Annonsera på Avpixlat

Trump – en kritisk granskning: Faran med etablissemangsmotstånd

John Gustavsson

KRÖNIKA Donald Trump har tagit världen med storm. För bara två år sen visste de flesta svenskar knappt vem han var; idag har alla en åsikt. De flesta är – som alltid när det gäller Republikanernas presidentkandidater i USA – negativt inställda, men bland nationalister har Donald Trump lyckats skaffa sig fans även på den här sidan Atlanten. Trump ses som en förebild, en informell ledare för en internationell anti-etablissemangsrörelse, och även om han inte är perfekt, så menar många att ”vad som helst är bättre än status quo”. I den här krönikeserien tänker jag ge ett annat perspektiv, och visa varför även vi nationalister bör ställa oss tveksamma till Trump.

Först måste vi förstå att motstånd mot etablissemanget är farligt. Inte dåligt; men farligt – det är likt elden som ju både kan värma hus och bränna ner dem. Så kan man sammanfatta det historien har att lära oss om anti-etablissemangsrörelser.

Här är några exempel:

På 1910-talet var tiderna svåra i Ryssland. Många tror att den ryska revolutionen orsakades av förlusten i första världskriget, men ärligt talat brydde sig inte vanligt folk nämnvärt om saken. Men världskriget hade ruinerat landets ekonomi, etablissemanget var korrupt, och ingen hade egentligen en chans att lyckas om man inte fötts in i rätt familj. Under dessa omständigheter sågs Lenin som en skänk från ovan – de flesta ryssar hade såklart aldrig läst ”Kapitalet” eller Kommunistiska manifestet, de visste bara att kommunismen var nåt sorts system som skulle krossa det rådande etablissemanget, och jag menar, hur dålig kan den här Lenin-snubben vara egentligen? Det kan väl knappast bli sämre än under tsaren. Lenin utsågs till frälsare av ryssar trötta på etablissemanget, inte för att dom hade någon anledning att tro att han var det rent rationellt, men för att de ville ha en frälsare – och det önsketänkandet ledde till en personlighetskult, som Lenin såklart inte gjorde något för att avvärja. Hur det gick sen vet vi nog alla.

På 1930-talet var det kärva tider i Tyskland. Hyperinflation hade förstört människors besparingar – vanliga människor alltså, inte de rika som visste alla knep som fanns för att skydda sina tillgångar. Weimarrepublikens etablissemang var oorganiserat och korrupt, och politikerna var RIKTIGT kassa på att förhandla fram bra ”deals” för Tyskland – vilket de bevisade när de skrev under på Versaillesfördraget. Folk var desperata efter någon som kunde röra om i grytan, och de vände sig till Hitler. Folk tänkte att okej, han är en gaphals med ett tveksamt förflutet, men han kommer ge etablissemanget en välbehövlig käftsmäll (de flesta hade aldrig läst Mein Kampf). Och dessutom vet ju alla att det står mellan kommunism och nazism, och Hitler är i alla fall bättre än Stalin. Faktum är att många ute i Europa stödde eller åtminstone tolererade Hitler av just den anledningen – Hitler skulle utgöra en sköld mot Sovjetkommunismen. Men som Tyskland och resten av Europa fick lära sig den hårda vägen, så är fascism inte en sköld mot kommunism: Det är två huvuden på samma hydra. Det ena skyddar dig inte mot det andra.

På 1950-talet var det kris i Kuba – arbetslösheten var hög, sociala skyddsnät kollapsade, och inte ens sådana grundläggande saker som tillgång till dricksvatten kunde tas för givet. Diktatorn Batista var genomkorrupt; han hade till och med kopplingar till organiserat brottslighet! Kommunistpartiet hade bara fått 7 % i valet 1948, men trots detta inleddes i början av 1950-talet en framgångsrik kommunistisk revolution ledd av Fidel Castro, en man som på kort tid fått kultliknande status bland den kubanska arbetarklassen. Precis som de flesta ryssar så hade de flesta kubaner aldrig läst eller ens hört om Das Kapital, men de visste att med Castro i ledningen skulle Kuba förändras, och de var desperata nog att – precis som tyskarna och ryssarna innan dem – tro att vilken förändring som helst i alla fall inte kunde göra något värre. Jag försvarar inte Batista på något sätt, men så här i efterhand kan vi konstatera att Castro inte direkt levde upp till förväntningarna.

Både Lenin, Hitler och Castro var ledare för sina respektive länders anti-etablissemangsrörelser. Betyder det att man inte ska stå upp mot etablissemanget? Absolut inte! Men, det vi kan lära oss av historien är att när man gör motstånd mot etablissemanget så måste man komma ihåg två saker: Först och främst att det alltid kan bli värre. Alltid, oavsett hur illa man tycker att den rådande situationen är, så kan det bli ännu värre. Och vidare, på grund av det, så måste man vara försiktig med vilka partier och kandidater man stöder – det ska inte räcka att de är ”emot etablissemanget” utan man måste kräva att det parti man röstar på har en plan som faktiskt skulle göra saker bättre, inte bara ”annorlunda”.

Så, hur vet du om just din anti-etablissemangskandidat kan vara en framtida Hitler? Här är några frågor du bör ställa dig:

  • Finns det en personlighetskult kring kandidaten? Detta är viktigt eftersom de kandidater som fostrar personlighetskulter tenderar att vara de som ser sig själva som gudar, vilket inte direkt är en bra egenskap i en ledare. Samt, för att sådana kandidater blir mindre benägna att lyssna på kritik då de vet att deras supporters ändå aldrig kommer överge dem oavsett vad de gör, och deras privata kultarmé aggressivt kommer attackera den som påpekar minsta fel de gör vilket kväver den politiska debatten.
  • Har kandidaten tidigare innehaft en maktposition och missbrukat den? Detta kan vara en användbar indikator på hur kandidaten skulle agera som ledare för landet.
  • Uppvisar kandidaten narcissistiska drag? Det som utmärker narcissister är dels att de har en väldigt uppblåst självbild (tror att hela världen kretsar runt dem), och att de aldrig kan ta ansvar när någonting går fel utan skyller ifrån sig. De är också kända för ”gaslighting”, där de försöker få ett offer att inte lita på sina egna minnen genom att förneka att de gjort saker som offret tydligt minns att de har gjort. Varför detta är dåligt behöver knappast förklaras.
  • Har kandidaten bytt åsikt i flera viktiga frågor? Detta indikerar att kandidaten inte egentligen drivs av genuina politiska övertygelser utan bara är ute efter makt.
  • Har kandidaten visat respekt för rättssystemet och den demokratiska rätten att få kritisera även honom/henne, eller har han/hon exempelvis uppmuntrat till våld eller antytt att valresultat inte måste respekteras?

Jag rekommenderar att ni läser igenom länkarna objektivt. Är Donald Trump den vi vill ha som den internationella anti-etablissemangsrörelsens ledare? Jag kan lova er att Aftonbladet och Expressen gärna vill ha det så, vilket också är anledningen till att de ständigt nämner Trump och Åkesson (trots att han varit tydligt skeptisk mot Trump) i samma mening. De i Sverige som stöder Trump röstar redan SD, och de övriga avskyr honom – så genom att koppla SD till Trump så hoppas man kunna förhindra SD:s arbete med att nå nya väljare; ”Ska du verkligen rösta på dom? Dom stödde Trump, vill du verkligen att Sverige ska styras av en sån galning?”. Och om vi konservativa och nationalister inte tydligt tar avstånd från Trump, så finns risken att de lyckas.

I kommande delar i den här krönikeserien kommer jag djupdyka i vem Donald Trump egentligen är och varför han inte förtjänar vårt stöd. I nästa del: Är Donald Trump verkligen nationalist? Stay tuned.

Om ni inte redan deltagit i mitt experiment som jag gör som en del av min doktorsexamen så gör gärna det. Det tar mindre än tio minuter och en del av er kommer faktiskt få betalt för besväret (läs instruktionerna).

John Gustavsson

Fler krönikor av John Gustavsson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson