Annonsera på Avpixlat

Det Sverigevänliga Sverigeföraktet

kronikor_jan_sjunnesson_byline_banner2

KRÖNIKA Ofta får SD höra att de är ett Sverigefientligt parti och att Sverigevänner är de som hatar ett modernt Sverige. Denna retoriska fint går att undvika genom att man förklarar den nedbrytningsprocess som inleddes 1969 (Palme ordförande i S), 1975 (riksdagen beslutar om mångkulturalism), 1980 (det år de flesta svenskar sätter som vårt bästa), 1980-talet (det årtionde då Åkesson, Söder, Karlsson, Almqvist m fl växte upp), eller 1990-talet (årtiondet då fd Jugoslaviens sönderfall ledde till den första stora massinvandringen och då borgerligheten kapitulerade för första gången rejält) eller annat valfritt år (mitt förslag: 1960, året då det ohållbara pensionssystemet ATP infördes och då borgerligheten accepterade utbyggnaden av en stor offentlig sektor och en högskattestat).

Men var man än sätter gränsen så drabbas man av att vara en inkonsekvent gnällspik som dels inte gillar Sverige, dels ska vara den som gillar Sverige mest av alla. Ni kan alla göra era tankar kring hur ni hanterar dessa frågor som oupphörligen poppar upp.

Jag har själv argumenterat för att det finns mycket att lära av andra länder, som jag kallar normala, för Sverige, som jag kallar extremt (1, 2, 3). Dessa resonemang utgår från den nu välkända värderingskartan World Values Survey:

Vår extrema position är enligt oss Sverigevänner ohållbar och farlig, medan den för våra kritiker är bra och åtråvärd. Faktum är att forskarna bakom World Values Survey kan visa att många länder strävar mot att komma närmare oss, förr åtminstone. 2006 uppfann forskarna begreppet “Swedenization” som då hade ersatt “Americanization”. Möjligen har vårt lands utveckling sedan dess lett till mer skepsis, även om historikern Henrik Berggren pushade för oss på World Economic Forum i Davos 2011, med sin “The Nordic Model”.

En högskattestat där medborgarna lagt sitt liv i statens händer är inte längre framgångsrikt, utan som ni ser finns det gott om andra bra västerländska länder långt från oss på kartan, USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike med flera. Att bo där innebär inte alltid att välfärden är sämre för att skatterna är lägre och förmögenheter och inkomster är mindre jämt fördelade.

Jämlikhet som varit socialdemokraternas och de veka borgerliga partiernas mål är för övrigt inte alls så välfärdsbefrämjande som man inbillar sig från officiellt håll i Sverige. Studien “Jämlikhetsandan” hyllas fortfarande av sossar och fack sedan den gav ut 2009, trots att den malts ned av kritiker (Beware false prophets, 2010).

Men oavsett vilka finter vi Sverigevänner lyckas avvärja kvarstår frågan om vilket Sverige vi vill bevara. De mesiga svenskarna som jag skällde ut i en lång rant 2011 (då jag fortfarande var med i Folkpartiet) har enligt mig blivit ännu mesigare. Men hur ska vi ställa oss till att vilja få bort dem och samtidigt försvara vissa svenska särdrag, som mildhet, oberoende, ödmjukhet osv? Ibland kommer jag på mig själv att vara mesig och det är inte kul, men vissa mesiga drag är ok. Bara inte ett helt land är mesigt.

Och där tror jag kärnan i diskussionen bör ligga, nämligen att vi svenskar kan vara mesiga eller sturska, men Sverige ska vara korrekt och inte känslostyrt. Det tror jag alla nu har insett, men när Inga-Britt Ahlenius kommenterade det (DN, 21/6 2005) var det inte så uppenbart. Då hade självaste Gunnar Myrdal, den erfarne socialdemokratiske ministern och ekonomiprofessorn (far till Jan, make till Alva), myntat begreppet redan 30 år tidigare.

Så vad SD och ledarskribenter som Aleksandra Boscanin (GP, 2/1, 2017) idag noterar är ett gammalt rätt fenomen som gett oss rykte om att vara ett utvalt moraliskt rätt land. Boscanin, som ser att vårt land t ex prioriterar genusforskning framför gränsskydd, tar upp att landet inte fungerar trots de höga skatterna, något som Sverigevänner inte tagit upp än men måste göra snart. Ledarskribenten Per Gudmundsons begrepp “nattvandrarstat” är tyvärr på pricken. Boscanin refererar till honom:

Sverige har i mångt och mycket förvandlats till en nattvandrarstat, ett begrepp som myntades av ledarskribenten Per Gudmundson och vars definition lyder: ‘Samhälle där statens uppgifter maximeras i allt utom att garantera medborgarnas grundläggande trygg- och säkerhet. Försvar, rättsväsende och katastrofberedskap sköts ist av frivilliga.’

Att stå upp för Sverige innebär att välja vad man vill försvara i det land som har förvandlats, i synnerhet under 1970-talet. I sista delen av Norstedts åttabandsverk Sveriges Historia beskriver samtidshistorikerna Kjell Östberg och Jenny Andersson det extrema 1970-talets avgörande plats i svensk efterkrigstid:

De reformer som genomfördes under denna tid saknar motstycke i svensk historia. Med viss tillspetsning skulle det kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts någonstans, någonsin som i Sverige under 1970-talet. För en nutida läsare bör man påpeka att reformer vid denna tid innebar förbättringar och utvidgningar av välfärdsstaten. Ett sätt att mäta det är att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 % till 38 procent. I själva verket är en lång rad fenomen vi förknippar med den svenska välfärdsstaten tillkomna eller väsentligt reformerade under dessa korta år. (Band 8, 2013, s. 218)

1970-talet är vad striden handlar om anser jag som växte upp då, född 1958. Jag minns decenniet in i detalj och hyser en hatkärlek till proggmusiken, protesterna, plakatpolitiken (jag röstade dock på Fälldin 1976 och gick på Moderaternas valvaka i Uppsala när sossarna föll efter 44 år, en oförglömlig upplevelse!), pizzeriorna (Lucullus i Uppsala var hetast) osv. Om ni vill friska upp minnet, läs Claes Arvidssons Ett annat land. Sverige och det långa 70-talet (1999, Timbro).

PK-etablissemanget ser 1970-talet som det decennium då allt gammalt konservativt som hemmafruar försvann, elever fick rökrutor i skolan, dagisbarn lekte i knullkojor, medan vi ser mer nyanserat på de reformer som gjordes. Vissa Sverigevänner vill kanske återgå till allt som föregick 1970, andra vill behålla det mest. Själv är jag kluven men ser att vi måste ta diskussionen någon gång. Och de höga skatterna som inte ger hög välfärd.

Jan Sjunnesson

Fler krönikor av Jan Sjunnesson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson