Annonsera på Avpixlat

Terrorolyckor

KRÖNIKA När terrorattackerna drar fram över Europa som en isande vind har det blivit på modet att banalisera dem och likställa dem med olyckor. Den första olyckskorpen som kraxade om det var tevegråterskan Åsa Romson som i en intervju kallade terrorattentaten mot WTC 2001 för ”11 september-olyckorna”. Möjligtvis handlade det bara om en artskyddad groda som hoppade ur munnen på henne, eller så var det en freudiansk felsägning som reflekterade den islamistiska sinnesstämning som råder i hennes lekstugeparti. Hon kan ju på ett semi-omedvetet plan ha tagit intryck av de kvinnohandskakarresistenta islamister som tycker det är rätt att mörda sina döttrar för att de valt att integrera sig i sitt nya hemland och på så vis automatiskt vanhedrar sin familj.

Nyligen fick Romson sällskap av två av Sveriges opinionsbildande krönikörer. Expressens intensivfeminist Lars Lindström och Aftonbladets silverrygg Jan Guillou inledde det nya året med att trivialisera terroranslag och kontrastera dem med olyckor. Först ut var Lindström, som i sin premiärkrönika för 2017 försökte sig på en tämligen bisarr jämförelse mellan antalet terrorattentat och antalet trafikolyckor i Europa. Vi är förvisso vana vid att han bjuder på tomma kalorier utan något som helst näringsvärde. Men den här gången levererade han ett sådant olyckligt, verklighetsfrämmande och balsalätt tankehaveri till krönika att man kunde tro att den var skriven i en igentejpad papplåda på en rastplats vid en livligt trafikerad motorväg.

Slutsatsen han drar är att vi inte behöver oroa oss över att terrorn får allt mer fotfäste på vår kontinent, för antalet trafikolyckor kräver många fler liv än sällsynta händelser som brukar inledas med ”allahu akbar …” och avlutas med ”…bom!” Under ett år dör nämligen 26 000 EU-medborgare i trafikrelaterade olyckor, medan 2015 endast 180 människoliv gick till spillo i terrordåd. Dessutom har antalet döda sjunkit från 2015 till 2016 och terrorn är således på tillbakagång.

KGB-kaviaristen från Stockholms invandrartätaste stadsdel blåser i samma horn. I sin premiärkrönika för 2017 kan han fortfarande inte släppa faktumet att Hillary Clinton mot alla prognoser inte blev USA:s första kvinnliga president. När det nu i stället blev Donald Trump är enligt Guillou ”rasismen på frammarsch”. I resten av artikeln spelar han ner terrorrisken, men till skillnad från Lindström varnar han för olyckor i hemmet i stället. Han påstår att det är större chans att halka i badkaret eller att sätta ett kycklingben i halsen än att bli offer för ett terroristattentat. Det är möjligt att han har rätt, men det hade förstås varit klädsamt om han presenterade lite statistik som undermurade hans hemmasnickrade tes. Utan siffror är det lätt att hävda att fler dör av att käka salta pinnar än av att röka crack.

Men är det verkligen intellektuellt hederligt att jämföra terrorattentat med olyckor?

Låt oss titta på vad Wikipedia säger:

Olycka, olyckshändelse eller våda, innebär att något går snett utan att någon menade det, till exempel bilar krockar på vägen, båtar sjunker i havet, flygplan havererar eller hus brinner upp då någon glömt släcka stearinljus. Ibland resulterar olyckor i skador och dödsfall, medan alla klarar sig i vissa fall.

Olyckor kan förebyggas på olika sätt, till exempel att ha skyltar där det står till exempel “Glöm inte att släcka ljusen”, installera alkolås i bilen etc.

Tekniskt sett räknas en händelse inte som olycka om någon medvetet orsakat den, till exempel om terrorister före starten mixtrat med motorn i ett flygplan så att det havererar. Då rör det sig istället om attentat eller sabotage.

Hoppsan! Terrorattentat är alltså raka motsatsen till olyckor. Att jämföra blixthalka och kycklingben med självmordsbombare och jihad-truckare blir därför som att blanda ihop ”köddarna med moröderna”, som vi säger i Skåne. Det skulle inte behöva nämnas, men trafikolyckor är ju inte målinriktade utan händer för att människor trots allt inte är helt perfekta. En olycka försöker man undvika, men den kanske händer ändå på grund av den mänskliga faktorn. I trafiken kan den bero på att det är dåligt väglag, att folk sitter och spelar Pokémon Go med mobilen eller kör för fort. Att en bilist uppsåtligen vill åsamka någon annan skada tillhör ovanligheterna. Man kan kanske beteckna rattfylla som uppsåt, men det är nog inte speciellt många som sätter sig med ett par järn bakom västen för att med berått mod mörda folk. De flesta fyllekör nog snarare Per Gahrton-style och försöker på småvägar ta sig hem till stugvärmen för att i lugn och ro grogga vidare.

Då ser det helt annorlunda ut hos den lilla majoritet som sätter sig bakom lastbilsratten för att medvetet dra med sig så många som möjligt till paradiset – öh, nej, vänta, just det: de otrogna offren får ju inte följa med. Pärleportarna till fredens och toleransens paradis är hermetiskt förseglade för icke-muslimer. De rättrogna som råkar stryka med får gratisbiljett till Jannah medan de otrogna hamnar i helvetet utan undantag. Attentatsmannen får för sin lilla uppoffring för islam som bekant 72 jungfrur att förlusta sig med. Det kan låta mycket, men då får man betänka att Allah i rättvisans namn också lovar dem evig erektion – så om de ligger på som en Duracell-kanin kan det faktiskt funka. Självmord är förvisso förbjudet inom islam, men terror räknas som martyrskap. Självmordsbombare är en västerländsk term; martyrbombare hade passat bättre.

Terrorister vill med sina attentat uppnå så många dödade och skadade som möjligt. Men för Lindström spelar det tydligen ingen roll om de tre lastbilsincidenterna i Nice, Berlin och i Jerusalem var trafikolyckor eller terrordåd. Resultatet blir ju ändå detsamma.

Hur är det då med Lindströms påstående om att terrorn är på tillbakagång?

Det terrorattentat som i modern tid krävt mest offer var Lockerbie-katastrofen 1988 där 270 människor dog (det räknas inte som islamistiskt). Lockerbie-attentatet kan naturligtvis inte upprepas i dag på grund av den rigorösa säkerhetsapparat som har införts på flygplatser efter den 11 september. Dagens terrorister måste därför förlita sig på andra medel, till exempel lastbilar eller hemmagjorda bomber som kan sprängas i täta folksamlingar.

Vidare påstår Lindström att ”de två senaste åren har drabbat Europa ovanligt hårt, ändå är vi långt ifrån de dödstal som terrorismen orsakade här på 1970- och 80-talen” utan att göra någon som helst distinktion mellan terrorism och terrorism. På 70-talet var det ju i huvudsak RAF och andra vänstergrupperingar eller nationalistiska grupper som baskerna, PLO eller IRA som härjade. Terrorfaran som utgår från dem i dag är ju minst sagt minimal så de är inte relevant för diskussionen. Inte heller den högerextreme terroristen Breivik utgör någon risk längre. Han var en ensamvarg och sitter numera bakom lås och bom och skriver överklaganden. Ändå älskar vänstern att dra upp honom som ett exempel på kristen terrorism fast han inte alls hade någon kristen agenda – åtminstone ingen som är baserad på Nya testamentet.

Dagens terrorhot utgår egentligen bara från en enda kraft, nämligen islam. Det är något som både Lindström och Guillou missar i sina barfotaanalyser trots att vi senast i fredags fick en påminnelse om det när en muslim skrek ”allahu akbar” och försökte ta sig in i Louvren men blev nedskjuten av fransk polis. Om man bara tar antalet dödsoffer för islaminspirerade attentat är tillbakagången från 2015 – 2016 marginell. Men varför ska man stirra sig blind enbart på dödsoffren? Lindström utelämnar både antalet attentat och antalet skadade.

Med en lätt Köpi-dimma från gårdagens eskapader virvlande runt innanför pannbenet (den drog säkert ner mitt IQ-värde från min normala MENSA-nivå till en typisk agendajournalists) bänkade jag mig framför datorn i pösbyxor, tyska filttofflor och en stulen morgonrock från Nile City (inte tv-serien utan hotellet i Kairo). Medan kaffebryggaren stånkade och prustade på som GW under ett expertutlåtande i Veckans brott passade jag på att leka lite köksdetektiv och samla egen, mer meningsfull statistik för att få svar på den relevanta frågan: ökar den islamska terrorismen? Jag kom fram till följande resultat*:

  • År 2015 skedde i EU 29 islamska terrorattentat. Antal döda: 178 (2 färre än Lindström); antal skadade: 461. Det blir totalt 639 terroroffer.
  • År 2016 skedde i EU 38 islamska terrorattentat. Antal döda: 145; antal skadade: 540. Det blir totalt 685 terroroffer.

En jämförelse av siffrorna ger vid handen att antalet totala offer (dödade och skadade sammanlagt) inte har minskat utan ökat med 46 personer. Dessutom skedde i fjol nio fler attentat än året innan.

Antalet dödsoffer sjönk förvisso med 33 personer, och det är det är de siffror som Lindström bygger sin argumentation om en nedåtgående trend från 2015 till 2016 på. Men det är ju inte hela bilden och pekar knappast på en långsiktig utveckling. Eller behöver vi inte heller bry oss om den globala uppvärmningen längre när det ett år helt plötsligt blir kallare än året innan? Skönt i så fall, men jag tror varken att Lindström eller Guillou håller med.

Sedan bortser Lindström fullständigt från den tekniska utveckling och sofistikerade övervakningsutrustning som inte fanns i samma utsträckning på 1970-talet. Det är faktorer som har förhindrat många terrordåd. Lägg därtill den förbättrade sjukvård som finns i dag, som gör att färre skadade avlider, och luften pyser ut ur hans argumentation lika snabbt som ur ett punkterat lastbilsdäck. I alla fall vad det gäller att spela ner islam som terroristiskt hot.

Och när jag ändå är i gång med att rapa siffror kan jag tillägga att det 2014 (ett år som Lindström av någon anledning utelämnar) skedde nio terrorattentat (5 döda, 27 skadade = 32 offer). Den signifikanta ökningen från 2014 – 2015 sammanfaller med Merkels samvetsömma härdsmälta att öppna upp dörrarna för miljoner migranter från Mellanöstern. Invandringen därifrån pågår dessutom fortfarande så att antalet terrorattentat kommer att stiga proportionerligt i takt med antalet utomeuropeiska invandrare till Europa är inte bara en gissning utan en självklar korrelation och en logisk slutsats.

Både Lindströms och Guillous resonemang lämnar efter sig så stora hål att man kan köra igenom dem med en 24-tons långtradare utan att släpet tar i. Men det ju ingen överraskning att dessa självbelåtna proffstyckare anser att kartan alltid har rätt och inte terrängen. I sina analyser utgår de från ett facit som passar till deras världsåskådning och politiska ideologi för att sedan bedriva omvänd ingenjörskonst tills orsakerna passar till facit.

Attentaten från den islamska gruppen kommer att fortsätta under 2017. Hur många offer som krävs i år kan ingen veta, och det är inte det som är det väsentliga. Det viktiga är att vi inte kan känna oss trygga någonstans.

Av den anledningen tänker jag fortsätta att oroa mig mer för nästa terrordåd än för om jag kommer att sätta ett kycklingben i halsen eller halka i badkaret. I badkaret har jag en antihalkmatta och när jag äter kyckling är jag noga med att bena ur den innan jag stoppar den i munnen. I trafiken kan jag alltid anpassa hastigheten efter väglaget eller vidta andra säkerhetsåtgärder som vinterdäck på vintern eller undvika vägar eller korsningar med höga olycksfallstal

Guillou och Lindström kommer med vänsteråsnors envishet att fortsätta försvara islam och massinvandringen och varna för den frammarscherande rasismen. Att få dem att ta till sig verklighetsbaserad fakta är som att försöka trycka i en Big Mac i en salamander. Det är dömt att misslyckas. Och inte förrän den första handgranaten dimper ner på balkongen eller den första nyårsraketen flyger in genom fönstret och antänder badrumsmattan när de sitter på muggen – då kommer de kanske att fatta. Men antagligen blir deras reaktion att flytta permanent till sina sommarresidens för att på säkert avstånd från mångkulturens vådor fortsätta brunkleta ner oss som har gjort upptäckten med islams inkompatibilitet med ett fritt och demokratiskt samhälle för väldigt länge sedan.

Joakim ”Bronco” Mårtensson

Fler krönikor av Joakim Mårtensson hittar du HÄR.

* Alla siffror är hämtade från thereligionofpeace.com

PS: Om Lindström hade argumenterat utifrån en global bild hade han varit mer rätt på bollen. 2015 skedde 2 862 attacker med 27 594 människor döda och 27 594 människor skadades. År 2016 ligger den totala siffran på 2 475 varav 21 238 människor dog och 26 677 skadades. Så här ligger faktiskt Lindström rätt på alla områden, men det var faktiskt EU som han drog upp.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson