Annonsera på Avpixlat

Donald Trump och fröken Friman

kronikor_mats_dagerlind_byline_banner2c

KRÖNIKA SVT körde nyligen den tredje säsongen av succéserien ”Fröken Frimans krig”, en dramatiserad skildring av det tidiga 1900-talets kvinnokamp i Sverige. Parallellt med att man sände den nya säsongen visade man också en relaterad dokumentär i två delar kallad ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid”. Såväl dramaserien som dokumentären tar tydligt ställning för den dåvarande demokratiseringsprocessen och mot det politiska etablissemang som försökte stoppa den.

Samtidigt lever vi just nu, efter bland annat det brittiska folkets beslut att lämna EU och det amerikanska folkets val av Donald Trump till sin ledare, i en liknande tid. Folkrörelser mobiliserar för att befria demokratin från de maktetablissemang som kidnappat den och etablissemangen försöker stoppa dessa demokratirörelser med minst lika fula metoder som på fröken Frimans tid. SVT har inte tagit ställning för 2010-talets demokratiseringsprocesser på det sätt man ser som självklart beträffande 1910-talets dito. Tvärtom har man i stor utsträckning agerat som maktetablissemangets propagandaverktyg.

Även högern i Sverige skulle strax efter den tid då ”Fröken Frimans krig” utspelar sig svänga i rösträttsfrågan. Inte därför att man principiellt ändrat uppfattning och börjat anse att även arbetare och kvinnor borde ha samma demokratiska rättigheter som överklassen, utan pga. att man fruktade att det annars kunde gå som det nyss gått i Ryssland, att en revolution skulle störta den rådande ordningen helt över ända med förskräckande följder för den besuttna klassen.

Svenska kvinnor kände sig, tämligen berättigat, förbigångna och svikna av de liberala och socialdemokratiska krafter som prioriterat rösträttsfrågan som en ekonomisk klassfråga framför en könslig jämställdhetsfråga. Det ansågs bland riksdagspolitikerna (som vid denna tid endast män kunde bli) mer angeläget att verka för rösträtt åt alla män oavsett klasstillhörighet än att verka för rösträtt för alla svenskar oavsett kön.

En idag intressant aspekt av den offentliga debatten i rösträttsfrågan för 100 år sedan är de argument som anfördes mot införandet av allmän och lika rösträtt. Den argumentationen är snarlik den som dagens etablissemang ägnar sig åt, något jag återkommer till strax. Arbetare ansågs inte vara tillräckligt bildade för att ges rösträtt. Kvinnor ansågs olämpliga på grund av deras tendens att styras mer av känslor än av förnuft.

Att ge dessa grupper rösträtt menade det dåvarande konservativa politiska etablissemanget skulle rubba den rådande samhällsordningen på ett genomgripande och skadligt sätt. Det förstnämnda var objektivt en korrekt profetia. Konsekvenserna av rösträttsreformerna blev tämligen genomgripande. Huruvida de också var skadliga är en mer subjektiv fråga, men de flesta anser nog så här 100 år senare att fördelarna med allmän rösträtt varit fler än de eventuella nackdelarna.

Den allmänna rösträttens kritiker hade alltså inte fel i att samhället skulle förändras om arbetare och kvinnor, som delvis tänker och prioriterar annorlunda än de grupper som tidigare var förbehållna rösträtt, fick ökat samhällsinflytande. Fortfarande idag, 100 år senare, påverkar klass och kön partival och prioritering av politikområden – arbetare röstar på ett annat sätt än tjänstemän och företagare och kvinnor annorlunda än män, detta i en omfattning som är tydligt statistiskt mätbar.

Till följd av den allmänna rösträttens införande har vi idag ett politiskt etablissemang med annan politisk färg, en vänsterliberal sådan. Det är en naturlig utveckling att politiken drivs i vänsterliberal riktning när ett långt högerkonservativt inflytandemonopol bryts.

De första cirka 50 åren efter den allmänna rösträttens införande kan man också hävda att det nya vänsterliberala och kvinnliga inflytandet i politiken i huvudsak bidrog till att reformera samhället i positiv riktning. Under ett antal decennier som därefter följde och fram till Sverigedemokraternas riksdagsinträde utplånades emellertid konservatismen nästan helt i svensk politik.

Vänsterliberaler och än mer kulturradikala krafter har under denna tid kunnat härja alltmer fritt eftersom ingen organiserad konservativ politisk motkraft funnits. Detta har fått förödande konsekvenser för Sverige, vars samhällskropp åsamkats svåra skador som det med fredlig och demokratisk reformpolitik kommer att ta mycket lång tid att återhämta sig från.

Under lång tid har det av historiska skäl odlats en till stor del felaktig uppfattning att konservatism skulle vara de privilegierade klassernas ideologi och inherent odemokratisk medan vänsterradikalismen är de underprivilegierade gruppernas ideologi och inherent demokratibefrämjande. Det är en vrångbild som det vänsterliberala etablissemanget gjort allt för att etablera i syfte att stärka sin makt – är man emot vänsterliberalismen så är man emot demokrati, har det hetat. Man är då i bästa fall populist men ofta även fascist, nazist och rasist.

Att i början av 1900-talet ifrågasätta rösträtt för arbetare och kvinnor på grundval av åsikter om att dessa grupper inte skulle vara fullt ut mentalt förmögna att delta i den demokratiska processen, var naturligtvis ett uttryck för folkförakt. Idag är det, som ovan antytts, arvtagarna till de liberaler som då slogs mot detta folkförakt som själva odlar ett folkförakt mot grupper och aktörer som man anser inte bör få ta del i den offentliga debatten på samma villkor och som man inte vill samtala med.

Det föraktet har liberalerna gemensamt med socialisterna där man – sedan ideologin togs över av den intellektuella medelklassen i slutet av 1960-talet – betraktar arbetarklassen som en fårskock som låtit sig köpas av kapitalismens bröd och skådespel och inte begriper att de ska göra väpnad revolution, ta över produktionsmedlen, summariskt avrätta kapitalisterna och införa planhushållning och proletariatets diktatur.

Detta folkförakt har accentuerats sedan Sverigedemokraterna på allvar gjort entré på den politiska arenan och tagit sig in i Sveriges riksdag. Nidbilder av SD-väljaren som lågutbildad, lågintelligent, okunnig, fördomsfull, rädd, lantis osv har varit mer regel än undantag, och inte endast i den politiska retoriken hos detta uppstickarpartis politiska motståndare, utan även från andra delar av det vänsterliberala etablissemanget såsom de akademiska statsvetarna, journalistkåren osv.

Skillnaderna mellan dåtidens konservativa och nutidens vänsterliberala politiska eliter är i många avseenden stora. Men det finns också en del påtagliga likheter. En av dem är åsiktsglappet mellan folk och makthavare.

Det konservativa etablissemanget för 100 år sedan befann sig tämligen långt ifrån den vanlige svenskens vardag. Det vänsterliberala etablissemanget har under decenniernas gång fjärmat sig alltmer från den vanlige svensken och har idag lika dålig kontakt med dennes verklighet som det konservativa etablissemanget hade före den allmänna rösträttens införande.

Detta har lett till en rad paradoxer. Vänsterliberalismen har i sitt rollbyte från opponent till maktapparat metamorferat till en i sämsta betydelse konservativ rörelse, såtillvida att dess allt annat överskuggande uppgift blivit att slå vakt om den rådande vänsterliberala ordningen.

På fröken Frimans tid stod vänsterliberalismen för breddad och fördjupad demokrati, mot ett konservativt etablissemang som ansåg att demokratiskt inflytande borde vara förbehållet vissa grupper. Idag är rollerna ombytta.

Nu är det vänsterliberalerna som bygger åsiktskorridorer, snävar in demokratibegreppet med skräddarsydda värdegrundsdefinitioner, tystar den fria oppositionella pressen genom att tillsätta agendastyrda medieutredningar, iscensätter demoniseringskampanjer och utövar myndighetshot mot kritiska opinionsbildare, stänger ute opponerande aktörer från arenor och organisationer, försöker få till stånd begränsningar i yttrande-, åsikts- och tryckfriheten, kastar ut oppositionella från deras arbetsplatser och fackförbund, hänger ut systemkritiker vid mediala skampålar osv. Idag är det konservatismen som för kampen för frihet och demokrati.

Paradoxen har gått så långt att vänsterliberaler numera ofta inte ens står upp för de mest grundläggande liberala värden. För att behålla samhällsmakten och inte gynna den socialkonservativa oppositionen blundar man för eller sanktionerar rentav aktivt uttalat antiliberala krafter med synsätt som härstammar från tusen år innan upplysning och liberalism.

Ett parti i Sverige har exempelvis nyligen tvingats byta namn till Liberalerna. Detta eftersom nästan inget i partiets faktiska politik längre skvallrar om att man är ett liberalt parti. I direkt motsats till upplysning och frihetliga värderingar, gör vänsterliberaler sig numera till talespersoner för muslimsk vidskepelse och propagerar för normalisering av denna medeltida religionsideologis kvinnoförtryck, såsom kyskhetsrelaterade krav på heltäckande kläder för kvinnor, förvisning av kvinnor till gallerförsedda balkonger i moskéer osv.

Vänsterliberala feminister slåss för en privilegierad överklassklick av kvinnors rätt att bli inkvoterade i de stora börsnoterade bolagens styrelser men blundar för att flera tiotusentals utsatta unga kvinnor i invandrardominerade s.k. utanförskapsområden lever under hedersrelaterat förtryck, inte sällan i skräck för att bli mördade av sin egen familj. För homosexuella invandrarungdomar kan livssituationen vara ännu värre. Att vara öppen med sin läggning är i princip omöjligt.

Att uppmärksamma detta förtryck anses av vänsterliberaler vara att på ett rasistiskt sätt sätta sig till doms över andra kulturer och deras värderingar och sedvänjor. Det anses dessutom riskera gynna den socialkonservativa oppositionen, av vänsterliberaler grundlöst stämplad som främlingsfientlig, rasistisk, fascistisk och nazistisk, och därigenom hota det vänsterliberala etablissemangets makt.

Genom att sätta dessa skräckinjagande etiketter på oppositionen har man lyckats sälja in sitt svek mot de unga invandrarkvinnorna och sexuella minoritetsinvandrarungdomarna som en legitim prioritering – att lämna dessa grupper i sticket framställs som ett nödvändigt offer för att inte nazisterna ska ta makten i Sverige.

Vänsterliberaler som tidigare slogs för upplysning och individens frihet mot den kristna kyrkans vidskepelse och förtryck, vurmar nu för den tilltagande islamiseringen av Sverige. De rasiststämplar de socialkonservativa krafter som idag tar den fajt som liberalerna borde ta – fajten för sekulär demokrati, jämställdhet mellan könen och individens rätt till frihet från att få sina liv dikterade av fruktan för osynliga tyranniska gudaväsen.

Vänsterliberalerna har anammat det totalitära nyspråket där krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka. Illegala invandrare kallas för papperslösa. Migranter som fått avslag på sin asylansökan i tre instanser därför att de saknar asylskäl benämns ändå som flyktingar. När de vägrar följa svensk lag, svenska myndigheters beslut och svenska domstolars domar, heter det att de ”hotas” av utvisning. Principen att land ska med lag byggas är alltså ett hot, inte den laglöshet och anarki som utmanar rättssamhället.

Muslimska invandrarungdomar som rest iväg för att i sin blodtörstiga guds namn begå massmord och terrorbrott i Syrien och Irak, beskrivs av vänsterliberalerna som offer i stället för gärningspersoner. Skulden för deras brott läggs i stället på det svenska folket som genom sin rasism och diskriminering påstås ha drivit dessa ungdomar till att bli jihadkrigare. För att göra bot måste vi ge de återvändande IS-bödlarna förtur till jobb och bostad och terapi för sina jobbiga upplevelser där borta. Och att mörda i Allahs och hans profets namn har ingenting med islam att göra, får vi lära oss.

Invandrares kriminalitet, oförmåga att lära sig svenska på SFI, gå ut grundskolan med godkända betyg osv. Allt är samhällets fel, en kombination av strukturell rasism och vardagsrasism. Individens ansvar – som, tillsammans med individens frihet, varit den andra grundpelaren i den liberala diskursen – är nu ersatt av socioekonomiska ursäkter som tidigare bara ytterkantsvänstern ägnade sig åt.

Vänsterliberal media kallar de obekväma sanningar som alternativmedia publicerar för ”falska nyheter” och de verkliga falska nyheter som de själva systematiskt producerar för ”seriös journalistik”. Den som inte köper vänsterliberal medias propaganda och lögner kallas för ”faktaresistent”.

I decennier har medierna vidarebefordrat politikernas lögner och även på eget initiativ ljugit för medborgarna om massinvandringspolitikens konsekvenser och undanhållit dem sanningen. Detta i syfte att skapa en hjord valboskap av fel- och oinformerade medborgarna som röstar som makthavarna vill. Förr vurmade vänsterliberaler för folkbildning. Idag gör man allt som står i ens makt för att hålla folket i okunnighet.

Demokrati kallas av detta etablissemang det samhällsskick där en liten klick styr långt ovanför medborgarnas huvuden och implementerar sin hos folket oförankrade vision om vidöppna gränser, massinvandring, EU-federalism, nationalstatens avskaffande, multikulturalism, kulturrelativism, radikalfeminism, genuspseudovetenskap, HBTQ-extremism, postmarxistisk identitetspolitik osv. När medborgarna fått nog av detta vanstyre och samhällsexperiment och väljer bort det i folkomröstningar och genom att rösta fram partier och politiker som för deras talan, när glappet mellan väljare och beslutsfattare minskar, då kallas det för populism och beskrivs som ett hot mot demokratin.

Vi lever kort sagt i uppochnedvända världen. Det här komplicerar saken för oss socialkonservativa i den offentliga debatten. Den som kontrollerar språket, ordens definitioner, har ett ordentligt övertag i den politiska kraftmätningen. Det visste George Orwell, det visste Stalin och Honecker och det vet vänsterliberalerna i dagens Sverige.

Vi har inte bara ett vänsterliberalt etablissemang emot oss – som utöver de politiska partierna också består av media inklusive Public Service, den samhällsvetenskapliga akademin, lärarutbildningen, myndigheter osv – vi har också att hantera att detta etablissemang lyckats etablera en inverterad bild av verkligheten.

Det är en dryg uppgift vi har, att driva de politiska sakfrågorna mot ett strukturellt välorganiserat etablissemang och samtidigt behöva kämpa mot detta etablissemangs pervertering av språket och blottlägga hur vänsterliberalism i Donald Trumps 2010-tal är den diametrala motsatsen till vänsterliberalism i Fröken Frimans 1910-tal.

Det kan kännas tungt att i den politiska debatten alltid behöva börja med att vända kartan rätt och förklara att det idag är vi socialkonservativa som försvarar västvärldens grundpelare – nationalstaten, upplysning, demokrati, yttrande-, åsikts- och pressfrihet, samhällskontraktet med rättigheter som erhålls genom fullgörandet av skyldigheter osv. Men det grundarbetet är viktigt eftersom det är en förutsättning för en begriplig politisk debatt att se till att vänsterliberalt nyspråk inte tillåts skymma sikten för verkligheten.

Vi måste exempelvis förklara skillnaden mellan ”allas lika värde” och ”allas lika värdighet”, att vårt samhälle är ett där alla har samma grundläggande människovärdighet, åtnjuter likhet inför lagen, sedan strax efter fröken Frimans tid har samma rösträtt osv, men att det också är ett meritokratiskt samhälle där vi ovanpå detta fundament av människovärdighet själva ansvarar för att skapa vårt värde genom utbildning, arbete, företagande, karaktärsdaning osv och på ett mer personligt plan i de sociala band vi knyter till våra närmaste.

Vi har en uppgift att påtala att allas lika värde inte är detsamma som alla människor i världens ovillkorliga rätt att vallfärda till Sverige för att här få fri tillgång till alla vårt samhälles offentligfinansierade välfärdstjänster och obegränsad rätt till försörjning på svenska skattebetalares bekostnad. Det humanistiska imperativ som följer av principen om ”allas lika värdighet” förpliktar oss däremot att efter förmåga bidra med flyktingbistånd för att rädda liv.

Samma humanism vägleder oss också att prioritera de som lider störst nöd och att använda tillgängliga resurser så att de kommer så många som möjligt till gagn. Mer konkret betyder det att i princip alla resurser ska allokeras till flyktingläger i de krigshärjade och katastrofdrabbade ländernas närområden för att tillgodose grundläggande behov som mat, vatten, vård och medicin samt skydd från de omständigheter man flytt från.

Vi måste vid varje tillfälle som asylinvandringen diskuteras påminna om att humanistisk flyktinghjälp är raka motsatsen till att spendera 100-200 miljarder kronor om året på att höja levnadsstandarden till svensk nivå för välfärdsmigranter som kommer hit välnärda och oskadda, iklädda märkeskläder, med iPhones och tillgångar omsatta i guld men av outgrundlig anledning utan identitetshandlingar.

Vi måste också vara tydliga med att Sverige inte har någon skyldighet att ge asyl åt den som ”flyr” hit med färja från Danmark eller Tyskland, länder där ingen väpnad konflikt eller annat katastroftillstånd råder.

Vi har att påtala att hudfärg, kön, sexuell läggning och liknande attribut i ett meritokratiskt samhälle inte är någon merit när man söker en utbildningsplats eller ett jobb och att mångfald i ett pluralistiskt samhälle inte handlar om representation på grundval av den sortens medfödda attribut, utan om en bredd av åsikter, perspektiv, livserfarenheter osv.

Detta är bara några av de politiska frågor där vi tvingas debattera i så väl sak som om grundläggande definitioner och begrepp som vänsterliberalerna vänt ut och in och bak och fram på. Så länge detta etablissemang har tolkningsföreträde om vad som är demokrati och frihet, vem som är flykting, vem som är fascist, vem som är ond respektive god, vad som är värde, vad som är mångfald osv, så kommer vi socialkonservativa inte att vara begripliga för stora grupper av väljare.

Omvänt gäller att om vi kan bryta perverteringen av det politiska språket så faller de kulisser som det vänsterliberala etablissemanget byggt upp framför verkligheten. Mycket av det som vi idag måste ägna stor möda åt att försöka övertyga väljarna om blir då så självklart och uppenbart att det inses direkt och inte behöver förklaras. Det vet våra motståndare och det är därför de hellre debatterar med floskler och invektiv som de själva definierat betydelsen av än med argument i sakfrågor.

Det här kan, märk väl, göras med bibehållet fokus på praktisk politik och utan att trassla in sig i det politiskt akademiska, utan att kliva ur askan och in i elden genom att fjärma sig från den vanlige svensken och bli obegriplig för denne på detta sätt i stället. Den gropen håller vänsterliberalerna som bäst på med att gräva åt sig själva med ett tilltagande postmarxistiskt och kulturradikalt fikonspråk hämtat ur avhandlingar från Södertörns högskola. Det är ett Babels torn de kan få förbli ensamma om att bygga.

Det finns i den mer högerradikala marginalen en motsvarande vurm för den mer akademiska sidan av politiken, för politisk filosofi, idéhistoria, statsvetenskaplig teori osv. Det är en esoterisk diskussion för de närmast sörjande, fjärran från den vanlige svensken som i sin vardag drabbats av det vänsterliberala vanstyret och vill se en konkret samhällsförändring.

En sådan ådra finns förvisso även inom Sverigedemokraterna. Det är dock begripligt att ett parti som vuxit sig så stort vill skriva in sig i någon slags politiskt filosofisk och historisk kontext och inte bara vara en formaliserad gräsrotsmissnöjesyttring. Så länge det behovet inte tar överhanden och SD:s huvudfokus ligger på att vara den vanlige medborgarens förlängda röst i det politiska finrummet, bör målet att bli Sveriges största parti inte vara utom räckhåll.

Det är typiskt för vår tid att den för sexism skällde Donald Trump, med sin markering att stoppa islams medeltida kvinnosyn att fortsätta förgifta USA är en värdigare arvtagare till fröken Friman än sin motkandidat Hillary Clinton eller en svensk radikalfeminist som Gudrun Schyman som klär sig i samma kvinnoförtrycks slöja. Inför det stundande franska presidentvalet bör vi också dagligen påminna vänsterliberalerna om hur de under den amerikanska valrörelsen hävdade att det viktigaste var att krossa glastaket och få en kvinnlig president och fråga varför i så fall motsvarande stöd för Marine Le Pen nu uteblir.

Den vänsterliberale kejsaren har länge varit naken. Alltför många svenskar tror emellertid ännu på propagandan om att han bär kläder av så fint tyg att det är osynligt för den som inte är tillräckligt ”refugees welcome”-god och därför inte törs berätta att de inte ser det. Det skulle ju vara detsamma som att vidgå att man är en dålig människa. I själva verket är godhet förstås att tala sanning och att påtala att Sverige inte kan styras av ledare som inte har torrt på fötterna eller någon annan del av kroppen heller.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson