Annonsera på Avpixlat

Om elektorvildar och vad vi kan förvänta oss de närmaste veckorna i USA

Björn Norström

KRÖNIKA I det amerikanska presidentvalet röstar allmänheten egentligen inte på en presidentkandidat utan endast på sk. “Electors”, eller elektorer, som sedan slutligen röstar fram presidenten. Detta är grunden för det amerikanska Electoral College som jag beskrivit i en tidigare krönika. Ett antal datum efter den 8 november är kritiska för att förstå hur USA slutligen väljer sin nya president där även något som kallas “Faithless Electors“, typ politiska elektorvildar, eventuellt spelar roll.

Den 8 november var alltså sista dagen då allmänheten fick rösta på sina elektorer, trots att det är presidentkandidaternas namn som officiellt är listade på själva valsedeln. Som vi vet vann Donald Trump allmänhetens Electoral College-röster samtidigt som Hillary Clinton fick flest antal sammanlagda röster. De sammanlagda rösterna är dock helt oväsentliga i sammanhanget.

Dock ansåg inte Jill Stein det, en före detta presidentkandidat för Miljöpartiet. I ren desperation och förvirring att hjälpa Clinton, men även i syfte att samla in massa pengar till sig själv genom allmänhetens donationer samt viljan att hamna i medias rampljus, ansökte Stein om omräkning av rösterna i tre delstater som Trump vann med knapp marginal. En federal domstol har dock nyligen stoppat omräkningarna i delstaten Michigan.

Omräkningarna i de två återstående delstaterna Wisconsin och Pennsylvania måste enligt federal lag vara avslutade senast den 13 december. I skrivande student tyder inget på att något överhuvudtaget förändras av dessa omräkningar i de två delstaterna eller att något fuffens utövats under valet, vilket såväl domstolar som myndigheter regelbundet påpekat. Vi kan därför nu gå vidare med antagandet att antalet elektorer för Trump, 306, mot Clintons 232, kvarstår.

Eftersom röstomräkningarna inte går Steins och Clintons väg sätter vänsterliberaler nu sina sista förhoppningar till att Electoral College ska genomgå en rejäl omskakning, dels genom mordhot som vänsterliberaler riktar mot republikanska elektorer, dels genom förhoppningar att ett antal republikanska sk. “Faithless Electors” ska kliva fram och rädda Clinton. Även detta har en minimal chans att lyckas i verkligheten inom det existerande regelverket.

Tillbaka till elektorerna och hur dessa nu kommer in i leken. Elektorerna i varje delstat samt huvudstaden Washington D. C. representerar bara det parti vars presidentkandidat fick flest röster i respektive delstat samt huvudstaden. Till exempel, Kalifornien har 55 elektorer som alla representerar det demokratiska partiet eftersom Hillary Clinton fick flest antal sammanlagda röster i den delstaten. Texas alla 38 elektorer representerar det republikanska partiet eftersom Donald Trump fick flest sammanlagda röster i den delstaten.

Maine och Nebraska är undantag till den regeln, och mer komplicerat. I dessa två delstater får inte vinnaren av antalet sammanlagda röster nödvändigtvis och automatiskt alla elektorröster som i övriga delstater, utan här delas de upp mellan kandidater genom delstaternas unika regelverk. I Maine fick Clinton tre elektorröster och Trump en men i Nebraska vann Trump ändå alla fem elektorröster. Maine är under nuvarande system därmed den enda delstaten som kan sluta oavgjort, 2-2.

Lägger man ihop alla delstaters elektorer blir slutsiffran 538. Årets val slutade med att Clinton vann 21 delstater och Washington D.C. och därmed 232 elektorröster. Trump vann 30 delstater och därmed 306 elektorröster.

Elektorerna i fråga är vanliga människor som väljs eller utses i varje delstat av respektive politiskt parti, ofta genom att ha visat lojalitet, varit respekterade och aktiva partimedlemmar under en längre tid. Att bli vald till elektor i en delstat är en slags bekräftelse att man gjort sitt under lång tid för partiet i fråga, vilket slutligen kan belönas med äran och makten av en elektorröst i ett presidentval.

Konstitutionen bestämmer inte vem som får bli elektor utan endast vem som inte får bli en sådan. Konstitutionen sätter heller inga kvalifikationskrav för elektorer. Till exempel, en kongressledamot eller en landsförrädare får enligt Konstitutionen inte samtidigt vara elektor.

Den 19 december samlas landets 538 elektorer, som röstades fram under den allmänna valperioden, i sina respektive delstater för att slutligen rösta fram presidenten, vilket som regel är en ren formalitet och helt förutsägbar tillställning. Den enda republikanska elektorn i Maine får helt enkelt stämma möte och debattera presidentkandidaterna med sig själv den 19 december.

Normalt röstar partiets elektorer i varje delstat på sitt eget partis presidentkandidat. Med andra ord, demokratiska elektorer röstar på den demokratiska presidentkandidaten och republikanska elektorer röstar på den republikanska presidentkandidaten.

Som exempel, under normala omständigheter får som regel den demokratiska presidentkandidaten 55 elektorröster av Kalifornien eftersom inga republikanska elektorer får delta då den demokratiska presidentkandidaten vann den delstaten under den allmänna valperioden. Den republikanska presidentkandidaten får normalt 38 elektorröster av Texas eftersom inga demokratiska elektorer får delta på grund av att den republikanska presidentkandidaten vann den delstaten under samma valperiod. Partilinjen beträffande elektorröster i december hålls som regel, med ytterst få undantag.

Årets val var dock inte ett typiskt val utan anses rejält okonventionellt, vilket nog ingen lyckats undgå, inte heller Time Magazine som utsåg Trump till årets person just på grund av hans okonventionella agerande under valkampanjen. Vi kommer därför med stor sannolikt få höra mer i år än normalt under presidentval om vad som kallas “Faithless Electors”.

Begreppet innebär att oavsett om elektorerna är lojala medlemmar i ett visst parti och redan gett löfte att rösta på partiets presidentkandidat, kommer vissa av dem trots det att bryta löftet och antingen rösta på en annan kandidat inom partiet, på en kandidat för ett annat parti eller lägga ned sin röst, alltså rösta blankt.

En röst på en kandidat från ett annat parti, till exempel att en republikansk elektor röstar på Hillary Clinton, är det minst sannolika beträffande ovan nämnda valmöjligheter för en elektorvilde. Att en elektor röstar på en annan kandidat inom sitt eget parti eller lägger ned sin röst är mer sannolikt och kommer troligen inträffa inom båda partierna men inte påverka slutresultatet.

Det finns dock regler inom båda partierna i vissa delstater kring hur elektorer ska agera den 19 december där även bestraffningar existerar för den som inte lägger sin röst på partiets presidentkandidat. Vissa delstater tillåter, helt utan bestraffning, elektorvildar där dessa, oavsett deras tidigare löfte och lojalitet till partiet är fria att rösta hur de vill. Att vara elektorvilde utgör heller inget lagbrott eller verksamhet inkompatibel med konstitutionen, alltså inget som hamnar i domstol. Vissa delstater kan dock dela ut böter på ett par tusenlappar.

Sådant illojalt politiskt agerande stannar som regel inom partierna för interna åtgärder. Detta kan innebära böter samt uteslutning ur partiet och att den politiska karriären därmed är som bortblåst. Här gäller alltså partipiskan som hos Moderaterna under Fredrik Reinfeldt.

Varje elektor under mötet den 19 december skriver ned namnet på sitt presidentval på en lapp, eller lämnar lappen blank, som sedan samlas in, verifieras och certifieras för att slutligen, men senast den 28 december, skickas till Washington D. C. I huvudstaden har senatens president, vilken är densamma som den amerikanska vice presidenten – även presidentens representant i senaten, alltså Joe Biden i år, som uppgift att hålla ordning på dessa elektorröster från alla delstater.

Samma verifierade elektorröster skickas för övrigt även till en federal domstol i Washington D. C., arkiv och delstatsmyndigheter i syfte att säkra elektorröstresultatet och att vice presidenten som officiellt överser hela tillställningen inte ska ges någon möjlighet att utöva något fuffens om han ogillar slutsegraren. Resultatet ska i detta skede vara sekretessbelagt, så det gäller att Biden inte har en glapp käft utan kan hålla en hemlis.

Historiskt har ytterst få elektorvildar framträtt. Endast 82 elektorer under de 57 presidentvalen genom åren har agerat som politiska vildar genom att inte rösta på sitt eget partis kandidat. Hela 23 av dessa elektorvildar kom från delstaten Virginia och representerade samma parti under ett och samma presidentval år 1836 på grund av ilska över kandidaten som vicepresident.

Inget presidentval har någonsin haft ett annat slutresultat än det under den allmänna valdagen genom ageranden av elektorvildar, inte ens valet 1836 eftersom den amerikanska senaten då valde kandidaten elektorvildarna i Virginia förväntades rösta på men vägrade, så slutresultatet blev detsamma. Med största sannolikt kommer elektorresultatet den 19 december inte förändra det slutliga valresultatet denna gång heller.

Som redan nämnts, vi kommer inte få reda på resultatet av elektorrösterna den 19 eller ens den 20 december. Ingen vet slutresultatet vid det tillfället eftersom elektorrösterna fortfarande befinner sig i sina respektive delstater där de hemlighålls. Någon gång mellan den 28 december, då rösterna anlänt till huvudstaden, och 3 januari 2017 möts ämbetsmän från olika myndigheter i Washington D. C. för att diskutera elektorröstresultatet i vad som i grunden endast är en slags ceremoni helt utan konsekvens för resultatet. En ren formalitet. Även här gäller det för de inblandade att hålla allt hemligt.

Den 6 januari 2017 blir det dock lite mer intressant eftersom ett specialkongressmöte hålls i Washington D.C. där elektorrösterna formellt och officiellt räknas och slutligen offentliggörs där vice presidenten leder arbetet. Joe Biden ska alltså vara den annonserar namnet på den nya presidenten. Med tanke på att Biden och Trump inte direkt är bästisar kan vi anta att det kan bli svåra ord för Biden att uttala och samtidigt ha kontroll över sina känslor.

Avslutningsvis svärs den nya presidenten in den 20 januari, vilket med största sannolikhet alltså kommer bli Donald Trump, såvida inte minst 37 republikanska elektorer den 19 december blir politiska vildar och fullständigt sätter ett historiskt krokben för hela valprocessen, vilket dock är extremt osannolikt.

Om ingen presidentkandidat mot all förmodan får nödvändiga 270 elektorröster när detta officiellt annonseras den 6 januari, till exempel på grund av att 37 republikanska elektorvildar träder fram och röstar blankt den 19 december så Trump liksom Clinton hamnar under den magiska siffran 270, kommer enligt lag representanthuset slutligen att rösta fram presidenten. Med tanke på att republikanerna är i betydande majoritet med 247 ledamöter mot demokraternas 188 kommer även en sådan eventuell kongresstillställning med största sannolikhet att leda till att Donald Trump blir president.

Clintons enda rimliga chans att bli president är att minst 37 republikanska elektorer varken lägger ned sina röster eller röstar på en annan republikansk kandidat utan blir elektorvettvillingar och röstar på Clinton. Sannolikheten för att 37 republikaner begår en sådan galenskap den 19 december är extremt minimal, i princip noll.

Vissa vänsterliberaler såsom chefen för ett företag i Kalifornien och vänsterliberaler i social media har hotat att mörda Trump i förhoppning att Clinton då skulle tillsättas som president. På grund av dessa typer av mordiska människor som inte respekterar demokratiska val finansierar amerikanska skattebetalarna, alltså jag själv, för närvarande Trumps säkerhet med kring 250 miljoner svenska kronor fram tills den 20 januari i syfte att förebygga att dessa inte ska lyckas med sina mordplaner.

Om mord av Trump mot all förmodan inträffar, vilket skulle göra att svenska journalister kissar i byxorna av upphetsning, blir inte Clinton president heller eftersom Mike Pence, Trumps vice president, då istället svärs in som president den 20 januari enligt existerande regelverk.

Kort och gott, det är bara att vi alla vänjer oss vid tanken på att Donald Trump kommer vara USA:s president med början den 20 januari 2017.

Vi hörs i kommentarsfälten!

Björn Norström

Fler krönikor av Björn Norström hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson