Annonsera på Avpixlat

Varken 1928, 1948, 1976 eller 2018

KRÖNIKA Socialdemokratin är väsentligen reformistisk och pragmatisk. “Bättre vägar i Norrland betyder mer än all socialism“, skrev Karleby 1926 i sin bok Socialismen inför verkligheten. Karleby var drivande på 1920-talet när socialdemokratin nästan hade blivit ett parti utan ideologi då den hårdföra socialismen försvunnit vänsterut till Moskvatrogna SKP. Karleby förespråkade arbetarnas deltagande i samhället tillsammans med medelklass och borgerlighet snarare än expropriering av privategendom. Dagens lika nyktra socialdemokrater Carl Hamilton och Johan Westerholm rekommenderar en omläsning av Karleby för att blåsa liv i socialdemokratin. Till dem kan man nog räkna Widar Andersson och Lotta Gröning.

Men trots denna framgångsrika verklighetsinsikt i landets mest framgångsrika folkrörelse, så drabbas den svenska socialdemokratin ibland av socialistiskt högmod vilket har resulterat i tre valnederlag, 1928, 1948 och 1976, och troligen igen 2018. Men redan innan det första katastrofvalet 1928 avvisades socialisering som metod.

År 1920 bildades för första gången en socialdemokratisk regering ledd av Hjalmar Branting som statsminister. Den höll i sju månader men isen var bruten. Kung Gustav V som utsåg statsministrar accepterade arbetarhövdingen Branting. Radikala socialistiska idéer fortsatte att florera i arbetsrörelsen och Branting tillsatte en utredning om socialisering av privategendom för att tillgodose partiets vänsteropposition. Fackföreningarna var dock inte intresserade och utredningen glömdes bort. Radikala idéer om att överta de kapitalistiska produktionsmedlen skulle dock återkomma inom partiet men inte vinna väljare. Tvärtom visar socialdemokratins katastrofval åren 1928, 1948 och 1976 att svenska väljare inte vill införa socialism och kollektivt ägande, eller förbjuda vinster i privat utförd välfärd.

 

KOSACKVALET 1928

Att ingå i och även leda tre kortvariga minoritetsregeringar mellan 1920 och 1930 stärkte inte socialdemokratin då de knappast hann uträtta något under tiden. Från vänstern skälldes de ut för anpassning men socialdemokratin stängde inte dörren för Sveriges Kommunistiska Parti, SKP (del av Tredje Internationalen/KOMINTERN).

Vissa i socialdemokratin hoppades att kommunistpartiet skulle besinna sig och träda in i partiet igen, en förhoppning som var förgäves och skulle kosta sig dyrt. År 1928 gick de två arbetarpartierna till val på en gemensam vallista. Valet kallas “Kosackvalet” eftersom många från liberalt och konservativt håll anspelade på de ryska kosackerna, bolsjevikerna och Josef Stalin.

Diktatorn själv befanns ha ett finger med i valrörelsen när strejkande gruvarbetare fick ersättning från Moskva förmedlade av svenska kommunister. Att SKP:s ledning dessutom hade en rysk medborgare som också var medlem i det ryska kommunistpartiets politbyrå var mer än väljarna kunde svälja. Eftersom en röst på de reformistiska socialdemokraterna i och med valalliansen också blev en röst på de revolutionära kommunisterna flydde väljarna. 14 riksdagsplatser förlorades till liberaler, högern och bondepartier när kvinnor och arbetare flydde från arbetarpartialliansen.

 

PLANHUSHÅLLNININGSDEBATTEN 1948

Planekonomiska tankar, dvs. socialism eller med den svenska eufemismen “planhushållning”, blev mest synliga i 1944 års socialdemokratiska partiprogram. Där föreslogs socialisering av försäkringsbolag och oljehandel, reglering av utrikeshandeln och mycket mer i de omstridda 27 punkterna. Tillsammans med ett löfte från handelsminister Gunnar Myrdal till Sovjetunionen om ett miljardlån höjdes temperaturen i de politiskt ideologiska diskussionerna i den svenska pressen betydligt.

Reformer av detta slag krävde betydliga skattehöjningar. Liberalernas ledare Bertil Ohlin kunde stödja några av reformidéerna men inte alla. Väljarna var mindre intresserade. 1944 nådde de svenska kommunisterna 10 % väljarstöd, men klarade inte av att rätt hantera en metallstrejk året därpå. Alltför stridbar agitation från de mest hårdföra kommunistiska strejkande arbetarna och socialdemokraternas löfte om miljardlån till diktatorn Josef Stalin fick kommunisternas dittills högsta siffra att sjunka till 6 % i riksdagsvalet år 1946. Därmed försvann ett betydande stöd för den socialdemokratiska minoritetsregeringen.

Programmet föreslog vidare högre pensioner, statlig arbetslöshets- och sjukersättning, barnbidrag, kortare arbetsdag, bättre bostäder, större offentlig sektor, priskontroll, jordbrukssocialisering, fortsatt hyresreglering och matransonering samt statligt stöd till bostadsbyggande. Kommunisterna gjorde inget eget program utan övertog socialdemokraternas program i sin propaganda som uppfattades som gemensam för kommunister och socialdemokrater av väljarna. Kosackvalet år 1928 var inte bortglömt.

Krediten till Sovjetunionen irriterade relationerna med USA, men handelsminister Gunnar Myrdal försökte hålla båda stormakter på gott humör. Han hade nyligen bott i USA. Men hans kommentar om att “Sveriges överordnade politiska intresse är att uppnå goda och intima relationer med Sovjetunionen” föll inte i god jord på andra sidan Atlanten och han fick avgå.

Mellan åren 1945 och 1948 debatterade folkpartister och socialdemokrater planhushållning som var ytterligare en mer välklingande term för en statsdirigerad blandekonomi och socialisering. I valet år 1948 stred folkpartisten Bertil Ohlin mot planhushållningen så väl att hans parti fördubblade sitt röstetal. Många ville inte betala högre skatt till staten för mindre personlig frihet. En bidragande orsak till segern var att tilltron till statlig reglering försvann när den svenska ekonomin visade sig öka tillväxten av sig självt direkt efter kriget utan inblandning.

Det skulle dröja exakt 30 år till innan kommunister, radikala socialdemokrater och fackföreningsledare återigen skulle försöka införa socialism i Sverige, denna gång genom kollektiva löntagarfonder år 1976. Då röstade väljarna bort dem helt.

 

LÖNTAGARFONDERNA 1976

Hur man skulle införa sk “företagsdemokrati” blev vid mitten av 1970-talet en fråga där liberaler, centerpartister och socialdemokrater tävlade om att ta initiativet. Folkpartiet lade förslag som tedde sig mer omfattande än socialdemokraternas, så Palme kände sig förbisprungen när han gavs möjligheten att lansera ett ännu mer radikalt förslag som LO beslutat att utreda 1971.  Förslaget byggde på den Rehn-Meidnerska modellen för solidarisk lönepolitik där vinster skulle hållas tillbaka i exportindustrin för att omfördelas till lågavlönade och offentliganställda. Dessa så kallade övervinster skulle förvaltas av fackföreningsrepresentanter vid varje företag.

Ju högre vinster, desto snabbare omfördelning till det uttänkta “fackföreningsrådet” (ett svenskt ord för det ryska ordet “sovjet” som betyder just “arbetarråd”). Detta skulle få till följd att få företag skulle vilja göra några vinster överhuvudtaget. Ju bättre företaget gick, desto snabbare skulle ägarna bli av med det – en motsättning som få noterade i de heta diskussionerna. En annan brytpunkt var antalet anställda. Vid 20 anställda skulle vinster föras över till de nya fonderna vilket skulle innebära att många medelstora företag aldrig skulle växa över 19 anställda utan hellre stagnera. Inom loppet av 20 år skulle Sverige ha förvandlats till en socialistisk stat med löntagarfonder i majoritet i alla större företag.

Den liberala idén från 1800-talet om företagsdemokrati via aktier till anställda för att få dem att ta mer ansvar och inse företagandets villkor hade i och med förslaget om löntagarfonder förvandlats till ett socialdemokratiskt medel där dessa löntagarfonder skulle styras av personer som dels skulle agera som företagsledare, dels som fackföreningsmedlemmarnas representanter. Detta var närmast ett sovjetiskt fackföreningssystem eftersom där inte fanns fria fackföreningar utanför kommunistpartiet och staten. Arbetsgivare och borgerliga partier argumenterade mot förslaget som hade uppstått sommaren år 1976, två månader innan valet. Palme och hans regering togs på sängen men höll god min liksom LO:s ledning inför de radikala kraven. Inga arbetsgivarrepresentanter hade en aning om löntagarfondsförslaget när det röstades igenom på LO-kongressen samma år och med regeringen Palme lika förvånad var det lätt att beskriva Sveriges regering som offer för en radikal fackföreningsgruppering.

Arbetsgivarnas ledare Curt Nicolin var övertygad om att frågan om löntagarfonder var helt avgörande för sin generation företagare och svenskar. Om inte fonderna stoppades i tid skulle företagare förvandlas på några decennier kanske till chefer för sina företag men inte vara ägare längre . Folkpartisten och ekonomen Bengt Westerberg kallade fonderna ”de små stegens tyranni” i början av 1980-talet.

Nicolin kunde inte vara mer enig med Westerberg, då ekonom vid Marknadsekonomiskt Alternativ för Sverige, en viktig lobbygrupp inför löntagarfondsstriden. De små stegen tagna var och en för sig i flera oöverskådliga reformer för att ta över företagen successivt var på sitt sätt värre än de kommunistiska statskupperna på 1940-talen i Östeuropa som skedde plötsligt men alla fick kunskap om omedelbart. Palme vann valet år 1982 mycket genom sin skickliga hantering av löntagarfondernas stegvisa tyranni så de inte skrämde väljarna, men också för att det borgerliga alternativet hade rasat samman.

Så i juli år 1983 två veckor efter midsommar och mitt i industrisemestern beslöt riksdagens socialdemokratiska och kommunistiska majoritet att lägga fram ett reellt förslag på löntagarfonder finansierade med högre arbetsgivaravgifter och högre vinstbeskattning. Från Smålands hårt arbetande småföretagare kom ett vrål som hördes hela vägen till Stockholm. Den småländske företagaren Gunnar Randholm som tidigare hade anordnat lokala protester blev en drivande kraft bakom näringslivets första och Sveriges största gatudemonstration någonsin, den 4 oktober år 1983. Curt Nicolin hade äntligen fått med SAF och några andra näringslivsföreträdare, men också massor av arga medborgare och företagare att göra som vänstern, gå ut på gatan med plakat och skrika slagord. Minst 75 000 människor samlades i demonstrationståget och över 500 000 namnunderskrifter överlämnades till regeringen Palme vid Sergels torg. Palme själv ville inte synas ta emot underskrifterna, men de tre borgerliga partiledarna tog tillfället i akt att närvara vid överlämnandet.

Dock hade centerpartiets och folkpartiets ledare spelat ett högt spel genom att inte tydligt markera mot löntagarfonderna under sin regeringstid. Moderatledaren Gösta Bohman var den ende som stod rakryggad i striden tillsammans med Curt Nicolin (se Janerik Larssons Så förändrades Sverige).

 

VINSTTAK I VÄLFÄRDEN 2018

Att få stöd av Vänsterpartiet hade sitt pris för regeringsuppgörelsen med Socialdemokraterna 2014. Betalningen blev en utredning ledd av Ilmar Reepalu för att försöka stoppa vinster i privat utförd välfärdstjänster.

Men inte ens regeringspartiet Miljöpartiet gillar förslaget från Ilmar Reepalu (DI, 7/2, 2017). En av hans egna utredare anser sig misstolkad och varnar för att ett vinsttak kan leda till ett förstatligande av välfärdssektorn (DN, 12/9, 2016). Hur regeringen än gör så finns ingen majoritet i riksdagen för att genomföra ett vinsttak, precis som det inte fanns en riksdagsmajoritet nyligen för att kvotera in kvinnor i privata företagsstyrelser. Så Jonas Sjöstedt får sin symbolpolitiska kudde att snusa på medan Stefan Löfven kan låtsats om att att tre partier i regeringsunderlaget är överens och vågar lägga riktiga förslag. Att Sjöstedt nöjer sig med symbolpolitik säger mycket om detta sorgligt verklighetsfrånvända medelklassparti.

Väljarna är kritiska till misskötsel av välfärdsfrågor, såväl offentligt som privat utförda. Men att därmed gradvis försämra villkoren för privata utförare och kanske bidra till ett helt offentligt drivet och monopoliserat välfärdssystem  utan valfrihet är väljarna inte beredda på. I så fall vore det en tillbakagång till tidigt 1980-tal, innan KO Feldt, Bo Holmberg, Ingvar Carlsson och, lite motvilligt men ändå, Olof Palme öppnade för vad som då kallades avreglering.

SD:s omsvängning (se Avpixlat 1/11, 2016) till en mer positiv syn på vinster kommer med sannolikhet göra 2018 års valrörelse till ännu ett katastrofval för de vänstersinnade socialdemokrater som vill vifta med röda fanor, än en gång. Inget tyder på att de minns 1928, 1948 och 1976 eller kommer läsa Nils Karleby eller lyssna på Johan Westerholm.

Jan Sjunnesson, författare till boken Sverige 2020 (se Avpixlat 20/1, 2016) varur några avsnitt kopierats.

Fler krönikor av Jan Sjunnesson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson