Annonsera på Avpixlat

Otrygga universitet, och varför de bör förbli otrygga

John Gustavsson

KRÖNIKA I USA finns en trend bland studenter att kräva att universiteten ska vara ”safe spaces” – ungefärligt översatt till svenska ”trygga zoner” (eller ”utrymmen”). Termen är förrädisk då alla instinktivt vill stödja trygghet, men det den syftar på i praktiken är att begränsa yttrandefriheten och den akademiska debatten för att bespara studenternas känslor och undvika att skapa ”triggers”.

OK, vad innebär ”trigger”? Ursprungligen kommer termen trigger (”utlösare”) från psykiatrin, och användes främst för att beskriva något som ger en PTSD-drabbad människa ett panikanfall/flashbacks – oftast något som påminner personen om det trauma han eller hon gick igenom; för en krigsveteran kan detta vara ett högt ljud som påminner om ett gevärsskott och för ett våldtäktsoffer kan det vara en filmscen som påminner om övergreppet.

Som en person som faktiskt led av PTSD under tonåren skulle jag om jag var elak kunna spendera resten av krönikan på att gnälla över hur kränkande det är att vänstern stal ett begrepp från mej och andra som drabbats. Det spelar dock ingen roll för debatten, så jag lägger det åt sidan.

Det råder ingen massepidemi av PTSD bland studenter i västvärlden; vad som hänt är att begreppet ”trigger” ändrats till att betyda något som gör studenterna upprörda, arga, eller bara får dem att känna obehag i största allmänhet. Den värsta ”triggern” är att tvingas lyssna på kritik av ens politiska åsikter och världsbild, eller att tvingas se reklam för en kandidat man inte stödjer. Om den kandidaten sedan vinner valet så är det en giltig ursäkt för att ställa in tentor och göra universitetet till ett dagis, komplett med modellera (nej, jag skojar inte!).

Förr i tiden var akademin en plats där alla åsikter fick komma fram, där man skulle lära sig vidga sina vyer och uppskatta värdet i andras åsikter även om man inte höll med om dem. En plats där unga människor gick från att se världen i svart och vitt, till att när examensdagen inföll ha lärt sig att världen är komplex, att meningsmotståndare oftast inte är onda utan bara människor med ett annat perspektiv och andra erfarenheter, och att det är viktigt att vara självkritisk och omvärdera sina åsikter allteftersom man får ny information. Problemet är att den processen – där man går från barn till vuxen akademiker – är jobbig, så om inte vuxenvärlden tvingar dem utan låter dem välja, så väljer studenter såklart att fortsätta vara barn. Och det är det vi ser nu: Vuxenvärlden som kapitulerat i skolorna, kapitulerar även på universiteten och låter studenter stänga ute alla obekväma människor och åsikter.

Främst drabbar detta såklart nationalister och värdekonservativa (men ingen går säker). Dessa får höra att deras åsikter inte får yttras då någon kan bli ”kränkt”, och att det är ”triggering” att få höra exempelvis att du är man om du föddes som man, oavsett vad du själv inbillar dig. Hur absurt det än låter så har både studenter och professorer körts ut från universitet för sina åsikters skull.

En vanlig taktik kallas för ”no platforming”. Detta innebär att studentkåren (eller universitetet som organisation) förbjuder en viss person eller grupp från att hålla tal på universitetsområdet. Oftast går det till ungefär så här: En konservativ studentförening bjuder in någon författare för att föreläsa på deras möte. Studentkåren får veta detta, och tvingar föreningen att ta tillbaka inbjudan med motiveringen att universitet ska vara en ”trygg zon” och att någon student kan bli ”triggad” om han/hon skulle råka höra föreläsningen. Underförstått, ”det finns studenter här som inte tål att höra andra åsikter, så du får hålla käften”.

Det finns gränser för yttrandefrihet, och de är lagstadgade i form av lagar mot hets mot folkgrupp, olaga hot etc. Dessa gäller självklart även på campus, men varför tillåts universiteten komma med ytterligare restriktioner? Universitetens nytta ligger ju just i att de är de ultimata yttrandefrihetszonerna där alla idéer får diskuteras, hur extrema de än verkar – för det är så vi får fram nya idéer som för samhället framåt. Denna trend på universiteten leder till att forskare passar sig för att publicera nya kontroversiella resultat och professorer censurerar sig själva för att inte bli utsatta för safe space-lynchmobben. Universitet som begränsar yttrandefriheten och portar talare som inte dömts för något brott bör tappa sin skattefinansiering, så att studenter där tvingas betala studieavgifter. Vill du läsa på en indoktrineringsinstitution så kan du göra det för egna pengar.

Jag har personlig erfarenhet på hur ”safe spaces” kan förstöra ett universitet. Jag tog min kandidatexamen på irländska NUI Maynooth, och efter att ha gjort en masters i UK så återvände jag 2014 för att doktorera. Jag upptäckte snabbt att NUIM, som när jag gick där 2009-2012 hade varit ett fäste för yttrandefrihet, hade översvämmats av progressiva feminister som krävde censur och mobbade oliktänkande. Som kandidatstudent var jag medlem i Prolife-sällskapet, och vi fick redan då vara med om att Feministiska studentföreningen rev ner våra affischer, stal och förstörde vårt material när vi ställt upp informationsbord, och försökte få sällskapet förbjudet (detta i ett land som förbjuder abort!). Under min andra vistelse i Irland tvingades sällskapet lägga ner helt då trakasserierna helt enkelt blev för mycket och det fanns för få studenter kvar som orkade utstå dem.

När jag skulle utföra mitt första experiment i Maynooth förra året så ville jag som sista del i experimentet ställa ett antal demografiska frågor till deltagarna; bland annat ville jag fråga vilken religion och kultur deltagaren identifierade sig med. Detta vägrade forskningsetiska kommittén att tillåta under några omständigheter. De gav ingen riktig förklaring utan sa bara att sådana frågor riskerade att falla i en ”etisk fallgrop”. I efterhand så förstår jag var skon klämde: De ville inte riskera rubriker i stil med ”Maynoothforskare: Kristna bättre på hushållsekonomi än muslimer” eller ”Västerlänningar bättre än afrikaner på budgetering, enligt Maynoothforskare”. Nu bör jag påpeka att min hypotes i experimentet inte hade något att göra med kultur eller religion, men om datan visat att de påverkade hur deltagarna tog beslut, så hade jag givetvis rapporterat detta – allt annat hade varit intellektuellt ohederligt.

Det värsta exemplet var dock universitets debattklubb, där jag var aktiv och generellt omtyckt – jag kom bland de 25 bästa i Irlands (inofficiella) nationella debattmästarskap. Trots detta så förde flera studenter i sällskapet en hetskampanj för att få mig utesluten. Anledningen? I ett Facebook-inlägg uttryckte jag motstånd mot homoäktenskap. Eftersom vårt sällskap skulle vara ett ”safe space” så innebar det enligt dessa att sådana som mig måste uteslutas, då homosexuella medlemmar (som jag alltid behandlat med respekt!) skulle känna sig otrygga av att ha en sån som mig i samma rum. Ingen såg ironin i att utesluta någon ur en debattklubb för att han har en annan åsikt. Nej, jag blev inte utesluten den gången, men nästa år efter att jag deltagit i en abortdebatt så blev påtryckningarna från universitetets Gestapo – feministsällskapet – uppenbarligen lite för stora, och under resten av läsåret vägrades jag möjligheten att delta i debatter och debattklubben låtsades i allmänhet som om jag aldrig funnits.

Jag växte upp i Pingstkyrkan, men jag har aldrig upplevt en sådan intolerans och hat mot oliktänkande som på universitetet. Jag tröttnade till slut på allt detta och bestämde mig för att min mentala hälsa var viktigare än att föra en fruktlös kamp mot studentkåren, och kom överens med min handledare om att få göra klart min doktorsexamen på distans. Sedan juni bor jag därför i Sverige, men efter nyår ska jag ut på nya äventyr igen. Jag har goda minnen från Maynooth som det var under min kandidatexamen, där jag fick en chans att börja om på nytt blad och äntligen fick min PTSD under kontroll. Det är därför ärligt talat hjärtskärande att se vad de ”toleranta” förvandlat mitt älskade universitet till. För att inte fler ska behöva gå igenom vad jag gick igenom måste SD driva frågan om yttrandefrihet i akademin. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Vi har inte tagit tillbaka Sverige innan vi tagit tillbaka akademin.

Tack för ordet, vi ses i kommentarsfältet.

John Gustavsson

Fler krönikor av John Gustavsson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson