Annonsera på Avpixlat

Mot cyklopernas enögdhet

800px-odysseus_bjuder_cyklopen_vin_nordisk_familjebok

Odysseus bjuder cyklopen Polemos på vin i Nordisk familjebok, 1914. Wikipedia 

KULTUR Att stå för mångsidighet, tolerans och vilja höra flera åsikter ses som något gott. Ingen vill vara den trångsynte och obildade. Märkligt nog har dock Homeros skeppsfarare Odysseus’ äventyr i de enögda cyklopernas land nyligen använts av två stora skandinaviska författare med diametralt skilda perspektiv och slutsatser. Hur det kan te sig är ämnet för denna text.

Om vi tar Homeros historia först: Hjälten Odysseus är på hemväg till sitt Itaka efter att ha slagits vid Troja. Hans båt lägger till vid cyklopernas ö för att proviantera. Där fångas hans mannar av enögda jättar som bara sett sin egen ö. Deras ledare Polyfemos stänger in dem i sin grotta.

Sedan vidtar en måltid där Odysseus skeppsfolk är inbjudna som mat:

Cyklopen reste sig, grep två män och dängde dem i marken så att hjärnsubstansen rann ut. Han bröt av deras lemmar, skar dem i stycken och lät sig väl smaka. De kvarvarande grät och äcklades åt den förfärliga synen. Trött och mätt la sig cyklopen att sova medan männen förtvivlat funderade ut planer för att oskadliggöra honom. Historiska Historier

Odysseus lurade i honom innan han somnade att hans namn var Ingen. En plan görs sedan upp som går ut på att spetsa jätte Polyfemos med en glödgad träpåle, vilket de gör när han sover ruset av sig.

Han blir galen av smärta och blindhet i sitt enda öga, ropar att “Ingen vill mörda mig!”. De andra jättarna tror att han blivit galen. Odysseus med mannar smiter ut hängandes under får med den tjockaste ullen. Poängen är att de enfaldiga brutala och enögda jättarna anses inskränkta och Odysseus den vidsynte, kvicke som alla vill ha på sin sida.

Polyfemos, målad av Guido Reni, 1600-tal, Italien. Wikipedia

Polyfemos, målad av Guido Reni, 1600-tal, Italien. Wikipedia

Om vi lämnar den grekiska övärlden på 700-talet före vår tideräkning och slår upp den malliga morgontidningen, rikslikaren Dagens Nyheter, så ser vi två kortessäer på kultursidorna som inom loppet av åtta månader utnyttjat berättelsen om de enögda dels till försvar för den Sverigevänliga rörelsen, dels för att kritisera den. Naturligtvis är åsikterna inte tidningens i båda fallen, utan författarna Karl Ove Knausgård och Niklas Rådströms.

Det är ändå intressant att de båda tar samma historia till intäkt för att hävda rakt motsatta ståndpunkter i den aktuella debatten om den sk högerpopulismen, och hos oss, givetvis SD – ett ämne som DN:s kulturredaktion aldrig kan få nog av att hata, men också uppmärksamma för vilket vi är tacksamma.

 

KNAUSGÅRD

Det är vår i cyklopernas land, inledde han sin “Knausgård i cyklopernas land” (DN 20/5, 2015) och undrar varför det är så mycket hat i Sverige, det land han bott i 13 år och som hyllat hans självbiografier Min kamp (enligt mig överskattade).

I detta land av enögda finns ett parti som statsministern kallar fascistiskt. Knausgård beskriver läget rätt väl våren 2015 innan Löfven fick äta upp sina ord under anstormningen samma höst:

Cyklopernas statsminister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående. Det märkligaste är att de tror att det är likadant på alla andra platser, i alla andra länder, och ingenting kan övertyga dem om att så inte är fallet. Cykloperna tror att deras bild av verkligheten gäller för alla, och när det någonstans inte stämmer, som till exempel i grannlandet Danmark, så blir de arga på danskarna.

Han fortsätter texten med att grundligt och metodiskt försvara en författares frihet att beskriva fiktiva världar. Ja, även sexuella relationer mellan en 13-årig flicka och en 26-årig lärare. Han liknas vid massmördaren Anders Behring Breivik och kallas kvinnofientlig för att han försvarar naturlig förlossning framför kejsarsnitt.

Till sist brister det och han slungar ut anklagelserna mot sig själv:

Jag har bott här så länge att jag från och till har börjat fundera på om det är cykloperna som har rätt och jag som har fel. Ja, att jag faktiskt är en litterär pedofil, latent homosexuell nazistisk massmördare. Varför skulle de annars säga det?

Som Strindberg utbrast drygt ett sekel tidigare, “Jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig”, brev till Carl Otto Bonnier, 1884.

I cyklopernas land ska litteratur inte handla om snusk mellan en flicka och en man, eller om invandrare som förstör eller att kvinnor kan ha fel. Böcker i cykloplandet ska inte handla om hur det är utan hur det borde vara. Det är cyklopernas litteratur.

Knausgård viker inte ens inför nazismens eventuella skönhet, som fick att många miljoner drogs till den. Att beskriva denna estetik betyder inte att man försvarar den (då skulle DN:s egen förre kulturchef Arne Ruth sitta illa till med sin Samhället som teater, 1984, eller 1970-talsradikalen Rolf Börjlings motto, “Varför förneka det vackra inom mig för att det är bestialiskt?”).

I cyklopernas land är författarna fega. Deras eget Författarförbund kritiserar tryck- och yttrandefrihet vid Bokmässan och författarpampen Ola Larsmo har inte en vecka utan sura uppstötningar i pressen, om inte DN så överallt i kulturlivet som en greidersk dubbelgångare. Hans griniga utbrott är alltid föranledda av att folket röstat fel 2014 och verkar göra så igen 2018 i än högre grad. Hinner han inte så finns kulturmarodören Björn Wiman och kulturmaran Kristina Lindquist. Brrr.

Vad händer med ett samhälle som slutar förhålla sig till det som finns, men som det inte vill ha, frågar sig Karl Ove Knausgård och fortsätter om vårt svenska samhälle som inte ser sanningen i ögonen, utan tittar bort. En nation som sätter ”bör” över ”är” i litteratur, debatt, politik, journalistik.

Knausgård är inte nådig mot riksmobbarna Larsmo, Wiman et consortes:

Kultursidorna i cyklopernas tidningar är litteraturfientliga, för att moralen står över litteraturen, och ideologin står över moralen. Litteraturen är inte fri i cyklopernas land. Den är tvärtom bunden till händer och fötter. Jag känner inte till något land i världen, förutom de totalitära, där författarna är så osynliga i den offentliga debatten. Man ser aldrig en författare stå för något eget i cyklopernas land. Man ser aldrig en författare riskera något i offentligheten.

Att vara vanlig, ja även uppburen svensk författare idag, är att vara förljugen, inskränkt, rädd, en provinsiellt enögd cyklop enligt den uppbragte skrivande norrmannen. Formlen PK = cyklop sammanfattar allt. Knausgård vill ha frihet, tvetydighet, oro, vidsynthet, liksom hans landsman Ottar Brox förordade för över 25 år sedan (se Sjunne 2014)

 

RÅDSTRÖM

Hos Niklas Rådström är det den sk högerpopulismen som är cyklopernas ideologi hävdar han i sin “Att följa Odysseus i kampen mot populismens cykloper” (DN 7/1, 2016)

Jimmie Åkesson, Donald Trump, Geert Wilders, Marine Le Pen, Nigel Farage, Victor Orban, Norbert Hofer är alla inskränkta populistcykloper och utan förnamn. Dock finns det goda populistcykloper som vänstervännen Bernie Sanders, Beppo Grillo, Alexis Tsipras, de spanska socialisterna Podemos och de amerikanska anarkisterna på Occupy Wall Street.

Populismen kan ta sig vilka uttryck som helst och Rådström erkänner att folk kan tillhöra en slutkörd arbetarklass, en sönderstressad medelklass, marginaliserade småbrukare eller missförstådda trosbekännare. Men de förleds av de enkla budskapen från cykloper som Jimmie Åkesson.

Man tar sig för pannan när en beläst och begåvad person som Niklas Rådström kläcker ur sig dessa rader, som om den halvtotalitära Decemberöverenskommelsen 2014 eller mobbningen av SD i det politiska samtalet inte existerar:

Det viktiga för populismen är det vertikala perspektivet av ‘vi här nere’ och ‘de där uppe’. Den horisontella politiska skalan av vänster och höger förlorar giltighet i den populistiska blicken. I det intalade underifrånperspektivet befinner sig samtliga politiska partier på samma punkt någonstans ovanför den vertikala skalans nedre fäste. Det är därför Sverigedemokraterna kan framställa sig själva som det enda oppositionspartiet.

Att SD “kan framställa sig” som det enda oppositionspartiet är inget som Aftonbladets Lena Mellin eller Inizio hittat på nyligen (AB, 4/1, 2017)

Rådström beskriver populism som något utan innehåll, bara en “formatering” av deras anhängare. Han citerar post-marxisten Ernesto Laclau (kallad “politisk filosof”), John B Judis bok The populist explosion, Joseph Overtons begrepp “åsiktsfönster”, ja till och med T.S. Eliot får vara med.

Resultatet blir en kakafoni av angrepp på hans enögda fiender. Denna kakafoni är monoman och ensidig. Alla har fel, bara Rådström och hans meningsfränder har rätt. Nyanser som Knausgård uppmuntrar vill inte den blide Bibelkommentatorn (SvD 27/9, 2013) Rådström veta av.

Till sist återvänder tack och lov Rådström till Odysseus i grottan med den galne Polyfemos utanför, blind och förvirrat letandes efter Ingen. Att vara smart och själv bli Ingen, som skeppshjälten Odysseus är lösningen:

För att bli Ingen gentemot de populistiska krafterna krävs att vi tar politiken och allas vårt ansvar för den på allvar och inte minst att dialogen mellan de folkvalda och deras uppdragsgivare resulterar i strukturer och institutioner som inkluderar hela samhället i all dess mångfald och potential.

De sista raderna ställer väl alla Sverigevänner upp på om inte “dess mångfald” innebär fortsatt asylinvandring, familjeåterförening, mångkulturalism etc.

 

FLERA ÖGON

Alla vill vara vidsynta, ingen vill vara trångsynt, en cyklop. Kan Knausgård och Rådström enas där den förre ser vår statsminister som en cyklop medan han är en Odysseus enligt den senare?

Vi behöver inte be dem debattera, även om det skulle vara intressant att de båda tagit samma tankefigur på diametralt annorlunda sätt. Vi behöver bara öppna ögonen. Ingen av dem och inte jag eller du som läser denna text vill uppfattas som en brutal dum enögd jätte.

Att öppna ögonen och inse att världen inte är svart eller vit utan ganska grå. Ändå behöver vi inte hänfalla åt en falsk och vek inställning gentemot våra motståndare på den malliga morgontidningen och dess gelikar i offentligheten. I det instämmer jag med Jan Tullberg här i Avpixlat hösten 2015. Man blir inte totalitär för att man strider mot totalitarism. Någon tredje ståndpunkt existerar inte mellan totalitärt och fritt tänkande.

Man kan anse att mångtydighet bäst försvaras med ett starkt och fast motstånd mot halvtotalitära tendenser, vilket jag tycker Karl Ove Knausgård gör. Rådström lierar sig tyvärr med åsiktsförtryckarna i medier och kulturliv.

Tankefrihet kräver ett resolut försvar. Att andra kallar det för enögdhet är deras fel. Genom historien har makthavare alltid velat utmana kritiker som just gnälliga och ensidiga. Östeuropa och Sovjetunionen kunde alltid ta till sådana metoder mot sina dissidenter (se min serie i Avpixlat  och om två nutida systemkritiker i väst).

Var inte en cyklop och möter du en, be dem att öppna fler ögon än ett. Och tro aldrig att ditt försvar mot deras enögdhet och för friheten är fel.

Jan Sjunnesson

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson