Annonsera på Avpixlat

Bokrecension: Haveriet. Den humanitära stormakten fall, red. Andreas Swedberg

Haveriet, red. Andreas Swedberg

Haveriet. Den humanitära stormaktens fall. Red. Andreas Swedberg (Realia Förlag, 2016)

KULTUR Denna antologi är unik med att ge perspektiv från modern konservatism och klok liberalism på det svenska samhället på ett sätt som de borgerliga partierna och opinionsbildarna sällan förmår. Ingen av skribenterna är partipolitiskt engagerad, varför de slipper ta hänsyn till vad de nuvarande fyra partierna anser i dessa ibland kontroversiella ämnen; migration, försvar, värderingar, islam, feminism bland andra.

Denna långa recension är upplagd så att alla 20 kapitel refereras och kommenteras, så du kan bläddra vidare tills du hittar något intressant. Någon summering görs, men bidragen är i stort sett alla välskrivna och engagerande, några sakpolitiskt inriktade, andra mer allmänna. Även om ett politiskt högerperspektiv dominerar de flesta är huvudintrycket att Haveriet präglas av sunt förnuft snarare än politisk ideologi.

 

Prolog – Andreas Swedberg

Redaktören vill med denna inledning sätta in boken i ett borgerligt sammanhang. Syftet är att, märkligt nog, få de svenska borgerliga partierna att inse att de faktiskt är borgerliga. Internationellt sett är de inte alls särskilt borgerliga utan alla svenska partier står idag till vänster om tyska CDU/CSY, spanska PP, brittiska Tories och de amerikanska Republikanerna. Swedberg menar vidare att den politiska debatten på senare år nästan enbart fokuserat på hur Sverigedemokraternas framgångar ska hanteras, istället för att besvara frågor på hur landet ska styras, oavsett SD.

Svenskarna har infantiliserats av välfärdssystemen och vaggats in i en tro på att politiker ska lösa deras problem. Vänstern, där de borgerliga partierna passivt sägs ingå, har segrat sedan ett halvt sekel tillbaka så pass att högerns idéer är i ordets sanna mening radikala, medan vänstern har blivit förändringsovillig, konservativ, reaktionär.

Hur vi hamnade där är utgångspunkten för de 19 bidrag som Swedberg fått in och satt samman till en bok. En intervju med Andreas Swedberg finns på swebbtv.se och här på Avpixlat.

 

Sverige kulturradikala experiment – Claes G Ryn

Statsvetarprofessorn som bosatt sig i USA sedan 1970-talet gör en svepande beskrivning av hur hela landet kommit att präglas av den kulturradikalism som en ett fåtal upprorsmän vid förra sekelskiftet omfattade; Strindberg, dansken Brandes, Wicksell m fl.

”Att vara kulturradikal är att vara fientligt inställd till gamla, djupt rotade synsätt och beteenden” skriver Ryn. Kulturradikaler ser bara brister i traditioner, inget värt att bevara. En dröm om ohämmad, fördomsfri självutlevelse hägrar för dessa samhällsomstörtare till vänster och inom det liberala lägret (särskilt inom Folkpartiets Ungdomsförbund på 1960-talet).

Ryn visar hur förfallet framskrider inom skola, språkbruk, medier, kulturliv, kyrka, vilka alla ter sig rätt väl kända och diskuterade av Avpixlats skribenter och läsare.

Hur svenskarna har tillåtit förfallet försöker Ryn förstå. Rädslan för repressalier finns, liksom en okunskap om den bildningstradition som Västerlandet bygger på. Svenskarna har i sin strävan efter att vara så snabba och moderna som möjligt, glömt bort och valt bort kunskaper inom humaniora och liknande mindre tekniska områden. ”Regimen låter samtidigt ingen glömma hur riktigt ond den gamla onda tiden var”, skriver Ryn och pekar på en historielöshet som faktiskt uppmuntrats av de kulturradikala makthavarna, vilka han betecknar som ”kortsynta, verklighetsfrämmande, naiva, och krassa”.

Men han vill inte se dem som onda utan som i avsaknad av kritisk distans till nuet, och förblindade av sin egen godhet.

Han slutar med att ställa sig frågan om de svenskar som levt på 1930- 40- 50- talen kunde ha levt bättre liv, moraliskt, estetiskt, intellektuellt och socialt?  Hade de en tryggare, fullödigare och mer tillfredsställande tillvaro? Jo, säger han, men reserverar sig mot att kalla allt äldre för ett idealtillstånd. Han inser att även äldre vanor och idéer kan behöva ändras men denna process måste ske i lagom takt. Kulturradikalismen vill sopa bort allt gammalt.

”Det går inte i längden att blunda för sammanhang som bara blir alltmer påträngande och destruktiva. Till sist får ren självbevarelsedrift ilskna människor att strunta i regimens inpiskare och hotet om utfrysning”, avslutar Claes G. Ryn sitt bidrag.

 

Svensk migration: Då, nu och i framtiden – Patrik Magnusson

En antologi av detta slag kan inte undvika den kontroversiella invandringspolitiken som delat landet och riksdagen i två läger med SD, invandringsskeptiker och Sverigevänner å ena sidan, och sju partier, medier och etablissemang på den andra.

Magnusson gör en historisk genomgång av invandring till Sverige från medeltiden (flyktigt) över efterkrigstidens arbetskraftsinvandring till massinvandringen idag. Folkökning av asylanter från Mellanöstern är den störst skillnaden, från ett par tusen 1970 till en halv miljon idag inklusive nordafrikaner.

Vad gick fel frågar Magnusson och svarar att 1975 års riksdagsbeslut om att överge den tidigare assimilationspolitiken till förmån för multikulturalism var avgörande. Därmed var principerna nedlagda, även om det skulle dröja ett par decennier innan de realiserades av hundratusentals invandrare. Ett kulturellt självförakt grundlades samtidigt då svenskarna inte fick uppskatta sitt land.

För Avpixlats läsare är detta kapitel vardagsläsning. Han avslutar med några förslag på en konservativ migrationspolitik:

  • Ställa krav på de som flyttar hit
  • Konservativ medkänsla och ansvar för egentliga flyktingar och lidande
  • Arbetsmarknadsreformer
  • Färre antal asylsökande
  • Uppmärksamhet på terrorism och för Sverige oacceptabla värderingar
  • Utvisning av kriminella
  • Skärpning av medborgarskapskvalifikationer
  • Utvisa illegala utlänningar som fått avslag

Över till en ekonom och debattör här på Avpixlat, som räknat på invandringens kostnader.

 

Myten om invandringens demografiska fördel – Jan Tullberg

Tullberg tar upp argumentet att Sverige behöver fler yngre människor eftersom vi blir fler äldre med tiden, ett ämne han talade om på Rotary i Sollentuna i februari 2016.

Det är en vanföreställning att ett lands befolkning måste öka. Sverige har en obetydlig minskning på ett par tusen per år, givet att varje svensk kvinna föder 1,88 % barn. Tullberg ser inte det som ett problem, men går i ekonomisk närkamp med de som hävdar att vi behöver invandringen av just detta skäl.

Debatten förs inte med rätt medel menar han och exemplifierar med att invandringspositiva ekonomer inte tar i beaktande vad invandrare kostar när de blir äldre, att de arbetar i väsentligt lägre grad än infödda (52 % respektive 82 %) och att kostnaderna över en livscykel inte periodiseras korrekt.

Till dessa misstag kommer att Sverige införde en pensionsreform i början av 1990-talet då vi stod inför en massiv finanskris. Samtidigt visade studier att pensionärerna levde längre och var relativt sett friskare. En livslängsföljdsamhetsprincip infördes vilken man nu verkar ha glömt bort eftersom den redan har tagit höjd för äldre och friskare pensionärer, varför ingen utländsk import behövs.

Dagens demografiska system med överflöd av lågutbildade invandare som arbetar mindre och samtidigt ska försörjas med skattemedel av en allt äldre befolkning är ohållbar. ”Förslaget att en ökande livslängd ska balanseras med en ’föryngringsinvandring’ är en rekommendation till kedjebrevsfinansiering som leder till demografisk bulimi” skriver Jan Tullberg.

Bortslösad utbildning från hemländer, höga löner på en fackligt försvarad arbetsmarknad, undanträngningseffekter, lågproduktiva jobb för invandrare som inte täcker deras pensionsinbetalningar, barn eller välfärdskonsumtion, en invandrad underklass som strider mot en svensk underklass, oredovisad försörjningsbörda för invandrare och etniska konflikter på skolor är alla problem som berörs i inlägget.

Sammantaget så är läget dystert om inget görs. Till att börja måste en sund och öppen ekonomisk debatt föras om detta, där Jan Tullberg länge varit en ensam stridbar röst.

 

Mediernas svek mot den inhemska underklassen – Marika Formgren och Gunnar Sandelin

Deras beskrivning handlar om hur socialt utsatta svenskar förtigs i nyhetsrapportering och mediedebatt. Ett osynliggörande av de fattigaste infödda.

Gunnar Sandelin, som själv är utexaminerad socionom förutom utbildad journalist, vittnar om hur journalister för ett par decennier sedan brydde sig om de svaga grupperna, som då nästan uteslutande var svenskar.

Idag har mediebevakningen ”rasifierats” till deras nackdel. Eftersom de är svenskar anses de ointressanta, ja kanske till och med priviligierade, av journalisterna. Formgren och Sandelin tvekar inte att kalla förvandlingen av de utsatta svenskarna ”från klassamhällets offer till SD-anstruket ’white trash’” i mediernas ögon.

De noterar också att vid Alliansregeringens tillträde 2006 hade det blivit ok bland folk att misstänkliggöra sjukskrivna, förtidspensionärer och arbetslösa. Tidigare hade reportage om den infödda småbarnsfamiljen utan bidrag fått uppmärksamhet medan de nu ansågs som ”snyftare”. Samtidigt kunde asylsökande slippa undan frågor om hur de finansierat sin resa upp hit från Nordafrika.

Bakgrunden till denna omsvängning tror Formgren och Sandelin ligger i den svenska vänsterns övergivande av den inhemska arbetar-och underklassen, till förmån för invandrare, sexuella minoriteter, muslimer och kvinnor. Kommunismens fall, ökad kommersialism inom journalistkåren och den postmoderna inriktningen på universiteten kan ha bidragit tror de, men lämnar inga klara svar eftersom de skulle kräva en särskild bok (en svensk motsvarighet till Kenan Maliks Från fatwa till jihad).

Ett undantag som de lyfter särskilt fram är Annica Holmquist som fyra dagar innan riksdagsvalet 2010 uppmärksammades av sin dotter Emelie för att hon blivit nekad sjukersättning, trots diagnosen akromegali. Mamman uppmanades sälja sin bostadsrätt.

Att en svensk sjuk kvinna utsattes för myndigheternas svek var 2010 så ovanligt i medierna och just därför slog reportage och intervju med henne an en bortglömd sträng i det svenska folkdjupet.

De tar upp den frustration vanliga svenskar känner inför att bli åsidosatt i sitt eget land och hänvisa till Avpixlats kommentatorsfält om någon skulle vilja ha mer belägg.

Formgren och Sandelin är bekymrade av två skäl; dels för att inga medier längre står på ”den lille mannen sida om den lille mannen råkar vara infödd underklass med svensk bakgrund”, dels för att denna rasifiering av socialjournalistiken skapar klyftor mellan svenskar och invandrare.

”Om journalistiken i ett multietniskt samhälle regelmässigt beskriver invandrare som förtryckta, diskriminerade och utsatta för rasism, medan infödda svenskar bara får framstå som intoleranta och förövare, men aldrig som offer, då riskerar hatet att växa  i båda grupperna. Bland invandrarna därför att de tror att alla svenskar glider fram på en räkmacka när de aldrig får höra talas om något annat, kombinerat mediebilden av svenskarna som rasister. Bland svenskarna därför att de intuitivt känner att de får sin egen livserfarenhet diskvalificerad i det offentliga samtalet och att de uppmuntras till ett självskadebeteende som de inte vill ha. De vet från sin egen vardag att svenskar kan vara offer och att invandrare kan vara förövare, men de får aldrig se den verkligheten skildrad i medierna”.

Texten publicerades ursprungligen hösten 2015, delvis här på Avpixlat men i sin helhet på artikelförfattarnas egna bloggar (Formgren och Mörkläggning).

Därför har en uppdatering lagts till  2016 i versionen för Haveriet. Några förändringar inom socialjournalistiken har inte skett, även om debatten sedan massinvandringen senhösten 2015 något vidgat åsiktskorridoren. Dock saknas beskrivningar av hur minderåriga tjejer utsätts för sexuella trakasserier, vad bilägare anser om sina uppbrända bilar i förorterna och än mindre om hur skolledningar negligerar att utländska killar tafsar på flickor i skolan. Föräldrar får höra att ”ignorera dem så tröttnar de snart”, ”elever ur båda grupperna har faktiskt retats med varandra” och ”när jag gick på mellanstadiet tafsade killarna och de var minsann svenskar”.

Journalister ska inte uppfostra folket. De ska informera allmänheten, avslöja maktmissbruk och berätta om orättvisor, avslutar journalisterna Marika Formgren och Gunnar Sandelin.

 

Högerpopulismen i Sverige – Stig-Björn Ljunggren

Hur man ska förstå och hantera populism är ämnet för den socialdemokratiske debattören Stikkan Ljunggren (se blogg).  Populism kännetecknas av en uppdelning i ett folk och en elit. Sverige har haft få sådana rörelser, Ny Demokrati ett undantag.

För att ge ”blod och märg” till Ljunggrens framställning har han samlat in kommentarer från sociala medier och alternativmedier. Han försöker göra en karaktärsanalys av de som kallas högerpopulister men stupar på att de beter sig ungefär som andra på internet. I två sidor har han klippt in vilka grupper på Facebook de är med i, vilket inte visar särskilt mycket, vilket var Ljunggrens syfte. De är som folk är mest.

Ett tema han hittar i inläggen snarare än grupptillhörigheter är att landet sägs stå inför ett avgörande, ett förestående inbördeskrig. Skurkar tycks vara Annie Lööf, Margot Wallström, Gustav Fridolin, Stefan Löfvén, Henrik Arnstad, Dan Eliasson.

Många inlägg handlar om det behövs en upprensning, ett reningsbad, en urladdning. Men inläggen är sällan reflekterande utan mest utbrott, som kan ses som ett nytt inslag i debatten om man har den viljan.

”Högerpopulismen är ett bra exempel på att publiken vägrar sitta på läktaren utan snarare har stormat fotbollsplanen och lika mycket pucklar på domare och spelare som slänger in nya bollar i spelet- som inte längre följer vare sig Svenska Fotbollsförbundets regelbok eller etiska riktlinjer.”

Denna ”populistiska förkunnelse” vill framstå som mer demokratisk än de officiella demokratiska institutionerna och processerna, men övergår enligt Ljunggren i en demokratisk syn när de folkvalda idiotförklaras. De som valts av folket ska på något sätt vara verktyg för eliten. Folkets vilja sätts i första rummet men samma folk betraktas av dessa högerpopulister som stundtals förda bakom ljuset.

Denna paradox går tillbaka till rösträttens införande som en ersättning för våldsamt folkligt uppror, revolution. Kan populismen leda till en folklig resning via röstsedeln (på SD får man anta men det skriver inte Ljunggren)?  Frågorna hopar sig i detta något spretiga inlägg där de utomparlamentariska alternativen bara antyds.

 

Kampen om Västerlandets själv – Anna Lindén

Den finlandssvenska prästen och idéhistorikern Anna Lindén vill med sitt bidrag uppamma ett försvar i det sekulära Sverige för västerländska, inte nödvändigtvis religiösa, värderingar, en kulturkamp liksom den som nu rasar i Danmark.

Dessa värderingar bygger på en individuell självständighet gentemot religion som har djupa bibliska men också filosofiska rötter i antiken. Efter en historisk genomgång hamnar Lindén i ett förött Europa 1945. Då antogs en samhällelig reformering och modernisering där materialism sattes före själsliga strävanden.

Avsaknaden av en förståelse av kristendomens betydelse även i en materiellt inriktad nation som Sverige har gjort oss vilsna och offer för en frihet vi inte kan hantera. Islam hånar de kristna för deras vekhet, men Lindén menar att våldet aldrig kan bygga civilisationer. Med Esias Tegnérs ord, ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort; det dör som en stormvind i öknen bort”.

Den liberala demokratin i Västeuropa med sina djupa kristna, katolska och protestantiska, rötter i kyrkofadern Augustinus, har på samma sätt hånats av kommunister, fascister och nazister under 1900-talet.  Kristendomen har format vår civilisation och förmått att skapa nya utvägar när våra samhällen har varit som mest svaga.

Hur islam kommer att förändra Europa frågar sig Lindén sist, vilket också nästa skribent gör.

 

Hur ska väst förhålla sig till islam? – Mons Krabbe

På sin blogg  har Krabbe ofta diskuterat islam, inte sällan ur ett geopolitiskt och strategiskt perspektiv. I bidraget till boken sammanför han flera resonemang.

För det första är befolkningens sammansättning avgörande. Västeuropa blir inte vad det är om en allt större del av befolkningen är muslimer. Krabbe skiljer på politisk och social anpassning av nya minoriteter. Kineser i USA anpassar sig till den amerikanska politiska kulturen medan de knappast interagerar socialt i samma utsträckning, vilket inte innebär problem eftersom de godtar styret. För muslimer råder varken politisk eller social anpassning.

Iranier och bosniaker som kom under 1980- och 90-talen var antingen sekulära eller moderata muslimer, medan dagens muslimer från Mellanöstern och Afrika är mycket mer troende. Sympatier för sharialagar bland muslimer i Tyskland låg 2013 på 65 % och en knapp hälften av de tillfrågade betecknades som fundamentalister av opinionsinstitutet WZB.

Eftersom islam är långt mer än en religion innebär detta problem för Europa. Infiltration i politiska organisationer från Muslimska Brödraskapet och vårt eget intellektuella haveri som inte förmått att bjuda motstånd är två negativa faktorer.

Krabbe ger några förslag på hur en anpassning av muslimer kan gå till. För det första, inga kompromisser om särlagstiftning eller rutiner vid offentlig förvaltning (badhallar, mat, sexualundervisning, skolor). För det andra, försvara yttrandefriheten och vik inte ned inför jihadisternas attacker (efterspelet av Charlie Hebdo massakern 2015 visade att detta var vad som skedde).

Om inte dessa två principer upprätthålls finns risk för att vårt demokratiska styrelseskick kan gå om intet. Det krävs ett benhårt försvar av vår civilisations goda värden, krav på en fullständig assimilation av invandrade muslimer och en uppgörelse med den katastrofalt misslyckade mångkulturella samhällsmodellen.

 

Normlösa subkulturer formar inget samhälle- Dick Erixon

Antologins enda skribent med anknytning till SD, redaktör för Samtiden och med egen blogg,  tar upp den vettlösa propagandan för avskaffande av normer, via statligt understödd sk normkritik (som dock undantar dess egen normativa utgångspunkt).

Den heterosexuella majoriteten ska självfallet ha rätt att leva enligt traditionella mönster hävdade Dick Erixon gentemot RFSL/RFSU 2002, för vilket han buades ut. Han hävdade dessutom att målet för vänstern var att slå sönder familjen, och att de sexuella minoriteterna var bara medel för detta mål. Vänsterpartiets dåvarande ledare, Gudrun Schyman, proklamerade vid denna tid ”Död åt familjen!”, så det var inte så att socialisterna smusslade med sina ambitioner.

Erixon menar att det finns ingen motsättning mellan att skydda minoriteter och att bejaka en majoritet. Båda grupper behöver normer så talet om normkritik motverkar sitt syfte. En normlöshet kan aldrig bygga ett samhälle, där man ska komma förutse handlingar från sina medmänniskor. En default-position som sänker osäkerhetströsklar.

Normer är vidare inte lagar utan huvudregler varifrån man kan avvika. Lagen tillåter inte bilar att köra på vänster sidan, men normen om heterosexuell kärlek förbjuder inte homosexuell.

I ett normlöst tillstånd råder anarki, dvs laglöshet, vilket är vad minoriteter har mest att frukta.

Erixon, som tidigare varit Centerpartiet och fortfarande kallar sig liberal med uppdrag åt den liberala tankesmedjan Timbro sedan många år, menar att ett osunt rättighetstänkande påverkar de svenska liberalerna. Bara rättigheter utan motsvararande skyldigheter och en beredskap på att bli kränkt har resulterat i att liberaler och socialister (SJW, Social Justice Warriors) skjuter minoriteter framför sig för att få ett psykologiskt övertag.

Han noterar att denna manipulativa inställning följer ett normsystem, nämligen att de hånade konservativa som upprätthåller normer anser att den som är svag och utsatt inte ska motarbetas utan hjälpas.

Prideparaden i centrala Stockholm ses som ett exempel på där de som inte godtar alla sexuella uttryck på gatan framför barn omedelbart diagnosticeras som homofober. Samma oresonliga attityd visade arga muslimer inför en debatt med Lars Vilks, då de uttalade hotelser och böner till Vilks och åhörare för att sedan bara gå iväg. Ingen dialog, inte ens lyssnande på vad Vilks och övriga hade att säga.

2014 satte sig Dick Erixon i en radiodebatt som handlade om polisens agerande vid en demonstration, där motdemonstranter måste avlägsnas. Han försökte föra ett samtal med en arg uppretad muslimsk kvinna som vägrade ens lyssna utan bara blängde. Efteråt kommenterade Erixon hennes beteende till radions ansvarige som svarare med att hon var ju poet!

Dylika totalitära tendenser från minoriteter att med tvång hindra eller störa offentliga diskussioner blir allt vanligare. Skulle en majoritet göra likadant skulle det vara oacceptabelt, men för aggressiva minoriteter gör undantag och ursäkter.  De friheter som västvärlden tillkämpat sig kan avskaffas om de utnyttjas av intoleranta totalitära minoriteter.

Den offerroll som eftertraktas av gayrörelsen blir ett sätt att slippa ta ansvar och skylla sin situation på andra, menar Dick Erixon och refererar till den lesbiska författaren Tammy Bruce.

Att känna stolthet, ”pride”, innebär att vara stolt över sina egna prestationer, inte enbart att ha rättigheter.

 

Nödvändigt att slå vakt om de sociala gränserna – Rolf K. Nilsson

Gränser är nödvändiga för att samexistera med andra som medborgare, familjemedlemmar, bilförare och så vidare. De naturliga gränser som sätts för barn alltefter ålder är de enklaste att förstå. Ett spädbarn får skrika men inte en tioåring, och knappast inte en vuxen utom vid idrottstävlingar och dylikt.

Rolf K. Nilsson tar sin egen uppväxt som exempel på hur gränser kan förändras, när hans storasyster aldrig tilläts kalla föräldrarna vid förnamn men han själv fick. Han exemplifierar vidare med värnplikt som en fostran för att förstå gränser i senare yrkes- och familjeliv.

Nilsson som varit Moderat riksdagsledamot har ett särskilt ont öga för Fredrik Reinfeldts ledarskap. Partiledaren flyttade med partiledningens tysta godkännande gränserna för vad som fick sägas inom partiet. Namnbytet till ”Nya Moderaterna” togs utan diskussion eller ens ett beslut. Lojala karriärister såg till att upprätthålla de nya men osynliga gränserna med fatalt resultat.

Olikhet inför lagen är ett annat elände som uppstått när svenskt rättsväsende undantar vissa personer på grund av religiös tro eller kultur, och till och med diskuterar införande av shariadomstolar (vilka existerar i högre grad i Tyskland, Frankrike och Storbritannien). Parallellsamhällen är av ondo men tillåts likväl menar Nilsson.

Statens är nödvändig och önskvärd som yttersta gränssättare och väktare av att gränser inte överskrids avslutar Nilsson. Men i Sverige har staten ingripit för mycket i det civila mellanmänskliga samhället, samtidigt som staten övergivit sina kärnuppgifter, nämligen att värna de yttersta gränserna för alla.  Där är vi inte ännu och de borgerliga partierna har ofta medverkat till dagens haveri.

 

Vikten av inre och yttre gränsskydd- Henrik L. Barvå

Nästa inlägg tar också upp gränssättning, statens ansvar för inre och yttre gränsskydd.  En stat måste först klara av att med polis och försvar säkra sitt territorium innan den åtar sig andra uppgifter. Men även om medvetenheten om krisen inom domstolar, militär och poliskåren ökat så tror Barvå inte att alla insett vidden av haveriet.

När detta är konstaterat övergår han till att förklara vad en konservativ människosyn innebär. Vi är ofullkomliga och närmast oss själva är hans utgångspunkt, liksom Hobbes. En stark stat behövs för att dämpa de lägre instinkter som människor annars låter sig ledas av i ett naturtillstånd eller i en sönderfallande stat.

Terapeutisk kriminalvård istället för inkapacitering och vek pacifism istället för effektivt försvar är två exempel. Han tar upp 1925 års försvarsbeslut som ett exempel på det senare, då landet nedrustades. Statsminister Per Albins Hanssons ord om att Sveriges beredskap 1939 var god avslöjades som en lögn. Nedrustningsambassadör Alva Myrdal som satte fred framför frihet var lett av samma naiva tro på att en stark krigsmakt leder till krig, medan det enligt Barvå är tvärtom avskräckande.

Avskaffandet av värnplikten och nedrustningen av försvaret innebär risk för landets säkerhet. Att införa värnplikt pga dessa sammanhållande och fostrande effekt är dock fel, utan syftet måste vara att försvara landet, inte att inse gränser och bli ansvarsfull vuxen medborgare.

Den inre säkerheten är den andra kärnuppgift som staten måste upprätthålla. Barvå ser lika pessimistiskt på de sönderfallande förorterna som Rolf K. Nilsson. Kommunala ordningspoliser kan vara en åtgärd liksom stärkt gränskontroll.

”En statsmakt som inte förmår att skydda sig själv och sina medborgare mot inre och yttre hot riskerar att falla sönder. Löser den inte dessa kärnuppgifter så spelar allt annat den vill åstadkomma ingen roll. Det borde alla politiker, oavsett färg, tänka ordentligt på”, avslutar den konservative ledarskribenten Henrik L. Barvå sitt inlägg.

 

Vi är alla offer för diskriminering till somligas förtjusning – Ilan Sadé

Att ta extra betalt för att klippa tjockt krulligt afrohår när taxan var satt för tunt svenskt hår är diskriminerande konstaterar Ilan Sadé, chefsjurist, bloggare och partiordförande för Medborgerlig Samling. De 16 sk ”anti-diskrimineringsbyråerna” använder vår lagstiftning för  med skattemedel från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (fd Ungdomsstyrelsen, vars chef var Alice Bah Kunhke) ta emot okynnesanmälningar som denna.

Sadé menar att staten på detta sätt har givit privaträttsliga föreningar (”Diskrimineringsbyråerna”) en gräddfil för mottagande av statliga medel för juridisk aktivism.

Han går igenom diskrimineringslagens avgränsningar i form av Direkt diskriminering, Indirekt diskriminering och Missgynnande. Dessa utgör sammantaget en fulländad gummiparagraf där allt som kan uppfattas som diskriminerande.

I en vedertagen språklig definition ska en diskriminering vara orättvis, vilket de flesta är överens om. Genom ett meritokratiskt system där alla är lika inför lagen och där bara meriter och kompetens ska avgöra ens rätt till något blir kan en slapp diskrimineringsmodell uteslutas.

Det kan inte anses orättvist att ta betalt för den längre tid det tar att klippa håret på en med krulligt och tjockt hår än en med rakt och tunt. 20 000 kr vill föreningen ”Malmö mot diskriminering” ha i ersättning.

Sadé relaterar frisörfallet till en juridisk syn där vad som avgör är ens maktställning, där offerposition blir åtråvärd eftersom den kan ge utdelning. Den svage och utsatte (mörkhårige) anses ha automatisk rätt till förmåner från den starke (ljushårige).

Diskriminering är rätt förstått ett socialt kitt som innebär att man skiljer på folk och folk. Om man vill veta vad klockan är frågar man nog hellre tanten med mops än killen med uppfälld huva i gathörnet. Om du måste välja mellan två italienska restauranger föredrar du nog den vars kock är en tjock italienare än den med en kinesisk kock.

Ilan Sadé går så långt att han funderar om diskriminering i den privata sektorn (frisörer, restauranger) är något för staten att lägga sig i. Meritokrati måste gälla det offentliga men inte det privata.  Om unga män med supportersbanderoller inte får granskas extra vid säkerhetskontroller inför sportevenemang måste alla besökare granskas lika mycket, vilket fördyrar allt inklusive biljettpriserna.

Kommunalt drivna badhus ska inte diskriminera efter kön medan Sadé ser problem med att muslimska kvinnor i sk burkini tvingas klä av sig på franska badstränder. Det senare är en privat anläggning.

Som den jurist han är ser Ilan Sadé har ”antidiskrimineringsbyråerna” lägger sina skadeståndsbelopp systematiskt under gränsen för småmål, 22 150 kr 2016. Därmed tar de inga risker.  De företagare som blir stämda har att välja mellan att försvara sig själva eler drabbas av ombudskostnader som aldrig kommer ersättas fullt ut. Dessutom riskera sitt rykte som ”rasistisk frisersalong”.

Antidiskrimineringsindustrin lever på att gränserna för vad som kan kallas diskriminering hela tiden vidgas avslutar Ilan Sadé.

 

Genusvansinne och fördumningsindustri – Tanja Bergkvist

Matematikern och genusdebattören Tanja Bergkvist (talare vid Fri Folkbildning 2014 ) står för antologins mest humoristiska inlägg.

Hon kallade dagens feminism för ett av staten och myndigheter pådyvlat ”genusvansinne” och det är svårt att inte hålla med henne. Genusvetarnas illa underbyggda människofientliga ideologier har fått ett oproportionerligt stort inflytande menar hon.

Hon har ett särskilt horn i sidan till Nationella Sekretariatet för Genusforskning som har ett särskilt regeringsuppdrag (från Göran Persson 1997). Könsfördelning 50/50  i hela det svenska samhället, inte bara i den offentliga sektorn, är målet.

Detta ska åstadkommas med sk ”jämställdhetsintegrering”, ”genuspiloter” mm som bara under åren 2008-2010 kostade Sveriges Kommer och Landsting 145 miljoner, oräknat allt annat och detta under borgerligt styre.

Privata företag tvingas att hyra in genuskonsulter för att klara sig. Bergkvist analyserar hur Vinnova prioriterar sk ”genuscoacher” som kan hyras ut för att bevaka företags interna möten och sedan utvärdera genusaspekter. Hela denna propaganda relatera hon till hur kommunismen upprätthölls i Östeuropa med hjälp av liknande statliga propagandister (hennes föräldrar är från Bulgarien).

2009 kritiserade Tanja Bergkvist i en krönika i Svenska Dagbladet  Vetenskapsrådet för att ha beviljat 500 000 kronor till ett forskningsprojekt om genusaspekter på musikinstrument, ett ämne som hon tar upp igen i sitt antologibidrag.

Till det humoristiska hör den sk ”Poes lag” som innebär att det utan en tydlig indikation från en vetenskapsmans eller en författares  avsikter är svårt, eller omöjligt, att avgöra om något är ett uttryck för extremism eller en parodi. Exemplet med genustrumpeten är ett sådant, sk ”fittpyssel”,  ”mensdrinkar” andra.

Att använda könsord och undervisa om analsex i grundskolan är faktiskt inte riktigt klokt menade Göran Skytte i en krönika i SvD 2009 vilket Bergkvist refererar.  Ett annat lika galet exempel var 2010 när Simrishamn kommun (där FI har fyra ledamöter varav en heter Gudrun Schyman) lanserade genusperspektiv på bestick och på kroppsställningar (sitta bredbent var manlig, ihop kvinnligt), ett annat genusperspektiv på slutförvar av använt kärnbränsle, ett tredje på fysikaliska lagar, ett fjärde om att undervisa i lågstadiet om att ägg och spermier är lika aktiva vid befruktningen. . .

Privat hushållsarbete är också underställt regeringens proposition 2005/06: 155, vilket innebär att ”kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjlighet att ge och få omsorg på lika villkor” (citat från propositionen).

Mål som dessa är ouppnåeliga vilket innebär att genusindustrin kan åberopa oändliga resurser för att nå dem. En smart strategi tycker Tanja Bergkvist men den är givetvis sorglig. Genom att hitta ”fördomar” om kön och genus kan ”genusmaffian” berättiga sin existens.

Även åldersskillnader ifrågasätts av normkritiker som på förskolan Paviljongen där man avskaffat födelsedagsfirande, men det är mer utbrett att ifrågasätta och osynliggöra könsskillnader i förskolan (se Tanja Bergkvists debattinlägg SvD 2008).

Hon avslutar sitt omfångsrika inlägg med en uppmaning att inleda ett ”normbrytande arbete som innebär att nedmontera denna skattefinansierade institutionaliserade och samhällsverksamhet – det är dags att nedmontera fördumningsindustrin”.

 

Tabun i skolpolitiken- Inger Enkvist

Utbildningsväsendet är ett område som professor Inger Enkvist analyserat i många år och sammanfattat i boken God utbildning- och dålig (Gidlunds, 2013). Hon gör i sitt inlägg en historisk analys av de felaktiga beslut som föranledde införandet av grundskolan, som dess tilltro till att skapa en likhet som inte existerade bland eleverna till att börja med utifrån deras skilda förutsättningar. Men de bortsågs från 1962 och därmed var misstaget inbyggt från början.

De tabun hon påtalar gäller att elever måste själva studera för att lära sig, att högpresterande elever osynliggörs, att vissa saker som t ex skolböcker i folkskolan var mer avancerade än dagens grundskoleböcker, att färdigheter från grupparbete är lika bra som enskilda studier oavsett om man är sig något, att påtala att elever ägnar sig för mycket åt fritidsintressen jämfört med skolarbete, att kräva att lärare ska vara ämneskunniga snarare än handledare.

Vad som kan göras åt den svenska skolan är den inte ska användas i den partipolitiska debatten, dvs. göra som i Finland. Vidare bör linjeindelning tillåtas på högstadiet, slutprov i årskurs 9 och studentexamen, förbättra lärarutbildningen genom högre krav och införa en praktiktermin för yrkesfolk med rätt bakgrund för att undervisa, men framför allt en öppen debatt så att dessa tabun  skolpolitiken bryts.

 

Övervakningssamhället, den som är oskyldig har allt att frukta – Henrik Alexandersson

Den frihetlige debattören och bloggaren Henrik Alexandersson som varit Piratpartiets politiska sekreterare i Bryssel analyserar det kommande övervakningssamhället. Han går tillbaka till Moderatledaren Gösta Bohmans skepsis mot övervakningen redan på 1970-talet, möjligen för att försäkra konservativa läsare om att det inte alltid varit så att Moderaterna röstat för större övervakning.

Han går sedan igenom säkerhetspolitiska, polisiära, mellanstatliga och principiella krav på mer övervakning. Slutsatsen blir enligt Alexandersson att systemet med massövervakning är ineffektivt, tom kontraproduktiv, invaggar oss i falsk säkerhet och tar resurser från andra mer effektiva åtgärder.

Sidoeffekter som självcensur, minskad tolerans och en angivarkultur ska också läggas till. Terroristernas mål att sprida en tyst skräck vilket just leder till mer övervakning och minskad frihet, vilket är ett av deras mål.

För den oskyldige individen innebär massövervakningen ett pris som enligt Henrik Alexandersson är för högt att betala.

 

Att styra klimatet eller att styra via klimatet – Peter Stilbs

Som professor i fysikalisk kemi har denne skribent ett särskilt perspektiv på klimatdebatten. Han kallar dagens tal om global uppvärmning för ”en massiv propaganda i en skuldbeläggande inriktning”. Den fruktade temperaturhöjningen på 1.5 – 4 grader bygger på alltför stor osäkerhet.  Dessutom har ett särskilt väderfenomen inte tagit tillräckligt hänsyn till, nämligen moln.

Den samstämmighet bland forskare som medierna gärna för fram men sällan analyserar ned till de över 50 klimatmodeller som diskuteras. Det finns alltså inte enighet om en av dem, trots att agronomen och vattenforskaren Johan Rockström ideligen syns i tv-rutan.

Den omtalade FN-organet IPCC övergav redan 1998 målet att finna bevis på global uppvärmning för att leta efter den mer mångtydiga företeelsen ”mänsklig påverkan på klimatförändringar”, något som man hittills misslyckats påvisa för människans andel i temperaturhöjningen sedan år 1900 på 0,7 grader.

Vårt eget ansvar kallar Stilbs för ”självspäkning” i och med vår ambition att ”gå före” till ett ”fossilfritt” samhälle inom några decennier, något som kommer leda Sverige till en ”multikonfliktfylld bananrepublik”.

IPCC är inte ett vetenskapligt utan ett politiskt organ hävdar Stilbs vidare, liksom den svenska universitets- högskolevärlden klimatforskare och  byråkrater.  För den vetgirige rekommenderas denna föreläsning på YouTube , snarare än att lyssna till Rockström eller andra akademiker vilka anklagas för att fuska, mörka och manipulera. Ett undantag är Åsa Knaggårds avhandling   i Lund 2009 som visade att ju högre upp i den politiska hierarkin man kom, desto mindre brydde man sig om den vetenskapliga grunden till sina beslut.

Peter Stilbs inställning liknar vad som teknologie doktorn och företagsledaren Lars Bern (blogg och föredrag vid Fri Folkbildning 2015) och bloggen klimatupplysningen.se  (där Stilbs medverkar) försökt förmedla, utan större framgång. Än

 

Konstitutionell monarki, den bästa grunden för demokrati – Karl Gustel Wärnberg

Ett försvar för kungahuset är på sin plats i en konservativt antologi. Wärnberg går längre och menar att just rojalism är bästa skyddet för demokrati, något som brukar ses som motsatser.

Han menar att Gustav III ska ses i ljuset av att ha under 1700-talet banat vägen för medelklassen, genomfört två oblodiga revolutioner, den förste regent som erkänt USA, avskaffat tortyr och inrättat den Svenska Akademin. Hans senare efterträdare Oscar I föreslog en allmän och obligatorisk folkskola 1838.

Monarkin balanserar demokratin och har inte stått i vägen för demokrati, snarare tvärtom. Genom att ge röst åt tidigare generationer och ofödda (enligt Edmund Burke och Roger Scruton, och vår egen Stig Strömholm) blir monarkin en påminnelse om vår historia. Varje svensk medborgare är lika inför kungen. Hans auktoritet är något annat än en statschefs makt, riksdagens talman, eller en presidents.

Monarki kan försvaras utifrån dess symbolvärde, särskilt i kristider. Wärnberg exemplifierar med den danske kungen under andra världskriget (och skulle kunna lagt till den norske men inte den svenske).

Slutorden blir att de värsta massmördarna genom historien (Mao, Stalin, Robespierre, Lenin, Hitler, Saddam Hussein, Ayatollah Khomeini) var inte monarker.

 

EU underminerar demokratin – Jan-Erik Gustafsson

EU-kritikern Jan-Erik Gustafsson argumenterar för att en utbredd okunskap om EU (inte minst bland majoriteten av tillfrågade lärare i statskunskap) har lett till att få egentligen förstår EU:s makt i Sverige. Om fler kände till hur EU fungerar skulle fler bli euroskeptiker som UKIP, SD m fl.

Gustafsson som är ordförande i den vänsterpolitiska Nej till EU-kampanjen anser att EU:s grundlag bara tillåter en rigid nyliberal åtstramningspolitik.  Resultatet blir att sk högerextrema och rasistiska partier växer menar han vidare.

Den grekiska krisen analyseras ingående liksom EU:s migrations- och flyktingpolitik. Den senare kallas ”omoralisk” och att stänga gränsen mot Turkiet för ”smutsigt”.  Dessutom kommer ett stort antal sk ”klimatflyktningar” från Afrika till EU vilka måste tas emot.

Alla problem EU har framkallat ska lösas med mer överstatlighet, vilket kommer innebära än mer protester. Sverige måste få tillbaka sin suveränitet från Bryssel.

 

Att förlora USA som bästa vän – Anders Edwardsson

Edwardsson, som skrivit den svenska historieboken En annan historia. Folkhemmet i nytt ljust (Timbro, 2009), går igenom USA:s historia med särskild tonvikt vid dess utrikespolitiska hållning. Sedan 1917 har USA tagit aktiv del i försvaret av Europa.

Den neokonservativa  (Reagan, Bush I och II) och liberala (Clinton) som gärna intervenerat utomlands är idag borta. Edwardsson gör en noggrann analys av vad som skett fram till att Obama valdes om och till idag. Obamas oerfarenhet av att hantera internationella relationer har bidragit till att USA:s roll som världspolis har misstänkliggjorts, och efter valet av Trump (vilket inte hanns med i Edwardssons bidrag), och är nu över.

För de européer som önskat att USA:s trupper lämnar kontinenten kan de bli varse att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.  Risken är att vi står där ensamma med nya slags kommunister och fascister, medan amerikanarna vinkar adjö till oss.

___

Boken Haveriet är väl värd att köpa och läsa för att förstå vilken bedrövlig situation Sverige befinner sig inom så många områden.  Oavsett om du är Sverigevän, besviken Alliansväljare, soffliggare eller uppgiven sosse, så är boken något alldeles extra: hållbara argument för ett förnuftigt skött och normalt Sverige.

Jan Sjunnesson

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson