Annonsera på Avpixlat

Journalisten – förmyndare eller förmedlare?

KRÖNIKA I torsdags medverkade Jan Sjunnesson, som bland annat skriver för Avpixlat, i en debatt i SVT Opinion Live om det sjunkande förtroendet för traditionella medier och, i spåren av detta, framväxten av andra alternativa medier. Jan fick inte särskilt många sylar i vädret och debatten som helhet skrapade knappt ens på ytan av denna problematik. Nästan alla viktiga och principiella frågor lämnades obesvarade.

Dagen efter samtalade jag med Jan kring de här frågorna i ett inslag i Swebbtv. En grundläggande frågeställning, som Jan tog upp men som slarvades bort av SVT, är hur en journalist bör betrakta sig själv i förhållande till sina läsare och tittare. Ska man se sig som en bit ovanför läsarna, som mer upplyst och med uppdrag att uppfostra och dela ut pekpinnar till mediekonsumenten, filtrera bort sådana fakta som man anser känsliga och som kan riskera få läsare och tittare att bilda sig ”fel” åsikter i förhållande till dem man själv har?

Eller bör journalisten betrakta läsare och tittare som sina jämlikar och förmedla så mycket information som möjligt och sedan anförtro mediekonsumenterna att som vuxna och myndiga personer själva avgöra vad i informationsflödet som är relevant och vilka åsikter han eller hon ska forma utifrån den informationen? Kort och gott: Ska journalisten vara förmyndare eller förmedlare, uppfostrare eller upplysare?

Det här är en oerhört viktig fråga, och Belinda Olsson som ledde debatten i SVT har själv ställt den i en kolumn i Aftonbladet för några år sedan, där hon bad journalisterna kliva ned från sina höga hästar och elfenbenstorn, möta dem till fots och sluta tala om för läsare och tittare vad de måste tycka. Det var inte mycket av den Belinda vi såg som debattledare i SVT Opinion Live på torsdagen.

Belinda är en utpräglad vänsterliberal åsiktsjournalist i ett närmast hegemoniskt vänsterliberalt medielandskap (de nya alternativmedierna undantagna). Att hon ställt denna principfråga om journalistens roll, innebär att det inte går några absolut svartvit skiljelinje mellan de gamla ”goda” etablissemangsjournalisterna och de nya ”onda” alternativmediejournalisterna.

De publicister som nu piskar upp en hatstämning mot alternativmedia försöker ändå skapa en bild av en sådan total polarisering, och förekomsten av en sådan var utgångspunkten för torsdagens mediediskussion i SVT Opinion Live. Men även inom det gamla mediaetablissemanget förekommer ett ifrågasättande av förmyndarjournalistiken. Granskningslegenden Janne Josefsson har exempelvis kallat attityden för ”ett folkförakt”.

Det låga och sjunkande förtroendet för de gamla medierna och deras elitistiska tilltal och sätt att bedriva ”agendasättande” nyhetsjournalistik i stället för konsekvensneutral dito, viftas dock av journalistkåren i stort bort med att ett gäng rasister sprider konspirationsteorier eller får betalt av Vladimir Putin för att destabilisera Sverige politiskt. I stället för behövlig självrannsakan formulerar man konspirationsteorier på ren foliehattsnivå.

Hundratusentals svenskar läser Avpixlat. Det är fler läsare än många svenska lokaltidningar har. Våra motståndare försöker göra samma sak med oss som man länge försökte göra med Sverigedemokraterna – framställa oss som en obetydlig extremistisk företeelse i marginalen, men trots detta på något motsägelsefullt sätt så livsfarlig att man måste uppmärksamma oss hela tiden. Med SD fungerade denna strategi så länge de inte satt i riksdagen. När partiet nu håller på att bli Sveriges största klingar retoriken alltmer ihålig, såvida man inte, som de grövsta folkföraktarna, är beredd att stämpla miljoner svenskar som rasister, fascister och nazister.

I USA har folket röstat fram en president som för folkets talan och som törs utmana det vänsterliberala mediaetablissemang som lierat sig med makteliten i stället för att granska den. Den svenska journalistkåren, som under lång tid och i ännu högre grad än i USA har gjort likadant, känner sin monopolställning hotad, mer så än man redan är från konkurrenterna i alternativmedia. Man vet att det som skett i USA troligen inom kort också kommer att ske i Sverige – folket kommer att rösta fram en SD-ledd regering som i likhet med Trump inte räds att utmana mediaetablissemangets ansträngningar att förvandla västerländska demokratier till vänsterliberala demokraturer.

Nyspråkligt försöker svenska medier nu framställa en för demokratin nödvändig utmaning av ett korrumperat medielandskap som dess motsats. Affekten hos journalisterna är dock så stark att man inte kan avhålla sig från grov vulgärretorik, pejorativa tillmälen och infantilt regredierad mobbning. Det gäller både hur man beskriver Trump i USA och hur man polemiserar mot den Sverigevänliga folkrörelsen i Sverige, dess mediekanaler och parlamentariska representation.

Svensk alternativmedia har ännu inte erövrat lika stora marknadsandelar i medielandskapet som SD har gjort inom partipolitiken, och därför får vi förmodligen dras med marginalföreteelseretoriken från de gamla medierna ett tag till. Den långsiktiga utvecklingen är dock ställd utom varje rimligt tvivel – det vänsterliberala mediemonopolet är i likhet med det partipolitiska dito brutet och kommer inte tillbaka. Sverigevänlig media är här för att stanna, såvida inte det nuvarande journalistetablissemanget lyckas förmå politikeretablissemanget att kuppa igenom ändringar i Tryckfrihetsförordningen till förmån för en ordning likt den i diktaturstater där all media är statskontrollerad. Att smyga igenom grundlagsändringar bakom folkets rygg, utan föregående offentlig debatt är inget nytt i Sverige.

Det finns signaler om att det är detta man önskar. På EU-nivå har det framlagts förslag om att ingen ska få starta en mediewebbplats, utan särskilt tillstånd och att det ska bli förbjudet att ifrågasätta multikulturalism, massinvandring, radikalfeminism, islamisering och ett antal ytterligare samhällsfenomen. Dessa politikområden ska enligt förslagen fredas från kritik och endast en åsikt vara tillåten.

I Sverige har kommersiella medier signalerat att man vill krypa in under det skattefinansierade Public Service-paraplyet för att ha sin dominerande ställning garanterad, även när läsare och annonsörer flyr. Den nyligen slutförda av regeringen beställda medieutredningen innehåller också en rad förslag som syftar till att stärka etablissemangstrogen media och kväva alternativmedier.

Man har dock inom mediaetablissemanget insett att det kan vara vanskligt att lägga för mycket av makten över media i statens händer. Detta förespråkades så länge man var trygg med att den vänsterliberala maktordningen inte var hotad, oavsett vilka maktskiften som skedde i Sverige. Idag vet journalistkåren att ett tredje block, det socialkonservativa, kan erövra den politiska makten i Sverige. Centrala förslag i medieutredningen går därför ut på att flytta så mycket makt över medierna som möjlig till journalistkontrollerade organisationer.

Det gäller även presstödet. Man vill beröva skattebetalarna möjligheten att i demokratiska val kunna rösta om hur deras medierelaterade skattepengar används – det vänsterliberala mediaetablissemanget försöker tillskansa sig makt över delar av statsbudgeten, en makt som utifrån svensk grundlags portalparagraf och grundläggande demokratiska principer rimligen endast tillkommer regering och riksdag.

Den sedan länge implementerade tvångsfinansieringen av Public Service-media ses som en förebild – beskatta medborgarna men gör det bortom deras demokratiska kontroll. Sannolikt tittar man även på den rätt till beskattning av folket som musik- och filmbranschen tillskansat sig via Copyswede. Såväl TV-licensen som den så kallade privatkopieringsersättningen strider mot den i Sverige sedan länge gällande principen att ”medborgarna sig själva beskatta”, dvs att endast den offentliga makt som kan till- och avsättas av medborgarna, äger rätt att beskatta folket.

Om vi inte säger ifrån kan vi snart ha en ordning i Sverige där Peter Wolodarski och Thomas Mattsson har en direkt rätt att beskatta dig och sedan använda pengarna för att indoktrinera och förtala dig.

Sarah Britz från gatutidningen Faktum, som var en av de övriga deltagarna i torsdagens debatt i SVT Opinion Live, framtonade som en varm anhängare av principen om journalisten som folkuppfostrare. Fast hon kallade det för folkbildare. Hur man bildar folket genom att undanhålla dem viktig samhällsinformation, var dock en av många angelägna frågor som inte ställdes i programmet.

Journalistkåren agerar idag ofta tvärtom som folkbildningens fiender. Jan Sjunnesson skriver inte bara för Avpixlat, han driver även något som heter Fri Folkbildning, i vars regi han håller föreläsningar, bjuder in till debatter och föredrag med mera. Han har ofta svårt att få hyra lokal för sina evenemang och vid flera tillfällen har det inträffat att namnkunniga journalister på stora medier aktivt agerat för att förmå lokaluthyrare att neka Fri Folkbildning tillträde.

En annan angelägen fråga som inte benades ut i SVT Opinion Live i torsdags var den om huruvida tryckfrihet råder i Sverige eller inte. Vi har en tryckfrihetsgrundlag som garanterar en vidsträckt tryckfrihet under utgivaransvar. Det finns också vissa begränsningar i tryckfriheten mot att förtala, begå grova personliga integritetsintrång, hetsa mot folkgrupp, publicera uppgifter som äventyrar rikets säkerhet och att sprida barnpornografi.

Mediaetablissemanget har sedan, genom antagandet av ett antal pressetiska regler och en pressombudsman med tillhörande nämnd, lagt ett ytterligare lager av restriktioner ovanpå de som finns i tryckfrihetslagstiftningen. Systemet tillkom initialt för att under hot om skärpt lagstiftning i stället självreglera bort den värsta och snaskigaste boulevard- och paparazzi-journalistiken, den som Heinrich Böll skriver om i Katharina Blums förlorade heder, den som nyligen fick brittiska News of the World att läggas ned efter grova integritetsövertramp. Går vi längre tillbaka i tiden, så var tonen i de stora svenska dagstidningarna ofta så grov att dagens jargong på Flashback och i sociala medier framstår som städad och politiskt korrekt.

Det här med att man inte ska nämna brottslingars etnicitet i krimjournalistiken, som togs upp i SVT Opinion Live i torsdags, är ett av flera betydligt senare tillkomna påfund. Det har snickrats och byggts till i det pressetiska regelverket under hela 1900-talet och i takt med att vänsterliberaler och krafter ännu längre till vänster skaffat sig kontroll över medierna och deras paraplyorganisationer, har reglerna antagit en alltmer politiserad prägel.

Den senaste större revideringen av de pressetiska reglerna gjordes under andra halvan av 1980-talet och en stor medieintern diskussionsfråga vid den tiden var huruvida man skulle börja rapportera sanningsenligt om de redan då eskalerande problemen förknippade med den förda massinvandringspolitiken. Man kom överens om att locket skulle fortsätta ligga på. För att legitimera denna överenskommelse om censur och mörkläggning, valde man att beskriva det som en dygd att undanhålla läsarna information.

För att det inte skulle se alltför illa ut och framstå som ett förbud, lättades regeln upp med att etnicitet fick uppges om det kunde anses relevant. I realiteten har dock journalistkåren successivt beslutat att sådan relevans i princip aldrig ska anses föreligga. Den förhärskande inställningen är att faran att ”underblåsa främlingsfientliga stämningar” eller gynna Sverigedemokraterna alltid måste anses väga tyngre än läsarens/tittarens rätt till ocensurerad information.

I motsas till vad Jörgen Huitfeldt från Sveriges Radio hävdade i torsdagens SVT Opinion Live, blir många brott och skeenden obegripliga om man inte pratar om härkomst. Jan Sjunnesson nämnde under debatten medierapporteringen kring ett storbråk på en skola i Ronneby där cirka hundra elever slagits med knivar. Att det var ett bråk mellan afghanska och arabiska invandrare tyckte vänsterliberal allmänmedia inte att läsarna borde få reda på.

Det är svårt att tro att de journalister som tog detta censurbeslut inte, om man reflekterat över saken, skulle ha insett att uppgiften om förövarnas härkomst var relevant för förståelsen av tilldragelsen, den förståelse som Sarah Britz under debatten hävdade var central att bibringa mediekonsumenten i ”seriös journalistik”.

Att samtliga medier ändå valde att inte nämna vilka grupper som slogs mot varandra på skolan i Ronneby kan bara ha två förklaringar: 1) man reflekterade inte över relevansen, utan strök bara uppgiften på ren slentrian så som man alltid gör och har lärt sig/fått order om att göra eller 2) man insåg att uppgiften var relevant men för känslig att vidarebefordra till medborgarna eftersom dessa då kan få för sig att ifrågasätta svensk migrations- och integrationspolitik i allmänhet och denna politiks skuld till den svenska skolans förfall i synnerhet.

Enligt Jörgen Huitfeldt kunde det lika gärna ha varit smålänningar som slogs mot varandra och inte ha ett dyft med etnicitet att göra. Även om vi bortser från den lilla detaljen att Ronneby ligger i Blekinge och inte i Småland, så håller Huitfeldts teori inte för en kritisk granskning. (När jag ändå rättar Huitfeldt kan jag nämna att piratradion som sände från Östersjön hette Radio Nord och inte Radio Luxembourg som han felaktigt sade under debatten. Radio Nord tystades 1962 av makthavarna med en ny skräddarsydd lagstiftning i syfte att säkerställa det dåvarande mediemonopolet i etern. Kanske gör man likadant med Avpixlat idag?)

Det var ju inte så att 25 afghaner och 25 araber på den ena sidan slog mot samma etniska mix på den andra. Konfliktens skiljelinje gick strikt mellan de etniska grupperna, med araber på den ena sidan och afghaner på den andra. Att motivet till bråket inte skulle ha en etnisk dimension förefaller därmed mycket osannolikt, såvida man inte tror att det var en ren slump att alla afghaner råkade hamna på den ena sidan och alla araber på den andra i konflikten. Sannolikheten är i varje fall så hög för ett etniskt/religiöst motiv att de uppgifter som indikerar detta objektivt måste anses relevanta att nämna i nyhetsrapporteringen. Att dölja uppgifterna blir bara begripligt ur ett politiskt perspektiv, om man beaktar att de är besvärande för den vänsterliberala agendan.

Familjer som mördar sina döttrar i förorten, unga män som reser till Syrien och Irak för att slåss med IS, är andra företeelser som blir obegripliga om man inte berättar vilka kulturella och religiösa värderingar som motiverar agerandet. Den lavinartat ökande antisemitismen i Malmö är ytterligare ett exempel på ett fenomen som inte kan förstås korrekt om man inte berättar att det är muslimska invandrare som ligger bakom den, inte en omfattande väckelse för svensk nynazism.

Varför kastar invandrargäng i miljonprogramsförorter sten på polis och eldar bilar, när inte svenska ungdomsgäng på små orter där man också har stort utanförskap och arbetslöshet inte beter sig på det sättet? Varför är det invandrargäng och inte svenska gäng som sexterroriserar tjejer på musikfestivaler? Hur ska man komma till rätta med såna här problem om man inte får belysa orsakerna, inte prata om i vilka grupper gärningspersonerna rekryteras? När det så konsekvent är inom vissa invandrargrupper som de här asociala beteendena återfinns, trots att dessa inte är mer marginaliserade än andra invandrargrupper eller grupper av svenskar, då duger inte socioekonomiska klyschor, då kan man inte komma dragandes med att ”det kunde lika gärna varit svenskar” som argument för att i nyhetsrapporteringen inte berätta för medborgarna vilka förövarna är.

Det finns också många andra fenomen där invandrares etnicitet, religion och härkomst inte explicit kan anses vara det centrala men där det faktum att det är relaterat till invandring ändå behöver uppges för att sammanhanget ska bli begripligt.

Media kan exempelvis rapportera om att socialbidragstagandet i en kommun har ökat till det dubbla på bara ett år. Många som tar del av den nyheten vill förstås veta varför. Numera beror en sådan drastisk ökning oftast på en enorm tillströmning av migranter till orten, vars statliga etableringsstöd upphört och vars försörjning nu blivit kommunens huvudvärk. Men det skulle också kunna bero på att ett stort företag på orten lagt ned och många ortsbor blivit arbetslösa samtidigt. Det sistnämnda scenariot har media inga bekymmer med att klargöra. När bidragstagandet ökat lika drastiskt pga. invandring, då tiger man däremot och låter folk undra.

I ett samhälle med så extremt hög invandring som det svenska och där invandringspolitiken seglat upp till förstaplatsen som det politikområde som de flesta svenskar håller för viktigast när de ska välja parti, där har media ett ansvar att inte undanhålla fakta om invandringens konsekvenser på samhället, vare sig positiva eller negativa. Där är det nästan alltid relevant att uppge härkomst och låta medborgarna själva avgöra om de tycker att uppgiften är relevant, om händelsen ska anses ha kopplingar till invandringspolitiken eller inte. Som journalist bör man i det läge Sverige befinner sig vara väldigt försiktig med att censurera sådan information.

Demokrati förutsätter informerade medborgare, som har tillgång till så mycket fakta som det bara är möjligt. Demokrati förutsätter även tänkande medborgare, som själva får sovra i samhällsinformationen, reflektera över relevans och samband, i motsats till att bli sondmatade med en färdiglagad puré av politiskt korrekta åsikter.

Samma pressetiska regel som uppmanar till restriktivitet med att uppge etnicitet, uppmanar till samma återhållsamhet med att uppge kön. Men med detta är media alls inte lika noga. Tvärtom skrivs kön på gärningspersoner i krimjournalistik regelmässigt ut, utan att journalisten överhuvudtaget reflekterar över om uppgiften är relevant eller inte eller om detta kan leda till att en hel grupp skuldbeläggs – det argument som anförs för att inte uppge härkomst och som Jörgen Huitfeldt upprepade i SVT Opinion Live i torsdags.

Media tillämpar alltså sina egna redan vänsterliberalt vinkade pressetiska regler selektivt och inkonsekvent utifrån ett ännu mer vänsterliberalt betraktelsesätt. För den som tar pressetik på allvar är det svårt att känna någon respekt för den här sortens skrivna och tillämpade pressetiska regler. Det är huvudskälet till att vi på Avpixlat hittills ställt oss avvaktande till att ansluta sig till systemet. Vi har helt enkelt inte velat sänka vår pressetiska ribba till en så låg nivå.

Respekten stärks inte heller av att man som högsta ansvarig för det pressetiska systemet valt en person som varit (är?) våldbejakande revolutionär kommunist och som, i stället för att försvara yttrande-, åsikts- och tryckfrihet, sagt att han tycker politikerna bör ta ifrån medborgarna dessa friheter om de ”missbrukar” dem, dvs använder dem för att opinionsbilda utanför den vänsterliberala åsiktskorridoren.

Men även om jag och många med mig är uttalat kritiska till det här sättet att bedriva journalistik så vill vi ju inte förbjuda det. Möjligen kan vi tycka att SVT och SR, som genom sin Public Service-status getts väldiga privilegier i medielandskapet, borde avkrävas lite mer av den saklighet och objektivitet som de enligt regeringsdirektiv skall iaktta men sällan iakttar och kan legitimera att negligera med hänvisning till det riggade pressetiska systemet och dess degenererade tillämpningspraxis.

Men motsvarande tolerans existerar inte från vänsterliberal etablissemangsmedia gentemot de nya medierna – de medier som vill bedriva journalistik på ett annat sätt än det idag etablerade med dess vårdslösa förhållningssätt till fakta och sanning, dess pressetiska hyckleri och dess nedlåtande förakt gentemot mediekonsumenterna.

Vi på Avpixlat arbetar utifrån verkliga pressetiska principer – utan hyckleri men med respekt för läsaren och dennes rätt att få veta hela sanningen, principer som är mer i linje med den funktion media bör ha i ett demokratiskt samhälle. En levande pressetisk diskussion pågår fortlöpande på Avpixlats redaktion.

Vi har ansvarig utgivare precis som gammelmedia. Vi följer alltså Tryckfrihetsförordningen och kan fällas för brott mot denna om vi exempelvis hetsar mot folkgrupp eller förtalar någon. Men vi har aldrig blivit fällda för något, trots att vi blivit hårdgranskade, bland annat av Aftonbladet som anlitade en jurist i hopp om att kunna sätta dit oss.

Ingen borde kunna begära mer av en medieaktör än att denne följer lagen. Överenskommelser och policyer därutöver är frivilliga och huruvida man ansluter sig till sådana eller inte ska inte tas som intäkt att tala i termer som seriösa kontra oseriösa medier, i synnerhet inte när dessa överenskommelser har en så politisk slagsida och innehåller så många tveksamheter i såväl sak som tillämpning som det pressetiska systemet.

Är det 50 km i timmen på en vägsträcka så innebär det inte att man ska köra i 30 km/tim för att betraktas som en ansvarsfull bilförare. Om det för att ses som en ansvarsfull publicist med rätt att vara med på lika villkor i den offentliga debatten och nyhetsförmedlingen krävs att man begränsar sig långt utöver vad Tryckfrihetsförordningen kräver, innebär det att vi inte har verklig tryckfrihet i Sverige, att den friheten har avskaffats genom informell kartellbildning. Det är ur ett demokratiskt perspektiv synnerligen allvarligt. Det är ett exempel på det Vilhelm Moberg kallade för demokratur, ett försåtligt förtryck som många gånger faktiskt kan vara svårare att bekämpa än öppen diktatur.

Etablissemangsmedias omfamning av demokratur kan exemplifieras med det Dagens Nyheter skrev om Jan Sjunnessons medverkan i SVT Opinion Live i torsdags. De frågar SVT: ”Hur tänker ni på SVT Opinion när ni bjuder in Avpixlat?”. Kanske tänkte SVT för ovanlighetens skull på vad bolagets Public Service-uppdrag förpliktar till ifråga om opartiskhet och att vara en arena där alla röster får utrymme att komma till tals.

Det finns trots allt väldigt många svenskar som ställer motsvarande fråga till SVT gällande etablissemangsmedia: ”Hur tänker ni när ni bjuder in Dagens Nyheter eller Aftonbladet till SVT, sådana ohederliga journalister som Peter Wolodarski och Anders Lindberg?”. Dessa ansikten syns dessutom inte bara vid enstaka tillfällen i SVT-rutan, utan så ofta att många sannolikt tror att de är anställda på SVT.

En av etablissemangsmedias allra mest ohederliga och agendadrivande journalister, Jan Helin, är faktiskt anställd av SVT, som programchef. Hur tänkte SVT där utifrån sitt opartiskhetskrav? Det är det många svenskar som frågar sig.

Dagens Nyheter avslöjar med sin fråga att man inte är demokrater, att man inte sluter upp bakom den tryck-, yttrande- och åsiktsfrihet som har lagfästs av riksdagen. DN vill sätta demokratiskt stiftade grundlagar ur spel och begränsa medborgarnas frihet att tycka, tala och skriva till den snäva åsiktskorridor som de själva har byggt. Alla som vill yttra, tycka eller skriva något som DN ogillar ska förvisas inte bara från den egna publikationen utan från alla arenor där den offentliga debatten förs. Och den inställningen är man inte ensam om, den är snarare regel än undantag på landets tidningsredaktioner.

Den vänsterliberala demokraturen håller dock på att rämna så sakteliga, i såväl politiken som inom media. Vi ser det i USA, i Storbritannien, i Frankrike, i Ungen, i Polen och i våra grannländer Norge, Danmark och Finland. Åsiktskorridorer rivs, frisk luft släpps in, kulturen befrias från vänsterns envälde och dekadans. Korrupta politiker byts mot sådana som lyssnar på medborgarna, socialkonservativa och nationsvänliga folkrörelser tar tillbaka demokratin.

Avpixlat är bara en liten del av denna enorma rörelse och samhällsförändring, men vi är – som nämnts tidigare – här för att stanna, precis som Sverigedemokraterna är det i riksdagen. Det är bara att gilla läget. Vill man skynda på vår seger ytterligare så ska man fortsätta med sin antidemokratiska mobbning. Då ska man ”våga vägra ta debatten” och skrika vidare om att SD är rasister, fascister och nazister. Då ska man som Dagens Nyheters kulturskribent Kristina Lindqvist göra sig till åtlöje med stolligheter som att Sverigevänliga media vill göra lampskärmar av människohud eller sprida falska nyheter om invandringspolitikens ekonomiska jättevinster för Sandvikens kommun eller myter om rasistiska brandmän i Boden.

Under tiden fortsätter vi på Avpixlat att bedriva seriös sanningssökande och faktaunderbyggd journalistik med respekt för läsaren och Sveriges väl i centrum. Må bäste man och strategi vinna.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson