Annonsera på Avpixlat

Trumps valvinst inger hopp om demokratins revansch på demokraturen

kronikor_mats_dagerlind_byline_banner2c

KRÖNIKA USA:s nye president heter Donald Trump. Beskedet under de tidiga morgontimmarna svensk tid togs emot med bestörtning från det svenska politiker- och mediaetablissemanget men med ett relativt stort gillande från det svenska folket. Även bland svenskar som egentligen varken gillar Trump eller det republikanska partiet är uppfattningen utbredd att det självgoda, från vanligt folks verklighet alltmer distanserade och ofta rent folkföraktande etablissemanget fått sig en välbehövlig näsbränna.

Från detta Trump-hatande vänsterliberala etablissemang hörs nu domedagsprofetior om hur demokratin i USA och världen är hotad som en följd av utfallet i det nordamerikanska presidentvalet. Vulgärretoriken mot Trump har varit påtaglig från dag ett, vilket ter sig en smula (tragi)komiskt eftersom dessa vulgärretoriker samtidigt har gjort ett stort nummer av Trumps vulgärretorik. Det fortsätter man med nu. Skrämsel om att, som ett direkt resultat av Trumps presidentskap, Putin nu kommer att invadera Baltikum, världens börskurser falla som en sten, svensk exportindustri gå i konkurs och världen gå under av global uppvärmning eller i kärnvapenkrig varvas med personangrepp och fasciststämplar.

Men Trumps valseger utgör ingalunda något tecken på att demokratin skulle vara hotad. Tvärtom vittnar den om att demokratin ännu lever i folkdjupen och klarar av att hävda sig mot den demokratur som på senare tid vuxit sig allt starkare i USA och Europa. Brexit-segern i Storbritannien nyligen är ytterligare ett exempel, liksom de stora framgångarna för nationsvänliga partier i många europeiska länder.

Även Bernie Sanders framgångar på det Demokratiska partiets sida under nomineringsprocessen var ett sådant tecken, och min uppfattning är att Trump skulle haft betydligt svårare att slå Sanders än Clinton eftersom de båda appellerar till delvis samma etablissemangskritiska väljargrupper. Men Demokraterna gjorde bedömningen att en kandidat inifrån det innersta politiska etablissemanget var ett vinnarkoncept. Det var en felbedömning.

Och just felbedömningar har varit och är detta etablissemangs signum, i USA likväl som i Europa. Dess chock var lika stor när britterna röstade för att lämna EU, och här hemma vid varje val som Sverigedemokraterna dubblerat sitt väljarstöd.

Att Trump vann presidentvalet visar att det är fullt realistiskt att tro att Sverigedemokraterna blir Sveriges största och regeringsbildande parti i riksdagsvalet 2018. Men det obildbara etablissemangets chock av förvåning kommer att vara lika stor då som den var 2010 och 2014, och vi som prognostiserar detta valresultat betraktas inte som seriösa bedömare.

Definitionen på en seriös bedömare idag är en som med facit i hand alltid visar sig ha fel men som alltid gör analyser och prognoser som etablissemanget gillar. Definitionen av en förståsigpåare är numera en person som inte förstår någonting annat än hur man ställer sig in hos makten. De webbaserade opinionsinstitut som inför flera riksdagsval visat sig ha prickat in SD:s valframgångar mycket bra, anses inom etablissemanget fortfarande idag vara oseriösa medan de institut som inte ens kom i närheten framhålls som de seriösa. Och seriösa medier är de som konsoliderar sig med makten medan alternativmedier som granskar och utmanar makten är oseriösa “hatsajter” som borde förbjudas. Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka.

Det som i själva verket hotar demokratin i USA, Europa och Sverige är de egenskaper jag i ingressen ovan tillskriver etablissemanget – självupptagenhet, brist på kontakt med vanliga människors verklighet och folkförakt. Det är arrogansen i att inte respektera folkviljan när folket röstar “fel”, att stämpla stora delar av väljarkåren som okunniga, dumma, fördomsfulla och skälla dem för att vara främlingsfientliga, rasister, fascister och nazister. Den arrogansen är så stor att ledare för etablerade partier inte ens begriper att de aldrig får tillbaka en väljare som de idiotförklarat, spottat på och hånat på det sättet.

Om man inom etablissemanget inte förstår detta, då blir det begripligt att man inte heller förstår väljarnas allt ilsknare reaktion på att man inte levererat det man lovat – välfärd, trygghet, jobb, bostäder osv. I USA har stora grupper drabbats stenhårt av etablissemangets vanstyre, dit även Wall Street får räknas. Framför allt gäller det arbetarklass och medelklass med anglosaxisk bakgrund som tidigare haft det förhållandevis bra. Men även afroamerikaner har drabbats, delvis beroende på det enorma och till inte oansenlig del illegala inflödet av latinamerikaner till USA som tar de okvalificerade jobben till ännu lägre löner än vad afroamerikaner vill acceptera.

Men inte alla etablissemangskritiska Trump-röstare är globaliseringsförlorare. Många röstar på Trump därför att de anser att den politiska eliten är korrupt, även om detta inte drabbat dem själva ekonomiskt. Ett vanligt argument att välja Trump har varit att man anser att Hillary “är en skurk”. Med alla brottshärvor och skandaler hon och maken Bill har varit och fortfarande är inblandade i representerar hon för många det värsta av det värsta inom den korrupta makteliten.

De flesta amerikaner är positiva till invandring men det är något annat än att acceptera okontrollerad illegal invandring eller invandring av stora grupper radikala muslimer som ökar risken för terrorhot. Att vara allmänt invandringsvänlig och rösta på Trump när han säger sig vilja bygga en mur mot Mexiko och införa ett moratorium för muslimsk invandring utgör därför ingen motsättning. Tvärtom. Men inte heller detta begriper man inom etablissemanget, allra minst här i Sverige.

Det svenska etablissemanget begriper heller inte att USA är en djupt splittrad federation och har så varit så länge den existerat. Det är en kontinent präglad av motsättningar mellan etniska grupper, mellan klasser, mellan stad och land, mellan nord och syd, mellan Republikaner och Demokrater. USA är inte och har aldrig varit den harmoniska mångkulturella smältdegel som globalisterna, multikulturalisterna och massinvandringsförespråkarna i det svenska etablissemanget vill framställa det som. De motsättningar, den splittring, den etniska segregation osv som på senare tid slagit sönder Sverige är ändå bara en mild fläkt av vad USA har upplevt.

Etablissemangets mest framträdande argument för att rösta på Hillary Clinton har varit hennes kön, att ”krossa glastaket”. Det är något vi bör påminna dem om när Marine Le Pen ställer upp i det franska presidentvalet nästa år. Inte heller Frankrike har, så vitt jag kan erinra mig, haft någon kvinnlig president. Men som den oseriösa bedömare jag är, prognostiserar jag att de feministiska Hillary-hyllarna nästa år inte bara kommer att vara tysta, utan även framställa Le Pen som en ”könsförrädare”. Detta på motsvarande sätt som man inom etablissemanget nu förespråkar etnisk mångfald så länge mångfaldsbäraren har ”rätt” åsikter men sätter epitet som ”husblatte”, ”husneger” och ”onkel Tom” på den invandrare som tar sig fram till höga positioner men med ”fel” åsikter.

Trump har sträckt ut en försonande hand till Ryssland. I gratulationerna från Ryssland på onsdagen sträckte Putin ut en motsvarande hand tillbaka. Förr i tiden betraktades avspänning mellan stormakterna som något bra, och ledare för USA och Sovjet som verkade för sådan avspänning hyllades i Sverige. Idag ropar det svenska etablissemanget i stället på en upptrappning av det kalla kriget.

Trumps vilja att normalisera förbindelserna med Ryssland beskrivs som ett säkerhetshot, medan att förnedra Putin med den ena sanktionen efter den andra framställs som något som skulle öka stabiliteten och säkerheten. Den som har invändningar kallas för putinist och misstänkliggörs för att stå på den ryske presidentens avlöningslista som desinformatör med uppdrag att destabilisera Sverige politiskt. Att ha den konspiratoriska foliehatten på är högsta mode hos det svenska etablissemanget.

Trump har även skällts ut för att vara protektionist. Han vill rädda de amerikanska jobben och skapa nya genom att prioritera dessa framför en kompromisslös globalism. Det borde närmast vara en självklarhet att ett lands politikers främsta arbetsmarknadspolitiska ansvar är för den egna befolkningen. Men man är förstås fri att tycka något annat, vilket många liberaler gör och som bland annat manifesterar sig i kritik mot Trumps aviseringar om vissa protektionistiska åtgärder.

Däremot står det inte en politiker lika fritt att tala med kluven tunga och vara inkonsekvent. Samma liberaler som kritiserat Trump för att vara protektionist har höjt rösten för att stoppa utbyggnaden av Nordstream-gasledningen från Ryssland till Tyskland. Frihandel är plötsligt dåligt om det gynnar Ryssland, ett land som konsekvent ska mobbas. Sveriges liberala EU-kommissionär Cecilia Malmström arbetar dessutom hårt på att vidmakthålla höga tullar i Europa gentemot Kina i syfte att begränsa frihandeln och säkra villkoren för företag och jobb på den inomeuropeiska marknaden. Men när Trump vill göra motsvarande i sin union, är det ett annat ljud i skällan.

Trump har oerhört höga förväntningar att leva upp till, sannolikt betydligt mer uppskruvade än de var på Obama och hans ”Change”. Obama är ju en rätt charmig kille som galjonsfigur för USA men särskilt mycket uträttat har han inte fått. Allt är förstås inte hans egen skuld, Republikanerna i senaten och representanthuset har gjort sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för honom, inte bara där det varit politiskt motiverat utan ofta av rent okynne. Men ändå.

Trump kommer formellt att ha Capitol Hills båda kamrar med sig men i realiteten också att få det svårt att få igenom sin politik där. Han betraktas inom det republikanska partiet inte som någon riktigt republikan och är det inte heller. Stora delar av det republikanska etablissemanget avskyr honom rentav. Så det är en i högsta grad öppen fråga vad Trump under sitt presidentskap verkligen kan ställa i utsikt att åstadkomma. Mer allmänt kan man fråga sig hur mycket någon president överhuvudtaget kan göra för att ändra kursen för en hel kontinent med femtio i hög grad självständiga stater och 320 miljoner människor.

Däremot bör Trump nog betraktas som väl så kompetent som någon annan aspirant på uppgiften. Han är ingalunda den tomte som hans yviga framtoning i valrörelsen eller medverkan i dokusåpor kan ha gett intryck av. Inte heller är han någon rasist eller extremist. Trump har, även om han inte startade med två tomma händer, skapat och förvaltat ett stort fastighetsimperium. Det vittnar dels om en hel del eget kunnande men också om en förmåga att omge sig med duktiga medarbetare och rådgivare. Det finns goda förutsättningar att Trump blir en duglig president som ändå kan få en hel del uträttat under sin tid i Vita huset.

Trumps valvinst tjänar också som nytändande inspiration för de många etablissemangskritiker som tenderat att ge upp, som pratar om att allt är riggat och att det inte är någon idé för vanliga människor att utmana makten, en inställning som tyvärr Trump själv med vissa utspel gav näring åt under valrörelsen. Trump är ett kvitto på att det går att besegra makthavarna. Jag tror att Marine Le Pen kommer att visa det i Frankrike 2017 och Sverigedemokraterna i Sverige 2018. Men sen gäller det förstås att förvalta dessa segrar, infria förväntningarna och inte låta sig sugas upp och korrumperas av etablissemanget. Det är de verkliga utmaningarna.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson