationsorder som del av presidentens befogenheter. Gorsuch, om han godkänns av senaten som den nionde HD-domaren innan fallet tas upp av HD, kan alltså bli den avgörande rösten beträffande vilka befogenheter presidenten slutligen får kring migrationsordrar.

Demokrater och Republikaner i senaten, där Gorsuchs och Trumps migrationsorder öde nu alltså avgörs, begriper naturligtvis allt detta, både det kortsiktiga som långsiktiga. Med vetskapen att framtiden står på spel kring presidentens makt över migration, ett konfliktfyllt område även i USA, med Trump som nuvarande president kan vi därför förvänta oss att Demokraterna i senaten kommer kämpa med alla medel mot att Gorsuch tillsätts samtidigt som Republikanerna i samma kammare tillsammans med Donald Trump kommer att kämpa lika hårt med alla medel för att han tillsätts. Vi kan därmed räkna med fulspel på högsta nivå av båda partierna i senaten. Omvända roller mot Obamas HD-nominering alltså. Skillnaden är att presidentens parti nu är i majoritet i senaten.

När Gorsuch nominerades av George W. Bush 2006 som domare i Tenth Circuit Court fick han enhälligt stöd av det Demokratiska partiet i senaten, vilket då inkluderade flera av dagens ledande Demokratiska senatorer som nu däremot obstruerar tillsättningen av Gorsuch.

Gorsuch har en av de absolut mest imponerande meritlistorna och CV:s bland nominerade HD-domare i historien så Demokraternas obstruktion inte handlar om kvalifikationer utan enbart om politik.

Gorsuch, om han tillsätts innan Trumpfallet tas upp i HD, kommer att rösta konservativt, vilket slutar med 5-4 till Trumps fördel, alltså en garanterad slutförlust för vänsterliberalerna kring den nuvarande eller en liknande framtida migrationsorder under Trump.

Trump och Republikanerna satsar därför allt krut på att försöka få Gorsuch tillsatt snabbast möjligast för att få de fem rösterna i HD Trump kan komma att behöva för att slutligen vinna fallet och få det juridiska prejudikatet kring nationell säkerhet och migration han vill ha.

I senaten krävs normalt endast en majoritetsröst för att godkänna HD-nomineringen, alltså 51 röster om alla senatorer närvarar. Om det slutar oavgjort, 50-50, har vice presidenten den avgörande rösten. Demokraterna vet att detta scenario garanterat slutar med att Gorsuch tillsätts och att Trump får igenom sin vilja kring migrationsordrar eftersom Republikanerna är i majoritet i senaten, 52 mot 48, samt att Republikanen Mike Pence är vice president. Pence lade nyligen just den avgörande ja-rösten i samband med den oavgjorda 50-50 omröstningen i senaten beträffande Trumps nominering till utbildningsminister.

Om det ena partiet kraftigt obstruerar HD-nomineringen i senaten, något Demokraterna tveklöst kommer göra, eventuellt genom en s k “filibuster” kan en “supermajoritet” komma att krävas vid omröstning som slutlig kompromiss mellan de två partierna i senaten i syfte att HD-nomineringen inte ska stoppas helt utan iallafall omröstas. Det skulle betyda att 60 positiva röster krävs för att Gorsuch godkänns. Under de omständigheterna måste Republikanerna därför locka över minst åtta Demokrater till sin sida, vilket är möjligt men en oerhört svår uppgift.

Som ni ser handlar det hela om politiska och juridiska rävspel samt maktspel på allra högsta nivå som olika parter använder sig av i syfte att slutligen vinna, inte bara det individuella domstolsfallet om Trumps temporära migrationsorder utan dessutom kring HD-prejudikat som berör presidentens befogenheter kring nationell säkerhet och migration – beslut och prejudikat som dessutom blir gällande i flera generationer framåt.

Trump har nyligen uttalat sig om att han troligen kommer skriva en ny migrationsorder inom kort där språket anpassas utefter lärdomarna av de båda domsluten. Kort och gott, en ny omarbetad migrationsorder som faller inom ramarna för det domstolarna påpekade som svagheter för den första ordern.

Vi hörs i kommentarsfälten!

Björn Norström

Fler krönikor av Björn Norström hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson