Annonsera på Avpixlat

Ödmjukhet? – Nej tack

Jan Tullberg

DEBATT Skall oppositionen mot massinvandringen nu ta ett steg tillbaka och göra invandringsförespråkarnas omprövning mindre smärtsam? Vissa inom dissidentrörelsen talar för en sådan ”ödmjuk” attityd från vår sida. Motståndaren har ändrat sin attityd från hetsigt fördömande av kritik till en viss ödmjukhet, från att mässa om invandringen som ”berikande” till att nu mest utgöra en stor ”utmaning”. Men politiken har förändrats ytterst marginellt.

Jag ställs ibland inför frågan ”Hur känns det nu, när din sida vunnit debatten?” Jo, det jag skrev i boken Låsningen har ju bekräftats av samhällsutvecklingen. Men vunnit? Nej, jag ser inga tecken på det. Många svenskar är bekväma och konflikträdda, när någon säger att faran är över hoppas de intensivt att detta är sant. Retorikskiftet gör att de eventuellt inte misstror politikerna lika mycket. Kanske har de folkvalda förstått vilket elände de har ställt till med och nu söker rätta till det? Opinionssiffrorna tyder på att många väljare som tidigare i år sympatiserade med Sverigedemokraterna ”återfallit” till sina gamla partier, men det är alltför tidigt att förlåta representanterna som inte rättat till sina fel, utan bara har blivit lite mindre odrägliga i sin retorik.

En del personer i den invandringskritiska rörelsen ser möjligheter till försoning. Men etablissemanget bör inte klara sig undan med lite ödmjukhet, utan det krävs stora doser självkritik. ”Vi har varit naiva” är bara början på en rejäl syndabekännelse. Från det politiska etablissemanget har endast den tidigare folkpartistiske statssekreteraren Jasenko Selimovic skrivit ett inlägg som kan rubriceras som självkritik (11 januari 2016 i DN).

Det behövs också nya regler, inte bara en ny attityd. ”Flyktingpaus” är bara ett trevande halvt steg. Hela idén med att vidarebosätta flyktingar från första asylland till Sverige istället för att hjälpa flyktinglägren måste omprövas. Häromdagen stötte jag på SD:s åtgärdsprogram från 2005 med 33 punkter på sajten Det goda samhället. Det utgör även idag ett relevant förslag och programmet öppnar också för både eftertanke och erkännande. Hur mycket bättre vore inte situationen i dagens Sverige om riksdagen fattat beslut enligt dessa punkter?

Nationalstatens stora fördel är att den etniska enigheten ger utrymme för åsiktsskillnader utan att samhället krackelerar. Ett samhälle med etnisk mångfald söker däremot utveckla en åsiktsmässig enighet för att hålla ihop. I mångfaldens enfaldiga land ökar rädslan för att olika åsikter leder till konflikt och anarki. Multikulturella stater är därför generellt diktaturer som bygger på en centralmakt som kommenderar sina undersåtar. Starka krafter verkar för en smalare åsiktskorridor och en demonisering av dem som ifrågasätter politikens huvudinriktning.

Jan Sjunnesson har ofta kloka synpunkter, men i inlägget ”Polarisering och splittringar” invänder jag mot det mesta. Faran ligger inte i ”polarisering” utan i det åsiktsmonopol som tror på framsteg om man undviker kontroverser och ”splittring”.

Sjunnesson skriver: ”Vi som befinner oss på den ena sidan, Sverigevännerna, måste kunna stå ut med spott och spe, men samtidigt kunna föra en dialog med de politiskt korrekta makthavarna och deras stödtrupper”. Men dialog liksom polarisering kräver två parter och vi är ingen erkänd part – vi är en icke-part. Det finns inte två poler utan ett dominerande auktoritärt maktcentrum.

Fridsamma ord som dialog är heller inget ideal, och enighet är inget tecken på klokhet. Tvärtom. Klokhet föds snarare i en hård debatt där bristfälliga resonemang faller platt till marken. Demokratins luft är inte konsensus, utan pluralism i åsikter. Också Sjunnessons efterträdare som redaktör på Samtiden, Markus Jonsson, föreslog ödmjukhet från kritikernas sida redan i mars 2015, vilket tycks mig ännu mindre motiverat. Om de ansvariga själva visar ödmjukhet och förändringsvilja så kan jag bjuda på att vara storsint och inte gnugga extra salt i såren. Den möjligheten till generositet kommer dock inte att uppstå, för etablissemanget kommer knappast att gå så långt i sin omprövning att de erkänner att kritikerna haft rätt.

Vi dissidenter måste tyvärr stå ut med spått och spe, men det är inget som bör ske utan protester. Invandringsförespråkarna har ingenting annat att sätta emot än påståendet att vi är onda och de själva är goda. Denna demonisering har inte lyckats att utplåna oss fritänkare, men det är bara den propagandan som förhindrar ett ökat stöd för våra åsikter. Vi bör därför inte acceptera denna obalans i hyfs i förhoppningen att ett accepterande från vår sida leder till ett försonligare klimat. Istället bör vi kritisera dessa översittare för deras avsikter, deras förljugenhet och deras karaktärslöshet. Vi skall naturligtvis fortsätta att vinna sakdebatten, men vi kan bara skapa ett bättre debattklimat om det blir klart för våra motståndare att deras hatpropaganda väcker mothugg och motvilja. Så länge som skrämseltaktiken fungerar kommer den att fortsätta.

Vad som behövs är inte dialog och försoning utan en ändrad politik. Sjunnesson är för tidigt ute med nästa steg: ”Polarisera och splittra inte i onödan. Vi ska lappa ihop det här landet sen.” Tyvärr måste vi istället inrikta in oss på att förhindra det sönderfall som pågår dag för dag med en katastrofpolitik som inte har ändrats i sak. Får vi stopp på inflödet av immigranter så kan en klok assimileringspolitik och en lång tidsrymd återskapa en gemenskap.

I ett aktuellt inlägg uppmanar Sjunnesson till diskussion och höjer förutom ett varnande finger mot ”splittring” också ett finger mot klagomål. Jag vill framhålla att klagomålen har en positiv funktion. Vrede och indignation ger den energi som behövs för att kunna driva fram en förändring. För människor som varit försiktiga och tigit med sina åsikter är det en befrielse att nu kunna säga det som tidigare varit förbjudet. Det är naturligt att man värmer upp med att prata med likasinnade innan man diskuterar med fientliga personer. Sjunnessons positiva rekommendation kan nog sammanfattas med ”nytt och bredare”. Jag anser rätt ord bör vara ”Avancera” att gå vidare från klagomål till krav på regeländringar. Vi får inte nöja oss med en större öppenhet i debatten. De problem vi uppmärksammar måste också åtgärdas.

Många tycker sig se tecken på en minskad politisk splittring i landet. Sverigedemokraternas tal om att Moderaterna står nära SD skrämmer dock bara bort dem. Triumferande artiklar om att regeringen nu härmar SD är också till nackdel för SD. Partiet kan uppfattas som obehövligt, och härmningsanklagelser gör det svårt för de andra partierna att ändra sig i sakfrågor. Kritiken måste hålla uppe trycket för att inte svensken skall återfalla i sommardvala.

Den socialdemokratiska skattereformen på 90-talet var ett steg närmare Moderaternas position. För en gångs skull var Moderaterna dock skickliga och triumferade inte över detta, utan föreslog ytterligare skattereformer. För Socialdemokraterna var det svårt nog att övergå till en mer förnuftig linje och det vore ännu svårare om väljarna uppfattade det som att den nya s-linjen i själv verket är m-linjen. Båda partierna har ett intresse av att ha en särskillnad i skattefrågan. Politiska framsteg görs när skiljelinjen mellan partierna förskjuts från att vara ett val mellan två alternativ som är dåligt respektive halvbra, till att bli ett val mellan två alternativ som är bra respektive riktigt bra. Gränserna mellan partierna skall inte suddas ut, men hela spelplanen kan förskjutas radikalt. Alla politiker hyllar förnyelse, men inte förnyelse som inkluderar ett erkännande att andra partier haft rätt.

Under andra världskriget sammanfattade Churchill situationen efter slaget om Storbritannien: ”Detta är inte slutet på kriget, det är inte ens början på slutet, men det är slutet på början”. En mer optimistisk bild än så av den ”nya” svenska invandringspolitiken är inte befogad. Politikerna ägnar sig fortfarande åt ”trolöshet mot huvudman”, de ignorerar sina uppdragsgivares, det svenska folkets, åsikter och intressen och följer oreflekterat de dominerande åsikterna inom nomenklaturan. Men ett missnöjt folk kan skifta spelplanen.

Jan Tullberg

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson