Annonsera på Avpixlat

Det är tungt att leva med att jag är en av de som skapade detta kaos

7-sd_ny_3b

INSÄNDARE – FRÅN SJUKLÖVERN TILL SD Det startade precis i början på 1980-talet. En lugn och trygg högstadieskola i en lagom stor, mellansvensk stad. Min son född 1970, och dotter född 1972 gick i klass sju, respektive klass nio. En dag i augusti kom sonen hem helt vit i ansiktet. Han, en idrottsintresserad 15-åring hade för första gången i livet bevittnat en misshandel. En grupp ynglingar från ett muslimskt land hade dykt upp på skolan och hotat och slagit flera av eleverna. Han var som sagt helt vit i ansiktet, det närmsta han varit hot och våld var lite munhuggeri i samband med fotbollsmatcher i den lokala serien.

Jag som väletablerad akademiker förmanade honom direkt, man benämner inte sina kamrater med vilken religion de tillhör. Jag reflekterade inte ens över mitt agerande, redan på 80-talet var diskursen utstakad i samhället. Jag förklarade vidare för honom att de här kamraterna säkert hade en jobbig bakgrund, jag kallade alltså de här muslimska killarna för kamrater. Menade att det var hans kamrater!

Det hände inte så mycket mer, sonen läste gymnasiet med bra betyg, inga obehagliga möten med den begynnande mångkulturen. Myten om de iranska tandläkarna visade sig stämma, flera av de andra eleverna i hans klass var duktiga pojkar från Iran, två av dem blev faktiskt tandläkare, jag är patient hos en av dem idag. Bra pojk på alla sätt och vis. Han röstade SD 2014 förresten, men det får han skriva en egen historia om.

Lika så för min dotter, högstadiet gick bra, dock lite obehagliga möten med killar med muslimsk bakgrund. Men både jag och hennes mamma förklarade att det har inget med kultur eller religion att göra. Det var inget allvarligt, men det var obehagligt för henne att tittas ut och möta lite, i och för sig positiva kommentarer, men på ett obehagligt sätt.

De blev vuxna och bra medborgare.

Således tänkte jag inte så mycket mer på invandring, invandrare och det nya, lite mer spännande Sverige. Jag anställde mellan 1985 och 2011 säkert 150 invandrare i de olika bolag och verksamheter jag arbetade med. Thaitjejer/tanter, några från Libyen, och lite iranier såklart. Bra folk rakt igenom. Thaitjejerna utmärkte sig alltid som duktiga, snälla och omtänksamma, de hade aldrig problem med att göra det där lilla extra. Arbetade hårt. Till och med de som flyttat hit, till svenska män med god ekonomi jobbade hårt, trots att de säkert inte ens behövde, inte säkert att det ens uppskattades av deras gubbar. Några iranska ingenjörer, artiga och stillsamma osv.

Någon gång kring 2010 vaknade jag till, det gick som över en natt. Vaf** höll på att hända, de arbetssökande som kom från arbetsförmedlingen var inte längre genuint intresserade, de var inte artiga och de visade inte respekt. Jag var och är ingen patron som vill mötas som en övermänniska. Men jag kräver respekt av medarbetare, medmänniskor och min omgivning.

Helt plötsligt ville jag inte anställa utlänningar mer, det var så min tanke formulerade sig, utlänningar. I en verksamhet jag sällan besökte, men som tog mycket av koncernens energi hade det kommit flera nya medarbetare med uttalad muslimsk identitet, deras personlighet var annorlunda. Islam var inte en liten obetydlig del i deras liv och i deras identitet. Problem mellan arbetarna och en stor personalomsättning blev följden. Bolaget ifråga finns inte kvar idag.

Jag mötte kvinnor i slöja, i mitt yrkesliv, på City Gross och hos frisören. De fäste inte blicken, de hälsade inte, de verkligen avvisade enkla inviter. Jag har aldrig varit rädd för att säga hej eller växla några ord med folk jag möter, oavsett i vilken situation.

Men här var det stopp, gensvaret var noll.

Än mer förvånad var jag när jag märkte samma tendenser hos män, de var inte undflyende, men de fäste aldrig blicken och de hälsade inte. De hade skägg och bilar av lite högre modell, jag brukade, och brukar fortfarande fundera på varför de här familjerna alltid kör den sortens bils som skulle kunna beskrivas högbil. Inte minibuss, snarare personbil med högre tag (ett sidospår).

2012 var jag i mitt inre inte längre (L), jag hade börjat tvivla på deras förmåga flera år tidigare. Men nu var jag överens med mig själv. Det här måste få ett stopp. Vi kan inte låta Sverige fullständigt falla samman. Första gången SD blev 2014.

Under min politiska och personliga utveckling har jag speciellt tagit med mig hur våra politiker ljuger, hur journalister driver en agenda av hat och fördömanden. Jag känner att de är mig de pekar på. Den i deras ögon framgångsrika mannen, fint hus, framgångsrik karriär, uppskattad medborgare och stor arbetsgivare. De hatar mig, de hatar den omständighet att jag kunde välja vilka jag vill anställa, de hatade min snygga fru, de hatar mina barn.

Vad har jag gjort för fel, som jag skrev ovan. Jag reflekterade inte ens över hudfärg eller vilken gud folk hade. Snarare tvärtom. En gång i tiden kunde jag till och med se det positiva med mångfald, riktig mångfald. Inte kvoterade araber eller homosexuella. Missuppfatta mig rätt, både arab och homosexuell är/kan vara en tillgång, men inte för att de är arab eller homosexuell, utan för att de kan ha intressanta synsätt och tankar. Men allt sådant engagemang är sedan länge borta från min agenda. De nya stora invandrargrupperna drömmer inte om att få ett jobb som städare, nattetid på en teknisk industri strax utanför Ljungby i Småland. De vill inte arbeta, de vill inte bli svenskar.

Pratade med en gammal kollega igår, han hade haft en tjänst ute, liknande den jag precis beskrivit. 102 sökande, sex kallade på intervju, en kom på utsatt tid. Han var svensk, fick jobbet direkt. Fyra invandrare, nyanlända var kallade, men det dök alltså inte ens upp.

Som ni förstår har tiden efter att jag bekräftade för mig själv att jag var Sverigedemokrat knappast fått mig att fundera på att vända tillbaka. Tvärtom, jag hoppas att SD flyttar fram sina positioner, unnar sig lite hårdare retorik och börjar prata klarspråk.

För som det är nu, finns det ingen väg tillbaka. Vi måste börja om. Men det är inte min strid, den får mina barn och barnbarn ta. Jag sitter kvar i den stora fina fastigheten med sjöutsikt, drömmer mig tillbaka till tiden för min ungdom, när jag började studera och sedan arbeta, när mina verksamheter växte, när barnen var barn var små. Tiden mellan 65 och 70 gick fort för mig, 2011 gick jag i pension.

Nu är jag en gammal änkeman som blir glad när barn och barnbarn kommer och hälsar på. Några kvällar i veckan brukar jag dricka lite Calvados och titta i några av mina säkert 100 fotoalbum. Ibland känner jag frustration. Men oftast blir jag ledsen. Det är tungt att leva med att jag är en av de som skapade detta kaos, jag lät ohederliga politiker dra Sverige ner i avgrunden. Jag skäms över mitt bidrag till historien. Att jag som drygt 70 år gammal har vaknat till är knappast någon tröst.

KG

Övriga insändare i vår serie “Från sjuklövern till SD” hittar du HÄR.

Vill du också dela med dig av din historia om vad som fick dig att byta från ett sjuklöverparti till Sverigedemokraterna? Skicka in din berättelse till oss så publicerar vi den.

– Avpixlatredaktionen

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson