Annonsera på Avpixlat

Den svenska grundlagen och SD

kronikor_jan_sjunnesson_byline_banner2

KRÖNIKA I ett debattinlägg i SvD (28/1, 2017) analyserar den borgerliga tankesmedjan Timbros vd Karin Svanborg Sjövall och förlagschef Andreas Johansson Heinö möjligheterna till förhandlingar mellan Alliansen och SD. Mer angeläget ämne går inte att hitta den senaste veckan och deras huvudspår är att borgerligheten ska vara konsekvent: antingen förhandlar man och då om allt eller så inte alls.

Efter en synnerligen kritisk analys av de fyra partiernas motsägelser gentemot SD konstaterar Timbros radarpar:

“Det finns ingen tredje väg mellan att förhandla, och att inte förhandla. Antingen vidhåller man att SD är otänkbara som samtalspartners eller så gör man det inte. Inget av de borgerliga partierna företräder just nu en linje som håller för en logisk granskning.”

Denna nyktra syn på SD från officiellt borgerligt håll gav Marcus Uwell, Timbros förre vd, och Demoskops vd Peter Santesson uttryck för redan veckan efter skrällsegern 2014, se mitt referat i Samtiden (19/9, 2014) och i en aktuell recension för Avpixlat (1/11, 2016).

En eventuell Alliansregering 2018 kan inte vila på “SD:s dagliga godtycke” utan måste göras stabil menar Svanborg Sjövall och Johansson Heinö. Gemensamt sakinnehåll finns mellan de fem partierna, liksom liberala och framför allt konservativa ideologiska ståndpunkter. Men skiljelinjen mot SD går inte vid dess socialkonservatism utan vid dess “auktoritära ideal”. Problemet är att SD:

“. . . genomsyras av auktoritära ideal. Demokrati reduceras till majoritetsstyre och majoriteten likställs med ‘folket’ som i klassisk kollektivistisk anda förhärligas på bekostnad av minoriteter och enskilda individer som inte passar in i bilden.”

Denna argumentation mot partier som SD är rätt vanlig. Den gå ut på att demokrati är mer än rösträtt i allmänna och hemliga val. Till valprocedurer med valresultat som ger de representanter som folket har valt, kan och ska läggas till, enligt varje grundkurs i statsvetenskap, rättssäkerhet, oberoende offentliga institutioner (dvs inte korrupta), fri opinionsbildning, granskande medier (den “tredje statsmakten”), skydd för minoriteter och medborgare gentemot staten och så vidare.

Kritiker som Svanborg Sjövall och Johansson Heinö menar att om SD skulle få över 50 %, så kan en korrekt vald majoritet sätta dessa demokratiska företeelser och institutioner ur spel. Det har skett förr och händer inte sällan i omogna demokratier. De pekar på vikten av att en SD-styrd regering garanterar mediernas oberoende, antagligen med hänvisning till Polen och Ungern, och skydd för minoriteter. Inget av detta genererar några skuggor på SD, tvärtom. SD är angelägna om att skydda minoriteter som samer, judar och kristna från Mellanöstern, liksom att få ett i sanning opartiskt Public Service-utbud och självständiga kulturinstitutioner till skillnad från dagens aktivistiska kanaler och museer.

Men en långt större diskussion som inlägget i SvD bara antyder är den svenska demokratins ofullständiga grundlagsskydd för just minoriteter och medborgare. Där är SD inte alls skyldigt utan de partier som inte förmådde rösta igenom en fullständig maktdelning inklusive skydd för individuella fri- och rättigheter vid grundlagsreformen 1974. Då fick vi en grundlag som visserligen gick längre än tidigare i just en slags rättighetskatalog men inte alls tillräckligt.

En kort historik behövs för att reda ut detta med utdrag ur min bok Sverige 2020 (recenserad i Avpixlat 20/1, 2016):

Eftersom den svenska grundlagen egentligen inte har några gränser för staten och inte heller försvarar riksdagsminoriteter särskilt väl kan en regering utan hinder agera fritt utan stöd i riksdagen. Utan många mandatperioder med egen riksdagsmajoritet har socialdemokratin förvandlat demokratin själv till en slags mjuk diktatur. 1965 myntade Vilhelm Moberg termen “demokratur” för att beskriva detta nytotalitära samhälle.

I en sådan stat finns en formell demokrati men staten saknar respekt för yttrandefrihet och för personer och grupper med avvikande åsikter. Demokraturen låter vissa grupper slippa undan krav på rättssäkerhet, ödelägger yrkeskarriärer för opponenter vars åsikter man ogillar, ser åt ett annat håll när politiskt våld utövas och slutligen följer inte staten sina egna lagar menade Moberg. Medborgare inser inte dessa odemokratiska egenskaper i den omhändertagande staten utan får folk att tro att vad som de får höra i statsmedier och pressen är objektiv information.

Mer än 50 år senare och med tre maktskiften från vänster till höger ser detta ut som en sann spådom. Moberg skrev utifrån sina erfarenheter av rättsröteskandalerna på 1950-talet där Kejne-Hajby var centrala men även andra. Han såg då hur den socialdemokratiska statsapparaten agerade.

Efter IB-affären och Ebbe Carlssons privatspaning över AFA-aktivisternas av politiker och myndigheter försvarade politiska våld till hanteringen av akademisk frihet, barnomhändertaganden, genusforskning och de massiva desinformationskampanjerna kring Sverigedemokraterna, finns alla tecken på att Sverige fortfarande är en demokratur. De långa listorna på skandaler (Sjunne 16/1, 2016) i arbetarrörelsen och i socialdemokratiska regeringar är små delar i samma nytotalitära system. Makten vill inte kritiseras hur folkvald den är.

Tolerans för andras val av livsstilar och partners, marknadslösningar i välfärden och avreglering av statsmonopol i etermedia har inte lett till att dessa odemokratiska drag från det tidiga socialdemokratiska välfärdsbygget med dess tentakler ända in i kungahuset för att rädda kung Gustav V:s rykte har försvunnit. Tvärtom. Svenskarna kan sedan Alliansregeringen 2006 välja vård, äldreomsorg och skola och få något lägre skatt. Men de kan inte berätta öppet om vad de tänker på och vad de sett och vilka slutsatser de drar av sina upplevelser och åsikter. Invandringsfrågan är mest tydlig men även inom familjepolitik och moralfrågor. Utan att riskera sitt arbete och rykte kan svenskar bara tala med sin partner och kanske några nära vänner om kontroversiella frågor där de vet att staten ogillar deras åsikter.

Att en svensk riksdagsmajoritet kan förfoga över odemokratiska medel och härska oinskränkt går tillbaka till 1500-talets kung Gustav Vasa och 1600-talets rikskansler Axel Oxenstierna. De byggde båda upp starkt centraliserade och mäktiga administrativa system. Under 1700-talet tog riksdagen detta effektiva system i besittning och utvidgade sina befogenheter. När en ny grundlag skulle skrivas år 1809 fanns influenser från fransmannen Montesquieus maktdelningslära och den amerikanska konstitutionen från år 1776, men inte i tillräcklig grad.

Vare sig kungar eller riksdagar regerade så styrde de landet utan att tillräckligt skilja på lagstiftande, dömande och verkställande instanser. Riksdagen, folkvald eller bestående av de fyra stånden, var suverän över staten. Rättstraditioner från Storbritannien såsom rättssäkerhet (rule of law) eller fransk maktdelningslära var inte lika viktiga för de svenska grundlagarna som den tyska mer auktoritära rättsstaten (“Der Rechtsstaat”) .

När ett enda parti regerar suveränt från år 1932 till år 1976 så var maktutövning allt; parti, regering, rättsväsende, stat, samhälle – alla delar sammanföll i att verkställa vad riksdagen bestämt. Det kan verka demokratiskt, men som Moberg påpekade så är inte alltid ens en demokratiskt vald riksdag och regering tillräckliga för att fungera demokratiskt. Medborgarna i en stat där 49 % inte valt regeringen vill också ha ett ord med i laget.

Tage Erlanders tal om det starka samhället på 1960-talet handlade inte om samhället utan om den starka staten. Arbetarrörelsen har talat för mer samhällsansvar när de egentligen menat större ansvar till stat, landsting och kommuner, och därmed fler byråkrater och högre skatter. Ett samhälle består av den offentliga sektorn men också marknad och civilsamhälle. Individer intar skilda roller i de tre sfärerna.

Men den svenska statsindividualismen (Sjunne 20/6, 2015) i den starka suveräna staten ger lite utrymme för annat än individer och stat. Inte ens marknaden med dess företag och privatpersoner som skattebetalare går säkra eftersom den svenska grundlagen inte har starkt försvar för privategendom. Exemplen är många; löntagarfondsförslag, godtyckliga taxeringar, smyghöjningar av skatter, exproprieringar av fastigheter (där Europadomstolen fällde Sverige), rätt för tredje part i arbetskonflikter att ta till stridsåtgärder och så vidare.

Den socialdemokratiska justitieministern Carl Lidbom argumenterade mot mänskliga rättigheter när han satt i Palmes regering på 1970-talet. Ingvar Carlsson hävdade på samma vis att trygghet var viktigare än mänsklig värdighet, ett resonemang som gick tillbaka till Sovjetunionen och Alva Myrdals tid. Socialdemokratin har alltid försvarat den starka staten mot de borgerliga partierna som halvhjärtat reformerade grundlagen år 2010. Dock finns riksdagens suveräna makt över medborgarna formulerad som folksuveränitet vilket låter bra men betyder att riksdagen härskar oinskränkt. Samma författningstradition finns numera kvar bara i vissa före detta folkdemokratier som Vitryssland, hävdade den moderata domaren Krister Thelin i sin bok Sverige som rättsstat 2000 (nedladdningsbar på Timbros förlagssajt, där statsvetaren och förlagschefen Andreas Johansson Heinö styr idag).

Den svenska folksuveränitetens makt via riksdag och regering betyder att vad som beslutats politiskt är därmed lagligt. Hänvisningar till naturrätt är givetvis uteslutet liksom till rättstraditioner som den brittiska rule of law eller människors okränkbara värde. Domstolar är fortfarande inte tillräckligt oberoende från riksdag och regering. Med en starkare integration i EU kan den svenska författningen eventuellt anpassas till mer frihetliga traditioner på samma sätt som Europadomstolen för mänskliga rättigheter blev ett verktyg för att driva mål mot den svenska staten när medborgerliga rättigheter kränktes. Men att gå över EU för att ändra den svenska författningen är en osäker och krånglig metod.

Teknokratisk maktutövning och social ingenjörskonst kombinerat med långa regeringsinnehav och majoritetsstyre utifrån folksuveränitetsprinciper har varit förödande för mänsklig värdighet i Sverige. När staten har växt sig så pass stark att den kan ge medborgarna allt de behöver kan denna mäktiga stat naturligtvis ta ifrån medborgarna vad de behöver som en av den amerikanska konstitutionens fader Thomas Jefferson brukade säga. Tocqueville resonerade på samma sätt under sin resa i USA på mitten av 1800-talet. Även i Sverige har de Tocquevilles tankar diskuteras utan att sätta några spår i juridiken.

För svenska regeringar är blotta tanken att medborgare behöver skydd från staten absurd. Allt tal om att domstolar ska skydda medborgare var tecken på en ”odemokratisk och farlig tanke. Den yttersta garantin för mänskliga rättigheter är demokratins relevans för folkets opinion” menade justitieminister Lennart Geijer under Palmes regeringstid . Vad än riksdagen beslutar är rätt och korrekt, även i frågor som den inte har någon vetskap om eller bör tillfrågas som vilka psalmer som ska sjungas i (den dåvarande) statskyrkan eller när livet börjar i livmodern.

Men inte ens grundlagsändringen år 1974 blev tillräckligt väl utförd eftersom grundlagen inte hade tillräckligt skydd för medborgerliga fri- och rättigheter, ingen egentlig maktdelning, skydd för privategendom, uttalat riksdagsstöd för regeringar och en oberoende författningsdomstol. En svensk minoritetsregering kunde fortsätta regera om det inte fanns en opposition emot regeringen samlad i en misstroendeomröstning. Detta system med negativ parlamentarism är ovanligt i västerländska demokratier där tvärtom en majoritet måste rösta för ett regeringsförslag efter ett val. Palme insåg dock det prekära parlamentariska läget och inbjöd Folkpartiet till överläggningar år 1974 vid Haga Slott och Harpsund. Men det blev inget av samtalen och Folkpartiets nye ledare Per Ahlmark var mindre intresserad av samarbete än företrädaren Gunnar Helén.

1970-talets stora rättsskandal var förstås IB-affären liksom 1950-talets var Kejne- och Hajby-affärerna. I båda figurerade hemliga nätverk där socialdemokratiska ministrar styrde utan insyn. Men även offentligt i riksdag och förvaltning togs fatala rättsliga beslut. År 1976 röstade riksdagen bort det personliga tjänstemannaansvaret för offentliganställda.

Det innebar att ingen tjänsteman kunde åtalas för sina handlingar i tjänsten. Därmed blev möjligheten att rättsligt ställa offentligt anställda till svars omöjligt inom Sverige då grundlagen skyddade dem. Den enda möjligheten att ställa någon offentlig företrädare till svars för olämpliga beslut och handlingar i tjänsten blev att vända sig till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, en instans utan relation till EEC/EG/EU. Sverige blev från 1970-talet det mest anmälda landet. Palme var fly förbannad på det av den borgerliga regeringen tillsatta justitierådet Gustaf Petrén som drev flera omtalade rättsfall, spelade en central roll i Medborgarrättsrörelsen och satt i borgerliga regeringar efter år 1976. Det gick så långt att statsministern Olof Palme vid en presskonferens år 1982 kallade Europadomstolen för ”Petréns lekstuga”.

Tjänstemannaansvaret var uttryck för en aktad ämbetsmannatradition och betydde att statens tjänare stod oberoende från påtryckningar uppifrån och från medborgare. Blott yrkeshedern och lagarna skulle gälla vid tjänsteärenden. En kåranda fostrande in nya tjänstemän i denna tyska tradition som uttolkats av den tyska sociologen Max Weber. Palmes regering gjorde tvärtom och tillät inte bara att ansvaret skulle försvinna utan att tjänstemännen skulle efterlikna de kinesiska röda experterna. Frestelsen var stor för entusiastiska socialarbetare, lärare och förvaltare att driva projekt som fick stöd av alla upptänkliga socialdemokratiskt styrda intressegrupper och aktivistiska initiativ. Hellre engagerad än oberoende löd mottot för 1968-generationens marsch in i institutionerna. Att en oförvitlig tjänsteman kan vara engagerad men neutral kunde inte de otåliga nya radikala kadrerna tänka sig. Tyvärr höll sig inte bara offentliga tjänstemän med engagerade ideal som låg nära det socialdemokratiska partiet.

År 1982 hade Europadomstolen dömt Sverige för att inte ha tillräckligt skydd för privategendom i ett fall som Petrén drivit sedan 1970-talet, Sporrong-Lönnroth-fallet som handlade om hur Stockholms stad under Hjalmar Mehr (S) exproprierat privata fastigheter utan skäl.

År 1987 blev Sverige igen tilldömt straff av Europadomstolen då busstrafikentreprenören Bengt Pudas nekats av länsrätt och länsstyrelse i Norrland att driva sina busslinjer då en annan bussentreprenör favoriserats. Pudas lade sig i en trälåda utanför riksdagen vid Sergels Torg i Stockholm under tre månader och hyllades för sin kamp mot makten av folket och media. Sverige fick ändra sina lagar så att det blev möjligt att överklaga ett offentligt fattat beslut.

En författningsdomstol hade kunnat agera i Pudas-fallet liksom i ett annat omtalat fall, Alvgards skattemål. Brister i de svenska grundlagarna hade kritiserats av Gustav Petrén och Jacob W F. Sundberg i decennier med sikte på den offentliga maktens maktövertag mot medborgarna och deras rättssäkerhet. Men svenska myndigheter, särskilt kommuner och landsting, har fortfarande ett rättsligt övertag över medborgare och patienter, se Zaremba 1992, Warnling–Nerep 1995, Sandberg 1997 och Thelin 2000. En svensk oberoende författningsdomstol skulle stärka medborgarskyddet menar en ledare i Sydsvenska Dagbladet (20/10, 2010). Men till detta måste i så fall själva regeringsformen från år 1974 ändrats då den sätter den i och för sig folkvalda folksuveräniteten över de individuella medborgarna.

En rättighetskatalog över vad medborgarna var berättigade till och som skulle skyddas av staten viftade statsråd som Carl Lidbom bort. Han hade liksom justitieminister Lennart Geijer och andra socialdemokratiska jurister skolats in i den rättspositivistiska skolan, där naturrättsliga krav på staten och medmänniskorna ansågs vara metafysiskt nys som kunde stå i vägen för en demokratiskt beslutad och effektivt genomförd politik. Lagar är verktyg för en vald regering att åstadkomma resultat, inget annat. Utan egentlig maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande instanser kan staten regera ohämmat. Och så har Socialdemokratin gjort med borgerlighetens motvilliga stöd.

Så för att återvända till borgerlighetens farhågor idag 2017 om att SD inte skulle respektera skydd för medborgarna mot staten vid en eventuell valvinst, så får alla övriga partier göra sin hemläxa först och tillsätta en ordentlig grundlagsutredning. Men det finns fler problem om SD skulle få majoritet eller ingå i regeringen 2018. Det är det motstånd mot SD som finns inbyggt i förvaltningar sedan länge.

Det betyder att om SD skulle få ett riksdagsbeslut på att dra in bidrag, förmåner till illegala invandrare, extra hjälp till skolbarn i utanförskapsområden etc., så kan tjänstemän komma att reagera med sabotage eller passivitet. Den bibliotekarie som upplåtit kommunala datorer till ensamkommande utan giltig legitimation kanske får instruktioner via sina chefer och policybeslut om att datorer bara ska användas av de som kan visa upp godkända dokument eller något dylikt. Vid varje offentlig förvaltning kan man frukta obstruktioner i kanske ett decennium, i “tio skitår”, skrev jag hösten 2014 apropå detta (Sjunne, 30/11, 2014). Det är ett större och mer reellt problem med SD:s inflytande än vad Timbros medarbetare fruktar i sitt inlägg i Svenska Dagbladet.

Den neutrala staten måste enligt vad jag skissat på vara betydligt mindre aktivistisk, vilket är en tradition sedan sekler här, där prästerna lett folket åt staten liksom journalisterna gör idag, men aldrig så extremt tillämpad som under Olof Palme och av alla regeringar sedan dess. Mångfald hyllas utan betänkligheter trots att staten ska vara till för sina medborgare i första hand och inte andra länders medborgare eller statslösa (se Sjunne 28/4, 2018 för min genomgång av Timbros Andeas Johansson Heinös avhandling i statsvetenskap).

Naturrätten så som Fredrik von Hayek använder den i sin av Timbro utgivna Frihetens grundvalar (2013) saknas i den svenska grundlagen. En av SD tillsatt grundlagsutredning skulle börja med att ta medborgarnas rättigheter på allvar och ge dem skydd mot den starka svenska staten. Frågan är om borgerligheten är med då.

Jan Sjunnesson

Fler krönikor av Jan Sjunnesson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson