Annonsera på Avpixlat

Den svenska borgerligheten och den amerikanska alternativa högern

kronikor_jan_sjunnesson_byline_banner2

KRÖNIKA I senaste numret av den borgerliga liberalkonservativa tidskriften Axess förklarar den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt varför européer och amerikaner börjat rösta för mer nationalism, mer protektionism, mot massinvandring och mot medieetablissemanget. Artikeln heter ”En fråga om värderingar” och kunde utgöra en värdegrund för KD om de letade efter någon i den värderingskris de nu funnit.

Haidt hävdar att globalisterna är problemet, inte nationalisterna, något som KD knappast kommer skriva under på. Men dessa kosmopoliter (från grekiskans ”kosmos” och ”polis”, hemma överallt, och en term som nazister använde om judar) har inte förstått att ekonomi betyder inte allt. Samma analys gjorde Bengt Lindroth i Fokus nyligen där han utmålade S och M som teknokratiska, förnuftsinriktade och professionella snarare än känsloförstående, folkliga och ”kulturella” (som SD, MP och FI).

Värderingar, kultur och hot mot den egna identiteten och liv kan trigga en psykologisk reaktion, den så kallade ”auktoritära dynamiken”. Denna utlöses när folk utsätts för påfrestningar så till den milda grad att de omedelbart övergår till försvar mot vad de uppfattar som reella hot, och anfall om det behövs. I boken The Authoritarian Dynamic från 2005 har statsvetaren Karen Stenner analyserat fenomenet berättar Haidt, uppenbarligen nöjd med att ha funnit åtminstone en forskare som höll med honom innan han själv blev en superföreläsare på TED och sålde sin bok The Rightous mind: Why Good People are Divided by Politics and Religion (2012, se föredrag överallt, ja även till nymornade svenska opinionsbildare denna sommar.

Dessa ”auktoritärt dynamiska” människor som plötsligt kan gå från politiskt ointresserade, ja även liberala och socialistiska inställningar, ska inte blandas samman med  ”status quo-konservativa”, dvs de som alltid varit skeptiska till förändringar, hos oss KD och gamla M. De ”dynamiskt auktoritära” som nu röstar på Marine Le Pen, Brexit, AfD, SD, Trump  etc. är villiga att riskera mer till skillnad från de traditionellt konservativa. De är radikalare och ogillas därför av det konservativa etablissemanget.

 

MER FOLKUPPFOSTRAN SLÅR TILLBAKA

En intressant slutsats som Haidt drar är att de förment toleranta globalisterna (7-klövern, Hillary Clinton) väcker ilska hos sina nya kritiker genom att insistera på skillnader, multikulturalism och vikten av politiskt korrekthet. Det stämmer med den svenska erfarenheten av regeringen Reinfeldt II, som gjorde upp med MP 2011. Därmed väcktes en folklig vrede som gav SD nya väljare. Det fanns inget annat att välja på om man var kritisk till invandringspolitiken som Alice Teodorescu konstaterade i Almedalen 2015. Ju mer de styrande insisterar på att folk ska bli vad de anser vara toleranta, ju mindre stöd får de styrande för sin propaganda menar Haidt. Fokus nya chefredaktör Johan Hakelius håller med i sin krönika om den svenska uppfostringsanstalten. Marika Formgren skrev om samma sak tidigare i Axess i sin “Sluta med propagandan”.

De råd Haidt ger är att om de etablerade partierna vill behålla makten så bör de överväga noga hur stor invandringen ska vara, varifrån den kommer och om de kan assimileras. Annars kan en auktoritär motreaktion provoceras fram både från de traditionellt konservativa (KD, M) och de ”dynamiskt auktoritära” (SD).

Haidt är vad vissa kallar en ”naturlig konservativ” (se mer nedan), eller en som akademiskt försvarar dem.

Att länder hålls samman genom kultur och tradition är inget märkvärdigt, snarare oundvikligt skriver han i Axess:

Nationalister känner ett band till sitt land och de anser att detta band medför plikter åt båda hållen: Medborgarna har en plikt att älska och tjäna sitt land och de styrande är förpliktade att försvara det egna folket. De styrande borde värdera de egna medborgarnas intressen högre än andra länders medborgares intressen.

Det ligger inte nödvändigtvis något rasistiskt eller tarvligt i detta upplägg eller samhällskontrakt. En delad känsla för identitet, normer och historia har en tendens att främja tillit. Att inte ha någon sådan känsla leder till ett tillstånd av det sociologen Émile Durkheim beskrev som ’anomi’ eller normlöshet.

Ni som vill veta mer om hur Jonathan Haidt resonerar kan köpa detta nummer av Axess eller läsa på bibliotek.

Han var i Sverige i somras, inbjuden av Institutet för Näringslivsforskning, intervjuades av Ivar Arpi i SvD och fick medhåll från den avgångne ministern Aida Hadzialic i denna replikväxling, refererad av Erik Helmerson i DN:

’Vi måste bygga en nationell identitet för alla’, sa Hadzialic, ’och inte dela in oss i hudfärg, födelseort, kön och sexuell läggning’.

Haidt frågade henne: ’Kommer den identiteten vara tydligt svensk, inkludera svenska flaggan och svenska högtider eller kommer den att vara en multikulturell, ny identitet?’

’Jag anser att den måste baseras på svenska traditioner, kultur och värderingar som vi känner dem från historien’, svarade Hadzialic omedelbart.

Att värdera och uppskatta gemenskaper utmärkte en filosofisk diskussion på 1980-talet, den så kallade “kommunitarismdebatten”, där vänstermän som Charles Taylor och Michael Walzer försvarade etniska, lokala och kulturella gemenskaper mot en universell liberalism (se min bloggpost om Andreas Johansson Heinös avhandling, min bok Kommunitarism och introduktion). Nu tycks vänstern ha övergett denna hållning.

 

DEN ALTERNATIVA HÖGERN

Men det slutar inte här. Jag inledde med att konstatera att Jonathan Haidt är en ”naturligt konservativ”, även om han svarar Ivar Arpi att han varken är höger eller vänster. Kanske är han en av de ”dynamiskt auktoritära? Nej, troligen inte som professor vid det vänsterliberala New York University. Men han förstår dem och de honom.

Benämningen ”naturligt konservativ” på Jonathan Haidt är inte hans egen utan kommer från en artikel i våras av Milo Yiannopoulos och Allum Bokhari i Breitbart. De vill se Haidt som en del av den alternativa högern, ”alt-right”, något Haidt inte är tillfreds med.

Detta nya politiska fenomen, ”alt-right”, var okänt utanför bloggosfären och bland nördiga intellektuella, som läser Taki´s Magazine   och lyssnar på Richard Spencer. Men så hamnade de nyligen i rampljuset när deras största motståndare, Hillary Clinton, nämnde dem för att smeta brunfärg på Trump. Det gick ungefär som när Bokmässan bojkottade Nya Tider – plötsligt ville alla tala om ”alt-right”.

 

CLINTON OM DE ”BEKLAGANSVÄRDA”

Den 25 augusti höll alltså den Demokratiska presidentkandidaten Hillary Clinton ett tal i Nevada där hon berättade om detta nya politiska fenomen, den “alternativa högern”. Hon hävdade att denna nya grupp stöder hennes antagonist Donald Trump. Hälften av Trumps anhängare tillhörde enligt henne dessa beklagansvärda (“deplorable”) grupper.

“Om man generaliserar grovt så kan man lägga hälften av Trumps anhängare i vad jag skulle kalla en korg med beklagansvärda (personer). Eller hur? Rasister, sexister, homofober, främlingsfientliga, islamofober, kalla dem vad du vill”, sa Hillary Clinton.

Donald Trump slog tillbaka medan den alternativa högern jublade åt uppmärksamheten. Två dagar senare bad Clinton om ursäkt för att ha kallat Trumps supporters för allt detta, se CNN. De är inte så många som hälften sa hon, men den alternativa högern hörs ungefär som om de vore hälften av Trumps läger lade hon till.

Därmed var anden ur flaskan. En liten akademisk grupp mest på internet som själva kallar sig “vita nationalister”, “försvarare av västerländsk civilisation”, ”rasrealister”, ”nyreaktionärer” och annat, hade genom Hillary Clintons angrepp fått tillgång till systemmedia.

Plötsligt skrev alla stora tidningar om den alternativa högern, för och emot, analyserande och kommenterande. “Alt right” blev känt över hela världen på liknande sätt som när Nya Tider avbokades från Bokmässan, en konsekvens av en ogenomtänkt kritik. Därav Clinton och Bokmässans reträtter och ursäkter.

Vad är då denna alternativa höger? Finns den bara i USA? Hur gammal är den?

 

UNDERGRUPPER

Webbtidningen Breitbart, som utmålats som den alternativa högerns front och vars verkställande direktör Steve Bannon nyligen tagit över ledarskapet för Trumps kampanj, gjorde under våren 2016 ett grundligt arbete med att undersöka den alternativa högern. Breitbarts skribenter Milo Yiannapoulos och Allum Bokhari talade med och mailade ett hundratal företrädare och aktivister i flera skilda läger inom denna mestadels intellektuella rörelse.

Den 29 mars publicerade de resultaten i en lång översikt, tänkt som en guide till den traditionella konservativa högern, “An Establisment Conservative’s guide to the Alt-Right”.

Liksom i de inledande raderna till Karl Marx och Friedrich Engels Kommunistiska manifest från 1848 manade de fram det spöke som gäckar dagens etablissemang till vänster och höger:

Ett spöke hemsöker middagar, välgörenhetspartyn och tankesmedjor hos Etablissemanget: den ‘alternativa högerns’ spöke. Unga, kreativa och villiga att begå sekulära hädelser har de blivit samhällets fiende nummer ett.

Breitbarts tekniske redaktör, internetaktivisten Milo Yiannapoulos , ser sig själv som en sympatisör till denna spöklika rörelse, men han och kollegans artikel är inte helt okritisk. (Dessutom ogillar ledaren för ”alt-right”, den självgode identitären och vite nationalisten Richard Spencer, Milo liksom han ogillar att Alex Jones och Paul Joseph Watson, alla inom alternativmedier, använder sig av begreppet. Han kallar dem ”alt-light” och tror att de kommer försvinna).

Milo och Allum listade i sin artikel undergrupper inom den alternativa högern som de hittar på egna namn för eller tar vedertagna benämningar. Där finns:

  • Manssfären (ledd av Jack Donovan, författare till boken The Way Of Men),
  • Utrikespolitiska isolationister (fd oberonde presidentkandidater Ross Perot, Ron Paul, pro-ryska opinionsbildare, högerns motsvarighet till vänsterns fredsaktivister),
  • Neo-reaktionärer (kognitions- och dataforskare, se LessWrong.com),
  • Naturligt konservativa (Jonathan Haidt som talat om en ”konservativ instinkt”)
  • Intellektuella (företrädaren Richard Spencer, föregångare den franska nyhögern som Julius Evola, men även äldre civilisationskritiker som Oswald Spengler),
  • Internetaktivister (“The Meme Team”, de som skickar runt satiriska och fräcka bilder på saker de ogillar),
  • Provokatörer (33-åringen Milo Yiannapoulos, tonåringar som gör allt som retar äldre konservativa och liberaler, samt deras jämnåriga vänsterfeminister, inklusive se positivt på Förintelsen och nazismen, allt för att provocera, “lulz”),
  • 1488ers (äkta rasister som vill bevara den vita rasen och inte skyggar för den åttonde bokstaven i alfabetet, HH, dvs “Heil Hitler”, anti-semiter),
  • Libertarianer, anarko-kapitalister, nationalekonomiska “österrikare”,
  • Min egen undergrupp – snorungar.

 
KULTUR, INTE POLITIK

Breitbarts två skribenter hävdade att vad som utmärker den alternativa högern är att den inte handlar om politik i första hand, och i synnerhet inte om partipolitik, utan om kultur, en vanlig analys som vänstern delar i sitt begrepp ”kulturrasism”.

Dessa grupper inom “alt-right” vill försvara vad de uppfattar som essentiella västerländska värden (en välvillig tolkning som Milo Yiannapoulos gör) eller västerländska vita individer (en vanlig men korrekt tolkning enligt vitmaktteoretikern Richard Spencer som alltså ser den homosexuelle halvjuden, grekättade och sympatisören Milo Yiannapoulos som något den alternativa rörelsen inte behöver, och inte heller halvpakistaniern Allum Bokhari).

Vad som skiljer den alternativa högern från till exempel rasistiska skinheads och fotbollshuliganer är dess förmåga att attrahera intellektuella menade Yiannapopulos.

Upprinnelsen till begreppet “alt-right” var just författaren Richard Spencers blogg med samma namn, skapad 2010. Där diskuterades hur vita i framför allt USA, men även i Europa bör försvara sig mot icke-européer. Begrepp som “rasrealism”, “identitärer”, “hedendom” fördes fram, men även tankar runt judar och kapitalism i termer av anti-semitism.

När Spencer intervjuades i den liberala veckotidningen Time i våras (läs gratis via Radix) avvisade han tanken på vit överhöghet, men menade samtidigt att vita kanske skulle samlas i en egen stat i USA för att fly undan de icke-vita.

 

NATIONALISM

Europeisk alternativ höger är mer upptagna av immigrations- och islamkritik än den amerikanska motsvarigheten menar Milo och Allum. Någon officiell förespråkare för “alt-right” finns knappast i Europa annat än runt den franska ungdomsgruppen Génération Identitaire. Men där finns flera växande nationalistiska och konservativa partier och grupper som potintiellt kan utgöra en del av en europeisk alternativ höger menar Breitbarts skribenter.

Den kan i så fall bli folkligare än den amerikanska som vuxit fram från universitetsvärlden, inte olikt den engelska EU-kritiska gruppen The Anti-Federalist League 1991 som sedemera bytte namn till det framgångsrika partiet UKIP. Men inte heller där finns den intellektuella kapacitet som den alternativa högern vill uppamma.

James Delingpole i den ansedda konservativa brittiska tidskriften The Spectator (30 juli, “Why the alt-right isn’t wrong“) är fascinerad av den alternativa högern. Han menar att de etablerade konservativa politikerna lämnade ett öppet fält där nationalism och en mer aggressiv konservatism kunde gå in utan besvär, ungefär som IS gjorde i Irak och Syrien runt 2010.

Den alternativa högern är konservatismens (självutnämnda) väktare, ja medborgargarde skulle man kunna säga. Inte olikt Maos kulturrevolutionärer menar The Spectators skribent.

Vad vill dessa kaxiga konservativa då försvara och prioritera?

 

PRIORITERINGAR

De föredrar, enligt Breitbarts sympatiskt inställda skribenter,  likhet framför mångfald, stabilitet framför förändring, hierarkier över jämlikhet, “stamtänkande” (som i viss mån Haidt och helt klart Spencer menar utmärker alla grupper, klaner, folkslag), och välkända traditioner, värderingar och institutioner.

Men den alternativa högern går längre än att bara tala om kultur och samhälle eftersom en del av dem förespråkar ren rasism eller var de kallar “rasrealism” och “stamtänkande”. Dessa intellektuella, som till exempel Jared Taylor, menar att den vita rasen måste försvaras, precis som svarta organisationer försvarar svarta, judiska judar och så vidare.

Kultur är med detta synsätt sammanfogat med ras. Om alltför många av andra raser befolkar ett område så kan  kulturen komma att försvinna. Kvar blir varken den gamla eller de inflyttades kultur, utan något varken eller.

För många amerikanska konservativa, för att inte tala om liberaler och Hillary Clinton, är detta helt uppåt väggarna. USA byggdes upp av en blandning av immigranter och i dess konstitution är alla garanterade samma rättigheter, givna av Skaparen som det står i den.

I den libertarianska The Federalist skrev Jeff Goldstein den 6 september att just detta är den alternativa högerns akilleshäl.

Det finns inget nytt med den alternativa högern utom möjligen namnet hävdar han. Dess “europeiska högerextrema” stil har inget att göra med den klassiska liberalism och frihetstradition som USA bygger på. Den är en nygammal anti-individualistisk och identitär kollektivism.

Troligen skulle de flesta inom “alt-right” skriva under på detta.

För Haidt är detta inget eftersträvansvärt utan en balans måste uppnås mellan liberal globalism och konservativ nationalism. Han avslutar sin artikel i Axess som jag inledde med:

Den stora frågan för länderna i väst efter år 2016 [som kommer bli en vändpunkt i de västerländska demokratierna] kan komma att vara den följande:

Hur skördar vi frukterna från det globala samarbetet inom handel, kultur, utbildning, mänskliga rättigheter och miljöskydd samtidigt som vi respekterar – hellre än att vi försvagar eller krossar – världens många lokala, nationella och andra ’begränsade’ identiteter, som alla har sina egna traditioner och sin egen moraliska ordning?

I vilken sorts värld kan globalister och nationalister leva ihop i fred?

Som hans undertitel i boken The Righteous Mind antyder, varför är goda människor uppdelade på grund av politik och religion, så måste man förstå mer än bara ekonomi och teknik för att förklara vad som sker i detta nådens år 2106. Långsamt börjar den svenska borgerligheten (IFN, Axess, SvD, KD) inse detta.

Jan Sjunnesson

Fler krönikor av Jan Sjunnesson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson