Annonsera på Avpixlat

Donald Trumps valseger är bara toppen på det amerikanska ideologiska isberget

Björn Norström

KRÖNIKA Vänsterliberaler i både Sverige och USA påpekar att Hillary Clinton vann fler röster än Donald Trump i det amerikanska presidentvalet och antyder därmed att vänsterliberalismen därmed är vad amerikaner runt om i USA vill ha. Detta stämmer dock inte när vi granskar och analyserar data som baseras på verkligheten. I denna krönika påvisar jag att orsaken till att Clinton fick flest antal sammanlagda röster endast beror på en enda delstat samt att data visar att amerikaner runt om i USA systematiskt röstat bort vänsterliberalismen de senaste åtta åren under Barack Obamas presidentskap.

Enligt officiell statistik fick Hillary Clinton 65.844.610 antal röster, vilket är 48,2 procent av alla röster under presidentvalet. Donald Trump fick 62.979.636, vilket motsvarar 46,1 procent. Övriga kandidater vann tillsammans 7.804.213 röster, alltså 5,7 procent. Skillnaden mellan Clinton och Trump var således 2.864.974 röster. Dessa siffror visar att majoriteten av amerikanska väljare valde bort den vänsterliberalism som Barack Obama stått för under åtta år och som Hillary Clinton var en direkt förlängning av eftersom majoriteten av amerikanska väljare inte valde att rösta på den.

Beträffande den nyliga elektorsomröstningen kan vi göra en intressant efterhandsanalys som visar att Clinton faktiskt behövde ett högre antal och en högre andel elektorsröster än Trump under valdagen den 8 november för att kunna vinna elektorsomröstningen den 19 december och slutligen kunna bli president.

Avpixlat rapporterade redan den 7 november, dagen innan valdagen, att en demokratisk elektor i den demokratiska delstaten Washington inte ämnade rösta på Clinton under elektorsomröstningen den 19 december och att detta minskade sannolikheten för att Clinton kunde bli president. En elektor förvandlades dock till sist till fem i verkligheten visade det sig. Även om Clinton vann den demokratiska delstaten Washington i teorin den 8 november förlorade hon delstaten i praktiken den 19 december, tre elektorer till republikanen Colin Powell, ironiskt nog, och en till en lokal ursprungsinvånare (indianen Faith Spotted Eagle). Ytterligare en demokratisk elektor röstade på Bernie Sanders. Trump kan således sägas ha blivit den slutliga vinnaren av vänsterliberala Washington.

Redan innan valdagen den 8 november var sannolikheten att Clinton skulle vinna presidentvalet alltså betydligt mindre än många begrep, inte minst svensk media. Det visade sig att Avpixlat var den enda medieaktör i Sverige som uppmärksammade, begrep och korrekt analyserade att utvecklingen redan innan det allmänna valet i delstaten Washington kring det demokratiska partiets elektorer konkret minskade sannolikheten för att Clinton skulle vinna presidentvalet inom ramen för systemets elektorsspelregler.

Detta är viktigt att förstå eftersom det hade fått en massiv konsekvens på utfallet av presidentvalet om Clinton vunnit mellan 270 och 274 antagna elektorsröster i det allmänna valet den 8 november, trots att endast 270 ska räcka i teorin. Clinton hade faktiskt behövt minst 275 elektorsröster, alltså drygt 51 procent, under valdagen medan Trump endast hade behövt 264, alltså 49 procent och hela elva elektorsröster färre än Clinton för att slutligen bli president.

Anledningen är enkel. Om Clinton vunnit 270, 271, 272, 273 eller 274 elektorsröster under valdagen den 8 november, inräknat den demokratiska delstaten Washington som Clinton vann, hade hon faktiskt endast vunnit 265, 266, 267, 268 eller 269 elektorsröster den 19 december. Detta eftersom fem demokratiska elektorer röstade på någon annan än sin egen kandidat, något dessa hade bestämt sig för flera veckor tidigare och en av dem dessutom offentliggjort genom media, något som Avpixlat klarvaket uppmärksammade men som traditionell svensk media helt missade i sin iver att ta ut Clintons seger i förskott.

Trots en seger i teorin den 8 november hade ett utfall som ovan i praktiken således givit Clinton färre än de nödvändiga 270 elektorsröster den 19 december som krävts för att utses till ny president. Även Trump hade då hamnat under de nödvändiga 270 elektorsrösterna eftersom dessa fem avvikande demokratiska elektorer inte röstade på Trump heller, men det hade inte spelat någon roll. Trump hade blivit president även om han fått färre elektorsröster än Clinton och färre än de nödvändiga 270 i ovan fem scenarier.

Om ingen kandidat får nödvändiga 270 elektorsröster efter elektorsomröstningen hamnar ärendet nämligen enligt konstitutionen i representanthuset. Eftersom 57 procent av ledamöterna i representanthuset är republikaner hade Trump tveklöst röstats fram som president av kongressen. Trump hade alltså kunnat bli president även om att han fått färre antal sammanlagda röster, färre antal antagna elektorsröster den 8 november och färre antal verkliga elektorsröster den 19 december än Clinton.

Clinton saknade alltså inte 38 utan faktiskt 43 elektorsröster och därmed ytterligare en hel delstat efter valet den 8 november eftersom hon behövde kompensera för bortfallet i delstaten Washington, vars demokratiska elektorer hon i teorin tog för givet men i praktiken förlorade. Utöver vetskapen att en vänsterliberal inte blev president strösslades ännu mer salt på vänsterliberalernas sår på grund av prestigeförlusten att fyra demokratiska partimedlemmar övergav sin kandidat i elektorsomröstningen, jämfört med endast två republikaner som övergav sin kandidat i samma omröstning trots att betydligt fler republikaner än demokrater dessutom röstade.

Det fanns alltså en intressant och reell verklighet att vänsterliberal media hade jublat åt en Clinton-seger den 8 november och återigen den 19 december men där i själva verket Trump slutligen hade blivit president eftersom fyra medlemmar ur Clintons eget demokratiska parti tidigt beslutade och en även informerade media att Clinton inte var passande som president i deras ögon, vilket kunde avgjort hela valet till Trumps fördel.

Summa summarum är att det demokratiska partiet har massiva interna problem – ideologiska, politiska och kring lojaliteten inom sina egna led, vilket ökar sannolikheten för att viktiga och jämna val förloras, speciellt när representanthuset kan komma att avgöra det hela. Om dessutom extremisten Keith Ellison blir partiets nästa ordförande kommer sannolikt polariseringen, splittringen och kaoset inom partiet att bli ännu värre än idag och därmed bädda för fortsatta republikanska framgångar i framtida val på alla nivåer. Lösningen är att partiet blir mindre vänsterliberalt och globalistiskt.

Vänsterliberala aktivister i USA fortsätter i motsats till detta nu att tjata om att USA genom antalet sammanlagda röster ville ha Clinton som president och därmed vänsterliberal politik. Detta stämmer dock inte alls. Granskar vi data ser vi att Clintons seger beträffande antalet sammanlagda röster beror på en enda delstat och att amerikaner runt om i USA under senare tid i växande grad faktiskt övergett vänsterliberalismen vid valurnorna.

Kalifornien var nämligen den enskilda delstaten som gav Clinton segern gällande antalet sammanlagda röster. I Kalifornien fick Clinton 7.362.490 röster. Donald Trump fick 3.916.209 röster. Skillnaden är 3.446.281 röster, alltså 581.307 fler än de 2.864.974 röster Clinton sammanlagt vann med nationellt. Kontentan är att i 49 delstater och huvudstaden fick Donald Trump fler sammanlagda antal röster än Hillary Clinton.

Vänsterliberalers verklighetsfrånvända argument ”om bara antalet sammanlagda röster gällde och Electoral College inte existerade hade Clinton vunnit valet” kan kontras med att applicera det liknande verklighetsfrånvända argumentet att ”om bara Kalifornien inte varit en delstat i USA hade Trump även vunnit antalet sammanlagda röster”.

Med den sorts “om”-tjafs som vänsterliberalerna ägnar sig åt kan man alltså argumentera för att både Clinton och Trump borde vunnit valet genom sammanlagda antal röster, beroende på vilken verklighet vi väljer att eliminera – existensen av Electoral College eller Kalifornien. Dock existerar bägge i verkligheten, så sådant argumenterande som vänsterliberaler nu hakat upp sig på är i grunden helt meningslöst.

Nästa gång någon påpekar ”om inte Electoral College hade funnits hade Clinton vunnit valet” kan ni snabbt svara ”om Kalifornien inte hade funnits hade Trump fått flest antal sammanlagda röster. Ska vi återgå till verkligheten nu?”

2008 vann Barack Obama 29 delstater, inklusive Washington D.C., och 365 elektorsröster. Den republikanske kandidaten John McCain vann 22 delstater och 173 elektorsröster. 2016 vann Trump 30 delstater och 304 elektorsröster medan Clinton vann 21 delstater, inklusive Washington D.C., och 228 elektorsröster. Redan här ser vi att vänsterliberalismen beträffande hur delstater i presidentval röstar gått rejält bakåt. Viktigt att påpeka är att en stor orsak till Obamas framgångar 2008 var att många svarta amerikaner inte röstade för den vänsterliberala ideologin, utan för en svart president.

Det är dock inte datan kring presidentvalet som är det mest övertygande varför vänsterliberalismen i USA blir allt mer begränsad, framförallt till Kalifornien. Granskar vi data från andra val i USA ser vi att det amerikanska folket under Obamas tid som president systematiskt röstat bort vänsterliberalismen. Donald Trump var i grunden aldrig undantaget utan snarare regeln att amerikaner runt om i USA allt mer tröttnat på vänsterliberalism.

Beträffande guvernörer i de amerikanska delstaterna var antalet demokratiska guvernörer år 2009, då Obama tillträdde som president, 28 och antalet republikanska guvernörer 22 av totalt 50. I dag är antalet demokratiska guvernörer 16 och antalet republikanska guvernörer 34. Andelen demokratiska guvernörer har under Obama sjunkit från 56 procent till 32 procent, vilket visar att allt färre delstater vill ledas av den vänsterliberala ideologin.

I min egen hemdelstat Vermont, ett vänsterliberalt högsäte där Bernie Sanders, Hillary Clinton och Barack Obama hyllas och med en demokratisk guvernör de senaste åren, röstades i november en republikansk guvernör fram.

Gällande val till den amerikanska senaten ser det lika dystert ut för vänsterliberaler. När Obama kom till makten 2009 satt det 59 demokratiska senatorer och 41 republikanska senatorer i senaten. I skrivande stund sitter 54 republikanska, 44 demokratiska och 2 oberoende senatorer i senaten. Demokraterna under Obamas tid har gått från 59 procents till 44 procents andel i den maktfulla institutionen. Även detta visar att allt fler delstater i USA väljer bort vänsterliberalismen som ideologi när de väl fått smaka på den kakan med råge under åtta år med Obama.

I representanthuset med 435 ledamöter ser det ännu dystrare ut för vänsterliberalismen. Då Obama tog makten 2009 satt 257 demokratiska mot 178 republikanska representanter i representanthuset. I skrivande stund sitter där 188 demokrater mot 247 republikaner. Demokraterna har gått från 59 procent till 43 procent under Obama, vilket bekräftar att allt fler kommuner runt om i delstaterna väljer bort vänsterliberalismen när de röstar fram sina representanter till representanthuset.

Under Obamas åtta år som president har vänsterliberaler och det demokratiska partiet gått kräftgång och förlorat över 1 000 viktiga politiska poster till det konservativa republikanska partiet på federala och delstatliga nivåer. Detta är dock bara början. Federala domstolar, inklusive HD, har dessutom tomma säten som måste fyllas av Trump.

Trump har, med hjälp av den republikanska majoriteten i senaten och med början den 20 januari, nämligen makten att nominera och tillsätta konservativa domare som är lojala till den amerikanska konstitutionen, vilket han redan utlovat att göra, till hundratals lediga säten i federala domstolar runt om i landet. Det demokratiska partiet har ingen makt alls att kunna stoppa det.

Utöver detta kommer Trump med säkerhet och omedelbart att nominera en konservativ domare lojal till konstitutionen (en stol står fortfarande tom efter Antonin Scalias bortgång) till Högsta domstolen som den republikanska majoriteten i senaten kommer godkänna utan att det demokratiska partiet kan göra något åt det heller. HD blir då återigen ideologiskt konservativ, republikansk med 5-4 majoritet. Som grädde på moset kommer sannolikt ett eller två ytterligare HD-säten bli lediga under Trumps mandatperiod då flera ideologiska liberala, demokratiska domare av olika anledning kan komma att lämna HD, stolar som Trump då måste fylla.

HD-domare sitter på livstid, vilket gör nya tillsättningar extremt viktiga, inte minst strategiskt för framtiden. Tillsätter Trump unga konservativa domare kan dessa bokstavligen bli sittande i ett halvt sekel på sin post i HD och påverka USA i flera generationer framåt, betydligt mer än Trump eller någon annan president någonsin kan.

Med tanke på landets ideologiska utveckling, framförallt på delstatsnivå, kan vänsterliberaler helt glömma ett avskaffande av Electoral College-systemet i samband med presidentval.

För yttrandefrihetskämpar som mig själv som värnar om konstitutionens första tillägg är den juridiska och konstitutionella framtiden ett drömscenario med tanke på federala domstolar med HD i spetsen under Trump och den republikanska majoriteten i senaten. Vänsterliberaler, globalister och andra som motsätter sig den amerikanska konstitutionen och yttrandefriheten har nu all anledning att ha full panik.

Kontentan är att vi kan vrida och vända på dessa vänsterliberala ”om”-argument och statistik hur mycket som helst kring presidentvalet som visar att vänsterliberal politik egentligen föredrogs i hela USA alternativt begränsades till endast en geografisk region. Detta är dock mest spekulation baserat på hur vi tolkar presidentvalssiffrorna. De siffror som i grunden visar hur USA utvecklas ideologiskt är valen till guvernör, senaten och representanthuset. Barack Obama har visat sig vara Titanic som körde rakt in i ett motsatt ideologiskt isberg.

Granskar vi den datan ser vi snabbt att amerikaner på både delstats- och lokalnivå runt om i landet faktiskt systematiskt har röstat bort den vänsterliberala politik som Barack Obama och demokraterna tryckt ned i halsen på folk under de åtta senaste åren. Valet av Donald Trump var endast den uppmärksammade toppen på isberget. Annan data som denna krönika understryker och som påvisar vänsterliberalismens tillbakagångar i USA är själva isberget.

Vi hörs i kommentarsfälten!

Björn Norström

Fler krönikor av Björn Norström hittar du HÄR.Fler krönikor av Björn Norström hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson