Annonsera på Avpixlat

Vi går på solsken

Joakim Mårtensson

KRÖNIKA Det har varit en ansträngande tid sedan den amerikanska valrörelsen satte i gång och Donald Trump deklarerade att han skulle kandidera. Jag har lagt ner hundratals timmar på att hänga med i debatten runt valkampen, som efter primärvalen utvecklades till en riktig bajskastarmatch där enligt MSM Hillary Clinton hela tiden låg före i opinionen. När valdagen äntligen var inne den 8 november var det därför inte utan ett visst magknip som man satte sig framför teven och bad en stilla bön om att undrens tid inte skulle vara förbi. Kanske Trumpen trots allt skulle kunna avgå med segern.

Jag följde valvakan på olika medier som Fox News, InfoWars, CNN, Spiegel Online, Aftonbladet, Expressen och utväxlade under förloppets gång samtidigt tankar och teorier med ett par vänner på Facebook. De kunde inte heller sova efter att evenemanget hade förvandlats till en historisk händelse där Alfred Hitchcock verkade ha skrivit manus.

När Trump ”gick om”, som Aftonbladet uttryckte det, kände jag hur hoppet stegrades. När sedan den viktiga swingstaten Florida tillföll honom blev det kortslutning hos sanningsmonopolisterna. Den redan firade Hillary-segern började glida dem ur de kallsvettiga händerna. Med Ohio i Trump-lägret utbröt digital panik på webbsidorna. Enligt devisen ”If they go low, I go lower” började jag från och med här allt oftare snegla på deras sura uppstötningar med ett skadeglatt leende på läpparna. När Pennsylvania och Wisconsin slutligen blinkade röda kände jag samma sprudlande eufori i bröstet som efter Berlinmurens fall. Till tonerna av ”I’m walking on sunshine” uppförde jag i vardagsrummet en spontan klumpedunsdans som hade fått Baloo i Djungelboken att sätta en banan i halsen. Känslan av att gå på solsken har fortfarande inte lämnat mig.

Som jag förutsåg i min förra krönika skulle en Trump-seger sända chockvågor in i etablissemanget inte bara i USA utan i hela världen. För de enögda, moraliskt överlägsna rosévinsgurglande globalisterna som erbjuder sina lättledda lärjungar livstids prenumeration på sin version av sanningen var det naturligtvis ett oförklarligt scenario. Reflexmässigt försökte de därför emellanåt påskina att Hillarys siffror ökade eller att hon fortfarande inte var chanslös. Men till slut kunde inte ens de professionella serielögnarna upprätthålla chimären längre utan var tvungna att tilldöma Trump segern. Det blev emellertid inte några hyllningsskriverier över hans outtröttliga kämpaglöd som gjorde att han rättmätigt och förtjänstfullt lyckades samla mest elektorer bakom sig. Besserwissrarna, som brukar dränka Zlatan i superlativ och hylla hans vinnarskalle, hade inget positivt att säga om Donalds bångstyriga segerkalufs.

I dagarna som följde blev det uppenbart att det amerikanska folkets vilja hade slagit ned i PK-lägret med samma verkan som en neutronbomb. Expressens rubriksättning efter valnatten löd följaktligen ”God natt Amerika, God natt världen”. Sydsvenskan publicerade en manual om hur man talar med sina barn om deras rädsla för Trump som POTUS, och Newsweek var tvungen att dra tillbaka sin redan upptryckta och utskickade Madam President-utgåva på 125 000 exemplar.

Svenska politiker uttryckte sina farhågor efter det demokratiska valresultatet. Centerpartiets Annie Lööf var ”bedrövad och beslutsam” och ansåg att det nu ”krävs tydligt politiskt ledarskap i ett oerhört osäkert läge”. Bombliberalen Jan Björklund tyckte att ”Trump har uttalat sig mycket skeptiskt och kritiskt om Nato. Ödesfråga för Europas frihet. Transatlantiska samarbetet måste fortsätta“. KD:s Ebba Busch Thor hade ”vaknat till en oroligare värld”. Twitter-kolibrin Bildt kvittrade: ”En osäker värld har blivit osäkrare. Spänn fast säkerhetsbältet!” Ett uttalande som bara antidemokraten Jonas Sjöstedt lyckades toppa med en typisk förtäckt vänsteruppmaning till våld: ”Sörj inte – organisera er!”

Även Tysklands vicekansler Sigmar Gabriel – känd för att ge politiska motståndare fingret och kalla dem för pack – varnade för att ”Trump anser att kvinnor hör hemma vid spisen eller i sängen”. Dessutom vill enligt honom den nye US-presidenten ”kasta bögar i fängelse”. Märkligt att han utelämnade införandet av ”Hunger Games” från och med nästa år.

Inte heller inom kändiseliten har man något till övers för Trump. Redan före valet hade amerikanska skådespelare, komiker och rockstjärnor gett uttryck för att de inte skulle stanna kvar i landet om USA:s högsta ämbete övertogs av en framstående fastighetsmagnat som inte är en del av den korrupta Washington-maffian.

Avdankade och patetiska stjärnfall som Whoopi Goldberg och Miley Cyrus ville bara bort. Andra som Barbara Streisand, Lena Dunham och Bryan Cranston hotade med att ta permanent semester i Kanada. Amy Shumer ville till Spanien men uttryckte en viss oro över språkbarriären. Samuel L Jackson såg Sydafrika som sitt nya hemland. För riktiga Hillary-hardcore-fans som Cher och Jon Stewart räckte det inte med en vanlig utomlandsflytt. De ville söka sig en ny fristad på andra planeter, till exempel på Jupiter. Vi får hoppas att de är konsekventa och nu verkligen tar sitt pick och pack och åtminstone drar till ”The dark side of the moon”. Där kan ingen höra dem skrika. Nedräkningen pågår: 10, 9, 8 …

Möjligheten att kelgrisen med rätt hudfärg nu inte skulle efterföljas av en president med rätt kön utan av en – huga! – vit man (alltså per se en rasist, fascist, nazist … ja, fyll på själva) fanns inte på deras radarskärm. De var så nära målet om en gränslös värld och NWO men snubblade på mållinjen. Hillary var garanten för ett vänsterliberalt paradis utan gränser och utan patriarkaliska strukturer. TTIP, klimatbluffen, radikalfeminism och Bilderberggruppen var verktygen som skulle utplåna konservatismen för tid och evighet. Nu står de handfallna. De kan på typiskt vänstermanér förstås bara acceptera demokratins spelregler så länge deras lag vinner. Omedelbart efter Trumps segertal utbröt kravaller och flaggbränningar i flera amerikanska städer. Enligt MSM:s spegelvända logik kan protesterna naturligtvis inte utgå från den toleranta kärleksvänstern utan har initierats av Trump-anhängare. Och de är missnöjda med vad?

Berövade sin vision håller nu hela PK-etablissemanget på att implodera. I en för dem okänd ny värld springer de omkring som huvudlösa höns. De uppför sig som små bortskämda barn som lämnats hemma över helgen utan tillsyn med förhoppningen om att pappa aldrig kommer hem igen. När han nu gjorde det och satte punkt för det ansvarslösa barnkalaset vet de inte hur de ska kanalisera sin frustration. Smärtfyllt går det nu upp för dem att det hädanefter inte vankas glass, godis, uppesittarkväll och sovmorgon varje dag. Pappa kommer nämligen att införa stränga vardagsrutiner. De rosa kuddarna får ge vika för ordning och reda, disciplin och sunt förnuft igen, saker som de inte behövt förhålla sig till på väldigt länge. Därför gråter de vanmäktigt i snuttefilten och bajsar på Trump-plakat. För vissa är besvikelsen så total att självmord känns som en frestande utväg.

Vänsterliberalernas självförnekelse och exempellösa partiskhet för Hillary har gjort dem blinda på båda ögonen inför hennes oegentligheter, korrupta förhållandesätt och unkna människosyn. Om de hade tagit av sig de politiskt korrekta skygglapparna hade de kunnat googla fram en uppsjö rasistiska och diskriminerande uttalanden som ”The Clintons” har stått för under åren.

När Bill Clinton gick miste om en plats i senaten 1974 kallade Hillary kampanjledaren Paul Fray för en ”judisk bastard”, något som det finns minst 3 bekräftade vittnen till. Under sin tid som ”First Lady” etiketterade hon svarta unga män som ”superrovdjur” och menade med det att de var våldsamma och kriminella (undrar om hon sade det med sin melodramatiska gospelaccent?) När hon var senator 2005 var hon emot illegala immigranter och röstade för byggandet av en mur mellan USA och Mexiko.

Tre år senare var det hon, och inte Donald Trump, som skapade ”birther-rörelsen” och publicerade en bild på Obama i ett heltäckande muslimskt klädesplagg för att så tvivel rörande hans födelseort och nationella lojalitet. Under primärvalen samma år sade Bill Clinton om Obama: ”För några år sedan hade den här killen serverat oss kaffe.” Så sent som 2015 kallade Hillary illegala invandrare för ”illegala invandrare” precis som Trump har gjort under hela sin valkampanj och blivit skälld rasist för.

Inte heller blev hennes pussande med KKK-rekryteraren Robert Byrd eller Obamas skandalösa upprop till illegala att gå och rösta föremål för någon kritisk journalistisk kommentar, men allt det där kan kanske kvitta nu. Med Trump vid rodret för världens mäktigaste land kommer plattformen för den politiska korrektheten att långsamt eroderas. De ohederliga pressföreträdarna känner redan hur marken gungar under dem väl medvetna om att det snart är slut på ryggdunkningarna och gruppkramandet på tidningsredaktionerna. God natt Aftonbladet, God natt Expressen, ni håller precis på att bli uppätna av ett monster som ni själva har skapat.

För oss konservativa ser det ljust ut. Med nykter tillförsikt stämmer vi upp i ”Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig”. Och när den värsta röken har lagt sig kommer det att visa sig att Obama i likhet med Jimmie Carter var en av USA:s svagaste presidenter. Båda efterträddes av starka personligheter: Carter av Reagan och Obama av Trump. Efter att i sitt statsmannamässiga segertal ha sträckt ut en olivkvist till motståndarlaget har Trump precis som Reagan demonstrerat potential till att bli en riktig landsfader.

Nu väntar vi bara på PK-maffians undergång även i Europa. Det finns ingen anledning till att den inte skulle komma. Till dess kan vi fortsätta att gå på solsken. Det enda molnet på den konservativa himlen är Assanges uttalande om att etablissemanget inte kommer att tillåta Trump som president. Jag känner hur det går kalla kårar längs ryggraden när jag grunnar på vad deras motdrag kan bli.

Joakim ”Bronco” Mårtensson

Fler krönikor av Joakim Mårtensson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson