Annonsera på Avpixlat

Om sexuella läggningar och normers upplösning

Joakim Mårtensson

KRÖNIKA Sommartider är Pride-tider i Sverige. Och då Stockholm är Prides svenska epicentrum är det kanske inte så märkligt att det numera finns två varianter där: ett öronbedövande jättespektakel där man kan flanera omkring som på vilket nöjestivoli som helst, dansa ohämmat med höftsvingande poliskonstaplar, ägna sig åt obscena scener och lulla hem småtankad på småtimmarna i trygg förvissning om att man inte uträttat ett dyft för sexuellt förtryckta minoriteter.

Sedan två år tillbaka finns det dessutom en unplugged-version där en inbjuden talare från Breitbart fick tacka nej till medverkan på grund av säkerhetsskäl och huvudaktören fick hålla sitt tal i skottsäker väst. Skillnaden mellan de båda är att högglanstillställningen äger rum i den toleranta innerstan och budgetvarianten ute i den sexuellt trångsynta Stockholmsförorten Järva.

Pride började som en kamprörelse för lesbiska och bögars lika rättigheter. Genom att ta ställning för HBTQ i muslimskt dominerade områden är Järva-arrangemanget trogen ursprungstanken. På grund av majoritetens diskriminerande hållning i förorterna får nämligen bögar, flator och så vidare vackert finna sig i att stanna kvar i garderoben.

Priden i den övertoleranta, för länge sedan HBTQ-certifierade innerstan fyller på det viset inget som helst praktiskt syfte utan går mest ut på att forcera en politisk agenda och festa i dagarna sju. Alla svenska riksdagspartier (förutom SD) är företrädda på tillställningen. Genom att stövla med i HBTQ-paraden marscherar de toleranta politikerna, medvetet eller omedvetet, i takt med krafter som har alla sexuella normers upplösning som ultimativt mål.

I ett fungerande, reproducerande samhälle måste heterosexualitet alltid förbli norm. Det säger sig egentligen självt. Dessutom vore allt annat odemokratiskt, i alla fall så länge heterosexuella är i majoritet. Familjepolitiken måste ha kärnfamiljen bestående av far, mor och eventuella barn som utgångspunkt. Det innebär inte att HBTQ-personer ska diskrimeras. De ska förstås ha lika rättigheter. Problemen börjar emellertid när man blandar ihop ”lika rättigheter” med ”norm”, vilket många av deltagarna på innerstadsfestivalen gör. Om de sexuella läggningarna under paraplybeteckningen HBTQ likställs med heterosexualiteten öppnar man inte bara upp för en massa för samhällsutvecklingen oönskade företeelser, det blir dessutom helt omöjligt med gränsdragningar.

Vänstern, feministerna och HBTQ-rörelsen gillar det inte, men vi kommer faktiskt alla till världen antingen som man eller som kvinna (låt oss för enkelhetens skull bortse från de ca 0,033 % till 0,05 % personer som föds som hermafroditer). Vi kan förresten gärna använda de trendiga begreppen kukbärare och fittbärare om det känns bättre för någon. Huvudsaken är att det finns två legala kön. Det får man faktiskt finna sig i oavsett vilka identitetskriser man går igenom i livet eller vad man håller på med i sängkammaren eller på andra intressanta ställen.

Givetvis kan man trots det förstås klä ut sig till drag queen, gå i hundkoppel eller satsa på en karriär som transa. Man får förstås lägga ned sin fritid på vad man vill, så länge man håller sig inom svensk lagstiftnings råmärken och den gängse etik och moral som är vägledande för det svenska samhället. Men är man född till man/kukbärare så kan man inte bli kvinna/fittbärare lika lite som det går att bli en giraff eller en späckhuggare. Punkt slut.

Företräder man det moderna synsättet att könet enbart är en social konstruktion bjuder man in till ett oöversiktligt kaos. Då kan man ju välja kön beroende på dagsform, könsoperationer blir lika odramatiska som en blindtarmsoperation och incest, tidelag, nekrofili rycker in i en normalitetens gråzon. Till slut är inget heligt längre. Som ett brev på posten kommer de mest skurrila förslag som att friska män vill bli ”nullos”. Innan man vet ordet av kommer högljudda grupper kräva att staten betalar deras operation till sabeltandad tiger eller tasmansk djävul eller att så kallade objektsexuella får gifta sig med notställ, laptoppar eller lyftkranar.

Det bästa exemplet på hur snurriga gränsdragningarna kan bli är kanske det Liberala Ungdomsförbundets liberala utspel om att incest mellan syskon samt nekrofili borde legaliseras, som jag tänkte att vi skulle titta lite närmare på i det följande.

Förvisso är det ytterst osannolikt att detta kontroversiella förslag går igenom då det var sällsynt ogenomtänkt redan från början, även med liberala måttstockar mätt. Ska man övertyga en mer än skeptisk majoritet om fördelarna med en sådan kontrovers idé borde man på förhand bunkra upp med argument lika slagkraftiga som en stormakts kärnvapenarsenal. Luffarnas argument ekade emellertid lika ihåliga som de spridda skotten från en knallpulverpistol.

Till att börja med borde man kanske ägnat en tanke åt det inte helt osannolika scenariot om vad som händer om den kvinnliga partnern i ett incestuöst förhållande blir med barn. Bortsett från den överhängande inavelsrisken, hur ska barnet växa upp egentligen? Blir inte barnets föräldrar också dess morbror och faster?

Sedan har vi det här med nekrofili. Enligt LU:s kreativa idé skulle man kunna donera sin kropp åt sexuella lekar efter sin död.

I min oskuldsfulla enfald trodde jag faktiskt att nekrofili precis som det mytiska landet El Dorado var något som många hört talas om men som inte fanns på riktigt. Men i stället för att leka fördomsfull köksfilosof bestämde jag mig för att göra lite research på egen hand. Beväpnad med en rökig single malt kunde jag redan efter första Google-sökningen konstatera att jag hela mitt liv varit en ignorant fåntratt på området. Nekrofili verkar nämligen vara mycket utbrett – inom gruppen seriemördare! Däremot hittade jag i min miniundersökning faktiskt inga belägg för att sex med döda människor är speciellt vanligt bland andra tjuvar och banditer, än mindre bland vanliga Svenssons. Men på grund av whiskeyn kan jag förstås ha missat något.

Djärva politiska utspel handlar ofta om att bredda väljarbasen, så låt oss anta att Luffarna med sitt ”ideologiskt intressanta” förslag försöker nå ut till en ny presumtiv väljargrupp. Mot den bakgrunden borde det ju faktiskt finnas Svensson-nekrofiler, människor som du och jag fast med den marginella skillnaden att de går igång på liklukt och likstelhet. Frågan är bara: Var är de någonstans? Inte ens jag känner någon personligen, och gudarna ska veta att jag har en icke föraktlig portion excentriska och skurrila personer i min vänskapskrets.

Om det nu finns några så är de i alla fall uselt organiserade. De har inte ens någon officiell riks- eller intresseorganisation. Inte heller har jag vid något tillfälle sett någon som har gått omkring med en t-shirt typ ”Necrophilia, they always cum back” eller ”Necrophilia, the way of life (and death)”. Även de typiska kändisuppropen till stöd för förfördelade grupper saknas av någon anledning i kvällstabloiderna.

Sannolikheten är därför stor att procentsatsen nekrofiler ligger långt under den för hermafroditer. Varför Luffarna tycker det är en bra idé att omhulda en så pass marginell grupp och därmed kanske stöta bort tiotusentals andra väljare får de själva svara på. Men även för denna tunna rännil likpåsättare uppstår en mängd problem om de vill ha samlag (?) med en likdonator.

Till exempel: Vem ska ha tillgång till den donerade kroppen, vilken nekrofil som helst eller en speciell donatortagare? Får man ta med sig kroppen hem från bårhuset för att förlusta sig med den där, och måste man lämna tillbaka den i befintligt skick efter fullbordad akt? Vems är ansvaret om kroppen kommer på villovägar? Kommer det att upprättas speciella knullrum bredvid HBTQ-toaletterna på bårhuset där man i animerad atmosfär kan sätta på liket till tonerna av ”I was made for loving you”? Kan man kräva att kroppen blir uppvärmd till rumstemperatur när den kommer ut ur kylfacket så att man inte förfryser sina vitala delar? Får donatorns efterlevande eller bårhuset ta betalt för servicen eller räknas det då som postum prostitution?

Ja, ni ser själva vilka komplicerade frågor och gränsdragningar det ger upphov till. Och för 20 år sedan hade ett sådant förslag antingen avfärdats som ett utslag av sjuk humor eller så hade de som lagt fram det fått sina fiskar ordentligt varma. Men i dagens dekadenta samhälle stötte det förvisso på en del kritiska frågor från den ultraliberala presskåren, men det blev knappast något gatlopp.

Hursomhelst bör vi stödja diskriminerade HBTQ-personers rätt till samma rättigheter som heterosexuella i samhället. Därför må det vara befogat med demonstrationer i de utanförskapsområden där det ännu inte är fallet. Men någonstans där får det bli stopp annars uppstår det helt plötsligt 60 olika kön och alla möjliga sexuella intressegrupper pockar på uppmärksamhet och särbehandling.

Sverige har viktigare utmaningar att ta sig an än så.

Joakim ”Bronco” Mårtensson

Fler krönikor av Joakim Mårtensson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson