Annonsera på Avpixlat

Kulturdebatt om Per Svenssons surliberalism

Foto: Frankie Fouganthin.

KULTUR I Mariebergsskrapan på Kungsholmen i Stockholm, som hyser de Bonnierägda tidningarna Dagens Nyheter och Expressen, råder sedan en månad tillbaka en livlig och tidvis hätsk debatt mellan DN:s kulturredaktion och Expressens ledarredaktion, med utstickare mot GP på västkusten och den alltid balanserade Svenska Dagbladets ledarsida i Stockholms innerstad.

Naturligtvis är det migrationseländet som ställt till det för sig genom att Anna Dahlberg m fl på Expressen, Per Gudmundson m fl på Svenska Dagbladets ledarredaktion och Alice Teodorescu och hennes nya ledarlag på Göteborgs-Posten, publicerat nya mer kritiska perspektiv på integration, migration och mångfald, sedan ett par år tillbaka.

Denna artikel inleds med en översikt av debattens inlägg, sedan en del om liberalismen och avslutas med litteraturhistoriska exempel.

Del I

DN, Sveriges Malligaste Morgontidning  och politiskt korrekt rikslikare, kunde inte tåla att sina tidningskollegor tog sig dessa friheter, särskilt inte under hyllandet av Tryckfrihetsförordningens 250 år, utan gav författaren Mattias Hagberg i uppdrag att granska vad de frimodiga nutida fröknarna Frimans och ungtupparna tagit sig före (DN 4/12, 6/12, 8/12).

Därefter utbröt ett internliberalt käbbel:

Expressens Anna Dahlberg bad ironiskt om ursäkt för att hon haft rätt (Exp 7/12),

Hanne Kjöller kallade DN:s artiklar för ”insinuant smörja” (Exp 7/12)

GP:s ägare Peter Hjörne korrigerade den liberala presshistorien (GP 7/12),

Liberalen Sakine Madon suckade över DN:s missförstånd (VLT, 7/12),

SvD:s fryntlige Fredrik Johansson tog tillfället i akt att reda upp 30 års målkonflikter i migrationsdebatten (SvD 7/12),

DN:s kulturchef Björn Wiman försvarade, inte oväntat, artiklarna (DN 10/12),

Isobel Hadley-Kamptz utövade liberal begreppsexercis (DN 12/12 ),

Alex Voronov ville se mer kritik (DN 14/12),

DN:s kulturmara Kristina Lindquist hyllade DN Kulturs mod (DN 16/12),

GP:s Lars Trägårdh slog DN i skallen med Torsten Segerstedt (GP 23/12).

Debatten nådde sin kulmen strax enär surliberalen och kulturredaktören Per Svensson läxade upp alla som någonsin andats skepsis inför massinvandringen (DN 21/12) då han i magistral översikt från Dostojevskijs Onda andar över Mussolini anklagar Expressens Anna Dahlberg för att utmåla en konflikt mellan generös välfärdsstat och öppna gränser.

Han skrev:

Det är därför svårbegripligt att tidningens nuvarande politiska redaktör Anna Dahlberg tycks vilja profilera Expressen som ett kamporgan för Kommunförbundet. Den rabulistiska men varmhjärtat frisinnade kvällstidningen Expressen har i dag Sveriges mest systemlojala ledarsida, ständigt redo att rasa över de orimliga bördor som på grund av flyktingsituationen och integrationsproblematiken läggs på landets hårt arbetande myndigheter och tungt prövade kommuner.

Det är en gåta så stor att jag måste förfalla till politiserat psykologiserande för att formulera ett förslag till lösning. Det har med sanning och konsekvens att göra. I flera år nu har Anna Dahlberg hävdat att man måste börja tala om ’målkonflikten’ mellan liberal flyktingpolitik och välfärdsstat. Hon tycks vara genuint och accelererande moraliskt upprörd över vad hon uppfattar som ett bekvämlighetshyckleri, av två goda ting väljer ’vänstern’ båda.

Gång på gång återkommer hon till detta: ’Den svenska debatten har präglats av förljugenhet och ängslighet. Vi har inte velat tala om de svåra målkonflikterna mellan en gränslös asylrätt och en nationell välfärd så som de ser ut utan så som vi tycker att de borde vara.’ (Anna Dahlberg, 28/11 2015).

Själv vill inte Per Svensson veta av någon sådan konflikt. Han vill inte röra vid något smutsigt och som är svårt att passa in i hans lilla liberala tankelåda. En låda han suttit i länge. Ingrid Carlqvist vet att berätta hur han vägrade debattera 2010 med danske historiken Mikael Jalving eftersom dansken intervjuats om sin bok Absolut Sverige av tidningen Nationell Idag, numera Nya Tider (Abl 7/4, 2013). Han går så långt att han anklagar Expressens och GP:s ledarsidor för att likna ”den världsbild som karaktäriseras de växande nynationalistiska rörelserna”, varmed han troligen menar denna webbtidning.

Timbros kulturansvarige Lars Anders Johansson var snabb på hanen i Jönköpings-Posten (JP, 22/12) att stilfullt undervisa Per Svensson om de nationalistvurmande liberalerna på 1800-talet och deras arvtagare inom arbetarrörelsen som Hjalmar Branting och den liberalkonservative diktaren Verner von Heidenstam:

I samband med den första politiska arbetsnedläggelsen i Sverige 1902 höll Hjalmar ’Branting ett glödande tal i riksdagens andra kammare. Talet avslutades med att arbetarhövdingen reciterade Verner von Heidenstams dikt ’Medborgarsång’, som inleds med orden ’Så sant som vi ärvde ett fädernesland, vi ärvde det alla lika, med samma rätt och med samma band, för både arma och rika.’

Samma år som dikten publicerades, inom ramen för diktsviten ’Ett folk’, 1899, var Heidenstam med och grundade Frisinnade Klubben i Stockholm, ur vilken sedermera det Liberala samlingspartiet uppstod. Heidenstam var liberal och Branting var socialist. I rösträttskampen stod de båda enade.”

Svenssons okunskaper om svensk liberalism ska tas upp i nästa del, men Lars Anders Johanssons snygga lustmord av både honom och DN kan inte undvaras Avpixlats läsare:

”Nu kanske inte Svenssons text är tänkt att läsas som en kurs i liberal idéhistoria, ty därtill är den illa ägnad, utan som ännu en i raden av uppläxningar av ideologiska avvikare som Dagens Nyheters kulturdel ägnat sig åt under hösten.

Därför är det en smula ironiskt att Svensson i samma text konstaterar att liberalismen är en ’en bred och heterogen tradition’ och att ”gräla om vem eller vilka som är de ’riktiga’ liberalerna är därför ofta poänglöst’, för att sedan ge sig i kast med just det.

Efter en vecka senare skrev DN-reportern Lasse Granestrand en vass replik till sin kulturkollega (DN 28/12). Granestrand är en av de få vanliga hederliga reportrar som vågat ifrågasätta mediernas misskötsel av invandringsfrågan (SvD, 4/12, 2015, och det i konkurrenttidningen SvD eftersom hans egen publikation DN refuserade hans inlägg).

I sin replik till Per Svensson minns han ett möte med honom 2007 då Svensson yvigt hoppats på en nedmontering av välfärdsstaten om gränserna öppnades: ”Budskapet var tydligt: Öppna gränser går inte ihop med den svenska välfärdsstaten” citerar Lasse Granestrand Per Svensson ur minnet.

Idag låtsats Svensson inte om denna konflikt utan skäller, tillsammans med hela DN:s kulturredaktion, Anna Dahlberg för att bedriva alarmism med tal om en inbillad förestående samhällskollaps.

Intressant nog så tog DN nyligen in en kritisk artikel av Johan Lundberg (DN, 29/12) där Lundberg använder Isaiah Berlins begrepp om negativ och positiv frihet. Svensson hamnar i den positionen att försvara en positiv frihet som via välmenande företag som vill satsa på mångfald i personalstaben och Corporate Social Responsibility, och naiva borgerliga partier som lockats av identitetspolitik, kan anses gå in en totalitär inriktning.

Johan Lundberg, vars bok Ljusets fiender (se lanseringsseminarium Timbro 2013) kritiserade identitets- och kulturvänstern, går hårt åt de aningslösa liberalerna som han anser gått i identitetsvänsterns spår:

Den påstådda högergir som nu kritiseras [av Per Svensson, Mattias Hagberg, Björn Wiman och kulturvänstern] är till stora delar en konsekvens av att man från liberalt håll börjat ifrågasätta den agenda som satts av den vänster som efter murens fall omformerat sig i termer av ’antirasism’ och ”normkritik”. Det är en vänster som på känt manér igenkommit för att döma levande och döda.

Men nu utdöms man som rasist, fascist eller nazist – och på basis av den dömdes åsikter om hur reglerad invandringen bör vara eller hur man föreställer sig att människor av olika etniska bakgrunder enklast kan fås att fungera tillsammans. Men denna ’nya’’ borgerlighet är vare sig speciellt ny eller någon liberal anomali. Den knyter i själva verket an till en central frihetligt liberal tradition.

Över till den svenska liberalismen, den Per Svensson inte vill acceptera att den ens existerar som ansvarsfull och nationell politisk position.

Del II

Per Svensson fick i uppdrag att skriva den första boken i serien Liberal Idédebatt, som kom ut 2014 med den något övermaga titeln Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel (Liberal Debatt/Bertil Ohlin förlag, 2014).

Jag inledde med att kalla Per Svensson för surliberal, en kategori han inte nämner i boken bland alternativen ”bombliberal” (dit han också hör), ”magisterliberal” (jodå, där med), ”marknadsliberal”, ”nyliberal”, ”plåsterliberal”, ”Tartuffe-liberal”, ”PK-liberal” (hans officiella titel på Sydsvenskan, Publicistklubben och DN), ”Voltaire-liberal” (icke ett dyft), men inte ”surliberal” som sagt.

En surliberal som Per Svensson är arg på andra liberaler för att de inte ser på liberalismen som han gör. De ska vara mot politisk extremism till höger och vänster, men inte hänfalla åt opportunism eller rättrådighet, de två kardinalsynder som han menar att Dahlberg och Teodorescu ägnar sig åt genom att diskutera populära och samtidigt moraliskt ansvarsfulla idéer inom framför allt invandrings- och integrationspolitiken. Genom att bara lita på individuella höga ideal och inte ha ett kollektiv bakom sig frestas liberaler av just att ta till moral för att försvara sin position (Dahlberg enligt Svensson) eller opportunism, läs högerpopulism (Teodorescu enligt Svensson).

Och det är alltid fel? Ja. Per Svensson är helt säker och han är villig att gå över två nutida lik för att försvara sin position att liberaler inte ska inta dessa positioner. På sidan 139 i boken skändar han de holländska liberala islam- och invandringskritiska politikerna Pim Fortuyn (dödad 2002 av en förvirrad islamvänlig miljöaktivist) och Theo van Gogh (dödad 2004 av en militant muslim).

Han förstår knappast att det finns samhällen, utan ser som en politiskt korrekt Margret Thatcher, att det bara finns individer. Att tala om kollektiva identiteter är farligt menar Per Svensson. Därför förstår han inte vad som sker i Sverige idag och därför är han sur, en sur liberal som inte hängt med sedan 1990-talet då alla skulle vara goda liberaler och historien med dess hemska kollektiv i öst och väst slutade som Fukuyama förutsåg 1991 efter Murens fall. Att norrmän uppskattar en integrationsminister som säger att man dricker alkohol, äter fläsk och ser varandra i ansiktet och en statsminister som ogillar hijab är förfärligt menar han.

Men han är som sagt inte med sin tid. För honom existerar fortfarande bara 1990-talet då han var i f.d. Jugoslavien, Bill Clinton bombade Belgrad och liberaler litade på att bli tillsagda av viktigpettrar som Bengt Westerberg och Berit Friggebo.

Sedan dess har andra partier tagit över försvaret för liberala värden, dvs respekt för individer, för rätten till religionsfrihet och för rätten att inte behöva lämna sin kultur och sin samhällsgemenskap pga. massinvandring. Den liberale statsvetaren Andreas Johansson Heinös avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin? (Gleerups/Göteborgs universitet, 2009) visade vad som skett sedan Per Svenssons 1990-tal.

En annan sak som inte tas upp i hans bok om den svenska liberalismen, men som tangerades av Johan Lundberg i hans inlägg om negativ och positiv frihet, är att han inte verkar känna till hur svenska liberaler och socialdemokrater i mitten av 1900-talet vände sig mot statsmakt och för en frihetlig tradition, den som Johan Lundberg antydde.

Det fanns alltså några få politiker och intellektuella som likt klassiska liberaler ställde sig kritiska till fortsatt statligt inflytande. Svenska Arbetsgivareföreningen lät översätta den klassiskt liberale ekonomen Fredrick von Hayeks kampskrift mot socialism och statsstyrd ekonomi, Road to serfdom 1944, Vägen till träldom på svenska.

Stöd för frihetligt tänkande kom även inifrån arbetarrörelsen. Pionjären och kooperatören Anders Örne var visserligen socialdemokrat men i sina ideal var han i första hand konsumentkooperativens man, vars kooperativa butiker Konsum uppstod i många orter.

År 1946 skrev Örne pamfletten Ekonomisk demokrati om betydelsen av en fri marknad där mest effektiva företag sålde till lägsta möjliga priser. Sund konkurrens från privata eller kooperativa företag var för konsumenternas bästa. Han varnade för vad som kunde ske om socialdemokratins planhushållningsförslag skulle vinna:

Demokrati kan inte förenas med en statsmakt som kan disponera och råda över samhällets produktionsmedel/ . . ./ en sådan stat blir av sin natur totalitär, det vill säga, herre över alla människor och dess regering i praktiken en diktatur. (citerad i Anders Edwardssons En annan historia (Timbro 2010), s. 271)

Politisk filosofi var inte vanligt att ta till i svenska inrikespolitiska debatter på 1940-talet men med Sovjetunionens marxism-leninism inpå och de svenska socialdemokraternas iver att reglera näringslivet ytterligare uppstod en diskussion om begreppet frihet. Högerns Harald Nordensson försvarade ett negativt frihetsbegrepp vilket innebär frånvaro av hot, censur och bestraffning (Johan Norbergs Den svenska liberalismens historia (Timbro, 1998), s. 34).

Finansminister Ernst Wigforss menade att ett negativt frihetsbegrepp är för torftigt och måste kompletteras med ett positivt begrepp om tillgång till välfärd, trygghet och materiell standard. Det eventuella tvång och brist på frihet ett sådant positivt frihetsbegrepp kunde medföra för vissa individer var det pris man fick betala. Sovjetunionen argumenterade på samma sätt år 1948 när de röstade blankt i omröstningen om FN:s Deklaration av de mänskliga rättigheterna.

För Stalins regim var goda bostäder och full sysselsättning lika viktigt, ja viktigare än den negativa rätten för sovjetmedborgare att inte bli dödade eller sända till arbetsläger i Gulag för att brukat sin rätt till yttrandefrihet. De svenska socialdemokraterna hade med denna hållning vänt sig mot de som försvarade individuella mänskliga fri- och rättigheter. Senare skulle denna brist på försvar av negativa friheter för svenska medborgare betala sig dyrt för svenska socialdemokratiska politiker och jurister

Svensson gör tvärtom i sin plädering för fortsatt massinvandring, mångfaldstvång och identitetspolitiska experiment, vilka alla följer av hans naiva siffermässiga syn på migrationen. Han är därmed lika okunnig om samhällsfenomen som nationell kultursyn och gemenskap som liberalerna Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt, författare till den idag tack och bortglömda pamfletten Migrationens kraft (Hydra, 2013).

Hayek som avvisade all form för kollektivt tvång i form av socialdemokratisk korporativism och sovjetisk planekonomi, var inte främmande för att erkänna att nationer i viss mån bygger på nationella identiteter, som han inte tvekar kalla för patriotism. I hans huvudverk Frihetens grundvalar (Timbro, 2015, org. 1960) skriver Hayek att aversion mot en viss sorts inskränkt nationalism inte har något att göra med att känna ”djupt tillgivenhet för nationella traditioner. Men det förhållandet att jag föredrar och känner vördnad för en del av mitt samhälles traditioner behöver inte ge upphov till en fientlig inställning till det som är främmande och annorlunda” (s. 751), en inställning som de flesta Sverigevänner skriver under på.

Samtidigt som den surliberale kulturredaktören Per Svensson skrev på sin bok om liberalismen och jobbade i Bonnierpressens Sydsvenskan och Dagens Nyheter, så skrev han på boken Vasakärven och järnröret. Om den långa bruna skuggan från Lund (Weyler, 2014). Möjligen har den lett till att hans humör dalat än mer vad gäller frågor om nationalism, kulturgemenskap, invandring och politiska vägval inför SD:s framgångar.

Kultur är fiktioner skriver han i boken och är därmed lika naiv som Reinfeldt och Miljöpartiet i deras ovilja att se landet Sverige som något annat än geografisk yta med människokroppar på. Att tro på att det finns en nationell kultur är att göra sig till en ”fascistisk fastighetsförvaltare”.

Men Per Svensson var inte ensam sur författare för ett par år sedan som satt med ett manus som skulle avslöja SD och deras supportar här och utomlands.

Mellan 2009 och 2016 gavs över 20 böcker ut om SD, alla med syftet att misstänkliggöra det nya framgångsrika partiet. Alla dessa författares försök högg i sten:

Annika Hamrud, Niklas Orrenius, Björn Häger, Uvell/Meier Carlsen, Mats Wingborg (två böcker), Mathias Wåg m fl., Expo, Dan Andersson, Pontus Mattsson, Lennart Lindskog, David Baas, Anna-Lena Lodenius, Håkan Bengtsson, Anders Hellström, Gellert Tamas, Ola Larsmo, Johannes Jakobsson, Per Svensson, Nils Westling m fl.

Över till en annan sida i kulturskribenten Per Svenssons uppgörelse med de liberala ledarskribenterna, de litteraturhistoriska tankegångarna.

Foto: Franke Fouganthin.

Del III

I sin storslagna attack i Dagens Nyheter mot Göteborgs-Posten, Expressen och Svenska Dagbladet (DN 21/12) tar Per Svensson till det hårdkulturella artilleriet, rysk 1800-talslitteratur som ytterst få håller reda på, förutom slavister och några kulturknuttar som Per Svensson, och Svenssons vedersakare, litteraturdocenten Johan Lundberg som vi strax ska se.

”I Fjodor Dostojevskijs roman Onda andar”, inleder Per Svensson sitt surmagade angrepp på Anna Dahlberg, Alice Teodorescu m fl., finns en ”lite löjlig figur som heter Stepan Trofimovitj Verchovjenskij. Han är en lärd men bedagad landsortsliberal som lever som upphöjt nådehjon hos en godsägarinna. Romanens berättare illustrerar Stepan Trofimovitjs vanföreställningar om sin egen betydelse med hjälp av några rader från en känd dikt av poeten Nikolaj Nekrásov: ’Som en förkroppsligad förebråelse/stod du för ditt fosterland/du liberale idealist.’”

Av detta utläser kulturredaktör Svensson att Mattias Hagbergs tre artiklar i DN som utan bevis hånade de kvinnliga ledarskribenterna och deras supportrar i det borgerliga lägret, som Hanne Kjöller, Sakine Madon, i själva verket var ett försvar för en position där ”man riskerar att bli tagen för en Stepan Trofimovitj, en av tiden förbisprungen liberal ’idealist’, en godhetssignalist”. Han vill inte bli förlöjligad som idealistisk liberal, vilket han är, utan fortfarande vara fin i kanten. En finliberal.

Per Svensson, som till skillnad från Ann Heberlein (Fokus 7/12) anser det fint att signalera godhet så att andra uppfattar ens storsinthet och goda öppna hjärta, ryser alltså vid tanken att bli påkommen med att vara en löjlig naiv idealist, men är beredd att stå upp för sin pinsamhet ändå, likt en medeltidsspansk Don Quijote eller en nutidssvensk Wet Bästerberg, alltid beredd att bekänna sin inre ”främlingsfiende” .

Svensson går vidare i Onda andar och hittar ett citat där en panslavist, dvs en slags allrysk nationalist, skriker att den som inte har något eget folk inte heller har någon Gud. Han hittar tre livsfarliga anti-liberala fenomen: Folket. Fosterlandet. Gud. De som hyllar dem är ”högerpopulister, neo-nationalister, nyrenoverade fascister”, som står för en ”småskurenhetens alarmism”, och så kommer den fantastiskt misogyna hänvisningen till den politiska chefredaktören på Sveriges fjärde största dagstidning:

”Alice tar oss med till undergångslandet”.

Vore jag Alice Teodorescu, jur. kand. och exemplarisk publicistisk ledare, skulle jag släpa honom i tjära och fjädrar över Kungsportsavenyn. Men hon är klokare än mig och förstår nog att komma med ett dräpande stick i rättan tid i en ledare vad det lider.

Johan Lundberg (DN 29/12) är som sagt lika beläst på rysk litteratur som Per Svensson. Lundberg ser andra sidor i Dostojevskijs Onda andar, som visar hur romanfiguren Sjigaljov inser hur den obegränsade friheten kan slå över i despotism (ett resonemang som Isobel Hadley-Kamptz även för i sin Frihet och fruktan, N&K 2011).

Men Johan Lundberg tar även upp 1800-talsförfattaren Turgenjevs Fäder och söner. De s.k. nihilisterna var förnuftsdrivna idealister som ville befria sig från alla fördomar. Lundberg för som tidigare noterats, in Isaiah Berlins begrepp om negativ och positiv frihet i analysen av den ryska romanen. Slutsatsen är att de liberaler som värnar om den negativa friheten att inte bli hindrad är betydligt sundare än de som prompt vill ändra alla samhällsförhållanden genom att införa positiva friheter.

Lundberg menar att Svensson och hans liberala supporters, t ex företagare som anställer folk efter hudfärg pga. mångfaldsplaner eller inkvotering av kvinnor i styrelser pga. deras kön, och individualiserad föräldraförsäkring – alla är delar av samma syn att folk och samhället måste förändras totalt. Där passar givetvis massinvandring, påbjuden mångkultur, statliga uppfostringskampanjer och politiskt korrekta medier in. Allt som surliberalen Per Svensson gillar trots att han vill framstå som en egen sorts godhetsliberal.

Vi har dock egen litteratur som visar vägen till frihet från statlig dirigism och propåer. Förutom Vilhelm Moberg har vi Eyvind Johnson. Hans trilogi som skrevs under andra världskriget om motståndsmannen Johannes Krilon är ett minst lika bra exempel som de ryska på hur frihetsdiskussioner kan föras.

Huvudpersonen Krilon viker inte inför hoten mot friheten:

Jag är krigförande. Jag är på den sidan som strider för FRIHETEN ATT VARA MÄNSKA, för det högsta av allt. Friheten att leva tryggt. Friheten för varje mänska att yttra sig öppet/ . . . / Friheten är inte någonting man får alldeles gratis. Framtiden är heller ingenting man får till skänks, jag menar den ljusa, den fria och fina. Jag kan upprepa vad jag lovat er ännu en gång och vad jag kan lova världen: en ljus, en fin och fri framtid, och stora ansträngningar, stora offer för att nå den.

Avslutning

I den borgerliga debatten räds nästan alla att tala positivt om nationen. Bland liberala skribenter är de snabba med att döma ut identitetsvänstern och Sverigedemokraterna i samma andetag. De menar att SD och liknande nationella rörelser inkl. Donald Trump, är högerns motsvarighet till vänsterns (och islams och feminismens) särställning för etniska och kulturella identiteter, dvs identitetspolitik. Liberaler kan skriva mycket kritiskt om Afrosvenskarna, Ibn Rushd, Rinkebys multikultur, ”välviljans rasism” som Adam Cwejman kallar den (se lanseringsseminarium på Timbro), men de skriver samtidigt att SD:s nationalism är lika illa som vänsters dårskaper.

Denna analys är inget speciell för Sverige utan förekommer överallt i väst, som hos Kenan Malik (SvD 29/12). Men den är lika usel för det, och bygger på en felaktig kålsuparteori. Det är inte samma sak att begära särskilda rättigheter för svarta i Sverige som att begära allmänna rättigheter för svenskar och därmed inga särrättigheter alls. Att flytta hit och insistera på sin särart är inte som att växa upp här och vilja bevara sitt land.

Som den tibetanske nationalisten och religiöse ledaren Dalai Lama sade (Daily Mail 1/6) så förblir inte Tyskland Tyskland om miljontals icketyskar flyttar in. Tibet består nu till över hälften av kineser, inte tibetaner.

Johan Lundberg ser vikten av en återgång till en klok mer klassisk och frihetlig liberalism som en nödvändig korrigering av en identitetspolitisk, mångfaldsvurmande och särartsinriktad statligt inriktad liberalism.

Men det förstår inte Per Svensson. Han bara surar.

Jan Sjunnesson

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson