Annonsera på Avpixlat

USA:s nya självständighetsförklaring

Joakim Mårtensson

KRÖNIKA Det var ruggigt väder, blåsigt och strilande småregn. Förbudet mot paraplyer hade i sista stund upphävts så att den illustra skaran av tidigare First Ladies inte skulle få de dyrbara frisyrerna förstörda. Deras äkta män, tidigare presidenter, var förstås också där och skämtade friskt med varandra under förberedelsernas gång. Kvinnokarlen Bill Clinton hade svårt att slita ögonen från USA:s nya, egentliga First Lady: Ivanka Trump. Men det var inte hon eller ex-presidenterna som stod i centrum den 20 januari 2017 utan en multimiljardär i vindpinad kalufs som inte har förstått (eller struntar i) att översta knappen på kavajen ska vara knäppt när man står upp.

Nu stod han där mitt i lejonets kula, i Washington, D.C. där runt 4 % av befolkningen hade röstat på honom. Högerhanden var höjd till presidented, medan vänsterhanden vilade stadigt på två biblar, den ena en personlig från barndomen; den andra tillhörde den förste republikanske presidenten Abraham Lincoln som hade en mycket tuffare utgångssituation när han tillträdde presidentämbetet 1860. Då bröt sig flera stater ut ur unionen. Lincoln lyckades först efter ett fem år långt inbördeskrig återställa ordningen i Amerikas förenta stater.

 

Blödande hjärtan med ont i rumpan

När Trump äntligen med säker stämma svor att upprätthålla konstitutionen och officiellt var installerad som USA:s 45:e president var det nog många som kände sig som krigsinvalider som hade fått armarna tillbaka. Nu börjar det på allvar. Nu är allt möjligt. Men det är många problem som Trump måste lösa för att få landet och världen på fötterna igen. I första skedet måste inte bara avskaffandet eller ommodelleringen av Obamacare och andra vallöften infrias utan framför allt gäller det att få stopp på de vänsterliberaler med blödande hjärtan som fick ont i rumpan när inte deras lag vann den 8 november 2016. Sedan dess har de ägnat sig åt sin favoritsysselsättning: att skrika, att gapa, att hålla upp skyltar med ”not my president” på, att vandalisera bilar och att slå sönder skyltfönster. Efter tumult i samband med installationen greps 217 personer i något som kallades för ”Trump-kravallerna” i svensk massmedia.

Sedan har vi den pålitliga kändiseliten som unisont ställt sig bakom Hillary och ville utvandra till Kanada om Trump vann. Men det var då förstås. Då under valkampanjen när lögnmedia pumpade ut den ena falska opinionsundersökningen efter den andra – alltid med ett säkert försprång för Hillary Clinton. När hon ändå inte vann var det förstås ingen av dem som tyckte att det kändes som en prioritet att flytta. Alla stannade kvar. I stället började de verbalt attackera Trump så fort de fick tillfälle. Det kulminerade kanske med Meryl Streeps Golden Globe-framträdande där hon passade på att malträtera den demokratiskt valde president-elect med rasist-, fascist-, nazistklubban. Men varför är det så viktigt vad människor tycker vars levebröd består i att personifiera fiktiva personer? De lever ju ändå ständigt i en sorts fantasivärld.

Etablerad massmedia i USA och i Europa har förstås dagligen redovisat de olika kändisutspelen och eldat på gatans parlament så gott de kan. Det har inte gått en dag sedan valet då de inte har tryckt ur sig den ena illaluktande domedagsprofetian efter den andra. Höjdpunkten på deras skampanj bestod i CNN:s reportage om vad som skulle hända om ledande företrädare för den nya regeringen mördades under installationsceremonin. Det skulle ju faktiskt ge demokraterna en chans att sitta kvar. CNN:s förtäckta uppmaning till våld var ”ein absoluter Griff ins Klo” som man säger där jag bor.

 

”Surt sade räven…”

Som förlorare hedrar det en om man någon gång inser att man faktiskt har förlorat. Då gäller det att säga ”surt sade räven …”, gå vidare och ladda upp inför nästa match. Men vänsterliberalerna styrs förstås inte av rationellt tänkande utan av känslor och av den trygga vissheten att de sitter högst upp i den moraliska utkiken på den globala skutan på väg till den där framtidsön som ingen vet var den ligger. Det är ju bara de som kan se till horisonten, medan vi andra, som inte har alla PK-flingorna i paketet, är nere på däck och skurar golvet och därför inte har tillgång till ”the big picture”.

De svenska systemjournalisterna tillhör en champagnesvingande global elit där allt är ”peachy”. Alla ser likadana ut, luktar likadant, dricker och äter likadant och inte minst där alla pratar, tycker och tänker likadant. Men det hindrar dem inte från att utge sig för att vara demokratins och åsiktsfrihetens främsta försvarare trots att ett demokratiskt samhälles livskraft består av brokig åsiktskakafoni och livlig debatt.

De påstår sig vara för ett verbalt Calcutta men agerar i själva verket som fångvaktarna i ett vinterkallt Åsiktsgulag. Och när det gäller Trump är alla pressetiska regler och alla hämningar satta ur spel. Eftersom han representerar allt det som de är emot har de lika svårt att motstå frestelsen att göra ner honom som de har för att avstå från den där sängfösaren ihop med sina favoritpolitiker på ”DJ Battle” under Almedalsveckan.

Trump-bashingen fortsatte därför under installationsceremonin som jag följde på BBC (tyvärr var det enda möjligheten eftersom min internet-förbindelse krånglade och BBC är det enda engelskspråkiga alternativet i min kanallista). BBC:s bevakning framstod mest som en hyllning till Obama och hans fru. Så fort Trump dök upp i bild omnämndes han som ”multimiljardären” – inte ett ord om att hyran för Obamas nya hus i D.C.-stadsdelen Kalorama uppgår till ca 200 000 svenska kronor i månaden, en summa som ju inte vilken fattiglapp som helst kan punga ut med.

 

En ny självständighetsförklaring

Trumps installationstal, som han ska ha skrivit själv, kan kanske beskrivas som okonventionellt. Trump gick på knock direkt. Men vem hade räknat med något annat? Han uppmanade till överföring av makt från D.C. till folket, utlovade bättre skolor och utbildning samt mer jobb. Vidare lovade han att utrota IS från jordens yta. Men kärnan i hans budskap var uppmaningen till nationell samling och att USA utomlands ska ”skina som ett exempel för andra att följa”. ”En ny vision kommer att styra vårt land, it’s going to be America first!” Sammantaget hade hans anförande samma tyngd som en ny självständighetsförklaring. Det föll inte MSM på läppen. Men att sätta sitt eget land främst är i de flesta nationalstater inte något kontroversiellt utan en självklarhet.

Lamenterandet intensifierades förstås. Wolfgang Hansson ansåg att det var ett ”extremt nationalistiskt och patriotiskt tal” och ”påminde om ett av hans valtal”. Men varför skulle det inte göra det? Det var ju innehållet i valtalen som gjorde att han blev vald. Skulle han nu svika sina väljare genom att säga något helt annat? Hansson och andra pressföreträdare betonade också att Trump med 40 % popularitet har lägst förtroende av alla nyinstallerade presidenter någonsin. Obama med sina 50 % ”låg skyhögt över”.

Det hedrar emellertid Wolfgang Hansson att han i alla fall har bestämt sig för att ”ge Donald Trump en chans som president”. Förhoppningsvis kommer fler att besinna sig under resans gång. Trump är nämligen unik. Han har inte klättrat uppför den politiska karriärstegen under 30 års tid som de flesta andra presidentkandidater. Han har klivit rätt in från verkligheten, och det är nog ingen risk att han förvandlas till en politisk broiler som Anthony Weiner. (Jag bifogar en länk till en dokumentär om honom på SVT Play. Det är nog den intressantaste inblicken i en fullständigt maktgalen och narcissistisk politikers liv som man kan få).

”Der Spiegel” kallade Trumps tal för ”oanständighetsförklaringen”. Andra europeiska utrikesexperter tjötade som vanligt om att Trump är rasist och antisemit. Hur det sistnämnda går ihop med att hans egen dotter har konverterat till judendomen på grund av att hennes man, tillika Trumps svärson, är jude och har lovats en viktig roll som rådgivare i den nya regeringen är det aldrig någon som redogör för. Och hur kan han vara rasist när han har utsett den svarte neurokirurgen Ben Carson till minister för ”Department of Housing and Urban Development”? Dessutom hade han inga problem att under installationsceremonins gång upprepade gånger pussa Michelle Obama på kinden och förtroligt lägga armen över Barack Obamas rygg. Borde inte en äkta rasist hålla sig för god för sådant?

 

Dagens höjdare

I nyhetsrapporteringen från D.C. bjöd SVT:s Peter Rawet ofrivilligt på dagens höjdare. I en intervju med en kvinnlig Trump-anhängare hängde han upp sig på att Trump är miljardär och drog upp att utan Obamacare skulle hon inte ha någon sjukförsäkring längre. Hennes svar att ”hon är sjukförsäkrad via jobbet och att om hon blev av med jobbet så var det bara att skaffa ett nytt” fick Rawet att börja svamla. Det var förstås otänkbart för en SVT-journalist att inte alla tycker att staten kan ta hand som sådana saker bäst. Han ledde snabbt in samtalet på ett nytt ämne och frågade vad hon tyckte om ”Obamas (sic) [diskriminerande] politik gentemot muslimer”.

Dagen efter rapporterade svensk massmedia att Vita Husets hemsida hade uppdaterats och att det nu inte längre fanns en flik för global uppvärmning och HBTQ-rättigheter. Oh ja, det är naturligtvis oförställbart i det ”feministiska Saudiarabien” där det är fastslaget att det är människan som driver klimatet trots att inte ens IPCC har bekräftat det till 100 %. På tal om det: Var befann sig den globala uppvärmningens egen Bigfoot, Demokraternas före detta presidentkandidat Al Gore under installationsceremonin? Hade han inte fått ihop tillräckligt med biologiskt flygfotogen för att kunna flyga över till Washington, D.C. med sin privatjet från sin tjugorumsvilla (plus åtta badrum) som förbrukar tolv gånger så mycket energi i månaden som genomsnittet i området?

Det var nog ingen som saknade honom. För när Obama väl hade flugit till Kalifornien på två veckors semester var all uppmärksamhet fokuserad på Donald Trump. Nu är det upp till honom att leverera och sätta stopp för det nya amerikanska inbördeskrig som har uppstått i kölvattnet av hans val till president. Men till skillnad från det förra inbördeskriget är det inte stater som har trätt ur unionen. Det är vänsterliberala grupperingar som har sökt utträde från verkligheten.

Joakim ”Bronco” Mårtensson

Fler krönikor av Joakim Mårtensson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson