Annonsera på Avpixlat

Ge hatet en chans

Joakim Mårtensson

KRÖNIKA Italien var allierat med Nazityskland under andra världskriget. Men de italienska soldaterna var knappast kända för någon blixtkrigsattityd utan snarare för att retirera så fort det hettade till. Hela deras stridsmoral är sammanfattad i en tysk vits som fortfarande berättas – i alla fall på mitt stamställe.

Den går så här:

”Vet du varför de italienska stridsvagnarna under andra världskriget hade fyra bakåtväxlar och en framåtväxel?”

”Nej”

”Fienden kunde ju attackera bakifrån också.”

Enligt tyskt synsätt backade italienarna jämt men behövde i alla fall en framåtväxel. De kunde ju faktiskt bli överraskade av fienden bakifrån, och då kunde det ju vara bra att kunna fly framåt.

Beskrivningen av italienarnas undermåliga stridsvilja är säkert orättvis och starkt överdriven, men det har inte hindrat nästan alla europeiska mångkulturellt förespråkande politiker att ta över samma koncept. De backar och backar för det expanderande islams sprängfyllda kravkatalog, och kommer fienden bakifrån flyr de framåt i istället, ja, åt vilket håll som helst faktiskt. Bättre fly än illa fäkta.

Vi är ett offer för de katastrofala ledare som vi själva har röstat fram. De har inga recept för att komma tillrätta med de terrorattentat som på grund av deras naiva mångkulturella vision nu har blivit en del av vår vardag.

Enligt makthavarna ska vi inte oroa oss över det oundvikliga inbördeskrig som väntar runt hörnet. Vi får helt enkelt finna oss i att skörda det som de har sått. De enda floskler de har att komma med är att vi inte ska ”vara rädda” och inte får ”låta terrorismen vinna”. De skulle lika gärna kunna föreslå att vi gemensamt stämmer upp i ”We shall overcome” eller dansar Macarena nakna på köksbordet. Det är precis lika verkningsfullt.

Oboj, vilken fransk-tysk terrororgie vi fick ta del av förra veckan. I Nice mejade en lastbilsterrorist ner hundratals personer (84 döda, 303 skadade) som firade stormningen av Bastiljen den 14 juli. Premiärminister Manuel Valls konstaterade efteråt att terrorns uttalade mål var att sprida ”rädsla och panik”, att ”vi måste lära oss leva med terrorismen” samt att ”vi inte kommer att ge efter”. Wow, imponerande!

Efter att ha kläckt ur sig dessa beundransvärda visheter som borde inbringa honom stora priset i logik och retorik drog han till Nice med Frankrikes president François Hollande. Den senare såg ovanligt risig ut. Kanske han före den abrupta avresan inte hade hunnit få en stimulerande hårrotsmassage av sin exklusiva hovfrisör som tjänar 100 000 SEK i månaden men inte får berätta det för någon?

Vid minnesceremonin i Nice blev Valls utbuad och kallad för mördare och andra passande epitet. Han fick smita i väg med svansen mellan benen och livvakterna klängande vid sin sida som en flock putsarräkor på en barracuda.

Scenen påminde om när den tyska justitieministern Heiko Maas blev utbuad och fick lägga benen på ryggen efter sitt förstamajtal i Zwickau i Sachsen. Precis innan han tog till schappen mot sin skottsäkra limousin hade han sträckt upp sig i rocken och sturskt förkunnat att ”ju högre ni skriker, desto längre kommer jag att stå kvar här”. Det blev inte särskilt länge.

Valls och Maas är två bedårande politiker av sin tid med lika mycket förtjänst och ryggrad som en pärllös mussla.

Tyskland fick efter de muslimska flockparningsförsöken i Köln på nyårsafton förra veckan också en lektion i hur det kan gå till när islamsk terrorism stöter på turism. I ett regionaltåg utanför Würzburg ropade en 17-årig (antagligen 25) ensamkommande (osäkert) afghan (osäkert) ”Allah är större” (helt säkert) innan han gick lös på passagerarna med yxa och kniv (också helt säkert). Fyra turister från Hong Kong, som hade sett fram emot en välförtjänt semester med bayersk öl och folklore, blev offer för hans bärsärkagång.

Gemensamt för de båda terrordåden i Frankrike och Tyskland var – bortsett från islam – att det inte blev några organiserade fackeltåg eller demonstrationer efteråt. Jag har inte heller sett några franska eller tyska flaggor beslöja mina vänners foton på Facebook den här gången. Förutom de obligatoriska rosbergen på de bloddrypande attentatsplatserna har det varit ganska tyst.

Kanske det beror på att terror blivit Europas nya normaltillstånd och att folk har resignerat. Och vissa saker får man så klart lära sig att leva med, som att den norska kronan alltid kommer att vara mer värd än den svenska eller att Sverige aldrig mer kommer att stå i final i ett fotbolls-VM. Börsen har åtminstone vant sig. Det blir knappast någon säljpanik efter ett futtigt terrorattentat med tjogtals döda längre. Nej, då får det allt till händelser av betydligt grövre kaliber än så – som resultatet av en demokratisk folkomröstning på de brittiska öarna till exempel.

Eller så beror tystnaden efter Nice och Würzburg kanske på att polletten nu så långsamt börjar trilla ner. Kanske folk inser att tomma gester som att låta Eiffeltornet, Brandenburger Tor eller Manneken Pis lysa upp i olika flaggfärger som på invigningen av en världsutställning är ett trubbigt verktyg mot terrorister som vill ha ihjäl en?

Blommor, hjärtan och ”Give peace a chance” på gator och torg är knappast något som förorsakar Marabou-bruna fläckar i IS-bruschornas underbyxor. Tvärtom: De får bara vatten på sin kvarn, att vi européer är gudlösa, dekadenta syltryggar som alltid tar ett steg tillbaka så snart de själva tar ett framåt.

Efter motgångarna och de territoriella förlusterna på ”hemmaplan” i Syrien och Irak har IS utnyttjat europeiska politikers och andra Gutmenschens naivitet och flyttat sin kärnverksamhet hit. Här trivs de, tja, ”som en jihadist i Europa” och riskerar inte att få en bomb i skallen redan innan de drar ut på en ”killing spree”. Här kan de i stället fortsätta att slakta oss som godtrogna cockerspanielvalpar på en kinesisk hundrestaurant.

Visst är det ”spännande” att inte veta var de kommer att slå till nästa gång. Det kan bli i Berlin, Rom, Köpenhamn, Amsterdam, ja, till och med någonstans i det före detta så trygga Bullerbysverige. Det kan ske i bussen, på pendeltåget, flygplatsen, nöjestivolit, fotbollsarenan. Inte ens tidningsredaktioner är förskonade, vilket blev uppenbart efter det misslyckade attentatet mot Jyllands-Posten 2010. Kanske kan man i framtiden sätta pengar på attentatmål hos närmsta vadslagningsbyrå.

Ingen vet hur konflikten mellan Västeuropa och islam kommer att sluta. Bara en sak kan vi säga med hundraprocentig säkerhet: Attentatet i Nice eller yxattacken i Würzburg var inte slutet. Ja, det var inte ens början på slutet utan kanske slutet på början, som en brittisk premiärminister uttryckte det i början av andra världskriget.

De slemmiga maneter till ledare vi har kommer förstås att fortsätta sjunga samexistensens lovsång i mångfaldskatedralen och ständigt gå vilse i den rosa sockervadden. De kommer fortsätta att skylla terrorattentat på socioekonomiska orsaker och pumpa in miljarder skattepengar i menlösa integrationsprojekt. De är just på grund av utanförskap och fattigdom som alla var terrorister på 1800-talet och lastbilsterroristen skickade nästan en miljon till sin familj innan dådet. Det fattar ju vilket pucko som helst.

Vanligt folk får inte längre låta sig vaggas in i en förrädisk tro om att politikerna har koll på läget. Vi kan inte längre lyssna på experter som relativiserar och ständigt påminner om att IRA och Breivik var minst lika goda kålsupare medan den islamska terrorn ständigt skördar nya offer inför våra ögon. Vi kan inte blunda och backa vid varje påminnelse om att vi har en fiende mittibland oss.

”Reträtter vinner inga krig”, replikerade Churchill torrt när han tog emot ryggdunkningar efter den lyckade evakueringen av de brittiska styrkorna från Dunkerque i juni 1940. Vi behöver ledare av hans kvalitet. Ledare som aldrig skulle drömma om att lägga i backen utan vågar peka ut det självklara sambandet mellan dagens islamskt motiverade terrordåd och koranens skrifter. Ledare som förstår att dagens terror har lika mycket med islam att göra som RAF:s härjningar hade med kommunismen. Tills de är på plats får vi dra våra egna slutsatser och ta våra egna mått och steg.

I Nice spottade flera förbipasserande på platsen där truckjihadisten hade skjutits ihjäl. Och kanske var det just här det gick upp för många vad Frankrikes säkerhetschef nyligen menade med att ”vi är bara ett eller två attentat från ett inbördeskrig”. Insikten att en död terrorist är en bra terrorist är i alla fall en lovande början för formeringen av en bred europeisk motståndsrörelse.

Efter att gång på gång ha försökt ge freden en chans är det dags att sluta piska den döda kärlekshästen och sadla om på en annan.

Det är dags att ge hatet en chans.

Joakim ”Bronco” Mårtensson

Fler krönikor av Joakim Mårtensson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson