Annonsera på Avpixlat

Vart tog demokratin i Sverige vägen?

insandare_150

INSÄNDARE I dagens debatt står bevarandet av demokratin i Sverige i centrum och striden flammar högt när många kastar ved i brasan.

Den traditionella stridslinjen med en demarkationslinje mellan höger och vänster har genom den extrema invandringen som de två senaste regeringarna avsiktligt och systematiskt genomfört, ställt alla gamla värderingar på ända. Detta har skapat en helt ny karta över det politiska landskapet med djupa skyttegravslinjer mellan de så kallade ”politiskt korrekta”, som strider för en globalisering utan nationsgränser och ett öppet medborgarskap med fullt deltagarskap i den svenska välfärdsstatens alla förmåner, utan krav på motprestation eller assimilering och med en välvillig syn på det mångkulturella samhället.

I den andra skyttegravslinjen finns de som vill bevara nationalstaten och ställa kvalificeringskrav på invandrarnas egen försörjningsförmåga, anställningsbarhet, kunskaper i landets språk, kultur etc. i ett samhälle med en tydlig svensk kultur- och värdegrund.

Striden har blivit mycket häftig och vad man traditionellt brukar kalla ”smutsiga” argument och metoder tillgrips i allt större utsträckning. Man beskyller varandra för att inte vara demokratiska och inte tillämpa demokratiska metoder, man ändrar betydelsen av rasist till ett allmänt skällsord, och skriker nazist i sammanhang som inte har ett dugg med nazism att göra. Allt för att förnedra sin motståndare och skrämma honom till tystnad.

”Ändamålen helgar medlen” har kommit att bli det främsta rättesnöret på båda sidor.

De politiska partierna bildar överenskommelser vars enda mål är att tysta sina meningsmotståndare, och inte för att kunna få underlag för konstruktiva politiska lösningar som är partiernas egentliga uppgift.

Samtidigt ökar avståndet mellan de valda politikerna och den breda befolkningen som ju är grunden för demokrati och de som väljer sina politiker. Folkviljan avspeglas därför allt mindre på den politiska arenan och medborgarnas misstroendet mot politikerna växer.

Är då inte de folkvalda politikerna komna ur det breda befolkningsunderlaget och representativa för detta ?

En politiker måste i dag vara medlem i ett parti för att över huvud taget kunna nomineras till en valsedel, och allt färre medborgare är idag medlemmar i något svenskt politiskt parti. Därmed utestängs redan på den grunden många kompetenta och lämpliga personer från att över huvud taget kunna komma i fråga, och partierna mister i allt snabbare takt sina medlemmar. Därmed fjärmar sig valsystemet allt mer från de demokratiska målsättningarna.

Sverige saknar alltså en fri partiobunden direktnominering där viktiga och kompetenta krafter skulle kunna komplettera partipolitikerna.

Upprättande av kandidatlistor är en intern fråga för allt mindre politiska partier, men inte ens inom partierna råder det idag, vad man skulle kunna kalla fri nominering. Den sk partipiskan viner hårt mot den som inte lojalt följer partilinjen och den linjen beslutas normalt av allra högsta partitoppen. Lojalitet inte bara mot partilinjen, utan också mot personen/personerna i det politiska partiets topp är alltså helt överskuggande vid valet av vem som skall få stå på röstsedlarna och därmed över huvud taget vara valbara.

Det finns därför mycket lite utrymme för fria diskussioner och kontroversiella frågor undviks för att inte riskera åsiktssplittring. Korridoren är därför inte bara mycket smal, utan taket sitter dessutom obekvämt lågt i de flesta partierna. Åtminstone för de som har ambitionen att avancera och nå beslutspositioner. Mot ”flygbladsutdelarna” är ofta toleransen något högre, men de är inte politiker med makt att påverka utan ses främst som gratis arbetskraft och inget annat.

Det betyder att i riksdagsvalen så är det i det närmaste bara ett eller ett par dussin personer för samtliga partier tillsammans, som har kontroll över vem du som medborgare kan rösta på i hela Sverige.

I kommunalvalen är det betydligt fler, men i förhållande till samtliga medborgare är de så försvinnande få att det inte ens är mätbart i bråkdelar av procent.

Strukturen för att välja Sveriges ledare skiljer sig alltså knappast märkbart från vilken diktatur som helst.

Frågan är om det märks i styret av landet att demokratin har så liten del i urvalet av valbara kandidater? Det är svårt att svara på eftersom det inte finns något att jämföra med.

Om medborgarna blir missnöjda med sina representanter, kan de ju rösta bort de icke önskvärda politikerna vart fjärde år. Vid det val där de misshagliga skall röstas bort används dock exakt samma system som när de misshagliga valdes in, och friheten att rösta på valfria kandidater är lika begränsad, eller obefintlig.

I Sverige röstar vi dessutom fram kandidater, och inte bort någon. Det kan tyckas vara en bra ordning men försvårar också att bli av med en klandervärd politiker, om den politikern har ett starkt nätverk i partiets makthierarki. Hela partiet måste då bojkottas i valet.

De svenska politikerna har också en åtalsimmunitet i sin politiska gärning, vilket gör att de inte kan ställas till juridiskt ansvar, hur vansinniga deras politiska beslut än må vara.

Fyra år mellan valen kan i normala fall anses ganska lämpligt, men en sittande regering kan inte stoppas av medborgarna om den plötsligt tappar greppet över landets styrelse eller oväntat börjar följa någon ny inriktning eller ideologi. Det illustreras tydligt i dagens politiska situation.

De andra partierna kan visserligen väcka misstroendevotum och begär nyval, men den ökända sk decemberöverenskommelsen visar att politikernas agenda inte alltid är att verka i den sköra demokratiska andas fladdrande låga, som trots allt flämtar i bakgrunden. Decemberöverenskommelsens tydliga avsikt var istället att effektivt motverka varje inslag av demokrati och medborgarnas röstningsresultat i senaste riksdagsvalet.

Vad var då syftet med ett så flagrant stöveltramp på demokratins fläckade mantel? – Jo maktberusning och inte minst arvodespengar, ty politikeryrket är extremt lönsamt idag och det har blivit en ekonomisk överlevnadsfråga för de ”folkvalda” att klamra sig kvar på sina poster.

Att det verkligen förhåller sig så, och att inga ideologiska bevekelsegrunder stör de politiska ställningstagandena bevisas av att samme politiker som med grovt kränkande formuleringar, som knappast ens hörs vid krogslagsmål, beskyller sina motparter för att hysa ansvarslösa, rasistiska och odemokratiska tankar, själv bara några veckor senare, och utan förklaring eller att situationen i landet förändrats, föreslår exakt samma politiska åtgärder som han själv så kraftfullt fördömt bara några veckor tidigare.

Sannolikt ligger sådana oförklarade kovändningar bakom det allt starkare politikerföraktet.

I en demokrati måste folket vara lojala mot sina ledare och dela deras värdegrund (fast egentligen borde det vara tvärt om), annars krackelerar samhället, och medborgarmakt kan växa fram.

Politikerna har de senaste åren allt tydligare fokuserat på interna strider om högt arvoderade politiska uppdrag, och arvodena beslutas av de politiska partierna själva i bästa samförstånd, eftersom alla delar på samma kaka. Ju större kaka, desto större bitar åt var och en.

Det är den troligaste förklaringen till hatet och trakasserierna mot nya partier. Ny Demokrati, och SverigeDemokraterna har fått utstå mest, medan andra betydligt mindre partier som inte utgjort samma hot om arvodesuppdrag har kommit lindrigare undan.

Detta strävande har blivit så centralt och kräver så mycket tid och kraft att många politiker har lagt de rent politiska frågorna åt sidan och överlämnat tankar om visioner, konsekvenser och politiska mål att hanteras av enbart partitopparna, men även topparna har sina pekuniära frågor att bevaka.

I praktiken är det alltså enkla politiska sekreterare som målar upp Sveriges visioner, i den mån det över huvud taget görs försök till framåtblickande visioner. ”Quick fix” förefaller i stället att dominera.

När de politiska estradörerna framträder är det inte i vilka debatter som helst som deras visdomsord kan åhöras, från folkparkstribuner och gladiatorkamper framför TV-kamerorna. I dagens mediedebatt framgår att statsministern bara ställer upp i debatter som han kan vinna, och vägrar byta ord med skickliga retoriker som kan ställa pinsamma frågor eller avslöja ideologisk desinformation från regeringen. Detta horribla beteende är inte bara häpnadsväckande utan djupt kränkande och åsidosättande av den svenska demokratin.

Även oppositionens partiledare använder samma metod att välja motdebattörer och problemfrågor. Ledande politiker vägrar alltså att inför sina väljare, som de skall företräda och som rikligt betalar dem för detta, att redovisa viken politik som de för och hur den lyckas!

Hit skall också räknas regeringens absoluta vägran att ens försöka räkna fram den faktiska kostnaden på hundratals miljarder skattepengar som invandringen kostar, att vägra framtvingade ID-kontroller av papperslösa och att vägra föra statistik över en mycket betydande del av kriminaliteten i Sverige. Samma politiker ställer dock strikta krav på att landets medborgare har giltig legitimation, kostnaden för att anlägga ett nytt övergångsställe och utdrag ur belastningsregistret för att få gå en promenad med en förskoleklass.

Förvaltning och styrandet av landet och statsapparaten har i allt större utsträckning delegerats till tjänstemännen som saknar ansvar för de politiska besluten som formellt tas av politiker och utan att politikerna kan ställas till ansvar.

Dagens samhälle har blivit så komplext att det kräver högre utbildning, stor erfarenhet och personlig begåvning för att överblicka och kunna sätta sig in de de komplexa frågeställningarna.

Den kompetensprofilen finns det knappast någon politiker som har idag. I alla fall inte bland de ledande partipolitikerna eftersom de ägnar alla sin tid och kraft åt karriären. Sakfrågorna får helt enkelt inte plats på deras skrivbord, och datorkunskapen är det på många håll lite si och så med.

Lite tillspetsat kan man alltså säga att Sverige styrs av oklara och delvis dolda beslutsfattare utan att någon kan ställas ansvarig för resultaten.

Ett exempel på det är migrationspolitiken som i praktiken sköts av enskilda tjänstemän utan speciell kompetens. På enskilda tjänsterum fattas idag beslut som får konsekvenser för landet på alla områden, ekonomiskt, välfärdsstatens existens, brottsligheten, utbildningsapparaten osv, osv

Så länge Sverige skall dras med den sargade och tvivelaktiga konstinstitutionen är det enda som medborgarna kan göra, att kräva att politikernas kompetens minst motsvarar en genomsnittlig medborgares bildning och erfarenhet, omdöme och moraliska status. Något sådant krav finns inte idag. Säkerligen finns det enstaka politiker som har en hög integritet, kompetens och erfarenhet på relevanta områden, men genomsnittet ser ut att ligga under rikssnittet i befolkningen vilket givetvis inte bara är horribelt, utan också helt oacceptabelt.

Resultatet har blivit ett tjänstemannastyrt land med synnerligen krokiga beslutsvägar och oklara ansvar. Demokratisk påverkan tycks helt gått vilse i den beslutsapparaten.

Många politiker har idag aldrig varit ute i yrkeslivet och fått erfarenhet av den verklighet som medborgarna lever i. Man saknar erfarenhet av vad lönsamhet innebär och hur den åstadkoms i praktiken. Man saknar erfarenhet av managementsystem och normala hierarkier i en organisation där kompetens och inte taskspelarkonster avgör karriären.

Det har dessutom uppstått något som skulle kunna kallas en politiskt arvsrätt. Barn till politiker går in i partiernas ungdomsförbund och genom det korrupta valsystemet som beskrivs ovan, hjälps politikerbarnen snabbt fram till högt arvoderade och maktkontrollerande politiska positioner.

Den frivilliga förändringsbenägenheten är därför minimal eller obefintlig i partiapparaterna och väljarna kan inte på demokratisk väg påverka detta.

Sann demokrati är kanske en omöjlig utopi. Kanske inte ens önskvärd därför att det är tveksamt om den breda massan är bättre på att styra sitt eget bästa på kort och längre sikt än en utvald elit skulle kunna göra. Det är ju så vi har det idag även om ordet elit måhända inte är det som bäst passar dagens politiska ledare.

Vem vill, och vågar arbeta i ett företag där vd:n bara har folkskola och aldrig ens varit på studiebesök i verkstaden ? Varför skall man då ha det så i ett land där 10 miljoners försörjning och överlevnad äventyras av oansvariga ledare, utan kompetens eller ambition att skaffa sig annat än fler och högre arvoden.

Sverige har förändrats ofantligt mycket sedan vår konstitution skrevs, grundlagar författades och valkretsindelningarna ritades in på kartan. Vissa uppdateringar har gjorts, men fortfarande bygger mycket av principerna på att Sverige skall styras av medborgarna och sig själva beskatta, med fria svenska män genom en representativ demokrati. Fina ord och fina tankar men när det finns vinnare och förlorare så tar rävspelet över. På regeringens agenda står det därför högst upp, som punkt 1, att avskaffa kommunernas urgamla självbestämmanderätt, och kommunerna är du och jag, Kalle, Lisa, Siv och Per och alla andra i stugorna runt om i landet.

Det var en gång för länge sedan ett land som hette Sverige och där…..

Det var ett rättvist system den gången som folket bodde i de bygder som nu ligger öde, men demokratin gynnas inte av att den gamla mandatfördelningen inte är bättre uppdaterad så att lika många röster ger samma antal mandat i hela landet. Det skulle missgynna landsbygden men den kompenseras mångdubbelt genom skattesubventioner, och det är nog delvis för att småkommunerna får sina riksdagsplatser så lättvindigt som Sverige har den gigantiska omfördelningsskatten från närande storstäder till tärande småkommuner utan befolkningsunderlag, men krav på en avancerad infrastruktur.

Priset för nuvarande brister i demokratin är astronomiska men svåra att kalkylera mer exakt. Det torde dock minst ligga i storleksordningen många hundra miljarder orsakade av ineffektivitet och felbeslut, förutom det oskattbara värdet av en fri tanke och det ärliga talade ordet.

Skulle demokratins situation i dagens Sverige beskrivas med den berömda allegorin om skräddaren som skulle sy en rock men som bidde en tumme, så får nog tummen bli ett lillfinger.

Regeringen har förvandlat public service som enligt lag skall vara helt neutral och opåverkad för att befolkningen, speciellt i kristid, skall ha rätt och trovärdig information, till att i stället bli en gigantisk propagandaapparat för en ideologi som medborgarna aldrig har fått yttra sig över eller rösta om, än mindre blivit informerad om före senaste riksdagsvalet. Det betyder att ingen längre har någon säker nyhetskälla som garanterat är politiskt neutral och pålitlig. I stället har det växt upp ett stort antal konkurrerande nyhetsförmedlare och politiska kommentatorer som i stort sett formerat sig kring de två ideologiska skyttegravsfronterna som nämns.

Än så länge kan du skriva en kritisk insändare till en tidning men mycket få tidningar släpper fram en åsikt som inte noga stämts av med chefredaktörens personliga tänk och ideologi. Tidningarna ser sig inte längre som det fria ordets budbärare, utan som moraliska väktare som skall säkerställa att alla blint anammar deras ideologi.

Skulle du mot förmodan ändå lyckas få din ärliga mening publicerad, och den avviker något från ”den rätta vägen” kommer du att inlemmas i Säpos register över potentiellt farliga personer och diverse aktivistgrupper kommer ostörda av Datainspektionen att lägga in dig i sina svarta listor över personer som vid lämpligt tillfälle skall trakasseras eller helt enkelt ”oskadliggöras”.

Lycka till för alla som hyser en tanke att försöka återinföra demokratin i Sverige. Du har mycket starka krafter emot dig. Allt för många skulle förlora sin personliga makt och feta politiska arvoden.

Leif Leijon

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson