Annonsera på Avpixlat

Dagen då artisten Pernilla svek sina unga kvinnliga fans

kronikor_mats_dagerlind_byline_banner2c

KRÖNIKA Jag slår igång arbetsdatorn. Öppnar Twitterdeck i webbläsaren. Hetsen, hatet och hoten slår emot mig direkt. Det är vardag i mitt jobb som opinionsbildande publicist, men den här dagen är det mer av den varan än vanligt. En kvinnlig artist har dragit igång ett drev mot mig och den publikation jag chefar för. Och hon har fått draghjälp inte bara av sin svans i sociala medier utan också från etablerade medieaktörer.

Har sovit oroligt. Känner mig ihålig och närmast gråtfärdig. Jag är ett jagat djur, fritt villebråd. Media har gett sitt klartecken. Hjärtat rusar. Sköljer ned en betablockare med ett halvt glas vatten. Blir sedan arg på mig själv för att jag låter hatarna komma in under skinnet.

Dricker en kopp té och försöker samla ihop mig med lugnande andningsövningar. Händerna är fortfarande lite skakiga och det blir fler felslag på tangentbordet än annars, men det går. Det måste gå. Jag har ett publicistiskt nyckeluppdrag att utföra, jag kan inte låta hatet tysta mig, kan inte bara tänka på mig själv. Större värden står på spel, tryckfriheten och demokratin.

Artisten Pernilla uppskattar inte att jag i en artikel uppmärksammat ett blogginlägg där hon kommenterar den våg av sexuella ofredanden och värre som den senaste tiden dragit fram över musikfestivaler men också bland annat på badhus och nyårsfestiviteter. Pernilla är tydlig med att så här var det inte i musikfestival-Sverige tidigare. Däremot är hon otydlig om varför det plötsligt blivit så nu.

Jag förtydligar genom att hänvisa till en omfattande rapportering från polis, media och brottsoffer som samfällt pekar i riktning mot att merparten av de här sexuella trakasserierna och övergreppen begås av unga asylinvandrare. Jag påtalar att det som på ett i sammanhanget relevant sätt skiljer Sverige idag från Sverige igår är att vi på drygt ett år har tagit emot 40.000 ensamkommande flyktingungdomar fostrade i en helt annan kvinnosyn än vår.

Jag förtydligar därför att jag misstänker att Pernilla är medveten om det här men är förhindrad att själv vara helt tydlig med vad hon vet. Detta eftersom hon är verksam inom kultursektorn där åsiktskorridoren är extremt trång och intoleransen för andra åsikter än vänsterradikala sådana är närmast total. Att komma ut ur vänstergarderoben kan innebära slutet för en artistkarriär.

Jag har alltså svårt att tro att Pernilla helt har missat polisens, medias och Migrationsverkets respektive rapporteringar. Förvisso förefaller andra artister ha gjort just det men då har det företrädesvis handlat om mycket unga och omogna sådana. Pernilla är 42 år gammal, något som hon själv gör en poäng av som en mognadsfaktor när hon nu valt att delta i den offentliga debatten.

Det visar sig dock att jag har fel – inte i själva sakfrågan men väl beträffande Pernillas probleminsikt. Den är lika grund hos henne som hos de blott tonåriga artistkollegor som tidigare uttalat sig om den nya sexofredandevågen. Jag påminns om att tillryggalagda år inte alltid är en garant för att mogna – inte om man har ideologiska blockeringar. Jag vet, eftersom det tog lång tid också för mig. Jag rabblade länge själv den vänsterliberala katekesen med så hög röst att jag stängde ute alla andra röster.

Pernilla tycker att jag ska dra åt helvete. Det säger hon i samma mening som hon ber mig respektera henne (!?). I nästa mening uppmanas jag att inte ”mansplaina” vad hon egentligen menar. Det är en sexistisk anglicism som radikalfeminister använder för att förminska en manlig motdebattör med hänvisning till dennes kön.

I den artikel jag skrev och som Pernilla blivit så upprörd över fyllde jag förvisso i de luckor hon lämnade och jag missbedömde också hur insatt hon är i frågan. Men varken det ena eller andra har på minsta sätt något att göra med att Pernilla är kvinna. Jag hade skrivit på exakt samma sätt och gjort exakt samma antaganden om artisten hetat Dregen. Efterhand har jag dock förstått att Pernilla är påtagligt genusfixerad och vill göra hela denna diskussion till en fråga om kön, medan jag har velat göra den till den fråga om kulturkrockande kvinnosyner som den i huvudsak faktiskt är.

Att förneka det är bara att göra sig löjlig, som Jimmie Åkesson sa i SVT Aktuellt på torsdagskvällen. SVT:s nyhetsankare Anders Holmberg oroar sig av allt att döma varken över att dra ett löjets skimmer över sig själv och sin redaktion eller att ytterligare sänka tilltron till svensk Public Service som en saklig och opartisk medieaktör när han in absurdum förnekar samstämmiga fakta.

Holmberg försöker på ett lömskt sätt vederlägga Åkesson när han uppger sig precis ha pratat med polisen som inte velat bekräfta några uppgifter om att gärningspersonerna varit utomvästliga unga migranter. Det Holmberg ”glömmer” berätta är att detta är polisens nya linje efter att man utsatts för hårda påtryckningar från det vänsterliberala etablissemanget om att inte gå ut med sådan information i rapporteringen om sexuella trakasserier och övergrepp på musikfestivaler.

Värmlandspolisen har exempelvis tagit tillbaka det uttalande man gick ut med efter sexövergreppen på Putte i Parken-festivalen. Det löd: ”Det här är ett helt oacceptabelt beteende och det råder ingen tvekan om vilka som tar sig dessa friheter. Gäng med 7-8 killar tillhörande gruppen ensamkommande barn.” Göteborgspolisen Peter Larsson har skarpt kritiserat Värmlandspolisens tillbakadragande av information som han menar är ren mörkläggning och att slira på sanningen.

Lars Wirén, som är polisområdeschef i Värmland, har svarat på kritiken. Svaret är intressant eftersom han medger att man inte drog tillbaka uttalandet på grund av att informationen var felaktig. Orsaken var i stället att det handlade om fakta som man inte borde ha offentliggjort. Det ”balanserade” sättet att rapportera om gärningspersoner för den här sortens brott är enligt Wirén att berätta vilket kön och vilken ålder de har men att hemlighålla deras härkomst.

Det är sin ordning att peka ut gruppen män och gruppen 18-åringar, säger Wirén, men pekar man ut gruppen ensamkommande då är man plötsligt ”svepande och generaliserande”. Denna nyvunna insikt hos Wirén har förstås inget som helst att göra med att vänsteraktivister JK-anmält det alltför uppriktiga uttalandet eller att han skulle ha sufflerats från högre ort inom polismyndigheten att säga det han nu gör. Nejdå.

Pernilla, som själv spelade på övergreppsdrabbade Putte i Parken-festivalen, tycker också att man gärna kan peka ut och demonisera män generellt men absolut inte differentiera längre än så. Hon skriver att hon hatar att jag gjort en fråga om män till en fråga om invandrare. Jag hatar (även om jag normalt är återhållsam med att använda det starka verbet) för min del att Pernilla gjort en fråga om vissa invandrarkulturer till en fråga om män. Jag hatar att som svensk jämställd man av Pernilla bli tillskriven samma taskiga kvinnosyn som den som invandrare från vissa kulturer fört med sig till Sverige. Den identitetspolitiska nyrasistiska feminismen har i en rejäl kullerbytta till och med gjort oss ”vita västerländska män” till sin prioriterade grupp att hetsa mot. Go figure, som tysken säger.

Men än mer hatar jag de flerfaldiga svek mot kvinnor som FI-feminismen av idag gör sig skyldig till i spåren av att den låtit sig smälta samman med andra ismer, till exempel verklighetsfrånvänd kulturrelativism och skrivbordskonstruerad postkolonial vithetsnormism.

Jag hatar sveket mot svenska tjejer på musikfestivaler, badhus och nyårsfestiviteter som nu kommer att fortsätta utsättas för sexuella ofredanden och övergrepp därför att Pernilla och hennes rödstrumpesystrar inte vill prata om den för Sverige nya grupp där de som begår dessa brott i huvudsak återfinns eller om de för Sverige nya men medeltida värderingar som är utbredda inom denna grupp. Jag hatar hur Pernilla sviker sina egna unga kvinnliga fans som kommer till festivalerna för att se henne men i stället för ett fint konsertminne får en skräckupplevelse med sig.

Jag hatar sveket mot invandrartjejerna som mitt i Sverige idag lever i förtryck och skräck för könsstympning, tvångsäktenskap och hedersvåld men som Pernilla & Co heller inte vill prata om. Och varför sviker då feministerna svenska tjejer på festival och invandrartjejer i förorten? Främst av prestige, därför att man inte kan förmå sig till att ompröva de genusakademiska skrivbordsprodukterna från Södertörns högskola, inte erkänna att Sverigedemokraterna eller samhällsdebattörer som undertecknad som bottnar i empiri i stället för dogmer har haft rätt.

Det är cynismen och hyckleriet i dessa svek jag hatar – hur dagens feminister framställer sig som utsatta kvinnors beskyddare men i själva verket bokstavligt talat kliver över våldtagna och hedersmördade kvinnors kroppar i fariseisk demagogi. Om det är på grund av det hatet som Avpixlat fått epitetet ”hatsajt” så kanske vi rentav ska bära det med stolthet.

Pernilla har torgfört sitt odifferentierade påhopp på män, först genom att göra sitt blogginlägg till ett öppet brev i GP och sedan genom att skriva om det på DN:s kultursida. Det har gjort många män berättigat förbannade. En handfull av dessa män har blivit så provocerade av att Pernilla svepande anklagat dem för att ha våldtäktsvärderingar att de har gått över gränsen i sina reaktioner mot henne. Hot sägs ha förekommit. Det är självfallet inte acceptabelt.

Men det är heller inte acceptabelt att Pernilla och de medier som lånat ut sina megafoner för att låta henne basunera ut sitt manshat, nu lägger skulden för dessa reaktioner på mig eller den nyhets- och opinionssajt jag ansvarar för så att jag och vi dränks i hets, hat och hot. Den artikel jag skrev som Pernilla är missnöjd med innehåller märk väl inte ett ord av kritik mot henne. Tvärtom hyllade jag hennes initiativ – något förhastat skulle det i efterhand visa sig, men likafullt.

GP, DN, SVT, SR och övriga medier, som hjälpt Pernilla att torgföra sin bloggtext till den breda allmänheten, har däremot i motsats till mig inte tagit sitt ansvar för att parera hennes kontroversiella och djupt orättfärdiga utpekande av jämställda svenska män som talibaner och sexuella predatorer. De har inte förstått vilken upprördhet dessa anklagelser skulle ge upphov till. Media verkar ha tagit för givet att svenska män varit feministernas strykpojkar så länge nu att de är helt avtrubbade och inte skulle reagera ens på att med falskt vittnesmål bli utpekade för våldtäkter som andra begått.

Jag är, som jag skrev inledningsvis, luttrad när det gäller att behandlas tarvligt av vänsterliberala medieaktörer och meningsmotståndare. Jag är van vid det ständiga brus av hets, hat och hot som jag måste försöka tränga igenom och göra min röst hörd över när jag försöker föra ett samtal i sociala medier. Men det som nu skett är ändå ifråga om tarvlighet något utöver det vanliga också för mig.

Ändå behåller jag fattningen. I stället för att returnera Pernillas uppmaning till mig om att dra åt helvete, får hon en stående inbjudan att mötas i valfritt forum för ett sansat och resonerande samtal. Det är så man undviker hets, hat och hot – genom att föregå med gott exempel, vara hövlig, undvika de fula orden, välja argumentet som verktyg framför personangreppet.

För naturligtvis är det inte min hyllningsartikel till Pernilla som renderat henne dessa mängder av kritiska reaktioner och en del övertramp. Det är hennes egna obetänksamma ord som åstadkommit det, i kombination med att vänsterliberal media sett till att dessa ord nått ut långt utanför den skara fans som läser hennes blogg.

Jag och Avpixlat har inte piskat upp något hat mot Pernilla. Däremot har hon och henne behjälpliga medieaktörer piskat upp ett hat mot mig. Otack är världens lön, lyder ordspråket och jag ska tänka mig för både en och två gånger innan jag hyllar någon nästa gång. Det bemötande jag nu fått går emellertid långt utöver otacksamhet, så även Pernilla bör nog tänka sig för hur det drabbar andra innan hon skriver nästa gång. Medieaktörerna har jag däremot i stort sett gett upp hoppet om.

Medan jag väntar på svar från Pernilla på min inbjudan till samtal ska jag gå igenom hennes musikproduktion och välja ut någon låt att spela in en cover på. Har ni läsare några tips på en bra Pernilla-låt för ändamålet så lämna dem i kommentarsfältet. Däremot avhåller vi oss förstås från kommentarer av det slag som skulle ge Pernilla vatten på sin kvarn. SD-kvinnor lanserade under Almedalsveckan ett armband med texten ”riktiga män tafsar inte” som en replik till rikspolischef Dan Eliassons naiva och tafatta åtgärd mot sextrakasserierna på festivaler. Riktiga män skriver såklart inte heller sexistiska – och än mindre hotfulla – kommentarer om en kvinna. Riktiga män, svenska män, är bättre än så. Eller hur?

Mats Dagerlind

Ovanstående krönika är en reviderad och utökad version av en text jag skickade till DN Kultur som replik på det debattinlägg Pernilla Andersson fick publicerat där i onsdags, i vilket hon går till angrepp mot mig. Jag hoppades – möjligen i min enfald – att DN skulle hedra punkt 5 i det pressetiska regelverket som uppmanar till frikostighet med genmäle till en utpekad part. Att en ledande tidning som DN inte gör det är en påminnelse om hur viktigt det är för demokratin att det finna alternativa medieplattformar som Avpixlat där också den andra sidan får komma till tals.

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson